9789198181135

Första kapitlet

Byn på Berget Flickan kastades av kärran. Som ett litet trasknyte studsade hon mot vägen och tumlade runt ett par varv medan dammet yrde omkring henne. Så snart hon fick grepp om marken kom hon smidigt upp på alla fyra och började fräsa som en ursinnig kattunge. Hon tänkte inte låta honom lämna henne där och ta Mokki ifrån henne.

Mannen som kastat ned henne på vägen började undra om köpet verkligen varit lika fördelaktigt som han först ansett. En tjänstemö hade hans noble herre gett honom i uppdrag att köpa och genom ölets dimma hade hon tett sig lockande och priset var gott. Haken för den låga kostnaden hade varit att han tvingades ta med ungen, men henne var han kvitt nu.

Han manade på dragoxen att öka takten. Envist trotsade flickan smärtan efter fallet och kom upp på fötter för att springa efter dem, men hon snubblade och föll igen. Genom tårarna som gjorde världen suddig kunde hon urskilja Mokkis kamp mot repen som fjättrade henne vid trävagnen.

Mannens huvud bultade av bakrus och allt skrän förvärrade saken. Han greppade tömmarna med ena handen och fick därmed den andra fri. Sedan vände han sig om för att få tystnad. Han slog med knytnäven.

Det sista flickan såg av sin mor var när hon föll ihop av man­ nens kraftiga slag, precis innan de bortom skogsvägens nästa krök uppslukades av mörka granar. Där vägen delades i två, följde de den som ledde västerut. Ljudet av oxens klövar och vagnens knarrande blev allt svagare tills endast skogens egna ljud och flickans snabba andhämtning var allt som hördes.

2

Då vällde ordlösa tjut ur barnets mun. Hon reste sig och sprang tills hon inte orkade springa mer och utmattad föll ihop. Länge låg hon där utan att röra sig för nu fanns det inte längre någonstans för henne att gå. Till Huset kunde hon inte återvända. Inte utan Mokki.

De andra kvinnorna hade varit snälla nog och ibland lekt med henne eller stuckit till henne lite godsaker. Hon var deras nöje när de hade lust för det, men ingen av dem skulle tycka det var mödan värt att ta hand om henne. Husfrun skulle definitivt inte bli glad över att se henne igen. Dessutom var hon långt därifrån nu. De hade farit länge innan mannen som köpt dem slängt av henne.

Vägdammet blandades med tårar och snor som sakta torkade till en tjock skorpa över ansiktet. Den slitna tunikan som varit ren på morgonen när Mokki klädde henne var nu solkig i samma smuts­ bruna färg som den torra lervägen.

De hade aldrig ägt mer än de kläder de blivit tilldelade, men Mokki hade ändå sett till att de båda åtminstone alltid var hela och rena. ”För sådana som vi, brukade hon säga, är det viktigt att ta vara på det ynka uns av värdighet vi har.”

Hennes mandelformade gröna ögon hade ofta varit fyllda av sorg och oro. När barnet fortfarande varit ett litet frö i hennes kropp hade hon försökt att med örters hjälp ta bort det ovälkomna livet, men flickan hade varit alltför stark och klängt sig fast inom henne. ”Varför vill du så gärna leva, lilla vän”, hade hon efter den plåg­ samma förlossningen viskat till den nyfödda. ”För oss finns det inget hopp. För oss finns ingenting. Vi äger inte ens oss själva.”

Eftermiddagen övergick så småningom till skymning. Dagarna var korta vid den här tiden på året och kvällen kylig. Natten skulle komma att bli kall. Den första frosten var redan på väg, beredd att nypa tag i allt. De få lövträd som växte i skogen fällde de sista gul­ nande löven. Uppgivet singlade de ned på marken som om de försökte dölja vägen, upptrampad av de otaliga människor och trötta oxar som genom åren vandrat längs den, till eller från Österhem. Luften var fylld med doften av höstfuktig mossa och ruttnande svamp, fast samtidigt klar och genomträngande. Skogen var märkligt tyst, som om hela världen höll andan i väntan på vad som nu skulle ske.

3

Flickan, som inte orkade gråta längre, somnade av utmattning.

Indränkt med smuts och damm liknade hon mer en del av den knö­ liga vägen än ett levande barn. Hon befann sig längre norrut än hon någonsin varit förut. Det var bara ett par timmars resa från Huset, men för ett litet barn som inte sett mer än platsen där hon var född kunde det lika gärna varit andra sidan världen.

Hon och Mokki hade naturligtvis aldrig rest och sett sig om. Som märkta var de inte fria att röra sig som de ville och deras plats var i det östra Huset som ägodelar till Östlandets förvaltare, Mäster Heiron.

Nu var hon för första gången långt hemifrån och hon förstod inte varför. Hon hade varit tyst och lydig, knappt märkts, ändå hade hon och Mokki skickats iväg. Det var inte sant som husfrun påstått, att de varit besvärliga och måste göras av med för allas bästa.

Omkring henne växte skogen, mörk och skrämmande, utan andra spår av mänskligt liv än den väg som slingrade fram mellan träden.

Vid den här tiden på året var det inte ovanligt att otaliga dagar och nätter passerade utan att någon resande kom förbi. När ett par starka armar försiktigt lyfte upp henne var det som om en högre makt sett till att mannen som armarna tillhörde, just den här dagen haft ärende till traktens största by. I Österhem hade han bytt egna sniderier mot ett nytt, vasst knivblad och nöjd med de utförda bytesaffärerna var han nu på väg hemåt igen. Metallverktyg var dyrbara och det han fått tag på var av bra kvalitet, smitt med stål från bergsgruvorna av de skickliga smederna i västlandsbyn Smide.

