9789198219814

Bara Business Bjรถrn Jutendahl

Grim fรถrlag 5

© Björn Jutendahl, 2015 Grim förlag, Mellbystrand www.grimforlag.se info@grimforlag.se Tryckt på ScandBook, Falun ISBN: 978-91-982198-1-4

6

Prolog Klockan var halv tre, natten mellan lördag och söndag och allt var lugnt och stilla i området. De flesta lägenheterna var helt nersläckta och endast undantagsvis kunde man se att det lyste i något fönster.

En del boende var sannolikt bortresta eftersom det var långhelg och merparten av dem som ändå var hemma verkade ha gått och lagt sig för länge sedan. Under de senaste femton minuterna hade bara fyra fotgängare och ett dussintal bilar passerat den mörkgrå Mazda5 som lagligt stod parkerad utanför Kristinebergsvägen 30. En av bilarna som hade passerat var en polisbil. Den hade kommit glidande upp­ ifrån Lindhagensgatan och kvinnan som satt bakom ratten i Mazdan hade omedelbart fått syn på den i backspegeln. ”Här kommer aina”, hade hon viskat utan att för den sakens skull låta speciellt orolig på rösten.

Mannen som satt bredvid henne hade inte reagerat alls. Han hade bara stillatigande suttit kvar och inväntat att polisbilen skulle pas­ sera, vilket den också gjorde. Utanför föll ett stilla regn men enligt prognosen skulle det upphöra framåt morgontimmarna. För paret i bilen utgjorde den rådande vädersituationen inga som helst problem.

Tvärtom. Molnen, som skymde månen, passade dras syften utmärkt.

De avvaktade ytterligare fem minuter utan att något speciellt inträf­ fade. Kvinnan spanade uppmärksamt av omgivningarna medan man­ nen snarast föreföll ointresserad av det som låg framför dem. Han satt bekvämt tillbakalutad med halvslutna ögonlock och snurrade förstrött på den silverring han bar på höger hands tumme. ”Jag gör en sista koll”, sade kvinnan och plockade upp en mobil ur jackfickan. Tidigare på kvällen hade hon satt in ett kontantkort som omöjligen kunde spåras. Åtminstone inte till henne. Hon slog numret som hon noggrant hade memorerat och lät tio signaler gå fram utan att någon svarade i andra änden. Hon tittade på mannen bredvid sig som nickade till tecken på att det nu var dags.

7

De höll varandra i handen medan de i maklig takt promenerade den korta sträckan fram till målet. De såg ut som vilket par som helst som var på väg hem efter en sen kväll på stan. Det enda som möjligtvis skulle ha kunnat avslöja deras egentliga ärende var att de båda bar tun­ na gummihandskar. Risken för att någon skulle upptäcka den detaljen var dock försumbar. Handskarna var hudfärgade och nattmörkret gav dem gott och väl det skydd de behövde. När de kom fram till Creutz­ gatan 3 hade de inte mött en enda människa längs vägen.

Kvinnan gick över på andra sidan gatan för att spana upp mot den aktuella fastigheten. Hon hade inga problem med att identifiera rätt lägenhet. Precis som hon redan hade förutspått var den nersläckt och allt tydde på att ingen var hemma. När hon återvände hade mannen redan hunnit öppna porten och de gled tyst in i trappuppgången.

Utan att tända ljuset smög de sig uppför trapporna till den tredje och översta våningen. Där stannade de för att lyssna efter ljud som skulle kunna tyda på ovälkommen aktivitet i någon av fastighetens övriga lägenheter. Ingenting hördes och efter cirka trettio sekunders paus satte mannen igång. Han satte sig på huk framför dörren till höger och studerade låset i ljuset från en pennlampa. Låset var av standard­ typ och han visste redan att det inte skulle bjuda honom något mot­ stånd. För att kunna arbeta med båda händerna placerade han penn­ lampan likt en cigarett i munnen och trädde därefter in ett långsmalt föremål i låset. Mindre än femton sekunder senare var saken klar. ”Lycka till”, viskade han.

Kvinnan gled snabbt in i lägenheten medan mannen lika snabbt smög sig ner för trapporna igen. Hon stängde ljudlöst dörren bakom sig och stod sedan blick stilla i den mörka hallen. Hon lyssnade in­ tensivt med alla sina sinnen på helspänn. Efter en tid som för henne kändes som en evighet kunde hon andas ut. Hon tände en penn­ lampa av samma modell som mannen tidigare hade använt och bör­ jade därefter sitt sökande. Lägenheten var relativt liten och dessutom sparsmakat möblerad, vilket definitivt underlättade hennes arbete.

Hon visste ungefär vad hon skulle leta efter och hon hade åtmin­ stone en hypotes om var hon skulle börja.

8

Det tog henne inte mer än tio minuter att hitta det hon sökte efter.

Bingo, tänkte hon och lyste på föremålet som hon höll i handen.

Det här är till och med bättre än vad jag hade kunnat hoppas på.

Hon släckte lampan och smög sig försiktigt bort till ytterdörren för att, med hjälp av tittögat, kontrollera läget utanför. På grund av det kompakta mörkret såg hon ingenting utan lade istället örat mot dörren för att lyssna. Hon kunde inte uppfatta något ljud över hu­ vud taget varför hon snabbt bestämde sig för att lämna lägenheten.

Försiktigt och helt ljudlöst smög hon sig ner för trapporna, för att slutligen försvinna ut i natten. Knappt två minuter senare återförena­ des hon med mannen som tålmodigt hade väntat i bilen. Precis som tidigare satt han bekvämt tillbakalutad och fingrade på sin ring. Utan att säga ett ord tittade han nyfiket på kvinnan som nöjde sig med att nicka till svar på den outtalade frågan. Hon lämnade över föremålet hon tagit med sig från lägenheten och fiskade därefter snabbt upp bilnyckeln från sin jackficka. Ingen tycktes ha lagt märke till dem och efter bara ytterligare trettio sekunder hade de diskret lämnat området.

Det begås årligen omkring 2 500 lägenhetsinbrott i Stockholms län.

Vissa år lite fler och andra lite färre. Alla som sammanställer eller analyserar statistiken är emellertid överens om att det sannolikt exi­ st­erar ett betydande mörkertal. Brott som av olika anledningar aldrig kommer till polisens eller försäkringsbolagens kännedom. Creutz­ gatan 3 var just ett sådant exempel. I statistisk mening hade alltså nå­ got inbrott inte ägt rum. Ändå skulle det visa sig få långtgående kon­ sekvenser för ett stort antal människor. Vissa fick det bättre. Andra sämre. Oavsett vilket så förblev inbrottet, som aldrig hade ägt rum, en väl bevarad hemlighet för de allra flesta. Förutom mannen och kvinnan, som precis hade lämnat brottsplatsen i en mörkgrå Mazda5, var det bara ytterligare en person som helt lyckades räkna ut vad som hade hänt. En uppgift som inte ens brottsoffret mäktade med.

9

Kapitel 1 Vad är det frågan om? tänkte Camilla Segerstedt med en begynnande olustkänsla i maggropen. Två dagar tidigare hade hon mottagit ett mejl från Johan Staaf, ett mejl som definitivt hade förvånat henne.

