9789198302400

juvenalis

Satirer

Översättning frün latinet, med inledning och kommentarer av

Bengt Ellenberger

Innehåll Inledning 7 Texter och följdskrifter 16 Första satiren: Varför skriva satir?

17 Andra satiren: Adelns sedefördärv 26 Tredje satiren: De fattigas lott i Rom 37 Fjärde satiren: Ett rådslag hos kejsar Domitianus 50 Femte satiren: Klienternas förödmjukelser 58 Sjätte satiren: Matronornas sedefördärv 67 Sjunde satiren: De vittres och lärdes betryck 96 Åttonde satiren: Hur adeln vansläktats 108 Nionde satiren: Vännen i huset 121 Tionde satiren: Människans fåfängliga önskningar 128 Elfte satiren: De enkla bordens behag 144 Tolfte satiren: Vännens räddning ur sjönöd 152 Trettonde satiren: Tröstebrev till en bedragen vän 158 Fjortonde satiren: Föredömets makt 168 Femtonde satiren: Egyptiernas omänskliga råhet 180 Sextonde satiren: Krigarlivet är så härligt!

188 Register 191

Översättning och svenska texter: © 2004 Bengt Ellenberger

Inledning Romaren Juvenalis är den störste satiriske poet som någonsin levat, säger Gilbert Highet i sin Juvenal the Satirist. Juvenalis är den som gav ordet satir dess moderna innebörd. Horatius’ satirer, med titeln sermones, »samtal«, är snarast godmodiga verskåserier, ofta med ud­den riktad mot författaren, och av Lucilius’ verk finns bara lösryckta språkligt intressanta verser bevarade. Ändå är ingenting känt om Juvenalis utöver att han rörde sig i samma kretsar som Martialis innan denne återvände till Hispanien, och de interna indicier som varje läsare kan ana sig till i hans drygt 3 800 hexametrar. 400-talets skoliaster (kommentatorer) författade små biografier kring dessa uppgifter, och Highet tecknar en plausi­bel men helt obestyrkt bild av Juvenalis’ liv, i den nämnda boken och också i Poets in a Landscape.

Juvenalis skulle då ha fötts omkring år 60 i Aquinum i Appen­ninerna och ha följt den vanliga bildningsgången mot en juridisk-politisk karriär. För att förklara hans motvilja mot allt egyptiskt har man skapat en hypotes om en flerårig exil dit under Domitianus. Martialis skickade efter sin hemkomst till Hispanien år 98 ett brev till honom där han nämner de stadsdelar Juvenalis höll till i, och hans ställning som klient vid stormännens trösklar, men ingenting alls om satirskrivande. Hade Juvenalis fastnat i uppvisningstal och tillfällighetsverser? Sorgligt nog kan det misstänkas att han under dessa år drog sig fram som ringaktad

klient, att hans ord i tredje satiren 159f gäller honom själv, en högt begåvad – fast kanske en aning indolent – man som ständigt får sina förhoppningar stäckta: Ingenstans tar sig de dugliga lätt fram om armod i hemmet står dem i vägen, men svårast är deras strävan i vår stad.

I senare satirer talar han dock om sin (eller sin diktarpersonas – men varför skulle denna vara lyckligare lottad?) trädgård i Rom, inom hörhåll från Circus, och sin lantgård i Tibur. Kanske hade en lärartjänst vid det Athenaeum som Hadrianus grundade, det där Do­natus två sekler senare förde den romerska bildningen vidare, hjälpt honom att flytta från sin vindskupa.

Måltavlorna ger ingen hjälp för dateringen. De är inte tidsbundna utan hämtade från hela den romerska historien – det var säkrare så!

Men Juvenalis’ samtida läsare kunde nog säga sig mutato nomine de te fabula narratur, »med förändring i namn skulle fabeln berättas om dig.« (Horatius, Satirer i i 69, i Ebbe Lindes översättning.) Med historikerns försiktighet säger sir Ronald Syme att Juvenalis troligen föddes år 67, och inte publicerade något förrän han fyllt femtio.

