9789198241709

När en miljon irländare dog av svält på det brittiska imperiets bakgård

Den stora svälten, Irland 1845-50 F h BeZ_d 29

Svart potatis

P채r Lodin

Den stora sv채lten, Irland 1845-50

Politisk historia

Copyright: Pär Lodin Politisk Historia www.politiskhistoria.se Bilder: Omslag Shutterstock. Inlaga Wikipedia, Wikimedia Commons.

Illustrationer: viewsofthefamine.wordpress.com.

Kartoriginal Alan O’Rourke/www.toddle.com Grafisk form, sättning: Interactive Publishing AB Typsnitt inlaga: Adobe Caslon, Regula Old Face ISBN 978-91-982417-0-9 Tryck: Scandinavian Book, Århus, Danmark 2015

Innehåll Förord

7

Personer

10

Kartor

12

Del 1. Det första angreppet av Phytophtora infestans

16

Daniel O’Connell – the Liberator Sir Robert Peel Spannmålstullarna Peels plan Strokestown november 1845 700 år av konflikt och ockupation Charles Trevelyan The Poor Law Strokestown juni 1846 Peels fall Whigs tar över

29 33 36 43 46 48 64 68 98 102 110

Del 2. Det andra angreppet av Phytophtora infestans 114 Free Trade Strokestown augusti 1846 Kustbevakarna Famine roads – svältvägarna Mördande kyla Jakten på ”bedragare” Sammanbrott

128 132 139 143 163 165 167

Del 3. Black Forty Seven

172

Skibbereen Välgörenhet Parlamentet samlas Helomvändning Kropp till salu

173 177 179 188 197

O’Connells sista tal Bentincks järnvägsplan Skisser från västra Irland Strokestown februari 1847 The Gregory Clause Strokestown april 1847 Soppköken Strokestown – emigranternas öde Parlamentsval och finanskris Strokestown, juli 1847 Irlands nya fattiglag The Workhouse Test

202 204 210 215 228 230 236 240 265 269 280 288

Del 4. Låt naturen ha sin gång

300

Revolutionärerna Strokestown, våren 1848 Utövandet av ägarrätten Revolten Strokestown juli 1848 Det tredje angreppet ”Landet är förbannat” Strokestown juli 1848 ”Han är fel man för en utrotningspolitik” Strokestown, upplösningen Drottningens besök En ny fiende till mänskligheten Lilla istiden Slutet

302 315 318 326 333 336 340 343 346 352 356 366 370 374

Epilog

378

Källor

396

6

Förord I år (2015) är det 170 år sedan den stora potatissvälten i Irland började. Uppmärksamheten får sägas vara liten i förhållade till storleksordningen av det tragiska dramat. En miljon människor dog, två miljoner flydde landet – 1800-talets värsta fredstida katastrof i Europa.

När jag började studera händelserna för fyra år sedan intresserade jag mig först för den ekologiska synvinkeln, den våldsamma kraft som den då okända potatissjukdomen slog till med efter ett extremväder. Men sedan blev jag mer intresserad av den politiska dimensionen. Hur kunde världens rikaste land, det brittiska imperiet, tillåta det som utspelades?

Svaret är ett laddat material. Spannmål som fraktades bort från det svältande folket för att säljas utomlands. Moralismen och misstänksamheten mot de fattiga och svältande, trots att ”det stora antalet döda bevisar att alla kan inte vara bedragare”, som en hjälpofficer uttryckte det. De omänskliga arbetskraven som gjorde att tusentals stupade. De fängelselika fattighusen som skulle avskräcka människor från att söka hjälp.

Detta var helt enkelt en enorm historia, värd att berättas i detalj och värd att bli mer känd också här. Såvitt jag lyckats utröna finns det inte någon bok på svenska om An Gorta Mór, den stora hungern, som potatissvälten ibland kallas i Irland.

Några allmänna kommentarer.

Då det här är avsett som en populärhistorisk framställning är inte löpande noter angivna. Men texten bygger naturligtvis på en mängd källor. En närmare beskrivning finns i samband med källförteckningen i slutet av boken.