Förbryllad hade han stannat framför byltet och med stövelspetsen försiktigt petat på det för att se efter om det var levande. När flickan ryckte till av beröringen backade han ett steg bakåt, strök sig över hakan som för att ta sig en kvick funderare på vad som var tillrådligt att göra. Några minuter stod han så och vägde fördelar mot nack­ delar innan han fattade sitt beslut. Flickan gnydde lite när han lyfte henne, men brydde sig inte om att försöka ta sig loss. Hon ville bara tillbaka ned i sömnens mörker igen och lät sig bli buren. Den gung­ ande rytmen skavde försiktigt det grova tyget i främlingens skjorta mot barnets kind och i slummern förvandlades han till den mystiske morfadern i Mokkis sagor som äntligen hade kommit för att rädda henne. Drömmen gjorde henne trygg.

4

Mannen funderade på om han gjorde det rätta. En liten ensam tös på vägen. Vad annat kunde han ha gjort? Lämnat henne till svält­ döden eller ett ännu värre öde? Nej, det här var det enda en man kunnat göra och fortfarande behålla sin goda nattsömn intakt. Oron för hustruns mottagande sköt han undan. Det fick han ta itu med när han kom hem.

Flickan sov djupt. Inte ens när främlingen flera timmar senare stoppade om henne i en provisorisk bädd av filtar på golvet i sitt hem vaknade hon och den djupa sömnen höll henne i sitt grepp tills röster i den tidiga morgontimman väckte henne. ”Du förstår väl vad det är för sorts barn.”

Rösten tillhörde en kvinna som verkade mer rädd än arg. ”Jag vet, men jag tycker inte att barnen ska straffas för sina för­ mödrars synder och någon gång måste väl ändå brottet vara sonat.”

Mannens ton var bedjande, men utan stridslystnad, som om han visste att inget han sade kunde få kvinnan att ändra åsikt. ”Tyst! Tänk om någon hörde dina ord. Härskarens dom gäller fortfarande och det är inte upp till oss att ifrågasätta den.” ”Tösen var helt övergiven, inte kunde jag låta henne ligga där.” ”Om hon är märkt är det du som ger dig av till Huset och lämnar henne där hon hör hemma. Jag vill inte dra på mig Mäster Heirons misshag.”

De dova rösterna hördes tydligt trots att de talande befann sig i vad som måste vara sovkammaren. Dörren var ordentligt stängd, men orden hördes väl. Frånvaron av golvknarr fick flickan att dra slutsatsen att de ännu inte stigit upp. Stilla låg hon kvar i sin bädd på golvet medan hon lyssnade och försökte förstå var hon var någon­ stans. Som en dröm mindes hon hur hon blivit buren kvällen innan och mansrösten som hördes måste tillhöra den man som plockat upp henne. Det gick inte att missta kvinnans ilska över hans tilltag och flickan blev ledsen över att ha orsakat den snälle mannen trubbel.

Med ett barns klokhet insåg hon att hennes öde låg i deras händer och att hon måste få kvinnan att acceptera henne. Hon var beroende av att de gav henne en varm plats att tillbringa nätterna och mat att stoppa i magen, för ensam skulle hon inte klara den annalkande vin­ tern och det fanns ingen annan hon kunde vända sig till. Hon hade

5

lärt sig att anpassa sig till omgivningen och vara till nytta utan att synas alltför mycket. Efter sina fem levnadsår visste hon mer än väl att hon inte ägde rätt till någonting. Hon tillhörde fel folk.

Enligt lag brännmärktes alla som tillhörde landets urinvånare med guden Ulgs tecken som också var symbolen för det Nya riket.

Bland dem fanns ättlingar till den forna tidens tempelväkterskor och det var de som numera var tjänare i landsförvaltarnas Hus. Dessutom var flickan född med okänd far precis som sin mor och de båda befann sig längst ned i hierarkin bland de människor som tillhörde bottenskrapet av allt levande. Således var hon mindre värd än den smuts på Mäster Heirons golv det varit hennes mors uppgift att tvätta bort. Flickan hade trots sin bakgrund en fördel, en väl beva­ rad hemlighet som nu kunde komma henne till gagn.

Stugan bestod bara av köket hon befann sig i och sovkammaren bakom den stängda dörren. Framför härden stod ett grovt tillyxat bord, en bänk och en trebent pall. Från det smala utrymmet mellan väggen och matbordet där hon sovit var det inte mer än knappa fem manssteg till ytterdörren. Tyst som en mus vek hon ihop filtarna hon sovit på, skyndade för att ta träspannen från dess plats invid härden och smög sedan ut för att hämta vatten. Fukten och den kvardrö­ jande nattkylan svepte om henne och kröp rätt igenom det tunna tyget i tunikan. Spannen var stor och svårhanterlig. Envist bar hon den vidare trots att den slog mot hennes av skrapsår täckta knän.

På gården fanns ingen brunn och hon fortsatte därför nedför backen till den by som skymtade mellan klippblock och glest växande träd. Byn visade sig bestå av ett tjugotal enkla grå trähus inträngda i det karga bergslandskapet och såg inte ut att höra hemma där, sna­ rare som om den olovligen smugits dit och dess invånare hoppades att den inte skulle bli upptäckt. Senare fick hon veta att byn helt enkelt kallades Byn på berget och var det Nya rikets nordligaste utpost.

Flickan hittade genast brunnen som var placerad i mitten framför raden med stugor. Konstruktionen var densamma som brunnen vid Huset. Omgärdad av en låg stenmur var brunnshålet lika svart och otäckt som det där hemma.

