9789198274523

Tillf채lligheter Anita Hammarstedt

1949 Det är en solig måndag i slutet av augusti. Barbro är på väg till skolan. En vecka har gått sedan hon började i första klass. Mamma följde med henne varje dag första veckan och visade att hon måste stanna och se sig för innan hon gick över gatorna.

Idag är en stor dag. Hon ska gå till skolan själv och så har fröken bett henne om något alldeles speciellt. Det känns stort och en smula viktigt.

Första dagen i skolan fick hon sätta sig på en av bänkarna längst fram. Där stod sex bänkar två och två tillsammans och med gångar emellan bänkparen. Men platsen bredvid Barbros var tom. Fröken Thorhagen hälsade alla välkomna och berättade lite om skolan och pekade sen på den tomma bänken. ”Här bredvid Barbro ska Eva-Marie sitta. Men hon kommer inte till skolan denna vecka. Hennes mamma har dött och ska begravas nu på onsdag. Därför ska Eva-Marie vara ledig första veckan. Och jag vill att ni barn är extra snälla mot henne nästa måndag då hon börjar, tänk på att hon inte har någon mamma. Ni kanske lär känna varandra lite den här veckan, men hon kommer inte att känna någon när hon börjar.”

När alla gått ut ur klassrummet hade fröken bett Bar-

bro att stanna en stund med sin mamma. ”Jag hoppas att fru Svensson inte har något emot att jag ber Barbro att ta hand om Eva-Marie lite extra. De ska sitta bredvid varandra.” ”Verkligen inte”, svarade mamma, ”jag hoppas tvärtom att Barbro ska göra allt för att de ska bli vänner.”

Och nu går hon där för att träffa Eva-Marie för första gången. Det pirrar i magen. Mamma har sagt till henne att be Eva-Marie följa med hem, kanske inte första dagen, men på tisdagen, så ska mamma bjuda på saft och bullar.

Hon stannar och drar upp trekvartsstrumporna som har hasat ner. Nu kommer hon fram till Viktor Rydbergs gata, sista gatan som ska korsas. Skolan ligger på andra sidan.

Tittar först till höger, sedan till vänster och så höger igen innan hon går över. Stiger in genom de stora grindarna på skolgården där det redan är fullt med barn som leker och hoppar hage. Hon går över den stora gården, upp till den mindre där förstaklassarna har sina klassrum. Ser sin storebror Lennart, men han har fullt upp med att sparka boll och ser inte henne. Skönt, då slipper hon höra hans retningar.

Många barn har samlats på lilla skolgården. Det är små klungor här och där och några står ensamma. Hon ser sig omkring för att se om någon verkar vara Eva-Marie. Längst bort i hörnet står en ensam flicka som hon aldrig sett förut. Flickan står och tittar ner mot marken och sparkar lite med foten. Hon är klädd i en enfärgad blus med korta ärmar och ett par byxor med bröstlapp och breda hängslen.

I det ljusa lockiga håret sitter en stor mörkblå rosett och i ena snibben på blusen är ett svart band fäst. Det måste vara Eva-Marie, tänker hon och närmar sig försiktigt. ”Hej.” Flickan lyfter försiktigt blicken när hon hör rösten, flackar med ögonen som om hon inte är säker på att hon är den tilltalade. Men ingen annan syns i närheten.

”Jag heter Barbro. Du måste vara Eva-Marie.” Flickan nickar försiktigt. ”Vi ska gå i samma klass och sitter bredvid varandra längst framme vid frökens kateder. Här.” Hon räcker fram en filmstjärnebild till Eva-Marie. ”Det är min finaste. ­Dorothy Lamour. Du får den om du vill.”

Eva-Marie sträcker ut handen och sluter den snabbt om bilden. Som om hon är rädd att den ska tas tillbaka. Så lyfter hon blicken och Barbro ser att ögonen är fulla av tårar. ”Kom.” Hon tar Eva-Marie i den fria handen. ”Det ringer in.”

När hon kommer hem efter skolans slut står mamma i köket och bakar bullar. Barbro drar in den härliga doften i näsan. ”Gick det bra att gå själv till skolan?” ”Jadå, jag stannade varje gång jag skulle gå över gatan, men det kom inga bilar. Jag såg bara spårvagnen, men den åkte ju inte på någon gata som jag skulle gå över.” ”Har du träffat Eva-Marie då? Du var väl snäll mot henne?” ”Jag gav min finaste filmis till henne, fast sen ångrade jag mig. Jag ska be att få tillbaka den i morgon.” ”Men nu får du allt skämmas. Tänk på att hon är ledsen för att hennes mamma har dött. Man kan inte ta tillbaka något som man redan har gett bort.” ”Neej, det förstås.” ”Upp med mungiporna. Om du sätter dig ute på balkongen ska du få ett glas saft och en alldeles färsk bulle.”