Min tänkta arbetsmetod var att läsa in mig på vad de professionella historikerna i Irland, England och USA hade skrivit, och utifrån det skriva berättelsen. Senare började jag själv gå in i källorna, som parlamentsdebatterna, hjälpofficerarnas brevväxling och samtida tidningsartiklar, med mera, och dramat började framstå som verkligt på ett mer påtagligt sätt.

7

Under en researchresa till Irland stötte jag på historien om Major Mahon som gav ytterligare en dimension.

Debatterna i parlamentet har jag gett relativt stort utrymme eftersom jag var intresserad av hur politikerna motiverade beslut som ofta fick förödande följder. På ett sätt är också debatterna så nära en verklig dialog man kan komma, och ger en insikt i tidens mentalitet. De visar också på de stora åsiktsskillnader, inte minst ideologiska, som faktiskt fanns.

Några anmärkningar om detaljer i texten. De officiella brittiska parlamentsprotokollen är ibland skrivna i tredje person, (t ex ”han ansåg” istället för ”jag anser”) vilket kan göra citat och referat lite problematiska. När det förekommer ett citat i tredje person från debatterna är det alltså ett citat från parlamentsprotokollet.

1800-tals engelskan består ofta av långa meningar med många bisatser, som jag ibland förenklat för läsbarhetens skull. Överhuvudtaget har jag försökt hålla en rimlig balans mellan autencitet och läsbarhet i citat och referat.

Workhouse har jag valt att översätta till fattighus, eftersom alla typer av fattiga som inte kunde försörja sig förvarades där, inte bara arbetsföra utan också barn, gamla, sjuka och handikappade. Ibland ser man översättningen ”arbetshus” eller ”arbetsinrättning”, men det kan ge fel intryck av deras funktion.

Ett annat fall är termen outdoor relief – som betyder att fattiga kunde få bidrag, oftast i form av lite mjöl eller bröd, utan att skriva in sig på fattighuset. Eftersom uttrycket förekommer så ofta i texten har jag låtit behålla det utan översättning (efter att ha förklarat det), för att undvika den otympliga omskrivningen på svenska.

Political economy brukar ges den lite platta och begränsade översättningen ”nationalekonomi”. Vid 1840-talet hade termen ofta en vidare betydelse. ”Free Trade och laissez faire blev kodord för en hel filosofi kring sociala, politiska och ekonomiska frågor,” beskrev The Oxford History of Britain. ”Political economy var Englands trosbekännelse och evangelium”,

8

skrev en irländsk radikal ironiskt.

Jag har skiftat mellan att skriva nationalekonomi, ekonomi och politisk ekonomi, beroende på sammanhanget. Och ibland har jag låtit behålla ordet utan översättning, för att bevara tidskänslan.

Som en hjälp till läsaren följer en personförteckning. Inte ett fullständigt personregister, eftersom boken innehåller många ögonvittnesrapporter, tidningsreferat, diskussioner i parlamentet, etc, där det förekommer en stor mängd perifera namn som bara figurerar någon enstaka gång. Men för att hjälpa läsaren hålla ordning på de viktigaste personerna i handlingen – politiker, kommissariatofficerare, människorna i Strokestown, med flera – finns en enkel förteckning med korta beskrivningar.

Därefter följer ett par kartor innan framställningen tar sin början, med startpunkt i sommaren 1845.

9

Personer Ett urval av personer som förekommer i texten.

Politiker, Peels adminstration Sir Robert Peel, premiärminister Sir James Graham, inrikesminister Lord Heytesbury, vicekung Irland Earl of Lincoln, Irlandsminister Politiker, Russells adminstration Lord John Russell, premiärminister Lord Bessborough, vicekung irland (avled 1847) Lord Clarendon, vicekung Irland, efterträdare till Lord Bessborough H. Labouchere, Irlandsminister Sir Charles Wood, finansminister Parlamentsledamöter Sir H W Barron, irländska gruppen Lord George Bentinck, oppositionsledare för Tories i underhuset efter Peel-adminstrationens fall John Bright, ledare för Anti Corn Law League tillsammans med Richard Cobden, liberal radikal Richard Cobden, ledare för Anti Corn Law League tillsammans med John Bright, liberal radikal Benjamin Disraeli, framträdande Tory Mr H Grattan, irländska gruppen Sir William Gregory, jordägare Irland Mr Hume, ledande radikal liberal från Skottland Feargus O’Connor, ledare för chartiströrelsen William Smith O’Brien, ledare för Young Ireland, irländska gruppen Daniel O’Connell, ledare för Repeal, den irländska självständighetsrörelsen, irländska gruppen John O’Connell, son till Daniel O’Connel, irländska gruppen Maurice O’Connell, son till Daniel O’Connel, irländska gruppen Mr Roebuck, radikal liberal, ekonom Poulett Scrope, humanistisk ekonom Överste Sibthorp, ultrakonservativ Tory