Samtidigt hade det också väckte hennes nyfikenhet. Hon hade av och till under helgen grubblat över budskapets innebörd men det var först nu, på väg in i duschen för att göra sig i ordning för årets första arbetsdag, som hon på allvar började fundera på vad han kunde vilja just henne. Hon vred på vattnet och lät det strila ner på golvet för att invänta rätt temperatur. Den ende på byrån som han normalt träffar och pratar med är Klas Wallin, så varför vill han ha med mig på det här mötet? Och varför just nu? Första dagen efter helgerna. Vad kan ha hänt under julen som har något med mig att göra?

Längre än så kom hon inte i sina funderingar innan badrumsdörren plötsligt slets upp. Josefine, hennes fyraåriga dotter och ena halvan av familjens tvillingpar, sprang in och ställde sig med näsan tryckt mot duschens välvda glasdörr. Camilla gav sin dotter ett varmt leende och riktade vattenstrålen in mot kaklet. ”Vill du vara med?” frågade hon och fick en nickning till svar. ”Kom mitt lilla hjärta. Kom in i värmen!”

Josefine fick duschhandtaget i handen och riktade vattenstrålen mot fötterna. Först efter en stund, när hon hunnit vänja sig vid tem­ peraturen, lyfte hon tveksamt upp handen över huvudet och lät vatt­ net skölja över hela kroppen. ”Vem följer oss till dagis idag?” frågade hon och fyllde sedan hela munnen med vatten. Vatten som hon därefter sprutade ut på Camil­ las mage. Att göra just så var något som Fredrik, Camillas man och tvillingarnas pappa, hade lärt barnen för att tillföra lite extra under­ hållning till det vardagligt praktiska. ”Det blir pappa”, svarade Camilla. ”Mamma har ett viktigt möte med en farbror nu direkt på morgonen så jag har lite brådis, förstår du.”

10

”Vad är det för en farbror?” ”Min chefs chef ”, svarade Camilla som åter fick ta emot en dusch vatten från Josefines mun. ”Är han snäll?” frågade hon en stund senare. ”Absolut”, svarade Camilla med ett tillkämpat skratt. ”Han är jätte­ snäll.

I själva verket hade hon ingen aning om huruvida Johan Staaf var snäll eller inte. Hon hade träffat honom vid endast två tillfällen och då bara som hastigast.

En frukost, en kombinerad buss- och tunnelbaneresa och en och en halv timme senare var Camilla redo att starta upp årets första arbets­ dag. Hon hade promenerat de sista 750 meterna från Östermalms­ torg och var nu framme på Birger Jarlsgatan där hennes arbetsgivare hade sina lokaler. Hon slog in den fyrsiffriga koden som låste upp den stora ekporten och halvsprang sedan de två trapporna upp till Axelsson & Bergs kontor.

Axelsson & Berg var en av Stockholms, och därmed också Sveriges, största och mest ansedda reklambyråer. Företaget bildades av kreatö­ rerna Björn Axelsson och Ludwig Berg redan i slutet av sjuttiotalet och duon var alltjämt byråns enda ägare. Deras operativa engagemang hade successivt minskat med åren men än idag åtog de sig vissa uppdrag. Åt­ minstone för de kunder som intresserade dem mest och som låg dem varmast om hjärtat.

Camilla öppnade kontorets frostade glasdörr med sitt nyckelkort och klev in i den ljusa och smakfullt belysta loungen. Nu på vintern utgjorde den en energigivande kontrast till det kompakta mörkret utanför. Den första person hon sprang på var Lina som satt och bläddrade bland några papper bakom sin disk. Lina Gustavsson var Axelsson & Bergs receptionist och allt i allo. Ett tiotal år yngre än Camilla, full av energi och med ett vänligt leende i ständig beredskap.

Förmodligen byråns sämst betalda medarbetare men samtidigt en av de viktigaste. Men vem har påstått att livet är rättvist, tänkte Ca­ milla medan hon klev in för att ge sin arbetskamrat en kram.

11

”Hej tjejen, kul att se dig igen”, hojtade Lina men blev omedel­ bart avbruten av att telefonen började ringa. ”Vi snackar mer senare”, mimade Camilla och fortsatte ut till kö­ ket för att hämta arbetsdagens första kopp kaffe Tio minuter kvar till mötet med styrelsens ordförande och vad gör jag nu? tänkte hon oroligt samtidigt som hon loggade på sin MacBook.

Varför blir jag egentligen så nervös av det här? Det var definitivt inte första gången, och helt säkert heller inte den sista, som hon hade fått en kallelse till ett möte utan att själv veta vad det skulle handla om.

Kom igen nu, försökte hon peppa sig själv. Du är fyrtio år, mamma till två barn, utbildad civilekonom och en av byråns nyckelpersoner.

Och dessutom ser du ganska bra ut, konstaterade hon fem minuter senare när hon betraktade bilden av sig själv i toalettspegeln. Fyrtio år fyllda men synnerligen välbevarad. Åtminstone om hon fick säga det själv. Hennes långa rågblonda hår som till vardags var utsläppt hade hon dagen till ära valt att sätta upp i en svinrygg. Och för att yt­ terligare förstärka intrycket av seriös och hårt arbetande affärskvinna hade hon också bytt ut de jeans som hon normalt brukade bära på jobbet mot en ljusgrå kostym från Armani. ”Hej Camilla! Välkommen in och stäng dörren efter dig.”

Johan Staaf var sedan ett drygt år tillbaka extern styrelseord­fö­ ran­de i Axelsson & Berg. Han var i femtioårsåldern och hade mörkt tjockt hår med tydliga grå stänk vid tinningarna. Han bar moderna glasögon av det något överdimensionerade slaget som var så po­ pulära – inte minst i reklambranschen. Intrycket av en medelålders framgångsrik man med makt förstärktes ytterligare av den svarta kostymen och den bländvita skjortan. Allt såg dyrbart och exklusivt ut. På det hela taget ser han ut exakt som man kan föreställa sig att en ordförande för en reklambyrå ska se ut, tänkte Camilla. ”Har julledigheten varit till belåtenhet?” fortsatte ordföranden utan att ta blicken från det han letade efter i sin portfölj. ”Absolut. Nu är batterierna välfyllda och det ska bli riktigt skönt att komma igång igen.”

12

”Och hur har din ledighet varit?” skyndade hon sig att tillägga i ett desperat försök att skyla över sitt eget klyschiga svar. ”Också avkopplande, hoppas jag?” ”Tackar som frågar”, svarade Johan som nu tycktes ha funnit det han hade letat efter. Han reste sig från skrivbordsstolen med en bunt papper i ena handen samtidigt som han med den andra gestikulerade mot den lilla soffgruppen som var placerad vid fönstren som vette ut mot Birger Jarlsgatan. ”Får jag se dig på en kopp kaffe?” frågade han när de väl hade satt sig tillrätta. Utan att invänta hennes svar började han hälla upp. Först till Camilla och därefter till sig själv. ”Ta för dig. Använder du socker eller mjölk?” Han pekade mot kaffebrickan som erbjöd alla tillbehör man kunde önska och så även två överdimensionerade smörgåsar med ost och skinka. Camilla log svagt och greppade den ena smör­ gåsen trots att hon egentligen inte var det minsta hungrig.