Satirerna, som utkom i fem böcker, nämndes under närmare två­ hundra år inte i bevarade skrifter. Juvenalis’ gliringar om grekerna hade ingen marknad under kejsare som Hadrianus, Antoninus Pius och Marcus Aurelius, hans avsmak för patricier som deltog i gladi­atorsspel inte under Commodus, hans förlöjligande av transvestiter inte under Elagabalus.

Omkring år 200 tycks den i den hedniska kulturen väl insatte kyr­ kofadern Tertullianus citera iii 224, men tanken (på en djurbesätt­ning bestående av ett enda djur, och det en ödla!) kan gå tillbaka till någon gemensam källa som förkommit. Lactantius (ca 300) nämnde Juvenalis som upphovsman till sentensen om Fortuna i x 335f. Framåt år 390 förvånade sig Ammianus Marcellinus i sin historia (xxviii iv 14) över de många som »skyr kunskapen som ett gift och med verklig iver läser bara Juvenalis och Marius Maximus«; den senare var medskyldig till många pikanta detaljer i Historia Augusta.

Till dem som inte försummade annan bildning men var väl be­kanta med Juvenalis hörde vid sekelskiftet 400 de kristna poeterna Auso-

nius (310–393, verksam som retoriklärare i Bordeaux), Paulinus av Nola (353–431, Ausonius’ elev där; namnet fick han från den stad i Kampanien där han var biskop), och Prudentius (348–405, som föd­des och dog i Hispanien men däremellan tjänstgjorde vid kejsarens kansli). Verserna 273–281 i den drastiska sjätte satiren citerades av nordafrikanen Augustinus i ett brev till Marcellinus (som han till­ägnade de böcker av De civitate Dei som tillkom innan Marcellinus avrättades 413).

Servius, som mellan 350 och 400 arbetade med sin kommentar till Vergilius, refererade över 70 gånger till Juvenalis, som under samma tid kommenterades av en elev till Servius. Denne Nicaeus var tyvärr inte ensam i sitt värv; en mindre omdömesgill person pro­ducerade samtidigt arketypen till den s.k. Φ-klassen, de över fem­hundra manuskript som traderade satirerna genom medeltiden. Ju­venalis blev en auctor bland skolans texter – grammatikern Prisci­anus, som verkade i Konstantinopel decennierna kring 500, citerade honom över etthundra gånger.

Redan före denna tid hade texten bemängts med interpolationer (inskott), som textkritikern kan athetera (stryka) på språkliga eller innehållsliga grunder. Summan av de verser som genom seklerna befunnits suspekta av en eller annan kritiker uppgår i den senaste utgåvan till 313.

Ju fler interpolationer som kan göras sannolika desto rimligare blir det att fortsätta arbetet. Det kan också finnas lakuner (textluckor), som avslöjas av det bristande sammanhanget.

Från 600- och 700-talen finns inga omnämnanden och inga be­varade handskrifter. Satirernas fortlevnad hängde på fattiga fem ma­nuskript.

Under karolingertiden arbetade Heiric (841–876) och Re­migius (841– 908), båda från Auxerre, för deras spridning och försåg dem med sina förklaringar. Härom säger Highet: »Den arme Juve­nalis, som så länge haft att dras med en undermålig text, belastades nu också med en idiotisk kommentar.« Bland dem som i sin undervisning eller i sina egna verk förde Ju­ venalis vidare fanns Gerbert från Aurillac (940–1003, som påve Syl­ vester ii), Johannes från Salisbury (ca 1120 – ca 1180, lärdast i 1100-talets renässans), Walter Mapes (ca 1140 – ca 1209), och Jean de Meun, som i Roman de la Rose ofta byggde på den sjätte satiren. Pet­rarca (1304–1374) nämnde Juvenalis vid namn över tjugo gånger och kallade honom än

oftare Satirikern, Boccaccio inspirerades av honom till sin Il Corbaccio o Laberinto d’Amore.

Långt upp i norr värvade Esbern Snare, bror till ärkebiskop Absa­lon och impopulär landshövding i Skåne, år 1187 korsfarare ur Dan­marks ridderskap med orden quod non dant proceres, dabit histrio (vii 90), varmed möjligen menas att vad stormännen inte ställer upp med får skaffas fram med smicker.