Det som varit hennes hem, rättade hon sig själv medan hon käm­ pade med repet som hissade upp brunnskärlet. Så snart hon nådde,

6

grep hon tag i kärlet för att mödosamt baxa det över kanten och fylla sin medhavda spann.

Med det isande kalla vattnet gjorde hon sitt bästa för att tvätta bort smutsen från ansikte och händer, angelägen om att paret hon sovit hos inte skulle ta henne för en lortunge. När hon var färdig fyllde hon spannen till hälften med nytt vatten och gick tillbaka till den lilla stugan. Den verkade klamra sig fast ännu hårdare mot klip­ pan än de andra husen, som om något skrämt den till att försöka pressa sig in i berget.

Ett litet gåshus framträdde i gryningsljuset och bortanför det syntes vad som måste vara avträdet. Från en sned bod hördes ljuden från någon som redan börjat arbeta. Orolig över att inte vara klar med frukosten fastän arbetsdagen börjat skyndade hon in.

I Huset var aldrig någon uppe så här tidigt, ingen förutom hon själv och Mokki. Här var saker och ting tydligen annorlunda. Hon fick se till att lära sig de nya sederna fort tänkte hon, medan hon lade ved på härden och blåste på den glödande kolen för att få fart på elden. I ett litet skafferi som var finurligt fastsatt på väggen för att spara plats, fanns gryn och salt som hon kokade till gröt i hemmets enda gryta.

Just som hon drog undan grytan från elden hörde hon ett belåtet grymtande bakom sig. Utan att vända sig om rörde hon i den klibbiga röran med sleven medan hon uppfattade hur mannen kom nära. Hon hukade lite med ryggen, beredd på ett slag, men mannen rörde henne inte. Med grova nävar plockade han istället ned en stor skål från en vägghylla ovanför henne och när han höll fram den fyllde hon den genast med ångande gröt. Han ställde skålen mitt på bordet tillsam­ mans med två träskedar. ”Jag får tälja en sked till senare”, mumlade han, mer för sig själv än till barnet som nästan vågade hoppas på att få stanna. När kvin­ nan en kort stund senare kom in till köket såg hon lika sträng ut som hennes röst skvallrat om. Utan att yttra ett ord satte hon sig vid bordet, greppade sin sked och började äta. Hon knep ihop ögonen och vägrade se på den ovälkomna gästen. Munnen var formad till ett bistert streck. Svept om håret hade hon en sådan grå sjal som var vanlig bland de jordfastas kvinnor. Hennes tunika var grå och till

7

den bar hon en lika intetsägande grå kjol. Allt som flickan dittills sett var färglöst, inte alls som de sprakande salarna i Huset där väggarna var täckta med vackra bonader och golven fyllda av färgad mosaik.

Van att äta det som blev över och inte göra väsen av sig väntade flickan tyst med ryggen tryckt mot väggen. I den lilla stugan fanns inte utrymme att slinka undan och därför stod hon kvar invid härden med blicken sänkt. När mannen ätit klart reste han sig, tog tag om hennes axlar och föste henne milt fram till bordet. Hon satte sig ned på den grova bänk där han suttit och tog osäkert tag om skeden.

Försiktigt tittade hon upp och hans ögon log lite medan han nick­ ade uppmuntrande åt henne. När han försäkrat sig om att hon vågade äta gick han med några snabba steg till dörren, tog sin ytterrock som hängde på en krok och försvann ut. Kvinnan hade redan börjat städa undan efter måltiden och lämnade stugan med den tömda grytan.

Det hungriga barnet skyndade att skrapa i sig resterna i skålen för att sedan springa efter.

Flink som en vessla följde hon kvinnan uppför en stig som ledde bort från byn. En tunn strimla vatten letade sig fram mellan ste­ narna, tillräckligt för att samla upp och fylla ett kärl för den som har tålamod. Med vana händer placerade kvinnan grytan i rännilen och medan vatten sipprade in i den öste hon i en näve sand och bör­ jade gno rent. Stilla väntade flickan tills hon var färdig och gjorde sedan likadant med skål och slevar. Hon hoppades att hon skulle få fler sysslor att utföra. Sedan länge visste hon att hårt arbete var bästa boten mot värken i bröstet och oron i magen. När hon inte fick tid att fundera blev allting mycket mer uthärdligt.

Kvinnan ryckte plötsligt tag i halslinningen på flickans tunika och drog ned den tillräckligt för att se övre delen av hennes rygg. ”Du är inte märkt i alla fall”, muttrade hon.

Flickan visste bättre än att säga något. I Huset hade ingen fått veta att hon saknade tecknet och var därför alltid noga med att aldrig visa sin bara rygg. Mokki hade varnat henne otaliga gånger för den outhärdliga smärta som märkningen medförde och som hon skulle tvingas utstå om någon upptäckte att hon saknade den, för att inte tala om de straff som skulle delas ut till både Mokki och husfrun för att de låtit henne komma undan.

8

Nu var det bra att hon var omärkt och hon tänkte inte berätta att hon egentligen skulle ha burit tecknet. Att inte berätta saker var inte detsamma som att ljuga och när kvinnan inte frågade fanns det ingen anledning att säga något. ”Spring ned och hämta spannen.” Hon gav befallningen som om hon accepterat hitteungen. Sanningen var att hon inte längre ville veta var tösen kom ifrån, nu när det visat sig att hon inte var märkt. ”Ja, frun.” Flickan neg. ”Frun!” Med en föraktfull fnysning blängde kvinnan ogillande. ”Jag heter Vegrid.”