Det får bli gymmet i kväll så det löser sig tids nog, tänkte hon och lutade sig tillbaka mot fåtöljens ryggstöd. ”Du frågade om min julledighet varit avkopplande”, sade Johan Staaf som nu riktade hela sin uppmärksamhet mot Camilla. ”San­ ningen att säga blev det inte mycket till ledighet och skälet till det hänger ihop med det här mötet.”

Han gjorde en kort paus innan han fortsatte. ”Det jag nu kommer att berätta för dig måste ovillkorligen stanna i det här rummet. Jag kan inte nog understryka vikten av sekretess och jag måste känna mig helt trygg med att du kan bevara en hemlig­ het. Jag antar att jag kan lita på dig?” ”Givetvis”, svarade Camilla som vid det här laget hade lämnat känslan av julledighet långt bakom sig. Hon rätade omedvetet på ryg­ gen och lade ifrån sig smörgåsen. ”Givetvis kan du vara helt säker på att det som sägs i det här rum­ met stannar mellan oss.”

Vad är det som händer? tänkte hon. Och var är Klas förresten?

Borde inte bolagets vd medverka på ett möte där det uppenbarligen ska avslöjas företagshemligheter? Klas frånvaro blev än mer obegrip­ lig när hon plötsligt kom att tänka på att de befann sig i hans rum.

Hennes blick råkade fastna på en slokande benjaminfikus som stod 13

i det ena fönstret och hon hann tänka att den behövde vattnas innan hon åter vände blicken mot ordföranden. ”Gott”, fortsatte han. ”Saken är den att jag och resten av styrel­ sen har ägnat en del av julhelgen, eller åtminstone mellandagarna, åt att diskutera byråns framtid. Som du säkert vet står vi inför utma­ ningar som kommer att kräva en hel del av byråns personal, och då inte minst av ledningen.”

Camilla nickade utan att ha en speciellt klar uppfattning om vil­ ken typ av utmaningar som styrelsens ordförande syftade på. Dock inte läge för någon fråga just nu, bestämde hon och avvaktade tyst fortsättningen. ”För att gå synnerligen rakt på sak kan jag berätta att vi har gjort bedömningen att Klas inte är rätt man för att leda byrån genom den här förändringsprocessen. Det beslutet har jag i mellandagarna också meddelat honom och som du förstår av hans frånvaro har han redan lämnat bolaget.”

Här gjorde ordföranden ytterligare en paus för att låta budskapet sjunka in och passade samtidigt på att ta en ordentlig tugga på sin smörgås. ”Jag förstår”, var det enda Camilla kom sig för att säga. Fast egentligen förstod hon just ingenting. Det var Klas som hade anställt henne för snart fyra år sedan och för henne fanns det bara en chef för byrån, och det var han. Vad har han egentligen gjort? tänkte hon förfärat medan hon inväntade att ordföranden skulle hinna svälja och fortsätta. ”Det är ingenting som Klas har gjort, om du nu undrar. Det är faktiskt precis tvärtom. I grund och botten handlar det mer om vad han inte har gjort.”

Han tog en klunk kaffe innan han fortsatte. ”Klas är bra på mycket men precis som alla vi andra har han också sina mindre starka sidor. Och en av dem handlar om hans initiativförmåga och handlingskraft. Eller rättare sagt, bristen på nyss nämnda förmågor. Det kommer helt enkelt att krävas ett annat ledar­ skap i den fas bolaget just nu befinner sig. Det är åtminstone min och styrelsens uppfattning”.

Han tystnade för att hinna studera hur Camilla tog emot nyheten.

14

Hon kom sig inte för att säga någonting varför han istället valde att gå vidare. ”Det är inget personligt mot Klas ska du veta. Bara business. Och om det känns bättre för dig kan jag berätta att han inte blev speciellt upprörd när jag gav honom beskedet. Jag fick faktiskt intrycket att han inte ens blev förvånad. Är du förvånad?” ”Ja, lite”, erkände Camilla som knappt kunde tro på vad hon just hade fått höra. Hon skruvade olustigt på sig och passade samtidigt på att dra i det ena byxbenet som hade råkat åka upp en aning. Hon kän­ de sig plötsligt frusen och drog därför kavajen tätare kring kroppen. ”Ärligt talat hade jag ingen känsla av att Klas satt löst eller att han inte levde upp till styrelsens förväntningar. Som du kanske vet var det Klas som anställde mig för snart fyra år sedan så jag har alltid haft en lite speciell relation till honom. Han är faktiskt den enda chef som jag har haft på byrån.” ”Ja, jag har förstått det. Även om du och jag inte har haft så myck­ et med varandra att göra så har jag blivit uppdaterad av Björn och Ludwig som känner din bakgrund bättre. Och det jag har hört gör mig nyfiken på att lära känna dig bättre. Kan du inte berätta lite om dig själv och vad du gjort för oss på Axelsson & Berg?” Johan lutade sig tillbaka och markerade med en vänlig gest att bollen nu låg hos henne. ”Självklart”, svarade hon lugnt samtidigt som hon desperat för­ sökte komma på var hon skulle börja sin historia. Oförberedd på frågan som hon ju var. ”Jag är gift med Fredrik som är polis och tillsammans har vi två barn, Josefine och Lukas som är tvillingar. Vi bor på Lidingö. Fak­ tiskt inte så långt från det område där jag växte upp och där mina föräldrar fortfarande bor kvar. I tjugoårsåldern flyttade jag till Lin­ köping där jag läste internationell ekonomi vid universitetet och när jag var klar med det, det var 1997, flyttade jag tillbaka hit till Stock­ holm för att börja på mitt första riktiga jobb. Jag fick anställning som projektledare på Samsung Electronics marknadsavdelning.”

Här var det Camillas tur att göra en paus. Hon använde den till att ta en klunk kaffe och att samtidigt fundera på hur hon skulle gå vidare. Dessutom ville hon ge ordföranden en chans att ställa 15

en kompletterande fråga, vilket han inte gjorde. Han tittade istället uppmärksamt och vänligt på henne och inväntade tålmodigt hennes fortsättning. ”Jag blev kvar på Samsung i knappt tre år”, fortsatte Camilla som plötsligt började förstå vart samtalet var på väg. Han undrar om jag tillfälligt kan ta över vd-ansvaret i väntan på att de hittar en perma­ nent ersättare till Klas, tänkte hon men släppte omedelbart tanken för att istället helt och fullt kunna koncentrera sig på sin berättelse. ”Våren år 2000 blev jag tillfrågad av SEB om jag kunde tänka mig att ta över marknadsföringsansvaret för deras verksamhet i Norden och Baltikum. Det var en kursare till mig från Linköping, som då job­ bade på SEB, som tipsade dem om mig. Deras bekymmer då var att de hade svårt att få ihop de olika kontorens prioriteringar och viljor, och det blev alltså min huvuduppgift. Jag fick ansvaret för att skapa och förankra en gemensam marknadsplan i regionen, och att därefter leda arbetet med att implementera den.” ”Måste ha varit en intressant utmaning?” inflikade ordföranden som åter tog sig en rejäl tugga på sin smörgås. Han verkar inte ha något pro­ blem med aptiten i alla fall, tänkte Camilla som utnyttjade pausen till att ta ännu en klunk av sitt kaffe. Smörgåsen lät hon ligga. Hon var nu om möjligt ännu mindre sugen på mat men förvånade sig själv med att plöts­ ligt längta efter en cigarett. Inte för att hon var någon nikotinist. Absolut inte. Det hade hon aldrig varit. Åtminstone inte till vardags. Bara i festliga sammanhang eller när nöden så krävde och enbart om hon var helt säker på att hennes barn inte befann sig i närheten. ”Absolut. Det var onekligen en intressant utmaning. Extremt mycket jobb men också väldigt roligt. På den tiden hade jag en chef som gav mig massor med energi och uppmuntran och hon hade verkligen förmågan att få oss alla att känna oss sedda och behövda.

