9789198274547

De som ütervände

Anita Hammarstedt

Förord De som återvände är en fristående fortsättning på boken Från Rörstrand till Rio, där Lars Johan Eriksson emigrerar till Brasilien i april 1891 tillsammans med hustrun ­Augusta och deras sju barn. I juli 1892, drygt ett år senare återvänder Lars Johan till Sverige med tre av barnen, Reinhold 12, Ester 10 och Josef 8 år.

Rörstrands porslinsfabrik, som ofta nämns i texten (ibland som porslinsfabriken eller bara fabriken), låg i Stockholm intill Rörstrands slott under åren 1726–1926, då verksamheten flyttades till Göteborg. Fabrik­en hade sin storhetstid i början av 1900-talet, då den hade runt 1100 anställda. Filadelfiaförsamlingen köpte fabriken och slottet 1926. Fabrikslokalerna revs och 1931 stod den stora Fiadelfiakyrkan färdig där fabriken tidigare hade ­legat.

Porslinsfabriken var Lars Johan Erikssons arbetsplats under åren 1880–1891.

1892

September Lars Johan tittade ut genom fönstret. Röda och gula höstlöv virvlade runt i luften och singlade sedan sakta ner mot marken. Himlen var klarblå. Han var ensam i rummet i Röda byggningen. Han satt vid slagbordet med en kopp kaffe. Hällde över det på fatet och förde det mot munnen med båda händerna. Sörplade sakta medan tankarna virvlade runt i huvudet likt löven utanför.

Det var två månader sedan de kom tillbaka till Sverige.

Här verkade det mesta ha stått stilla. Huset var sig likt och dess invånare var desamma som innan de for. I deras familj kändes det som om ett helt liv hade passerat under den tid som de hade varit borta, fast det bara var drygt ett år.

Han strök handen över pannan. De förlorade familjemedlemmarna passerade revy framför ögonen. Augusta.

Hans kära hustru. Med ögon som hela tiden var oroliga.

Barnen. Primus, Algot, Paul och lilla Edit. Hon hann inte ens leva ett helt år innan hon rycktes bort. Nu låg de alla fem bredvid varandra på kyrkogården i staden Shape långt borta i Brasilien. Och Josef som hade varit nära att dö, men som hade klamrat sig fast vid livet.

Jag har i alla fall Reinhold, Ester och Josef, tänkte han.

Jag måste se till så att de får ett bra liv här i Sverige. Om jag bara kunde få ett arbete, suckade han och vände blicken mot dörren när han hörde steg utanför. ”Sitter du här och funderar?” sade Berta och klev in med korgen på armen. Efter henne kom Rebecka och neg vackert.

”Jo, det kommer som över mig ibland, tankarna på dem som blev kvar därborta.” ”Nog är det förståeligt. Det vore konstigt annars. Seså Rebecka, ta av dig jackan, så ska du få ett glas saft.”

Hon tog fram ett glas till barnet och en kaffekopp till sig själv. ”Vill du ha påtår?” Hon såg frågande mot Lars Johan som nickade sakta.

Hon lyfte ner korgen från bordet och slog sig ner mitt emot honom. ”Hösten är här”, sade hon och kastade en blick mot fönstret. ”Du ska veta att vi är väldigt tacksamma för att få bo här tills allt ordnar sig för oss”, sade han. ”Rummet är ju inte stort.” ”Äsch, finns det bara hjärterum, så. Man måste hjälpa varandra.” ”Apropå det”, sade han. ”Jag går ut och hugger lite ny ved. Tack för kaffet.”

Han reste sig, drog på jackan och kängorna och gick ner på gården.

* Det var mörkt utanför fönstret i det lilla rummet i Röda byggningen. Rebecka sov redan i bädden där hon låg tillsammans med Ester och Elsa. De äldre flickorna låg och viskade och fnissade. Lars Johan såg på dem och utbytte en blick av samförstånd med Berta. ”Det är allt skönt att töserna har funnit varandra igen.

De var ju så goda vänner innan ni åkte till Brasilien. De tycks ha tagit vid där de slutade”, sade hon. ”Ester behöver verkligen känna trygghet efter allt hon har varit med om. Vilken tur att hon kunde få börja i samma klass som Elsa. Fast hon har varit borta i ett helt år.”

”Den flickan har alltid varit så klok och duktig. Hon brås på sin mor.”

En skugga for över hans ansikte och hon kunde ha bitit sig i tungan. Varför drog hon upp Augusta? Hon saknade sin vän otroligt mycket. Hur skulle det då inte kännas för honom som mist sin kära hustru i ett främmande land.

Hon vände sig till Reinhold som satt vid slagbordet med Josef och Knut och byggde ett hus av tändstickor. ”Hur är det med dina fötter?” ”Tack, det är riktigt bra nu. Jag får springa mycket ärenden på tryckeriet, men det känns nästan inget ändå på kvällen.”