10

Hertigen av Wellington, överhuset, krigshjälte, tidigare premiärminister (1828-30) och mentor till Sir Robert Peel. Tory Tjänstemän, officerare Edward Coffin, kommissariatofficer Sir James Dombrain, chef kustbevakningen Hewetson, kommissariatgeneral Överstelöjtnant Jones, Styrelsen för Arbete Kapten Kennedy, fattiginspektör Kapten Jules Routh, son till Sir Randolph Routh, kommissariatofficer, fattiginspektör Sir Randolph Routh, kommissariatgeneral Charles Trevelyan, finansdepartementets högste tjänsteman Mr Twisleton, högste chef för den irländska fattigmyndigheten Kapten Wynne, kommissariatofficer Strokestown James Commin, dömd konspiratör Patrik Hasty, dömd konspiratör Major Denis Mahon, jordägare Ross Mahon, landagent (ej släkt med Major Mahon) Henry Pakenham-Mahon, svärson till Major Mahon Fader McDermott, katolsk präst Familjen Quinn – James och Margarete med sina barn Patrick, elva år, Thomas, sex år, och Joseph, tre år. Deltog i Mahons emigrationsplan. Övrigt M J Berkley, pastor, botaniker Charles Gavan Duffy, irländsk nationalist John Lindley, vetenskapsman, botaniker James Mahoney, tecknande reporter för Illustrated London News Fader Teobald Mathew, nykterhetsrörelsens ledare John Mitchell, irländsk nationalist, redaktör för United Irishman Lyon Playfair, vetenskapsman, kemist Greve Strzelecki, operativ chef för British Relief Organization

11

12

• Youghal

Schull •

13

14

”Våra familjer lider verkligen och vi kan inte stå emot deras rop efter mat länge till. Vi har ingen föda åt dem, våra potatisar är ruttna och vi har ingen säd [...] Gentlemen, ni vet mycket lite om tillståndet hos de lidande fattiga [...] Skall vi ta till vrede? Gentlemen, vi fruktar att freden i landet kommer att störas om inte hjälp i större utsträckning erbjuds till de lidande bönderna.

Vi vill inte göra något olagligt eller något som strider mot Guds eller landets lagar om vi inte pressas till det av HUNGER.”

15

Del1.

Det fรถrsta angreppet av Phytophtora infestans

16

Sommaren 1845 i Irland började med tryckande värme i juli, varmare än normalt. Temperaturen låg upp till fyra grader över genomsnittet.

Förutsättningarna för den kommande potatisskörden såg lovande ut. Förra årets skörd hade slagit rekord, potatisen hade varit så riklig att man inte kunnat ta tillvara allt. Nu hoppades folket på en upprepning.

Freemans Journal, den ledande tidningen i Dublin, skrev optimistiskt i juli: ”Den fattiges rikedom, potatisskörden, har aldrig tidigare varit så stor och samtidigt av så god kvalitet.”

Irland var vid denna tid förmodligen Europas fattigaste land.

För en utländsk besökare var intrycket av fattigdom överväldigande. Vid diligensstationerna möttes resenärer av skaror av tiggare och påträngande försäljare av frukt och drycker. De fallfärdiga bostäderna, med jordgolv, och ofta med en inneboende gris och en gödselstack utanför, gjorde ett deprimerande intryck.