Alla, inte bara jag, jobbade som galningar och det konstiga var att det inte ens kändes speciellt betungande.”

Camilla drabbades plötsligt av en olustig känsla. Hon kände sig absolut inte bekväm med att sitta och babbla om sig själv. ”Jag blev kvar på banken i nio år, mycket tack vare henne. När Klas ringde och erbjöd mig tjänsten som client service director här på byrån var det inget självklart val ska du veta. Och här är vi nu”, 16

avslutade hon sin monolog och hoppades därmed att ämnet Camilla Segerstedt skulle vara slutdiskuterat. ”Berätta om arbetet som client service director”, fortsatte ordfö­ randen som inte hade en aning om Camillas outtalade förhoppning­ ar. Han lassade in de sista resterna av sin smörgås och han sköljde ner allt med hjälp av den återstående skvätten i kaffekoppen. Hans till synes genuina intresse för det Camilla hade att berätta gav henne självförtroendet att fortsätta. ”Jag jobbar idag med fyra kunder, två stora och två lite mindre, men de har det gemensamt att de alla representerar starka varumär­ ken inom retail-sektorn. Dessutom, om jag nu får skryta lite grann, har mina kunder också det gemensamt att de utgör exempel på byråns mer lönsamma kunder.”

Det kan trots allt inte skada med lite personlig marknadsföring, tänkte hon. ”Ja, jag har förstått att du är en duktig säljare. Och jag har också hört sägas att du dragit in en hel del nya kunder till firman”. ”Tja, nu är det väl inte jag ensam som har dragit in några nya kunder men jag har absolut varit involverad i en del nykunds-projekt.

Bland annat är ju SEB ett exempel på en kund som jag var med och drog in.”

Garnera gärna anrättningen med ett kryddmått ödmjukhet, tänk­ te hon belåtet. ”Nu är du nog väl blygsam”, sade ordföranden som lutade sig framåt och naglade fast Camilla med blicken. ”Det jag har hört är att du varit betydligt mer än involverad. Är det inte så att du både har ini­ tierat och också drivit de flesta nykunds-projekten de senaste åren?”

Utan att invänta hennes svar fortsatte Johan, och Camilla kände nu att han började närma sig pudelns kärna. Hela hans kroppsspråk antydde åtminstone det. ”Vad skulle du säga om att ta över det totala ansvaret för Ax­ elsson & Berg? Att ta över som vd för bolaget? Jag skulle i så fall bli din nya chef så jag förstår om du känner en viss tveksamhet.”

Ordföranden blinkade med ena ögat och sträckte sig samtidigt efter kaffekannan. ”Vill du ha påfyllning?”

17

Camilla nickade trots att hon inte längre var det minsta sugen och försökte samtidigt räkna ut vad hon skulle svara på den fråga som mötet tydligen skulle handla om. Pratar han om en temporär eller permanent lösning? tänkte hon. Och varför just jag? Och vem ska ta hand om barnen när jag jobbar ihjäl mig? Trots att hon var smickrad av erbjudandet kände hon sig obekväm med situationen. Intuitivt kände hon att balansen i hennes liv hastigt höll på att förändras till det sämre, och hon var därför inte helt nöjd med riktningen som samtalet hade tagit. ”Pratar vi om en temporär eller permanent lösning?” frågade hon samtidigt som hon utan att tänka sig för tog en rejäl klunk kaffe som givetvis var alldeles för varmt.

Helvete, hann hon tänka innan en avsevärd del av koppens innehåll skvimpade ut och hamnade på bordet men också på hennes kostym­ byxor. ”Permanent såklart”, svarade ordföranden samtidigt som han räckte över en bunt pappersservetter. ”Varför skulle jag gå över ån efter vatten när vi har den perfekta lösningen in house? Du ska veta att ägarna har ett mycket stort förtroende för dig och jag tror att de har helt rätt. Jag känner mig fullständigt trygg i att du är den typ av person som kan ta byrån vidare till nästa nivå.”

Och vad svarar man på det? tänkte Camilla som just då visste vare sig ut eller in.

18

Kapitel 2 Det var med motstridiga känslor som Camilla åkte hem igen efter årets första arbetsdag. Allt hade rullat på i ett hiskeligt tempo och hon hade inte haft en chans att hinna sortera sina egna tankar efter mötet med ordföranden. Alla hennes kunder hade ömsom ringt och ömsom mejlat henne och alla hade framfört olika önskemål. Precis som hon själv hade de kommit tillbaka från sina julledigheter, och var nu angelägna om att snabbt komma igång med det som behövde göras. Typiskt nog hade hennes största kund även passat på att boka upp hennes kalender med ett helt nytt projekt, som hon av erfa­ renhet visste skulle kräva både tid och hennes fulla uppmärksam­ het. Och som om det inte hade varit nog hade en uppsjö av hennes arbetskamrater också pockat på hennes uppmärksamhet och velat berätta om än det ena och än det andra. Camilla hade verkligen fått anstränga sig för att åtminstone verka intresserad och något besök på gymmet hade det inte ens blivit tal om. För det hade hon varit allt för trött och fylld av egna funderingar. Så snart hon var klar med det nödvändigaste hade hon istället valt att åka hem för att få prata ostört med sin man. Och det var först på bussen, som tog henne sista biten från Ropsten och hem till Lidingö, som hon kom på alla de frågor som hon i dyningarna efter kaffeincidenten, hade glömt att ställa till styrelsens ordförande. ”Hallå”, ropade Camilla när hon klev in över tröskeln till det funkis­ hus som hon och Fredrik hade köpt och gjort i ordning precis innan tvillingarna hade gjort entré i familjen. Båda barnen kom rusande med vilda tjut samtidigt som Fredrik hördes ropa något som hon inte kunde uppfatta bortifrån köket. Camilla satte sig ner på huk och tog emot barnen med en kram. ”Hur har det varit på dagis idag?” ”Bra”, svarade båda i mun på varandra. ”Lukas spillde mjölk över fröken”, fortsatte Josefine och gav sin bror en vänskaplig knuff i bröstet.

19

”Fast det var inte mitt fel. Det var Oscar som flyttade sitt glas när jag skulle hjälpa honom att hälla upp”, försvarade sig Lukas och knuffade, inte lika vänskapligt, sin syster tillbaka. ”Jag har också spillt på mig idag”, sade Camilla i ett försök att gjuta olja på vågorna i den hotande konflikten. Hon pekade på en mörk fläck på sina byxor samtidigt som hon reste sig upp för att mer handgripligt skilja barnen åt. ”Jaså, det har hänt olyckor på flera fronter i dag”, sade Fredrik som iförd ett storblommigt förkläde kom ut från köket för att ge sin fru en välkomstkram.