Hans fötter hade varit hårt ansatta av infekterade sår från brasilianska sandloppor, som hade trängt sig in under huden och byggt bo. Han hade knappt kunnat ta sig över landgången när fartyget lade till. Men Ruben hade kommit till hjälp. Av läkaren vid porslinsfabriken fick han ett namn på en läkare på Sabbatsbergs sjukhus, som hade tagit emot Reinhold och Lars Johan. De hade varit där vid ett flertal gånger. Vid första besöket började läkaren med att stoppa ner gossens fötter i riktigt hett vatten. Lars Johan mindes hur han hade grimaserat men bitit ihop. Efter att ha suttit så tills det nästan var kroppstempererat hade läkaren tagit fram en liten kniv och en pincett och petat och grävt i pojkens sår. Sedan hade sköterskan smörjt in fötterna med en fet salva och lindat dem. Efter första besöket kunde de knappt ta sig från sjukhuset upp till Rubens och Bertas hem, men redan efter ett par behandlingar hade det märkts stor skillnad och nu var han helt besvärsfri. ”Nej, nu tror jag att vi kryper ner i sängen vi också”, sade Reinhold och gäspade. Bröderna gick tillsammans med Knut ut runt knuten för att lätta sig innan de kröp ner i sina bäddar.

”Ska vi ta en liten sväng innan vi går till sängs?” undrade Ruben. ”Jag har en sak som jag vill prata med dig om.”

Lars Johan nickade. ”Gör det ni”, sade Berta. Jag ska diska och plocka undan medan ni är ute.”

Höstluften var klar och skön, vinden hade mojnat och det kändes riktigt behagligt. ”Skönt att komma ut en stund”, sade Lars Johan. ”Du ville prata med mig.” ”Du vet Konrad. Min förman på fabriken?” sade han och Lars Johan nickade. ”Hans bror är förman på en snickeri- och färgfabrik på Holländargatan. Klint, Bernhardt & Co heter den. Du vet ju hur mycket det byggs nu i hela staden. De gamla trä­ kåkarna rivs och nya stenhus byggs upp. Allt enligt Lindhagenplanen.” ”Jag har ju varit borta så länge, så det känns som jag inte vet någonting om vad som händer häromkring.” ”Nej, det förstås, du har ju verkligen haft annat att tänka på. Men Lindhagenplanen fanns långt innan du reste. Men de har tydligen fått ändra en hel del beroende på markägarna, och allt har dragit ut på tiden.” ”Vi är ju snart trehundratusen som bor i Stockholm och alla behöver någonstans att bo”, fortsatte han. ”Så i byggbranschen behövs det hur mycket folk som helst. Och du är ju en duktig snickare. Det kanske är något för dig.” ”Men jag blev av med nästan alla mina verktyg i Brasi­ lien. Det är säkert svårt att få arbete om man inte har egna verktyg.” ”Det är nog annorlunda här i Sverige, tror jag. Verkstad­ en har säkert verktyg som de anställda kan använda. Annars får vi väl lösa det på något sätt.” ”Jag är så tacksam för all hjälp. Vad skulle jag göra utan er?” ”Äsch.” Ruben gav honom en klapp på axeln. ”Då säger

vi så. Jag pratar med Konrad i morgon. Han kan vidtala brodern sin och sedan kan du gå dit. Ni kommer säkert överens.”

Någon timma senare låg de alla i sina bäddar. Lars Johan hade svårt att komma till ro. Hjärtat svämmade nästan över av tacksamhet till de fina vännerna. Han knäppte sina händer och vände sig till Herren med en bön. Något han inte gjort på mycket länge.

* ”Kom in!” ropade Berta när det knackade på dörren, samtidigt som hon drog ut den lilla luckan längst ner i kaffekvarnen och hällde de nymalda bönorna i kaffepannan. ”Kom in, Henrietta”, sade hon till vännen, som stod där med Hedda. ”Kaffet är alldeles strax klart. Slå dig ner.”

Henrietta satte sig och dottern höll sig intill henne. ”Seså Hedda, titta vilka fina klossar Rebecka har. Sätt dig du och lek med henne en stund medan tant Berta och jag dricker kaffe.”

Rebecka tog Hedda i handen och den lilla tog ett par stapplande steg mot de färgglada klossarna. Hon hade nyss lärt sig att gå.

Berta hällde upp det rykande heta kaffet ur koppar­ kannan, sköt fram fatet med skorpor och slog sig ner på stolen mitt emot. ”Har det ordnat sig för Lars Johan?” undrade Henrietta. ”Jag tror det blir riktigt bra, vet du. Han har fått arbete på snickeriet hos Klint, Bernhardt & Co. Och så har han fått ett rum på Västmannagatan. Ja, han bor ju inneboende där förstås, men det är bara tills han kan få något annat.” ”Men hur går det med barnen? Får de plats där?” ”Det skulle de väl få, men Ruben och jag föreslog att de skulle bo kvar här tills han har ordnat något bättre. Ester