Jag har ju min snälla mamma, tänker hon när hon slår sig ner på stolen invid det lilla balkongbordet, där mammas röda pelargon blommar så vackert.

– – – Några år senare – – –

1959 Lördagen den första augusti är en härlig sommardag och Barbros och Eva-Maries sista dag på semestern. De har tillbringat den på Hässelby strandbad där de har vridit och vänt sig på sig för att få en jämn solbränna. Badat i det ljumma vattnet och ätit sin matsäck, bredda limpsmörgåsar med ägg. På eftermiddagen har de tagit tunnelbanan tillbaka och varit hemma lagom till middagen. Bestämt sig för att ses igen vid spårvagnen en kvart över sex.

Hon står länge framför spegeln och tuperar håret och kammar det i en vacker page. Hon satte i rullar när hon kom hem för att få det att vika sig inåt i topparna. Hon sprayar det så hårt att det ska till en orkan för att möjligen rubba ett enda hårstrå. Tittar riktigt nära i spegeln för att se att eyelinern är lika på båda ögonen och att mascaran inte lämnat några spår under ögonen. Tar några steg bakåt och granskar sin helbild. Den vita klänningen med de små lila blommorna som hon sytt själv smiter åt över hennes snygga byst och är hårt åtdragen i midjan med ett brett lila resårskärp.

Nedanför böljar kjolen ut över de fyra underkjolarna som hon har stärkt dagen innan. Hon har gjort sitt bästa för att rengöra strykjärnet efteråt, för stärkelsen lämnar spår och är svår att få bort. Mamma blir vansinnig om

hennes nya järn blir förstört. Nöjd med resultatet lämnar hon spegeln och sätter på sig skorna med skyhöga klackar.

Tittar in i matrummet där föräldrarna fortfarande sitter kvar vid det fyrkantiga perstorpsbordet och samtalar efter det att middagen är uppäten. ”Jag går nu”, säger hon och vänder hastigt på klacken för att slippa se moderns oroade min. ”Du är väl rädd om dig, och kom inte hem för sent”, svarar mamma i ett andetag som för att hinna innan dörren slår igen.

Hon suckar. ”Nej då, jag kommer hem direkt när båten lagt iland.

Hej då”, ropar hon och stänger dörren snabbt efter sig.

Det ska bli skönt när jag kan flytta hemifrån, tänker hon medan hon smäller ner för trapporna på de höga klackarna.

Eva-Marie står redan vid spårvagnshållplatsen. Men det är gott om tid. Spårvagnen har ännu inte kommit från stan. Det är ju ändhållplats och den brukar alltid stå några minuter innan den vänder och åker tillbaka. ”Vad snygg du är”, säger Eva-Marie. ”Den där klänningen har du verkligen lyckats med.” ”Ja, jag är rätt nöjd. Du är inte så illa du heller. Den gröna färgen passar väldigt bra till dina ögon.”

Eva-Marie ler tacksamt och nu hörs spårvagnen pingla runt hörnet. De kliver på och köper biljetter av konduktören. Den skramlar när den kör runt hörnen för att sedan komma ut på den långa raksträckan på Rålambsvägen.

De går av vid Norrmalmstorg och går sista biten fram till Nybroplan. Är där i god tid innan Waxholm III ska ta dem till Badholmen för en danskväll. De ställer sig sist i den långa biljettkön. Väl ombord skyndar de sig till övre däck för att hinna få en sittplats och njuta av dagens sista solstrålar. ”Här finns två platser”, säger Eva-Marie som går först.

De slår sig ner längst fram i fören och kisar upp mot solen. Det är ännu en kvart kvar innan avgång och det är redan fullt där uppe. Där nere kan man visserligen få dansa under färden, men de föredrar solen. Dansa ska de förhoppningsvis göra resten av kvällen.

De tycker att de just har satt sig när båten tutar och saktar farten för att lägga till vid Badholmen. De reser sig och går ner för trappan och ställer sig längst fram, ivriga att komma fram bland de första för att få ett bra bord.

När båten stöter till mot bryggan tappar hon balansen och ramlar mot den som står bakom. När hon återfår balansen vänder hon sig om för att be om ursäkt, men kommer av sig när hon ser in i ett par glittrande bruna ögon som är vagt bekanta. ”Ursäkta mig”, säger hon stammande. Det känns som hon fått en stöt när hon märker hans hand runt hennes bara armbåge. Han måste tagit tag där när hon snubblade till. ”Ingen skada skedd”, svarar han och hon ser hur smilgropen vid munnen blir djupare. ”Kom nu, vi måste gå av”, säger Eva-Marie och puttar på henne.