Han var ett par år äldre än Camilla men tiden hade farit varsamt fram med honom och enligt henne såg han minst lika bra ut idag som när de hade träffats för snart åtta år sedan. Numera fanns det i och för sig stänk av grått i hans annars kastanjebruna hår men det fick honom bara att se manligare ut och några tendenser till tunnhårighet hade hon ännu inte kunnat upptäcka. Inte för att det spelade någon roll, men ändå. Han var på några centimeter när en och nittio lång, vägde åttiofem kilo och han såg definitivt vältränad ut. Vilket han strängt taget också var. Min man, tänkte Camilla stolt samtidigt som hon tacksamt tog emot hans kärleksförklaring. ”Du skulle bara veta, men vi tar det sedan.” Hon lösgjorde sig varligt och började sakta gå i riktning mot köket. ”Vad blir det för mat idag?” fortsatte hon trots att hon redan hade känt den välbekan­ ta doften av köttfärssås med mango chutney. För första gången den dagen kände hon att hon var hungrig på riktigt.

Efter avslutad middag tog Camilla hand om disken samtidigt som Fredrik lekte en stund med tvillingarna på ovanvåningen. Det sto­ jades friskt, kunde hon höra, och när hon en stund senare gick upp för att byta om till något mer bekvämt hittade hon lekrummet i ett fullständigt kaos. I ett försök att återskapa lite lugn och ro satte sig hela familjen en stund framför teven och till slut lyckades tvillingarna lugna ner sig så pass att det ens var värt ett försök att få dem i säng.

Camilla följde dem till badrummet för att borsta tänderna och när de ett ögonblick senare låg i sina sängar verkade de faktiskt ha kommit ner tillräckligt i varv.

20

”God natt mina små älsklingar”, sade hon och gav dem i tur och ordning varsin puss på pannan. Än så länge upplevde barnen en trygghet i att sova tillsammans och så länge de kände så fick det angränsande sovrummet fungera som ett gemensamt lekrum. ”Sov så gott och ropa om ni vill något.”

Hon släckte taklampan, drog försiktigt igen dörren utan att stänga den helt och gick därefter ner för att äntligen få tala ostört med sin man. ”Hur har din dag varit?” frågade hon med spelat intresse samtidigt som hon sjönk ner i familjens nyinköpta soffa där Fredrik redan hade förskansat sig med en kopp te. Teven stod på och Camilla övervägde för ett ögonblick att helt resolut stänga av den men valde att låta bli. ”Bra”, svarade Fredrik. Han började genast berätta om någon på jobbet som gjort eller sagt något men Camilla lyssnade inte ens med ett halvt öra. Istället avbröt hon honom tvärt mitt i en mening. ”Idag har jag fått frågan om jag vill bli vd för Axelsson & Berg.”

Fredrik stirrade häpet på sin fru. Dels för att han så abrupt hade blivit avbruten, men framför allt för det hon hade sagt. ”Vad sa du?” frågade han och sträckte sig efter fjärrkontrollen. ”Vad sa du?” upprepade han, samtidigt som teven slocknade.

Jag tror bestämt att jag har fångat ditt intresse, tänkte hon belåtet. ”Jo, jag sade just att din fru idag har fått frågan om hon kan tänka sig att blir dirre för hela skiten.” Camilla försökte låta nonchalant och oberörd men lyckades inte helt med det. Hon kunde själv höra hur fånigt det hade låtit och viftade med ena handen i luften i ett försök att sudda bort det hon nyss hade sagt. ”Det var det som han styrelseordföranden, vad han nu hette, ville prata med dig om”, konstaterade Fredrik utan att låtsas om hennes belägenhet. ”Precis. Det var det som Johan Staaf ville tala med mig om. Och praktiskt nog har Klas redan fått sparken”, fortsatte hon innan hon hann hejda sig. Hon drabbades omedelbart av dåligt samvete för att hon i så lättsamma ordalag hade berättat om sin före detta chefs sorti och det blev för ett ögonblick helt tyst i rummet. ”Har ni pratat lön?” frågade Fredrik till slut. Han fortsatte raskt 21

utan att invänta hennes svar. ”Vad tjänar egentligen en dirre på en av Stockholms större reklambyråer? Över hundrafemtio i månaden?

Plus bonus?” Hans brinnande entusiasm gick inte att misstolka vilket fick Camilla att känna en lika oförklarlig som plötsligt uppflammande ilska. ”Nej, vi har inte talat lön och ärligt talat är väl inte lönen det vik­ tigaste i det här sammanhanget?” morrade hon onödigt aggressivt.

Hon blundade någon sekund medan hon försökte få kontroll över sina egna känslor. Det är onekligen skillnad mellan Venus och Mars, tänkte hon. ”Det jag tänker på är hur vår familj ska fungera om jag ska ägna mitt liv åt arbetet. Du anar inte hur mycket jobb det skulle bli för mig.” Hon tystnade ett ögonblick för att samla tankarna och för att återfå sitt lugn. ”Just nu har vi balans och harmoni i våra liv. Vi har precis kommit igenom den jobbigaste perioden som småbarnsföräldrar och huset är äntligen färdigrenoverat. För första gången på länge känner jag att jag har tid för mina egna intressen igen. Och så kommer det här erbjudandet som jag inte ens har bett om att få. Ärligt, Fredrik, jag vet inte om det är det här som jag vill. Jag vet inte om det är värt det.” ”Jag förstår”, sade Fredrik. All hans tidigare entusiasm var nu som bortblåst. ”Men tänk efter. Du jobbar ju heltid och en himla massa övertid redan som det är idag. Vad är det som säger att du skulle behöva lägga mer tid än så bara för att du blir vd? Som chef har du ju också möjlighet att delegera på ett helt annat sätt. Vem vet, du kanske till och med får mer tid över till det som du gillar?”

Det lät bra men inte helt övertygande och Camilla kunde se att han inte ens själv trodde på sina ord.

Senare på kvällen låg hon i sängen och funderade på vad som hade blivit sagt och vad som inte blivit sagt i samtalen med ordföranden och med sin man. Hon blev inte klok på vad hon skulle tycka. Å ena sidan var hon stolt och smickrad över att ha fått frågan och åtminsto­ ne ibland kunde hon också inbilla sig att hon skulle klara jobbet rik­ tigt hyggligt. Å andra sidan kände hon en stor oro för hur det skulle bli, och hur det ökade ansvaret skulle påverka hennes och familjens 22

liv. Det var definitivt inte så att hon ensam hade ansvaret för familjen.

Långt därifrån. Hon och Fredrik hade, jämfört med de flesta som de kände, ett hyfsat jämbördigt förhållande. Ingen tvekan om det. Ändå kände hon nu en växande irritation över att det bara var hon som verkade bekymra sig för hur familjen skulle påverkas. Fredriks ar­ bete som kommissarie på Ekobrottsmyndigheten var definitivt inget vanligt nio till fem-jobb. Visserligen var åren med skiftgång och obe­ kväma arbetstider över för honom för länge sedan, men det innebar inte att han numera var immun mot övertid. Faktum var att han i regel jobbade betydligt fler kvällar än vad hon själv tvingades göra och frågan var om han verkligen skulle vara beredd att kompromissa med sin egen arbetssituation? Kanske. Men definitivt inte säkert. Vis­ serligen fanns Camillas föräldrar alltid till hands och utan dem hade det inte fungerat ens så som det var idag. Men ändå. Allt som oftast fick mamma Kerstin rycka in och hämta barnen på dagis och inte säl­ lan var det också hon som fixade maten medan Camilla och Fredrik ägnade sin tid åt sina respektive karriärer. Det kan inte vara meningen att man sätter barn till världen för att sedan låta någon annan ta hand om dem, tänkte hon dystert. Fredrik hade redan somnat och Camilla kunde höra hans jämna andetag. Själv var hon inte det minsta trött.