Hon neg igen innan hon vände om och sprang ned till stugan.

Strax var hon tillbaka och hukade vid vattnet för att under tystnad fylla spannen. ”Har du något namn?”

Utan att titta upp skakade hon på huvudet. När spannen var fylld gick de tillsammans ned längs stigen. Låga björkar sträckte sina kro­ kiga grenar mot gråmulen himmel. Markvegetationen var sparsam med några spridda tuvor styvt gräs som stack fram ur sprickor och skrevor där tillräckligt med jord samlats för att tillåta växtlighet.

Framför stugan fanns ett klippblock där Vegrid placerade köks­ redskapen för att torka medan flickan ställde vattenspannen på plats innanför dörren. Hon väntade tålmodigt medan Vegrid gick för att hämta något i sovkammaren och följde henne sedan ut igen. På stu­ gans ena kortsida fanns en smal passage mellan vägg och bergssida, som ett litet uterum där det fanns en bänk med en balja och intill den en regntunna. Vegrid lyfte av locket från tunnan, öste vatten i baljan och gav sedan en bit såptvål till henne, inte större än ett kopparmynt.

Den tidiga tvättningen vid brunnen hade visserligen sköljt bort det värsta, men mycket av gårdagens vägsmuts klibbade fortfarande på flickans hud. ”Ta på den här när du är ren. När du tvättat din egen tunika kan du hänga den på strecket.”

Vegrid lämnade en trådsliten skjorta på bänken för henne att klä sig i medan hennes egna kläder torkade. Vattnet var behagligt svalt, inte alls isande kallt som brunnsvattnet varit. Såpans lödder spred en hemtrevlig doft av nytvättat, påminde om dagar med Mokki. Hon

9

svalde hårt för att inte börja gråta av längtan och skrubbade både sig själv och kläderna.

När hon var klädd och tunikan hängd på tork skyndade hon för att se om Vegrid behövde hennes hjälp och fann henne upptagen med arbete i köket. Vegrid tittade upp när hon hörde att flickan kom.

Förskräckt stirrade hon på henne. Sakta tog hon ett par steg fram till flickan och drog i de fuktiga hårslingorna som nu lyste eldröda.

Med knarrig röst bad hon flickan ta av skjortan och tittade noga efter märkning. När hon inte heller nu fann något bad hon henne klä sig igen. Hon hämtade en likadan klut som den hon själv bar. Medan hon knöt den om flickans huvud såg hon noga till att inga hårstrån smet fram. ”Stackars barn”, ojade sig kvinnan. ”Nu förstår jag varför dina föräldrar övergivit dig. Sådan otur att födas med hår i samma färg som häxorna.”

Vegrid klappade henne nästan vänligt på axeln. ”Jag kallar dig Disa. Det blir ett bra namn.”

Flickan som nu hette Disa nickade. ”Du är lika blek som dem också,” sade Vegrid och tittade med avsmak på flickans vita, nästan genomskinliga hud. ”Nåja, det beror antagligen på undernäring.” Hon släppte ämnet. ”Det är dags att börja med dagens arbete. Vi har redan slösat bort alldeles för mycket tid.” Än en gång förvånade den lilla stugans praktiska lösningar.

Köksredskapen försvann upp på vägghyllor och nya redskap plocka­ des nästan magiskt fram. Sittbänken med täckta sidor fungerade som en förvaringslåda med tre sektioner för olika typer av föremål. Disa lade märke till att det var där hennes sovfiltar var under dagen vilket var bra att veta. Då kunde hon bädda och städa undan själv.

Vegrid öppnade skåpet invid dörren till sovkammaren och baxade fram en stor säck som var fylld med grå ull. Hon drog fram pallen och nickade åt Disa att sätta sig medan hon plockade fram två ullkar­ dor. Disa stirrade dumt på de taggiga tingestarna och förstod att hon förväntades göra något med dem, men hon hade ingen aning om vad. ”Kan Vegrid vara snäll och visa?” frågade hon försiktigt.

Vegrid rynkade missbelåtet pannan, men förklarade hur ullen

10

skulle kardas tills alla fibrer hamnat åt samma håll. Snart växte högen med kammad ull i korgen på golvet. När Disa fått kläm på det plockade Vegrid fram sländan och började med flinka fingrar spinna.

Under tiden Disa satt på pallen bredvid den äldre kvinnan och kardade ull var det bara de rytmiska ljuden av deras arbete som bröt tystnaden och så skulle det komma att vara under alla år som de till­ bringade tillsammans.

För att fördriva tiden och undfly verkligheten för en stund åter­ berättade hon för sig själv mormoderns sagor som hon fått höra dem av Mokki och drömde om en återförening. Kanske kunde de ta sig till landet som hennes mormors morfar hävdat att han kommit ifrån.

Mokki och Disa hade rätt och slätt kallat honom morfar för det blev så långt och krångligt annars, och vad spelade det för roll vad de kallade honom eller om han ens funnits när historierna gett dem sådan tröst och glädje? Sagorna om det märkliga landet bortom havet hade varit en av Disas och Mokkis hemligheter.

Alla sade att det inte fanns några andra länder än det Nya riket, de hade för länge sedan blivit översvämmade och dess invånare slukade av de fruktansvärda havsmonster som den store guden Ulg skapat till straff för människornas synder. Den vise Tekodo hade kommit till dem över havet för att varna deras förfränder och rädda dem från att gå samma fruktansvärda öde till mötes. Först hade de inte lyssnat till varningarna, det var inte förrän pesten drog över landet som alla tydligt kunde se att de blivit förledda av tempelhäxorna till ett felak­ tigt leverne. Den gamla tron övergavs till förmån för dyrkan av den nya mäktige Ulg som då sände dem bot.