En tysk resenär, Mr. Kohl, skrev: Jag minns att när jag såg de fattiga letterna i Lettland, brukade jag tycka synd om dem. Men, Himlen må ursäkta min okunnighet! Jag visste inte att jag någonsin skulle se ett folk på vilka den Allsmäktige Guden lagt ännu tyngre försakelser.

Men, nu när jag har sett Irland, förefaller det mig som den fattigaste av letter, estländare och finländare, lever ett liv i lyx jämfört med den irländske lantbrukaren.

Bakgrunden till landets tillstånd var sjuhundra år av engelsk ockupation och repression. Religiösa strafflagar hade stiftats för att förvandla landets katolska majoritet till en permanent underklass. Sju åttondelar av befolkningen arbetade som fattiga arrendebönder åt en överklass av protestantiska jordägare.

Sedan 1801 var Irland en del av Storbritannien med repre17

sentation i det engelska parlamentet, men inte i full proportion till befolkningens storlek. Irland hade vid denna tid tid cirka 8,5 miljoner invånare (övriga Storbritannien hade 19 miljoner). *** I mitten av juli slog vädret om. Landet var känt för omväxlande väder, men det här gick över det vanliga.

Det underliga vädret 1845 när det svängde från vackert väder beskrevs av en observatör: Plötsligt ändrades det till den mest extraordinära kontrast jag någonsin bevittnat i detta ombytliga klimat, solen var knappt synlig under tre veckor av kontinuerlig dysterhet, som följdes av de kyligaste regn och dimma. I sex veckor var temperaturen mellan en och en halv och sju grader under genomsnittet de senaste nitton åren.

Värmeböljan ersattes av en fuktig, mycket tät dimma. Temperaturen föll kraftigt. Det kändes som februari istället för juli. Dublinborna började elda i sina kolspisar för att hålla värmen.

Ett tungt regn började falla i augusti över hela landet. Ösregnet föll nästan konstant varje dag tre veckor i sträck. Vägar blev sörjor av lera, åkrar stod under vatten, hus och stugor översvämmades.

Den fråga som miljoner irländare ställde sig var hur potatisskörden påverkats. Fyra miljoner var beroende av potatis för sin överlevnad.

Potatisen kom till Europa under 1600-talet med spanjorerna som upptäckte den hos indianfolken de underkuvade i Syd- och Centralamerika. Förmodligen upptäckte irländarna potatisens fördelar under samma sekel. Den nedgrävda potatisen undgick att förstöras när soldater plundrade och härjade.

Potatisen krävde dessutom mycket mindre yta och mindre arbete än de vanliga spannmålen. Det blev en räddning när

18

livsvillkoren blev allt hårdare under jordägarnas krav.

Andra grödor som vete, havre, råg och animaliska livsmedel i form boskap, grisar, höns, smör – varor som kunde omvandlas till kontanter – utgjorde hyran som skulle betalas till jordägarna, landlords. Potatis var födan befolkningen själva levde på.

Potatisen åts kokad, rostad eller mosad, ibland med lite salt, kärnmjölk, lök eller smör. Man gjorde potatiskakor, potatisbröd och potatissoppa.

Mycket talar för potatissorterna på 1800-talet var mer smakrika än idag. Nutida odlare har lyckats få fram sorten Lumpers, som i Irland 1845 ansågs som vattnig hästpotatis och bara åts av de fattiga. Överraskande nog befanns de vara mycket välsmakande. Odlaren McKillop kommenterade till Irish Times: ”Jag hade läst i alla historieböcker om den dåliga smaken och den tvålaktiga konsistensen, men jag ville själv se hur denna potatis med sin mörka historia smakade. Jag odlade några och blev förbluffad över hur gott de smakade.”

Potatisen sågs som ett omoraliskt livsmedel av de högre klasserna, eftersom den krävde mindre disciplin och arbete att odla. Vad man inte visste då var att potatisen var mer näringsrik än brödet, som var huvudfödan för arbetarklassen i England. Irländska rekryter hade högre medellängd och större muskelstyrka än de engelska.

Adam Smith tillhörde de få som insåg sambandet och skrev om irländarna och potatisen: De starkaste männen och de vackraste kvinnorna i kanske hela det brittiska imperiet sägs vara från de lägsta klasserna i Irland, som är uppfödda på denna växt. Ingen föda kan uppvisa ett mer avgörande bevis på sitt höga näringsinnehåll eller vara mer lämpad för människans hälsa.