Bara uppfylld av frågor som saknade svar och en stark känsla av oro.

Hon låg vaken med sina grubblerier i ytterligare två timmar innan hon till slut somnade av ren utmattning.

Dagarna därpå gick av bara farten. Camilla försökte förtränga huvud­ frågan, åtminstone under kontorstid, för att istället koncentrera sig på jobbets alla ordinarie utmaningar. På tisdagen, när hon hade sitt veckomöte med alla byråns kundansvariga, fick hon plötsligt frågan var Klas höll hus. ”Semester”, svarade hon snabbt utan att ens blinka och mer blev inte sagt i det ämnet. Jag ljuger redan som den mest hårdkokta vd, tänkte hon och log inombords åt sig själv.

Torsdag lunch och dags att bekänna färg, tänkte Camilla när hon pro­ menerade nerför Birger Jarlsgatan på väg mot den restaurang där hon och ordföranden hade stämt möte. Det var en kylig dag men solen 23

tittade åtminstone fram ibland och Camilla njöt av det tillfälliga lju­ set. Till skillnad från deras förra möte kände hon sig nu såväl förbe­ redd som stark. Fredrik och hon hade noga diskuterat för och nack­ delar med styrelsens erbjudande, och nu hade hon slutligen bestämt sig. Och det bästa av allt – hon kunde inte förlora och det alldeles oavsett vad som nu skulle ske. Åtminstone var det den känslan hon bar med sig på vägen mot sin karriärs hittills kanske viktigaste möte. ”Hej Camilla”, hälsade Johan när hon klev in på restaurangen.

Trots att hon själv var några minuter tidig hade ordföranden redan hunnit sätta sig vid det bord som Lina, byråns receptionist, tidigare samma dag hade reserverat för hans räkning. Han reste sig, tog hen­ ne i hand och gick till och med runt bordet för att dra ut stolen till henne.

En riktig gentleman, tänkte Camilla samtidigt som hon sjönk ner på sin plats. Plötsligt fick hon syn på en man som glatt vinkade åt hennes håll. Han satt bara några bord bort och hon kände väl igen hans ansikte även om hon där och då omöjligen kunde placera ho­ nom. Hon vinkade tveksamt tillbaka. ”Allt väl?” frågade ordföranden samtidigt som han vred en aning på huvudet för att se vem det var hon hade hälsat på. ”Tack, det är bra. Har haft lite att fundera på de senaste dagarna, som du kanske förstår.” ”Ja, jag förstår det.”

Längre än så hann de inte innan ägaren till Restaurang Pippi kom fram och önskade dem välkomna till bords. ”Det var inte igår”, sade han vänd mot Johan. ”Jag trodde nästan att du valt att bojkotta mitt enkla käll.” ”Hur skulle jag kunna svika min favoritkrog och min favorit­kröga­ re?” svarade ordföranden samtidigt som han blinkade med ena ögat i riktning mot Camilla.

Det var först när förrätten var uppäten, som Johan tog initiativet att närma sig dagens huvudämne. Han lade ner besticken och torkade sig omsorgsfullt om munnen med sin servett. ”Berätta”, sade han. ”Berätta hur du har tänkt kring mitt erbju­ dande.”

24

Camilla lade också ifrån sig besticken. För ett ögonblick blev det tyst runt bordet medan hon frenetiskt försökte svälja ner maten som hon precis hade stoppat in. ”Jag tänker att jag skulle vilja höra mer om vad du har att er­ bjuda”, svarade hon när hon svalt klart. Hon sträckte sig efter sitt glas för att skölja ner de sista resterna och skickade samtidigt tillbaka initiativet till ordföranden. Hon ville inte gärna spela ut första kortet utan avvaktade hellre hans utspel. ”Du tänker på villkoren? Ja, det är väl hög tid att vi börjar närma oss den typen av detaljer. Vad hade du tänkt dig?”

En till som inte vill spela ut sina kort i onödan, tänkte Camilla.

Var det något hon verkligen tyckte om så var det förhandlings­ spelet. Det hade hon alltid gjort. Med åren hade hon utvecklat sina färdigheter och efter hand blivit en riktigt skicklig spelare. Hon kände sig trygg med situationen. Hon till och med njöt av den. ”Tja, jag är ingen girig människa ska du veta. För mig är lönen inte det viktigaste. Avgörande för mig är om jag känner att jag kom­ mer göra ett bra jobb och om jag tror att jag kommer ha kul under tiden. När jag funderat på saken har jag kommit fram till att jag an­ tagligen kommer kunna göra ett bra jobb. Och jag tror också att det kommer bli både roligt och utvecklande. Så med det sagt ska jag göra det enkelt för dig. Jag nöjer jag mig helt enkelt med samma villkor som Klas hade. Mer än så behöver jag inte.”

Camilla sträckte ut båda sina händer i en talande gest som an­ tydde att saken därmed borde vara klar.

Dagen innan hade hon gjort diskreta efterforskningar inne på ekonomiavdelningen och hade vid det här laget lyckats skaffat sig en klar och tydlig bild avseende den förre direktörens villkor. Såväl lön som bonus och allt annat som hör en ledande befattning till. Men allt detta hade ordföranden givetvis ingen aning om. ”Så det säger du”, svarade han med tillstymmelse till en liten ryn­ ka i pannan. Han gjorde en kort paus för att hinna reflektera över vad Camilla hade sagt och vad hon kunde tänkas känna till. Till slut bestämde han sig. ”Det är inte riktigt så det fungerar på den här firman. Här får man bevisa sig och leverera resultat innan man kan förvänta sig att 25

få tillgång till de riktigt stora pengarna. Så har det alltid varit och det gäller dig också.” ”Så det säger du”, härmade Camilla med ett ansikte som var full­ komligt uttryckslöst. Hon naglade fast ordförandens blick innan hon fortsatte. ”I så fall är mitt förslag att du fortsätter sökandet efter den person som både vill och har förmågan att leda bolaget. Jag är näm­ ligen inte längre intresserad.”

Och nu är det bara maskhållning som gäller, tänkte hon.

Ingen av dem sade något mer medan huvudrätten bars in. Servitören önskade dem en smaklig måltid och avlägsnade sig därefter snabbt för att hinna ta hand om sina övriga gäster. ”Fantastisk mat på det här stället”, konstaterade Camilla som för­ sökte se så avspänd och oskyldig ut som hon bara kunde. ”Ja, eller hur?” svarade Johan utan att helt kunna dölja sitt miss­ nöje. Han tittade uppmärksamt på henne. ”Jag tyckte mig alldeles nyss höra dig säga att lönen inte var så viktig, men jag får nu inte riktigt det intrycket”. ”Stämmer. Lönen är inte viktig eller åtminstone inte avgörande på något sätt eller vis. För mig är det bara en principfråga. Speciellt som kvinna. Jag skulle aldrig acceptera sämre villkor än min manliga företrädare, som dessutom fick sparken.”