och Josef går ju i Adolf Fredriks västra folkskola, ja Elsa och Ester går i samma klass. Det är just inget besvär för mig och då kan Lars Johan ägna sig åt arbetet och slipper tänka på mat och alla praktiska saker.” ”Det är ju väldigt snällt av er.” ”Jo, man måste ju hjälpas åt. Vi har ju känt varandra i många år. Minns du när de flyttade in här i huset?” ”Nog minns jag det”, sade Henrietta. ”Det var strax innan jag fick Juliana, så det är väl drygt elva år sedan.” ”Oj, så länge! Ja, nog hade vi många trevliga stunder tillsammans, Augusta, du och jag. Jag tänker ofta på henne. Hon var alltid så snäll och hjälpsam. Det är ju för gräsligt att hon skulle dö på det sättet. I främmande land.” ”Lars Johan har nog ångrat sitt beslut många gånger, men man får inte glömma att det var många från fabriken som gav sig av samtidigt. De brasilianska agenterna lockade ju med att de skulle bli så rika och få det så bra där.” ”Ibland undrar jag hur det varit om de hade blivit kvar här i Sverige. Om Lars Johan hade arbetat kvar på Rörstrandsfabriken.” ”Det hade väl i alla fall levt allihop. Nej, man får inte tänka så.” Hon reste sig och hällde upp en påtår.

1893

Februari Det nya året hade börjat bra och Lars Johan kände sig äntligen en smula hoppfull inför framtiden. Hösten hade stundtals känts väldigt tung. Visst var han glad och tacksam över att barnen hade fått bo hos Berta och Ruben, men det hade också gett honom långa stunder i ensamhet då han hade plågats av tankar. Dåligt samvete för dem som lämnats kvar i Brasilien och saknad efter Reinhold, Ester och Josef. De fanns så nära men ändå inte. På julafton förra året hade Berta och Ruben bjudit honom till dem i Röda byggningen. De hade gjort sitt bästa för att Lars Johan och barnen skulle få en fin jul, han var rörd över deras omtankar.

Arbetet på snickeriet trivdes han med. Precis som Ruben hade trott fanns det verktyg där och än så länge hade han bara arbetat inne på verkstaden. Många av de yngre snickarna var ute i staden och arbetade på byggena, där de nya husen växte upp som svampar. Men mycket av arbetet kunde förberedas i verkstaden, han hade snickrat golvoch taklister sedan han började.

En dag hade han fått syn på Stockholms adresskalender som låg uppslagen på ett bord. Där fanns en annons från Stockholms Hyresbyrå på Regeringsgatan femton. Han blev nyfiken och läste den. Det kanske kunde vara något.

En hyresförmedling som nyligen hade öppnat. Vilken bra idé. Han begav sig dit så fort tillfälle gavs och talade om att han behövde en bostad för sig och sina tre barn. Det visade sig att en liten lägenhet högst upp på Hälsinge­

gatan sjutton stod ledig och förmedlingen hade kontaktat värden. Den var precis vad de behövde. Bara de kunde klara av hyran. Men både han och Reinhold arbetade och till våren skulle Ester vara klar med skolan och då skulle även hon börja arbeta.

På nyårsdagen hade de flyttat in. Henrietta och ­Berta hade hjälpt honom med lite möbler från Röda byggningen. Det fanns ett förråd i källaren där man samlade möbler som inte användes, mycket kom från dödsbon. Ett bord, två sängar och fyra stolar hade de lyckats få tag i och dem kom Ruben och Sigvard med, dragandes på en kärra som de hade fått låna. Berta hade sytt gardiner, hon hade fler som hon inte använde, som hon sade. Äntligen skulle de alla få bo tillsammans. Barnen blev förtjusta, Ester och Josef hade fått väldigt nära till skolan och även han och Reinhold fick kortare väg till sina arbeten och de gjorde oftast sällskap.

De som återvände

Året är 1892. Lars Johan Eriksson har just återkommit till Sverige med sina återstående tre barn. Familjen lurades till Brasilien, där han under ett ohyggligt år miste sin älskade hustru och fyra barn. Djupt sorgsen måste han nu skapa ett liv i Sverige åt sig själv och barnen.

Lars Johan får arbete som snickare, träffar efter fyra år en ny kvinna och får en son till. Två av de äldre barnen söker lyckan i Amerika. Det tredje stannar och blir så småningom boktryckare med eget tryckeri.

De som återvände är Anita Hammarstedts femte bok.

Den följer Lars Johan och barnen som vuxna i glädje och sorg på två kontinenter. Stockholm växer lavinartat, bio, radio och teve förundrar människorna och två förödande krig drabbar världen. De som återvände är den fristående fortsättningen på hennes senaste bok Från Rörstrand till Rio, som skildrar tiden i Brasilien. Lars Johan Eriksson var hennes mammas kusins farfar.

Anita Hammarstedt bor i Upplands Väsby utanför Stockholm. Efter att ha debu­terat med sin självbiografi skrev hon romanerna Fyra generationer kvinnor och Tillfälligheter.

Alla hennes böcker har kommit ut i många upplagor.

beställ boken på www.avh-forlag.se