Disa visste allt detta, men önskedrömde ändå om sagolandet. Det kunde finnas korn av sanning i historierna som i hemlighet gått i arv från mor till dotter. Kanske hade den store Ulg trots allt inte dränkt allt land förutom Nya Riket. Det var fullt möjligt att han sparat något mer som inte ens Härskaren kände till. Dessa saker funderade flickan över, fast hon var klok nog att inte säga ett ord om dem högt.

Disa kardade och Vegrid spann. De båda började tycka att det var ganska trivsamt med varandras tysta sällskap och så förflöt Disas första dag i det nya hemmet. När skuggorna på gården utanför blev långa plockade de undan arbetet och förberedde en enkel soppa som

11

de lät koka över elden. De åt tillsammans med mannen när han sent om kvällen återvände till stugan. Det var först efter flera dagar Disa fick veta att hans namn var Husk. Paret var inte särskilt pratsamma, kanske var det för att de levt tillsammans så länge att de inte längre hade något att säga varandra.

Husks arbetsdagar var alltid långa. Tegen han brukade var belä­ gen långt ifrån stugan och bergsmarken stenig och tungarbetad. Nere i dalen var det frodigt och grönt, men där betade landsförvaltarens får och den marken fick inte användas till något annat.

Trots det tunga arbetet klagade han aldrig och ibland var han nästan glad, till skillnad från Vegrid som ansåg det vara ogudaktigt att skratta. Vem visste vad för olyckor det kunde locka fram? Hon var väl bevandrad i historierna om de lättsinniga fester som föregått den stora sjukdomstiden och ansåg det vara ett passande straff för de forna häxornas ättlingar att vara tjänare i landsförvaltarnas hus för att på så sätt betala sin skuld till landet.

I Nya riket fanns fyra Hus och fyra förvaltare; en för väst, en för öst, en för syd och en för den stora staden som var belägen vid den stora bukten i sydost. Där hölls den största häxan av dem alla inlåst, odödlig och farlig. Härskare Tekodo hade låtit bygga sin borg över hennes salar för att skydda befolkningen från henne. Runt borgen hade han låtit grunda den stad som var uppkallad efter honom själv – Tekodonia.

Upptäckten att flickans hår var eldrött precis som häxornas läm­ nade inte Vegrids tankar och oftare än vanligt korsade hon händerna över bröstet för att rabbla tacksägelsebönen. ”Tack du gudomlige Härskare som räddat oss från häxornas synd.

Tack för ditt stora offer. Du som i evighet gömmer synden under din boning för att ditt folk ska leva i trygghet”.

Hon vände handflatorna uppåt i den symboliska gest som visar att alla kommer till världen tomhänta och en dag kommer lämna den likaledes. Utan att staka sig följde Disa med i bönen. I Huset hade de läst den varje dag, ofta tillsammans med förlåtelsebönen Häxornas skuld, men hon förstod att den skulle hon inte nämna om hon ville stanna kvar.

12

Det var ingen i byn som tyckte det var underligt med nytillskottet i stugan. Barn som mist sina föräldrar och för den delen föräldrar som mist sina barn var inget ovanligt. Livet var hårt och sådant skedde.

Byborna frågade aldrig var hon kom ifrån för här höll man på sitt.

Det antogs att Husk fått med henne från sitt besök i Österhem. Husk och hans hustru var strävsamma människor och de kunde behöva hjälp att reda sig eftersom de inte hade egna barn.

Det nya livet för Disa i Byn på berget var fyllt av hårt arbete, men det var inte värre än det hon var van vid. Så länge hon slapp gå ned till byn var hon nöjd. Där var det alltid ungar som kastade glåpord efter henne och hon följdes av misstänksamma blickar. Hon kom utifrån och allt sådant betraktades med skepsis. Många gånger sände hon tacksamma tankar till Mokki som lyckats rädda henne från märk­ ningen. Om byborna började misstänka var hon kom ifrån fanns det inget som bevisade att de hade rätt.

Mer än gärna tog hon sig an de sysslor hon tilldelades och lärde sig snart att karda, spinna och färga den ull som Husk hämtade varje höst hos de fårbönder som arbetade i Östlandets förvaltares tjänst.

Varje sommar packade de omsorgsfullt ned de vackert färgade garner de spunnit av ullen. Husk lastade den handdragna kärran för att frakta det till förvaltarens förman för inspektion och vägning. En liten del garn fick de behålla för eget bruk men endast grått, för färger var bortkastat på enkelt folk . ”Vår landsförvaltare Mäster Heiron är god som låter oss bruka en bit av hans mark för egen del. Arbetet med att spinna och färga ullen åt honom är ett litet pris vi betalar”, sade Vegrid ofta och syftade på det som alla kvinnor i byn var tacksamma över. Förädlingen av ullen medförde att deras män inte behövde gå ned i de fruktade järngruv­ orna. Där arbetade nästan bara märkta, men bland dem fanns också ett fåtal olyckligt lottade jordfasta. Den som inte klarade att betala sina skatter dömdes till straffarbete i gruvorna och med det lilla som den karga marken gav fanns inget över att ge. Kvinnorna i Byn på berget betalade skatterna med sitt hantverk. ”Förvaltaren måste få sin lön när han i sin nåd låter människor bo på hans mark och vanliga människor har inget annat att ge än sina egna kroppars arbete”, brukade Vegrid säga och sedan böja sitt

13

huvud i bön. Disa bad också varje dag och arbetade hårt. Sommartid var livet alltid lite lättare. Vegrid lärde henne att samla ätbara växter och frön och med tiden fick hon gå ensam i markerna. Aldrig hade hon känt sig så fri som under de stunderna.