Folket spanade oroligt efter tecken på missväxt. Sanningens ögonblick skulle komma i slutet av augusti då den tidiga skör19

den, som skulle innebära slutet på de hungriga sommarmånaderna, togs upp.

När spadarna sattes till jorden kunde bönderna till sin lättnad konstatera att potatisarna såg stora och friska ut trots det våta vädret.

Den tidiga skörden av potatisar hade tunnare skinn och höll sig inte lika länge som huvudskörden, eftersom de togs upp innan de hunnit mogna ordentligt. En del åts upp direkt, andra lagrades på beprövat sätt i grävda gropar som täcktes över med jord. *** Året innan, 1844, hade en rapport kommit till den brittiska regeringen om att en okänd sjukdom angripit potatisfält i Nordamerika. Men i flödet av nyheter från hela världen som strömmade in till London togs ingen större notis. Under våren 1845 hade parlamentet avhandlat ärenden angående Kanada, USA, Argentina, Brasilien, Italien, Grekland, Spanien, Turkiet, Libanon, Indien, Pakistan, Ceylon, Kina, Hongkong, Australien, och Nya Zeeland.

Den berömda strofen Rule, Britannia! Britannia, rule the waves hade besannats när Napoleon slutligen besegrades 1815.

På 1840-talet härskade britterna över ett världsomspännande imperium där solen aldrig gick ner, med kolonier från Kanada i väst till Australien i öst. Däremellan de västindiska öarna, Malta, Kapkolonien, Ceylon, mängder med flottbaser jorden runt, samt den verkliga juvelen i kronan, Indien. Dessutom hade Storbritannien inlett den industriella revolutionen femtio år före konkurrerande länder. Det brittiska imperiet var världens rikaste land, en ohotad supermakt.

I början av augusti 1845 kom ett brev till premiärministern Sir Robert Peel om smittad och förstörd potatisskörd från Isle of Wight utanför Englands södra kust, som det första registrerade beviset i England på att sjukdomen som nämndes 1844, korsat Atlanten från Nordamerika.

20

Från grevskapet Kent kom den 11 augusti uppgifter från en Mr Parker, odlare och köpman, om ”totalt förstörda” skördar och ”fruktansvärd förödelse” bland odlingarna. Om smittan blev allmän skulle det bli en ”chockerande olycka för de fattiga”.

Den ledande botaniska tidskriften i England, Gardeners Chronicle and Horticultural Gazette, skrev den 23 augusti: En skrämmande farsot har drabbat potatisskörden. Från alla håll hör vi om förstörelsen. I Belgien sägs fälten vara helt ödelagda. Det finns knappt ett enda friskt exemplar potatis på marknaden i Convent Garden. Vad det gäller botemedel för denna plåga, det finns ingen. Vi har hemsökts av en katastrof vi måste uthärda.

Redaktören för tidningen, professorn i botanik, John Lindley, drog i artikeln slutsatsen att de kraftiga regnen var orsaken: ”Får vi vackert väder kommer sjukdomen troligen försvinna, fortsätter regnet och kylan kommer den att spridas.”

Vid det här laget hade sjukdomen hunnit sprida sig över flera länder i Europa. Under slutet av juni härjades delar av Belgien, i mitten av juli Holland och Frankrike, under augusti korsade sjukdomen Engelska kanalen, under september drabbades Danmark, södra Sverige och södra Norge. På de brittiska öarna fortsatte smittan uppåt mot Wales, vidare mot Skottland tills den nådde det helt potatisberoende Irland.

Den 13 september stoppade Gardeners Chronicle pressarna för ett dramatiskt meddelande: Vi stoppar pressarna med mycket stort beklagande för att meddela att potatissjukdomen utan tvivel har visat sig i Irland. Skördarna runt Dublin har plötsligt gått förlorade. Vad kommer att hända med Irland om det blir en allmän potatisröta?