Ytterligare en stunds tystnad lägrade sig över bordet. Camilla såg att ordföranden försökte bestämma sig för hur han skulle gå vidare.

Själv hade hon ingen brådska. Hon visste att bollen låg hos honom och att det inte fanns minsta anledning för henne att ta några fler initiativ. Åtminstone inte just nu. Diskret slängde hon en blick till vänster för att se om mannen, som hade vinkat till henne, fortfarande satt kvar. Det gjorde han inte. Såväl han som hans sällskap måste ha lämnat restau­ rangen medan hon själv var fullt koncentrerad på samtalet med Johan.

En branschkollega, tänkte hon. Det måste ha varit en branschkollega.

Normalt sett hade hon ett utmärkt ansiktsminne och det blev därför än mer irriterande att hon inte lyckades placera honom. Hon bestämde sig för att tillfälligtvis parkera frågan och att istället fokusera sin upp­ märksamhet på att vinna den hittills ojämna kampen med de kvarva­ rande ärtorna som envist vägrade finna sig tillrätta på hennes gaffel.

26

”Hmm.” Johan verkade till slut ha bestämt sig. Camilla tittade upp lagom för att se hur han torkade sig om munnen. ”För att klara av jobbet som vd för Axelsson & Berg krävs det en lång rad färdigheter”, sade han och lutade sig samtidigt fram över bordet. ”Det är ingen enkel uppgift vi talar om. Kanske är det den tuffaste utmaningen i branschen. Åtminstone så som läget ser ut just nu. Det krävs klokskap, erfarenhet och inte minst ett driv utöver det vanliga för att lyckas.”

Han sträckte sig efter sitt glas och drack en klunk vatten innan han fortsatte. ”Jag känner mig fullständigt trygg i att du har det som krävs. Och du har just bevisat att du förutom mycket annat också är en utmärkt förhandlare. En inte helt oviktig egenskap, som du förstår. Jag erbju­ der dig således jobbet med samma villkor som Klas hade. Och vilka de är verkar du ju redan känna till. Det kan väl inte vara så att du gått och tjuvkikat i ekonomiavdelningens papper?” fortsatte han retsamt. ”Det vore ju om inte olagligt så åtminstone omoraliskt. Med en man som är polis och allt. Vilken avdelning sade du att han jobbade på?” ”Han är kommissarie vid ekobrottsmyndigheten”, svarade Ca­ milla med spelat allvar. Givetvis kunde hon inte undgå att se det humoristiska i situationen. ”Vilket fenomenalt sammanträffade”, skrockade ordföranden. ”Kan vi därmed avnjuta resten av lunchen i lugn och ro, tror du?”

Han sträckte fram höger hand över bordet som ett tecken på att sa­ ken var avgjord. Camilla tog hans hand och tittade honom samtidigt högtidligt i ögonen.

Jag vann, tänkte hon eftersom hon just då inte hade någon aning om vad det närmaste halvåret hade i beredskap för henne. Jag vann, tänkte ordföranden som i likhet med Camilla heller inte var någon oäven spelare. Och dessutom hade han fruktat en betydligt tuffare förhandling än vad det de facto hade visat sig bli.

27

Kapitel 3 Robert Zettergren var ett välkänt namn i Stockholms reklam- och medie­värld. Inte i första hand tack vare sina fackkunskaper, även om hans tjugo år i branschen lärt honom det mesta av det som var värt att veta. Hans rykte på marknaden handlade snarare om hans entreprenö­ riella färdigheter, hans affärssinne och hans förmåga att knyta kontakter med människor som, oavsett samhällsklass och social bakgrund, skulle kunna påverka hans egen framgång. Inom dessa områden var han näst intill oslagbar.

Framgång i Robert Zettergrens värld mättes i pengar. Ingenting annat. Dock var det inte pengarna i sig som gav hans liv mål och me­ ning. Pengarna var snarare ett slags indikator på framgång. Ett kvitto.

Istället var det vägen till pengarna som skänkte honom njutning och tillfredsställelse. Att knyta de rätta kontakterna. Att förstå männi­skors styrkor, svagheter och drivkrafter och att kunna utnyttja dessa kunska­ per för att göra maximalt bra affärer. Att kunna tänka utanför boxen och att lösa till synes olösbara problem på ett kreativt och nytänkande sätt. Det var sådana saker som drev honom framåt och det var därför han en gång i tiden hade bestämt sig för att han skulle starta och bygga ett bolag inom just reklam och mediebranschen. Han insåg tidigt att branschen gav honom de rätta förutsättningarna. De i princip obefint­ liga etableringshindren – att starta en reklambyrå krävde inga initiala investeringar att tala om – var en stor fördel även om de på intet sätt hade varit avgörande för hans val. Snarare var det branschens struktur och spelregler, eller kanske snarare avsaknaden av insyn och tydliga spelregler, som hade lockat honom. Inom reklam­världen fanns de rätta förutsättningarna för en människa med hans speciella kunskaper och egenskaper. Det hade han känt med hela kroppen. Där skulle han kunna trivas och där skulle han kunna skapa framgång för sig själv.

Och att hans framgång dessutom skulle leda till att han slapp ifrån vanliga människors bekymmer, som så ofta handlade om olika eko­ nomiska tillkortakommanden, betraktade han snarast som en bonus.

28

Fredagen den 11 januari promenerade Robert Zettergren med raska kliv uppför Sveavägen i riktning mot Sergels Torg. Han hade hun­ nit bli 39 år och kände sig starkare än någonsin även om vädret för dagen gjorde sitt bästa för att bryta ner hans i övrigt goda humör.

Han var vd och ensam ägare av Zettergren Kommunikation AB. En reklambyrå som han själv hade byggt upp från grunden och som idag bestod av nästan trettio personer och som under det senaste räkenskapsåret omsatte dryga fyrtio miljoner kronor. Målet för hans promenad var Restaurang Mongolia där han stämt träff med Pavel Stenvall. Pavel var en före detta kursare från Handels. En nolla helt utan egna ambitioner som efter många års id och ävlan till slut lyckats erövra en position som marknadschef för det föga imponerande BJ Konfektion med säte i Täby. Bortsett från att bolaget i fråga var en av Zettergren Kommunikations kunder, hade de inte mycket gemen­ samt och Robert skulle aldrig ens drömma om att slösa sin dyrbara tid på Pavel om det inte vore för att han bidrog med en del intäkter.

Inga större belopp visserligen, men ändå. Orsaken till deras kom­ mande lunchmöte var ännu så länge höljt i dunkel för Robert. Det var Pavel som några dagar tidigare hade tagit initiativet och det var också han som hade föreslagit att de skulle träffas på Restaurang Mongolia. Själv skulle Robert inte ens komma på tanken att välja ett sådant ställe. Han hade visserligen aldrig besökt restaurangen men förstod redan av namnet att det definitivt inte skulle vara en krog i hans smak. Han hukade i vinden och förbannade sitt beslut att pro­ menera istället för att ta en taxi, men nu var det för sent att ångra sig. Han skulle vara framme om mindre än två minuter och att börja leta efter en ledig droska nu skulle vare sig göra till eller från för hans allmäntillstånd.