En knapp timmes vandring söderut från byn fanns ett vattendrag där hon ofta stannade för att äta sin matsäck. En varm dag när klä­ derna klibbade mot kroppen och svetten fick huden att kännas hal tog hon av sig kläderna och gick ned i floden. Vattnet var behagligt svalt. Snart kom hon underfund med hur hon kunde röra sig framåt i vattnet och tänkte att det måste vara så det kändes för fåglarna att flyga. Hennes kropp blev lätt och smidig. Den oväntade frihetskäns­ lan fick henne att skratta högt. Ett litet sting av dåligt samvete letade sig in, för hon visste att Vegrid som ansåg nästan allt vara skamfyllt skulle gråta om hon såg henne.

Hon dök nyfiket och blev snart allt djärvare. Vid klipporna upp­ täckte hon en öppning under vattenytan. Efter att ha simmat upp för att andas dök hon ned igen, för hon kunde inte motstå frestelsen att se vad som fanns där inne. Hålet var tillräckligt stort för henne att ta sig igenom och utan att tveka simmade hon in. Därinnanför fanns en liten grotta och hon stack upp huvudet över ytan för att se sig omkring. En stenavsats stack ut alldeles ovanför vattenlinjen och där fanns tillräckligt med plats för henne att sitta om hon kröp ihop lite.

Dagsljus silade in genom en skreva i taket och trädens löv färgade ljuset mjukt grönt. Solreflexerna i vattenytan spelade på grottans stenväggar och gjorde det lilla rummet vackert och magiskt. En plats för drömmar.

Gömmet blev Disas tillflykt där hon för korta stunder fick vara fri med sina tankar och minnen. Bilden av Mokki hade börjat blekna och hon kämpade desperat för att inte glömma det som fanns kvar.

Ibland viskade hon för sig själv på det hemliga språk som de båda hade använt när de var ensamma för hon ville inte glömma det heller.

Hon brukade föreställa sig Mokkis röst och upprepade tyst sagorna exakt som hon mindes dem. Det var bara här hon kunde göra det. I stugan och i byn vågade hon inte längre ens tänka på dem. Hon var numera rädd för att andra kunde se att hon hade förbjudna tankar.

Särskilt byäldsten stirrade misstänksamt var gång han såg henne.

14

Varje gång hon var vid sin fristad oroades hon över att någon skulle komma på henne. Hon såg sig om många gånger innan hon tog av kläderna och gömde dem alltid noga i ett tätt snår. Det var ingen plats där folk hade anledning att passera, men säker kunde hon inte vara.

I byn hade hon hört barnen skrämma upp varandra med histo­ rier om monster från haven som simmade längs vattendragen för att hitta föda och människobarn var något de gärna åt. Hon visste att de utmanade varandra att gå till floden, trots att det var förbjudet för dem att gå dit ensamma.

Om oturen var framme kanske de en dag skulle dyka upp vid hennes ställe och den katastrof som då skulle inträffa ville hon inte föreställa sig. Några monster skulle inte barnen se, men något att skvallra om skulle de få. Det enda vettiga att göra om någon upp­ täckte henne var att ge sig av för att aldrig komma tillbaka.

Det fanns mycket mer än faran för odjur som skrämde byborna.

De var rädda för sådant som att vistas i fullmånens sken eller att kliva över en sovande snok på vägen. Allteftersom Disa blev äldre hade hon i smyg börjat prova allt som Vegrid varnat henne för. Hennes vetgirighet var starkare än hennes rädsla. Vetskapen om att skräcken för vattenmonster i floden var ogrundad hade fått henne att undra om det var mer av det som sades som inte var sant.

Tanken slog henne fler än en gång att det kunde vara på grund av hennes härstamning som inget ont hände henne trots det hon gjorde.

Kanske straffen bara drabbade goda människor?

När de tankarna kom slutade hon med sina experiment för ett tag och ansträngde sig hårt för att vara en god människa som Vegrid och Husk. De tog god hand om henne och hon ville inte göra dem besvikna. Hon var väl medveten om att hon bodde hos dem på falska premisser och det var hon inte stolt över. När hon påmindes om det skämdes hon gruvligt och försökte verkligen att inte tänka mer på sådant som inte var tillåtet.

När den första månadsblödningen kom blev hon rädd och var säker på att det var straffet för hennes påhitt. Vegrid som förstod hur det var fatt förklarade barskt att nu var hon kvinna. ”I fortsättningen måste du akta dig för männen”, sade hon kort i

15

samma kärva ton. En kall blick hejdade Disa från att fråga mer trots att hon inte förstod. Lika förvirrad som innan samtalet neg hon till tack och skyndade för att återuppta sina sysslor.

Var tionde dag samlades hela byn i rådstugan för att höra byäldsten berätta om de onda tiderna och för att prisa Tekodo – Rikets härskare och frälsare. Disa tyckte inte om samlingarna och byäldsten skrämde henne. När han berättade om häxornas brott och de svåra tider som drabbade landet för att de hade syndat tyckte hon att han såg rakt igenom henne och visste vem hon var. Då fick hon bita sig själv hårt i läppen för att kväva impulsen att skrika ut en bekännelse.

Det var omöjligt att undslippa predikningarna och den här dagen var inget undantag. Tillsammans med Vegrid och Husk hade hon lydigt gått ned till byn. Trots att han aldrig klagade var hon överty­ gad om att Husk hellre hade stannat hemma eller arbetat på åkern.