De går över landgången och ut på bryggan och fortätter upp över den lilla vackra holmen. ”Vad är det med dig?” undrar Eva-Marie. ”Du verkar helt omtumlad. Mår du inte bra?” ”Det är ingen fara, jag blev lite yr, men det är bättre nu”, svarar hon. När hon såg in i mannens ögon var det som om blicken fastnade där. Och armbågen hettar fortfarande efter hans grepp. Hon ruskar på sig som för att komma tillbaka till sitt normala jag. ”Kom så går vi in och sätter oss”, säger hon till Eva-Marie. ”Jag är så törstig av den här värmen. Måste ha något att dricka.”

Arm i arm går de upp mot huset där dansmusiken redan

strömmar emot dem. De nynnar med i Buona sera, betalar inträdet och får sina biljetter. Hittar ett ledigt bord i närheten av orkestern. Om de inte blir uppbjudna kan de åtminstone lyssna på musiken på nära håll. Servitrisen kommer fram till deras bord. De beställer var sin CocaCola. Dansgolvet är redan ganska välfyllt. När hon tittar upp ser hon hur killen från båten just dansar förbi med en blond söt tjej. Han ler igenkännande när han för en kort sekund möter hennes blick. Efter dansen går de bort och sätter sig vid ett bord på andra sidan dansgolvet. Jaha, han hade redan sällskap. Typiskt mig att ha sådan otur.

De hinner inte sitta lång stund, redan nästa dans blir båda uppbjudna. Hon glömmer snart bort främlingen där hon snurrar runt på dansgolvet. Hon älskar att dansa. Speciellt när någon som bjuder upp dansar VP. Det är den senaste flugan som tydligen uppfunnits på Vinterpalatset, därifrån namnet. Man börjar med två långa svepande steg som följs av två snabba. Och damen formar sin vänstra arm till ett V så att armbågen hamnar på kavaljerens axel.

I pausen tar de en promenad runt ön i den ljumma sommarkvällen. De känner att de behöver den lilla svalka som finns att få. Det är otroligt varmt inomhus, trots att dörrarna står vidöppna. På en bergknalle nere vid vattnet slår de sig ner och Eva-Marie tar upp ett paket John Silver och bjuder henne. Hon brukar inte röka i vanliga fall, men så här kan hon unna sig en. De blåser långsamt ut röken och sitter där och njuter av utsikten över det kav lugna vattnet. Hon pillar förstrött bort en tobaksflaga som fastnat på läppen. De är långt ifrån ensamma utomhus. Det finns människor överallt och många sitter par om par och kramar och kysser varandra. Hon ser sig omkring och tänker på killen med de bruna ögonen. Hon kan inte se honom någonstans, inte heller hans blonda tjej. ”Eva-Marie, den där killen som jag ramlade in i när vi

skulle gå av. Jag tycker att det var något bekant över honom. Kände du inte igen honom?” ”Jag tittade inte så noga, men det tror jag inte.”

Hon ruskar på huvudet och de reser sig samtidigt när de hör hur musiken åter spelar upp och känner igen Diana.

De skyndar tillbaka för att inte missa någon dans.

Plötsligt är det dags för sista dansen. Nat King Coles Too Young strömmar ut ur högtalarna och paren på dansgolvet dansar tätt intill varandra. Även hon och Eva-Marie blir uppbjudna, men efter dansen tackar de sina kavaljerer och ger sig ensamma iväg till båten som ska ta dem tillbaka till Stockholm. De är ganska trötta och småpratar om kvällen som båda tyckt varit trevlig. ”Men drömprinsarna uteblev”, säger Eva-Marie.

Hon nickar förstrött samtidigt som hon ser den brunögde killen framför sig.

Plötsligt tutar båten och slår tvärstopp. Alla tittar på varandra, har det hänt något? Båten börjar backa tillbaka. ”Det är visst en kille som hoppat överbord”, säger tjejen närmast henne.

Båtens strålkastare glider runt över vattnet men de ser inget liv på den blanka ytan. Plötsligt hörs rop ifrån en liten kobbe där det ligger en ensam stuga vid strandkanten. Någon viftar och ropar att en kille från båten kommit iland hos dem. Båten börjar sakta åka mot Stockholm igen. ”Vad konstiga människor det finns”, säger Eva-Marie. ”Undrar just om han blev knuffad eller hoppade eller var full och ramlade överbord.” ”Det ska väl mycket till för att man ska ramla överbord.

Relingen är ju ändå ganska hög”, svarar någon bredvid dem och så är diskussionen i full gång.