Den store humanisten Enea Silvio Piccolomini (1405–1464) häv­dade i en bok om barnuppfostran att Juvenalis i vissa satirer visade en så djupt religiös känsla att han tycktes inte stå tillbaka för någon av den kristna trons lärare – ord som påminner om Tertullianus’ anima naturaliter Christiana, »en av naturen kristen själ«. Några år se­nare bytte Piccolomini namn till Pius och blev den andre påven med detta namn.

Reformatorn Martin Luther menade dock i sina Bordssamtal (v 2) tvärtom att Juvenalis, liksom Martialis och Catullus, måste utmönstras och förkastas, eftersom de »skriver så grovt och oanständigt att man inte kan läsa dem utan stor skada för ung­domen«.

En student från Wittenberg åtminstone låtsas vara upprörd när han läser »ord, ord, ord«: »Den satiriske rackaren här påstår att gam­la män har grått skägg, att de har rynkor i synen, att det rinner seg harts och plommonkåda ur deras ögon, att de har en riklig brist på förstånd och är fasligt klena i hasorna – och fast jag fullt och fast tror att allt det där är sant tycker jag i alla fall att det är bra grovt att sätta det på pränt så här ….« (Hamlet, ii ii 193ff, i Bergstrands över­sättning.) Det torde vara Juvenalis’ tionde satir (175ff) prinsen har i sin hand.

I stället för att översätta den erkänt svåre Juvenalis har nyare tiders beundrare föredragit att själva dikta i hans anda. Så gjorde i Paris, Europas 1600-talsmetropol, Boileau. Molière och Corneille fann uppslag i den åttonde satiren. En berömd men ofullständig engelsk översättning gjordes 1693 av John Dryden, till parrimmade femfotade jamber.

Lessing tog Juvenalis till mönster för sin Fruntim­mershataren (1748), Herder satte honom högre än Horatius. Hans vid­räkning med våldets och penningens makt uppskattades av revolu­tionärer som Rousseau, Schiller, Wordsworth och Byron. En av sina mest entusiastiska efterföljare fick Juvenalis i Victor Hugo, en poli­tiskt frustrerad diktare med socialt patos. Hugo menade sig hämta skönhet från Vergilius och

storslagenhet från Juvenalis. Flaubert greps av en stark passion för Juvenalis när han arbetade med sin sedeskildring från landsorten, Madame Bovary. Mycket riktigt blev han, när romanen utkom 1856, åtalad för att ha kränkt den allmän­na moralen, de goda sederna och den kristna tron. Flaubert blev fri­känd, medan Baudelaire, som redan vid tolv års ålder blivit presen­terad med en Juvenalis (en av hans dikter har hämtat sin titel från vi 126 – Sed non satiata, »Men inte mättad«), följande år på samma anklagelse dömdes till böter, och indragning av några dikter i Les Fleurs du mal som berörde sederna i storstaden Paris. [...]

Tredje satiren Diktarens vän lämnar Rom för landsorten och räknar upp sina bevekelsegrunder. Hederligt arbete lönar sig inte längre, greker och orientaler tränger sig överallt före, men romarna själva är inte bättre de. Att förkovra sig genom arbete är svårare i Rom än någon annanstans – om man håller sig för god för att bli lat­rintömmare. Dessutom löper man livsfara både i hemmet och på stadens gator. Annat var det förr!

De fattigas lott i Rom Även om jag är beklämd över att min gamle vän flyttar är jag dock glad att det är i Cumae han söker sin hemvist.

Där råder ingen trängsel. Till granne får han sibyllan.

Här är ju porten till Baiae – den välkomnar oss till en ljuvlig 5 kurort. Prochyta sätter jag rentav över Suburra.

Vad har vi sett så eländigt, så ödsligt, att inte bränder skrämmer oss mera, ständiga husras och tusentals andra faror som hotar oss här i vår hemska stad, inte minst från skalder som läser sin vers i augusti?

Men medan hela 10 hushållet lastas i en enda vagn han dröjer vid valven borta vid Porta Capena. Till grottor naturen ej skapat stiger vi ned, i Egerias sänka. Lättare vattnets

ande kom till oss om gräs i en grön bård kantade källan, om inte främmande marmor trängt ut den inhemska tuffen!