Det var något med hans kroppshållning som vittnade om obehag varje gång det var dags att lyssna till byäldstens tal.

Disa slöt ögonen och försökte koncentrera sig på ljuden från regnet som slog mot taket och strilade ned längs fönsterrutorna. Rådhuset var den enda byggnaden i byn som hade fönster av glas. Hon bru­ kade tycka om att kika ut genom dem. Världen utanför förvräng­ des och såg lustig ut genom det tjocka, knöliga glaset, men den här dagen syntes inget annat än regn. Som vanligt gjorde barnen miner åt henne, fast det brydde hon sig inte om längre.

Byäldsten talade högre nu och hon kunde inte stänga ute hans röst hur mycket hon än försökte. Det betydde att hans tal närmade sig sitt slut och det var åtminstone en liten tröst. ”När den gudomligt utvalde Härskaren kom till vårt land och befriade våra förfäder från deras villfarelser och räddade dem från undergången började en ljus tid för det Nya Riket. Vi står alla fort­ farande under Hans beskydd. Hoten från de stora vattnen som omger vårt land håller Han stångna. Närhelst en kvinna hemfaller åt de gamla svartkonsterna ser Han det och hans mästare gör det som måste göras för att inte det onda åter ska hemsöka vårt land.

Prisad vare vår beskyddare Härskare Tekodo och prisad vare Mäster Heiron, Östlandets förvaltare.”

16

Disa stämde in i kören av hyllningar som seden var och hon för­ sökte verkligen känna tacksamhet. Hon hade trots allt fått en andra chans i livet och säkerligen visste Härskaren om det, inget undgick hans vaksamma öga. ”De gåvor vår Landsförvaltare samlar in och sänder till Tekodonia är vad som beskyddar oss mot det onda som finns i havsdjupen. Där finns något så fasansfullt att ingen människa kan föreställa sig det.

Härskaren och hans mästare är de enda som med egna ögon beskå­ dat vidundren och överlevt.”

Endast Härskaren själv eller de av honom välsignade, överlevde att resa ut på det stora vattnet som omgav landet. Det visste alla, till och med minsta barn och Disa önskade desperat att hon kunnat vara lika trofast och säker på den sanningen som de andra. Fast byäld­ sten berättade samma sak varje gång nickade alla förundrat och för­ skrämt som om det var första gången de hörde det. Hon spelade med och höll förskräckt händerna för munnen när han kom till de otäcka delarna. ”Det är för vårt väl de reser ut på det vidsträckta havet vart tionde år med de gåvor vi villigt skänkt. Med fara för sina egna liv betalar de den bot Ulg blev lovad när Han förlät våra förfränders synder.”

Här tystnade han för att låta orden sjunka in medan han höll fram sina tomma handflator. ”Om det ibland känns svårt att lämna ifrån sig det era händer skapat under mycken möda, betänk vad som händer om den ende Härskaren slutar att beskydda oss!”

Byäldsten avslutade alltid med att höja rösten en oktav och gällt ropa ut de sista orden. Det hade avsedd effekt. Sedan vaggan var de alla skrämda av berättelserna om den vedervärdiga farsoten. Inte bara hade den tagit mer än hälften av landets invånare, döden hade varit långdragen och mycket smärtsam. Det fanns ingen som var villig att riskera att den kom tillbaka.

Vegrids gäss värpte bra under sommarmånaderna och de koppar­ mynt de fick vid försäljningen av dem var mer än välkomna. Husk drömde om att köpa en oxe som underlättade arbetet på åkern och Disa började förstå hur viktigt det var för deras överlevnad att de

17

lyckades spara ihop tillräckligt för att köpa en. Utan söner fanns ingen som tog över det tunga arbetet när han inte längre orkade. Hon observerade hans allt långsammare rörelser om morgnarna, hans ofrivilliga grimaser över smärtan i ryggen och andra tecken på ålder­ dom. Det skrämde henne.

Hon började fantisera om att ge sig av den dagen Husk inte längre fanns i livet. Om hon vandrade söderut där det, enligt vad hon hört, fanns mängder av gårdar och byar, kunde hon kanske hitta ett arbete.

Där skulle hon kunna bli respekterad som en riktig människa efter­ som ingen där kunde veta att hon var ett hittebarn. Kanske kunde hon få vänner istället för att bli hånad och bespottad av traktens ungar.

Om sådant dagdrömde flickan och lockades allt oftare av tanken på att helt enkelt bara vandra iväg. Plikttroget stannade hon ändå hos paret som gett henne en sovplats och mat för dagen.

Genom åren växte ett tyst samförstånd fram mellan Husk och Disa. För honom var hon dottern han och Vegrid aldrig fick, men det kunde han inte tillstå öppet. Disa var bara en föräldralös de visat sin nåd och godhet.

För Disa var Husk tryggheten i tillvaron. Inte många ord byttes dem emellan för ingen av dem var särskilt talför, men små gåvor låg ibland på Disas kudde om morgonen när hon vaknade. Den första var en träsked, den andra en pytteliten docka som hon kunde gömma i fickan på sin tunika. Hon förstod direkt att den skulle hållas utom synhåll för Vegrid. De små ömhetsbevisen gjorde att flickans upp­ växt i Byn på berget inte var helt kärlekslös.

Många år senare, när hon omgiven av vänner tänkte tillbaka på sin barndom valde hon oftast att bara minnas Husk och den tysta, tillbakadragna tillgivenhet han visat henne. Resten valde hon att glömma.