Väl tillbaka vid Nybrokajen tar de spårvagnen hem och skils åt vid halv ett. Hon skyndar på stegen, hon vet ju att modern har svårt att somna när hon är ute. Sticker

försiktigt nyckeln i låset och vrider om, tar av sig skorna och smyger in till sin säng. Hör hur mamma vänder sig i bäddsoffan. Nu är hon lugn och kan somna, tänker hon och smyger genom köket till matrummet. Ser att mamma redan fällt ut hennes bädd ur sängskåpet. Hon klär snabbt av sig och kryper ner. Hon borde ha tagit bort sminket och borstat ur all spray ur håret, men vill inte väsnas för mycket. Rättar till kudden, vänder sig på sidan och somnar nästan omgående.

* Per går av båten och lägger armen om Lena, men framför sig ser han flickan som nästan höll på att ramla över honom när de skulle gå av vid Badholmen. Hon har etsat sig fast på näthinnan. Han undrar vad som hänt om han inte hade börjat prata med Lena på båten och lovat henne en dans när de kom fram. Kanske hade det då varit hon, den andra, som nu gått vid hans sida. Han känner sig nästan smått besviken. Men nu är jag allt orättvis mot Lena, tänker han, hon verkar ju vara en glad och trevlig tjej. Och söt är hon också. Han ger hennes axel en extra tryckning och hon vänder sig leende emot honom. ”Ska vi ta spårvagnen, eller vill du hellre promenera?” undrar han. ”Det är en sådan ljummen och vacker kväll, det skulle allt vara skönt med en promenad.” ”Men kan du det med dina höga klackar?” ”Jag går alltid i höga klackar, det är nästan samma sak som att ha promenadskor för mig.” ”Så bra, då går vi hemåt.”

Hon har berättat att hon bor vid Fridhemsplan. Det är ju på hans väg. De vandrar sakta hemåt i den härliga natten. Hon säger att hon fortfarande bor med sina föräldrar. Arbetar sedan några år på parfymavdelningen på EPA vid Odenplan och trivs väldigt bra. Han berättar att

han fortfarande pluggar. Efter gymnasiet flyttade han till Stockholm och började på Handels för att utbilda sig till ekonom. Han har två år kvar. Föddes i Fredhäll och flyttade till Katrineholm i Sörmland när han var tretton. Hans mamma som är skild bor kvar tillsammans med hans syster Gunnel som är tre år yngre.

Snart är de framme vid hennes port. De dröjer sig kvar, ingen av dem vill avsluta kvällen. ”Vi kanske skulle kunna gå på bio någon kväll”, säger han. ”Gärna, vi kanske kan gå här på Draken. De spelar I hetaste laget med Marilyn Monroe, den ska ju vara väldigt rolig.” ”Kan vi träffas på onsdag i nästa vecka?” ”Det gör vi. Låt oss ses utanför Draken halv sju.” ”Tack för i kväll”, säger han och ger henne en lätt kyss på munnen.

Han vänder sig om och går, det är sent och spårvagnen har slutat gå. Droskbil är för dyrt, det får bli en rask promenad till Kristineberg. Väl hemma kommer tröttheten plötsligt och det sista han ser framför sig innan sömnen tar tag i honom är hennes ansikte. Inte Lenas utan hon, den andras.

Tillfälligheter Genom hela livet inträffar möten och tillfällen att göra olika val. Efteråt kan man ibland undra vad som hänt om man hade valt det andra alternativet.

Barbro och Eva-Marie är bästa vänner sedan första klass.

Deras vänskap är en stark tråd genom hela romanen.

Barbro lever i en lycklig familj tills olyckan drabbar dem.

Eva-Maries mamma är död och hon bor ensam med sin pappa. Ibland kör pappa taxi på nätterna och då sover hon över hos moster och morbror.

Per är skolkamrat med Barbro några år innan han flyttar till Katrineholm. När han återvänder till Stockholm efter några år träffas de ett kort ögonblick. Något uppstår mellan de båda, men Per tvingas in i ett olyckligt äktenskap med Lena.

Vi får följa dessa tre personers liv och hur deras vägar korsas då och då. Allt kunde ha varit annorlunda om bara …

Anita Hammarstedt är bosatt i Upplands Väsby utanför Stockholm.

Tillfälligheter är hennes tredje bok. Romanen Fyra generationer kvinnor har kommit ut i många upp­lagor.

Du kan beställa Tillfälligheter direkt från förlaget och få den signerad. Maila till bestallningar@avh-forlag.se eller ring 0709-82 00 16. Du kan också beställa på www.avh-forlag.se Den finns också hos nätbokhandlarna och kan beställas i bokhandeln.