21

Regeringen skickade brevledes ut en förfrågan till olika delar av landet och tog hjälp av polismyndigheten på Irland för att få en uppfattning om spridningen av smittan. Det var svårt att få ett grepp om utbredningen. Landet verkade som ett schackbräde där smittade och friska områden låg om varandra.

Bland Irlands bönder och lantarbetare hade nyheterna inte spritts överallt i landet. Under hösten fortsatte vädret uppföra sig egendomligt. På mornarna kunde det vara varmt och behagligt, men på eftermiddagarna blev himlen grå och det föll tunga regn. Blåsiga dagar förde vinden med sig en ovanlig odör.

En bonde vid namn Mr Foley, från grevskapet Wicklow i östra Irland, berättade: ”En dag i oktober mörknade solen mitt på dagen. En tjock blå dimma täckte landskapet under kvällen. De gamla sa att de aldrig sett en sådan färg på himlen förut. Folk gick och lade sig i rädsla för att något olycksbådande skulle inträffa”.

Nästa morgon fylldes luften av en kraftig stank. Folk rusade till potatisfälten för att se till dem. Till sin förskräckelse upptäckte de att plantorna var täckta av svarta prickar. ”Stjälkarna och bladen hängde som de var döda” berättade Foley.

Desperat försökte människorna rädda potatisen. De tände eldar för att rena luften från stanken, de skar av svartfläckade blad och stjälkar. När de sedan grävde upp potatisarna blev de skräckslagna. Potatisarna hade förvandlats till svarta, slemmiga klumpar.

En engelsk författarinna gav en liknande beskrivning. Sjukdomen var sådan att ena dagen kunde en man stolt visa upp sina gröna och blomstrande potatisplantor för en främling. På natten kom det ett åskväder. Nästa dag hade bladen svartnat och när bonden påtade i jorden med en dynggrep steg en kraftig stank upp, som ett tecken på att potatisarna höll på att ruttna.

Folket lugnades av den rikliga skörden av de tidiga pota-

22

tisarna i augusti. Med noggrann hushållning skulle det vara möjligt att klara sig fram till våren genom att äta de stora potatisarna och använda de mindre som sättpotatis.

När groparna där potatisen lagrats granskades kom nästa chock. Potatisarna som varit friska när de tagits upp några månader tidigare visade sig också vara angripna.

Dublin Evening Post återgav en rapport från Mionloch, nära staden Galway: Potatisen ruttnade i groparna. Det var Thomas Ward från Mionloch som först upptäckte det. Han gick ut i trädgården för att hämta potatis till en måltid. Han stack sin spade i gropen, och det var som om spaden slukades upp av marken. Potatisen hade förvandlades till en sörja. Han skrek och skrek. Hela byn kom rusande. Alla potatisar var likadana.

Sjukdomens mystik var skrämmande. Även nya potatisar som grävdes upp och såg helt normala ut fick svarta fläckar och började snabbt ruttna.

En Mr Foster var närvarande när en grop öppnades som innehöll sextio tunnor potatis – fem månaders föda för en familj. När sjuka potatisar sorterades bort återstod mindre än en tunna friska potatisar.

Nu spreds rädsla över landet. Till det kom besvär och strapatser, när de tunga regnen började falla igen i början november. Att skörda de återstående potatisarna blev ett smutsigt och tungt arbete.

En domare i grevskapet Mayo i provinsen Connaught vittnade om hur potatisodlingar stod under vatten tunnlandsvis, helt förstörda, och hur människor kämpade med vatten upp till knäna för att försöka få upp potatisarna de inte kunde se under vattenytan.

Fruktan för svält förvärrades av att jordägarna och deras agenter och mellanhänder skyndade sig att säkra hyran, det vill säga det övriga som fanns tillgängligt i form av livsmedel.

23

Vete, havre och korn, grisar, ägg och mjölkprodukter togs i beslag för försäljning och export.

En fjortonårig flicka berättade hur jordägaren skickade sina män, så kallade ”keepers” för att säkra den lilla veteskörd familjen odlat för att betala hyran: Dessa keepers stannade i vårt hus till vetet var tröskat och transporterades till kvarnen. Jag minns väl hur en av männen följde min mamma till mjölnaren, från mjölnaren till agenten som var i staden för att samla in hyran. [Agenten tog varenda shilling och modern fick återvända hem utan några pengar.] Jag vet inte hur min pappa kände det, jag vet inte hur min mamma kände det. Vi var fyra barn, potatisskörden var borta, veteskörden var borta.