Tre minuter över tolv klev han in på restaurangen och fick genast syn på Pavel som redan hade hunnit sätta sig till bords. Med viss ansträngning lyckades han tränga sig fram mellan de allt för tätt ut­ placerade borden. ”Tjenare mannen”, hälsade han med ett tilltvingat leende. Han krängde av sig handskarna och sträckte fram en genomfrusen höger­ näve. ”Läget, broder?”

29

”Tack med mig är det bra men själv ser du mest ut som en is­ bit.” Pavel drog hastigt åt sig handen efter att ha besvarat hälsningen. ”Har du gått hit, eller?” ”Ja, tyvärr. Jag vet inte vad jag tänkte på, men skit samma. Nu är jag här i alla fall. Har du väntat länge, eller?”

Robert fick kämpa en stund med att kränga av sig rocken och den största utmaningen i det sammanhanget blev att undvika att delar av den skulle hamna i någons mat. Han tvingades be om ursäkt både en och två gånger innan han till slut kunde slå sig ner. ”Ingen fara”, svarade Pavel. ”Jag kom precis. Får jag rekommen­ dera vårrullar som förrätt och friterad anka med sötsur sås till huvud­ rätt? Han överräckte en meny till Robert. ”Lite av ställets specialitet skulle man kunna säga. Fantastiskt gott, om du frågar mig.” ”Funkar”, svarade Robert utan att ens slänga en blick på menyn som han istället placerade bredvid sin tallrik. ”Och en stor pilsner till det så kommer man kanske börja känna sig som folk igen vad det lider. Eller vad tror du?”

De genomförde sina beställningar och småpratade om ditten och datten medan de väntade på att få maten serverad. Robert hade fortfarande ingen känsla för vad som föranledde mötet och bekym­ rade sig heller inte nämnvärt om saken. Att det rörde sig om något problem hade han emellertid redan räknat ut. Det framgick med all önskvärd tydlighet, hur mycket Pavel än försökte signalera motsat­ sen. Men vad exakt problemet bestod i kunde han inte förstå. Skit samma, tänkte han. Var det någon konst han behärskade så var det att kunna improvisera och att snabbt finna kreativa lösningar på has­ tigt uppkomna dilemman. På den punkten kände han sig fullständigt trygg. Därför fortsatte han konversera sin kund utan att på minsta vis påskynda händelseförloppet.

De hade i det närmaste hunnit äta upp den friterade ankan innan Pa­ vel hade samlat tillräckligt mycket mod för att våga närma sig ämnet för dagen. Robert hade vid det här laget nästan börjat tro att det inte fanns några andra skäl än de rent sociala bakom Pavels invitation. ”Hmm. Jo, jag har en sak som jag tänkte att jag skulle få prata 30

med dig om. Vi har ju arbetat ihop i snart tre år nu och jag börjar fun­ dera på om det inte är dags att göra en översyn av samarbetet. Inte för att jag är missnöjda på något sätt eller vis. Men du vet ju hur det är, eller hur? I min roll som marknadschef förväntas jag med jämna mellanrum utvärdera våra samarbetspartners och det känns som att det börjar bli dags nu.”

Där tystnade han och Robert kunde riktigt se hur lättad han var över att äntligen ha fått klämma fram med det som han hade velat säga.

Där ser man, tänkte Robert. Där ser man. Så det är på det lilla viset. Han funderade ett kort ögonblick på hur han skulle reagera på Pavels utspel. Spontant kände han nästan för att skita i allt. De pengar som BJ Konfektion bidrog med kunde han vara utan och det enklaste och kanske det mest rationella hade bara varit att låta saken bero. Det som fick honom att ändå inte släppa Pavel utan strid var spänningen som det innebar att spela spelet. Att se om han kunde omvända den lille klåparen genom att använda sin list och sina fär­ digheter. För första gången under deras samtal kände han hur pulsen steg och hur adrenalinet började pumpa i kroppen, men inget av detta syntes i hans ansikte. Han riktigt njöt av situationen. ”Berätta för mig Pavel”, trugade han. ”Berätta vad som är det verkliga problemet. Har vi slarvat med våra leveranser? Har vi mis­ sat någon deadline?” Han tittade fromt på Pavel och ansträngde sig samtidigt för att anlägga ett medkännande ansiktsuttryck. ”Inte alls”, skyndade sig Pavel att svara och skakade samtidigt energiskt på huvudet. ”Definitivt inte. Om det är något så är det möjligtvis den ekonomiska biten. Räkningarna från er är ibland gan­ ska höga och med våra begränsade resurser blir det emellanåt lite besvärligt, om man så säger.” ”Jag förstår. Så du är alltså nöjd i övrigt med vårt arbete? Vår kreativa höjd till exempel?” ”Absolut! Verkligen! Där finns ingenting att klaga på.” ”Och hur vi sköter uppdraget i övrigt? Ja, förutom den ekono­ miska biten, då.” ”Helnöjd. Där finns heller ingenting att klaga på. Det är som sagt bara ekonomin. Även om det inte är så bara”, skyndade sig Pavel att tillägga.

31

”Det låter bra. Däremot är det ju så att kvalitet och pris hänger ihop, eller hur? Bra kvalitet kostar och det vet ju du lika bra som jag. Säg mig, är det du personligen som upplever ett problem med ekonomin eller är det en signal som du har fått från någon annan i er organisation?” ”Nej, det är egentligen bara jag som har inblick i marknadsfö­ ringsbudgeten. Åtminstone när det gäller detaljerna. Vår vd och ekonomiavdelningen har givetvis insyn men de bryr sig bara om de större dragen.”

Så lämpligt, tänkte Robert som vid det här laget hade skaffat sig en klar uppfattning om hur slipstenen fortsättningsvis skulle dras. ”Att göra en utvärdering av olika reklambyråer är som du säkert vet en synnerligen tidskrävande process. Tidskrävande för dig och tidskrävande för mig. Jag sitter därför och fnular på om det inte finns någon enklare lösning på vårt gemensamma problem. I synnerhet som du ju säger att du är nöjd med vår leverans i övrigt.” ”Hur tänker du då?” frågade Pavel nyfiket. ”Jag vet inte riktigt”, ljög Robert medan han låtsades fundera på saken. Han gjorde en kort paus innan han fortsatte. ”Tänk om vi kunde hitta en lösning som gjorde oss båda till vin­ nare utan att vi behövde investera all den tid som en pitch skulle kräva. En lösning som innebär att jag fortsatt kan ta rimligt mycket betalt och som samtidigt innebär att du själv skulle tjäna på affären.”

Robert såg fullständigt oskyldig ut medan han låtsades reflektera över vad han just hade sagt. ”Ja det låter ju fantastiskt men jag förstår fortfarande inte hur en sådan lösning skulle se ut.” ”Låt mig grunna på saken så återkommer jag till dig”, svarade Robert som redan visste hur allt skulle sluta.

Han hade ännu aldrig stött på någon som inte lät sig köpas om priset bara var det rätta. Och Pavel skulle definitivt inte utgöra något undantag. Det var han helt säker på.

32

349