15 Här var det Numa stämde nattliga möten med nymfen.

Nu hyrs den heliga källans lund och helgedom ut till judar vars fattiga husgeråd blott är en korg fylld med halm. Ja, varje träd har beordrats betala sin hyra till staten; i de fördrivna musernas ställe står skogen och bettlar.

20 Här sade så Umbricius: För redliga sysslor finns numer inget rum i vår stad, för mödorna ingen belöning; kassan är mindre i dag än i går, och med än flera slantar minskar i morgon det lilla som finns. Därför tänker jag flytta dit där Daidalos efter sin flykt lade av sina vingar.

25 Innan håret är alldeles grått, innan ryggen har kroknat, innan gubbåldern kommit, innan Lachesis spunnit tråden till änden, och medan jag går utan krycka, på två ben, vill jag lämna min födelsestad. Må Artorius leva där, och Catulus, må de bli kvar som svart gör till vitt, de 30 där som har lätt att skaffa sig uppdrag i staden – bygga hus, rensa floder och hamnar, samt röja upp efter jordskred, hämta upp lik till bränning – och slutligen säljer sig själva till slaveri. Under stången måste de böja sin nacke.

En gång blåste de horn på landsortsarenorna, som kring35 flackande drängar vars svällande kinder var kända på vischan.

Nu ger de själva spel. Vänder hopen tummarna nedåt låter de, blott för att vinna dess bifall, döda den fallne.

Nästa uppgift blir att förpakta latriner! Och varför skulle de inte ta sig an allt, de där som Fortuna 40 lyfter från dräggen till samhällets höjder närhelst hon vill gäckas.

Vad skulle jag ha att skaffa i Rom? Jag kan inte ljuga, usla böcker prisar jag inte, om stjärnornas banor saknar jag kunskap, och grodinälvor granskar jag aldrig.

Lova en faders snarliga död varken vill eller kan jag, 45 springa med bud som älskare skickar till nygifta kvinnor får vara andras bestyr. Jag vägrar att stå till tjänst åt roffare, drar inte ut i någons följe – som vore handen förlamad och jag en krympling, oduglig i kroppen.

Blott din medsammansvurne räknar du nu som din vän; hans 50 bröst är alldeles sprickfullt av saker som aldrig får yppas.

Ingenting, menar han, är han dig skyldig; inget belönar någonsin han som låtit dig dela en oskyldig vetskap.

Verres’ vän blir vemhelst som en gång kunde vittna mot Verres. [...]

Satirer Romaren Juvenalis, född strax före 70 e.Kr., är den som gav ordet ”satir” dess moderna innebörd. Det är tvivelaktigt om hans satir någonsin blivit överträffad. Om personen Juvenalis är dock ingenting känt utöver vad han själv antyder i sitt verk. Uppenbarligen hade hans familj varit välbärgad nog att ge honom utbildning, men inte medel för den karriär den förberedde för. I många år tycks han i stället ha dragit sig fram som ringaktad klient, och först vid närmare femtio fick han se sig publicerad. Hans satirer, som oförblommerat skildrar olika skikt av det romerska samhället, utkom i fem böcker fram till ca 130.

Därefter nämndes Juvenalis i tvåhundra år inte i bevarade skrifter, men framemot år 400 blev han plötsligt populär. Trots hans drastiska uttryckssätt såg kyrkofäderna i honom en meningsfrände beträffande sedeförfallet i Rom. Under medeltiden hörde satirerna till de allra mest kopierade verken; över femhundra handskrifter finns bevarade. Reminiscenser av dem finns i Roman de la rose, hos Petrarca och Shakespeare, och till dem som inspirerades hörde Boccaccio, Boileau, Lessing, Victor Hugo, Flaubert och Baudelaire.

Satirerna har sedan ett antal år endast funnits tillgängliga antikvariskt och presenteras nu här i en ny, genomgången utgåva.

Beställningar: E-post bengtellenberger51@gmail.com

quintina

Stora Fiskaregatan 13e, 222 24 Lund