Rapporter om den mystiska potatissjukdomen strömmande till den brittiska regeringen från hela Irland.

Den brittiska regeringen var oroad, men ännu inte alarmerad. Premiärministern Sir Robert Peel skrev: ”Det finns en så stark tendens av överdrifter och felaktigheter i rapporter från Irland att det alltid är önskvärt att vänta med att agera”.

Peel bestämde sig för att låta vetenskapsmän undersöka den mystiska sjukdomen innan man vidtog några åtgärder.

Under oktober hade Lyon Playfair, en känd kemist, som dessutom var adlig och parlamentsledamot, vistats i Peels sommarresidens. Playfair kastade fram idén att den smittade potatisen skulle kunna behandlas med kemikalier för att bli ätbar.

Peel nappade och utsåg en vetenskapskommission som förutom Playfair inkluderade John Lindley – professorn i botanik som slog larm i Gardeners Chronicle – samt för den politiska balansens skull, en irländsk professor, som dessutom var katolik. Sammansättningen skulle garantera en objektiv bild, eftersom de två engelsmännen inte hade någon koppling eller några relationer till Irland. Deras uppdrag var att uppskatta

24

omfattningen av sjukdomens utbredning, diagnosticera dess art samt föreslå botemedel.

Vetenskapsmännen tog sitt uppdrag på stort allvar och de bägge engelsmännen avreste skyndsamt till Irland där de förenade sig med den irländske professorn. Hoppet stod nu till vetenskapen.

Direkt vid ankomsten insåg trion allvaret i läget. Efter två dagar skrev Playfair till Peel.

Vi måste se detta i det mest allvarliga ljus. Vi är övertygade om att rapporterna snarare är i underkant än överdrivna. Jag är ledsen att skicka ett brev som inger en sådan förtvivlan, men vi kan inte dölja för oss själva att läget är mycket värre än vad allmänheten tror.

Redan från början hade botanikern Lindley uppfattningen att den stora fuktigheten och vätan under den extremt regniga sommaren och hösten låg bakom sjukdomen.

Potatisarna har tvingats absorbera en ovanlig mängd vatten, den låga temperaturen har hindrat dem från att smälta det, och avsaknaden av solljus har gjort det omöjligt för dem att bli av med det genom perspiration. Under dessa omständigheter har vätan fångats i deras inre och det oundvikliga resultatet var att de ruttnade.

Många av kommissionens förslag gick därför ut på försöka driva ut fukten och torka potatisarna på olika sätt. Kemisten Playfairs bidrag blev diverse recept på hur potatisarna kunde behandlas med märkliga kemiska kurer.

Ett strid ström av råd till allmänheten, mer eller mindre verklighetsfrämmande, producerades. Bland de mer udda var att hushållen skulle tillverka giftig klorgas som potatisen skulle gasas med. Istället för att förvara potatisarna i övertäckta gropar skulle de nu soltorkas. Andra råd gick ut på att 25

skiva, strimla, fila potatisarna eller försöka mala ner dem till mjöl. Stärkelse kunde utvinnas och blandas med vanligt mjöl för att baka bröd, men vetenskapsmännen påpekade också att stärkelse inte var någon lämplig näring för människor och att djur som matades med enbart stärkelse dog efter en tid, som om de svultit ihjäl.

Sjuttiotusen kopior av kommissionens välmenande, men svårbegripliga och opraktiska, rekommendationer distribuerades. Alla var verkningslösa. Vare sig potatisen ventilerades, torkades, gasades eller skivades så fortsatte den att förvandlas till illaluktande, ruttnande klumpar. De som försökte äta de sjuka potatisarna drabbades av magkramper och diareer.

Vetenskapsmännen producerade outtröttligt en manisk mängd papper – ”monsterrapporter” skrev the Times – men snart insåg man att de stod maktlösa. ”Det är svårt att få ut någonting användbart från Playfairs brev” skrev inrikesministern Graham till Peel. När trion, efter att tidigare hävdat att det var av yttersta vikt att torka potatisen, föreslog att sjukdomen kunde stoppas om potatisen doppades i mossvatten, tappade vetenskapsmännen det sista av sin trovärdighet.

Presskommentarerna var syrliga. Freemans Journal skrev: ”Kommissionen har framgångsrikt bevisat att de vet absolut ingenting om sjukdomens orsaker eller botemedel.”

Efter vetenskapsmännens misslyckande spreds mängder av spekulationer om mer mystiska orsaker.

Vidskepliga irländare trodde att féer förde krig om maten och att den onda féen Fair Liath, eller den Grå Mannen, krävde svarta potatisar. Andra trodde sjukdomen var ett straff för att folket inte tagit hand om all den rikliga skörden förra året, utan rentav slängt potatisar.

Det föreslogs att sjukdomen orsakades av statisk elektricitet som skapades från järnvägarna, när lokomotiven släppte upp rökpuffar mot himlen. Några pekade på guanon, som nyligen börjat användas som gödslingsmedel.

26

I Sverige rapporterade Aftonbladet: Nästan hela skörden på Storbritanniska öarna är i mer eller mindre mån angripen, och detta väcker i synnerhet bekymmer för Irland, hvars talrika och fattiga befolkning hufvudsakligen lefvat på ifrågavarande jordfrukt, och derföre nu hotas med fullkomlig hungersnöd. Vid efterforskningen af orsakerna till sjukan har man upptäckt flera: icke blott åtskilliga svampvexter, utan äfven insekter. De sistnämnda hafva visat sig omkring Sunderland och inom grefskapet Cork; på begge ställena har man bland de svampaktiga utvexterna hos jordfrukterna träffat på otaliga mikroskopiska maskar, dels liknande tagelmaskar, dels insektslarver. I grefskapet Cork skeno larverna i mörkret, likt lysmaskar. Då man icke förut märkt så små lysande insekter i landet, hafva naturforskare börjat misstänka, att dessa skadedjur blifvit införda utrikes ifrån – till äfventyrs med något slags guano.

En insändare till Aftonbladet begärde råd från myndigheterna. ”Då den besynnerliga s. k. Potatissjukan, synes alltmer hotande nalkas våra trakter, enär den först, från Danmark öfverflyttad, märktes i Skåne, och nu börjat visa sig i trakten kring Götheborg, så vore det önskligt att vederbörande i tid föranstaltade en sådan undersökning, hvarigenom allmänheten erhöll underrättelse, dels om smittan angriper sådan potatis som blifvit frisk upptagen, dels om något preservativ i detta fall finnes”.

Skribenten berättade om ”en så stark och vämjelig ovanlig lukt” från föruttnade potatisar att arbetet på fälten ”med svårighet kunde af folket verkställas.”

27

”Folket faller ifrån mycket snabbt nu, dödstalen ökar varje dag. Scenerna jag har bevittnat är fasansfulla. Döden tycks inpräntad i ansiktet på tusentals. På många platser kunde jag knappt röra mig, omringad och belägrad av hundratals som bad om hjälp.”

Brev från hjälpofficerare i Irland till det brittiska finansdepartementet 1846 Miljoner irländare riskerar att dö av hunger efter att en mystisk potatissjukdom slagit till med förödande kraft. ”Ett helt folk har förlorat sin föda”, skriver en präst.

Irland står inför en situation ”nästan utan motsvarighet i världshistorien”, sägs det i parlamentet.

Det brittiska imperiet måste hjälpa sina medborgare.

Men att ingripa i handeln är emot ekonomernas teorier om free trade och laissez faire. Spannmål fraktas bort från det hungrande folket med militäreskort.

Den liberala Whig-regeringen har infört hårda fattiglagar och ställer omänskliga arbetskrav på de svältande som stupar i tusentals på meningslösa vägbyggen.

Svart Potatis skildrar händelseförloppet och det politiska spelet under den irländska potatissvälten 1845-50, när en miljon irländare dog av svält.

PH

ISBN 978-91-982417-0-9

POLITISK HISTORIA

9 789198 241709

www.politiskhistoria.se

28