Vintrarna kom och försvann, och medan Vegrid och Husk grånade allt mer desto mer arbete föll på Disas lott. Det var nu Disas sextonde vår. Hennes djupgröna ögon och hennes ansiktes markerade kind­ ben gav henne en skönhet som de andra unga kvinnorna i byn sak­ nade. Vegrid såg det och de kläder hon nu gav flickan var om möjligt

18

ännu mindre klädsamma än de hon tidigare haft. Trots det omgavs flickan av en lyster som inte gick att dölja och Vegrid fann det bäst att hålla henne borta från byn. Fortsättningsvis utförde hon själv de små ärenden som hon tidigare skickat Disa för. Vandringen upp och ned för den branta backen var den gamla kvinnan nästan övermäktig, men hon ansåg det bäst ändå.

Det nya arrangemanget var Disa belåten med. Hon tyckte för­ stås synd om Vegrid, men höll sig mer än gärna borta från andra människors blickar. Hårt arbete i ensamhet var det hon trivdes bäst med. När händerna var sysselsatta orkade inte huvudet älta samma tankar om igen och utan människor som såg henne kunde hon för en stund glömma skammen över vad hon var, en hitteunge anskrämlig så till den grad att stugfolket hon bodde hos tvingades gömma undan henne.

En vårdag hade Vegrid och Husk ärenden till Österhem. Det var mycket sällan de gav sig av båda två. Oftast var det bara Husk som reste, men den här gången hade Vegrid inköp som hon ville övervaka själv. De hade gett sig av i gryningen och väntades tillbaka dagen därpå. Disa var ensam kvar i stugan och spann den ull som var deras att behålla. Flink som hon blivit med sländan kunde hon ändå inte överträffa Vegrid. Hur mycket hon än ansträngde sig blev hennes ylletråd aldrig lika jämn och perfekt, men den kvaliteten var det inte heller någon annan i byn som uppnådde.

Hon ryckte till när dörren oväntat öppnades. Sländan föll till golvet när hon skräckslaget tittade upp. ”Är Husk tillbaka ännu?”

Talve var en av de få som Husk var vän med, en grov bybo med mörkt hår och buskiga ögonbryn. Till stugan var det sällan någon som kom, inte ens Talve. Det gjorde henne orolig att han var där. Han borde ha sett Husk och Vegrids avfärd på morgonen och mycket väl förstått att de omöjligt kunnat vara tillbaka så snart. ”Inte ännu, men jag väntar dem båda tillbaka när som helst.”

För att dölja att lögnen fick hennes kinder att blossa böjde hon sig ned för att plocka upp sländan. Hon låtsades att hon bara varit klum­ pig när hon tappade den. ”Jaha ja. Hälsa att jag frågat efter honom.”

19

Talve dröjde sig kvar i dörröppningen. Han skruvade lite på sig som om han var osäker på hur han skulle fortsätta. ”Ville Talve något mer? Ska jag be Husk komma ned till byn så snart han är tillbaka? Talves ärende kanske brådskar?”

Nervöst babblade hon på. En känsla av olust och fara kröp längs hennes ryggrad. Helst av allt ville hon fly därifrån, men Talve block­ erade dörröppningen och för att komma ut skulle hon behöva pressa sig förbi honom. ”Ska jag be honom gå ned till byn när han återvänder?”

Talve tittade på henne med ett konstigt uttryck i ansiktet. Hon kra­ made sländan hårt i sin högra hand medan han närmade sig henne.

Rådvill stod hon stilla utan någonstans att ta vägen och plötsligt var han över henne. Han tryckte sin svettiga kroppshydda mot hennes taniga kropp och tvingade henne bakåt mot bordet. Hans tunga and­ hämtning stank av jäst honungsvin. Äcklad fick Disa kväljningar när han tvingade in sin tunga i hennes mun. Medan han höll henne hårt med ena handen famlade den andra efter att dra upp hennes kjol. Panikslagen vred hon sig för att komma loss, men han tryckte bara sin tyngd hårdare mot henne. När han för ett ögonblick lättade greppet för att knäppa upp sina byxor lyckade hon dra ena armen fri och försökte knuffa bort honom. Sländan som hon fortfarande höll i handen skrapade upp ett sår på hans kind. Talve vrålade av smärta och kastade iväg flickan. Den sjal hon alltid så noga täckte huvudet med lossnade i fallet och hennes röda hår föll fritt över axlarna. ”Häxa!” väste han när han såg hennes hårfärg.

Disa kravlade bakåt och tryckte sig mot väggen i ett hopplöst försök att undkomma honom. Talve stod mellan henne och den enda vägen ut ur stugan. ”Jag har hört om sådana som dig. Kvinnor med eldrött hår som härstammar från häxorna! Förvrider mäns huvuden.”

Med handen tryckt mot sin blödande kind vände han plötsligt och rusade ut medan han högt vrålade anklagelser. ”Häxa! En häxa på berget!”

Nere i byn strömmade nyfikna ut ur stugorna för att se vad som stod på. De ville inte riskera att missa något som kunde vara värt att skvallra om. Druckna män som förde väsen var ingenting ovanligt,

20

men detta verkade vara något mer. Talve med blodig kind som ropar om en häxa. Kan det vara Vegrids hitteunge han menar? Vem annars kunde det vara. Hon hade alltid betett sig underligt och ingen visste var hon kommit ifrån.

Innan Talve ens berättat färdigt sin historia om hur jäntan för­ häxat honom att komma nära och sedan klöst honom med naglar vassa som knivar var flera bybor på väg till stugan. I upphetsningen över att det hände något utöver det vanliga glömde de bort att vara rädda. Lystna efter spänning stretade de uppför backen och i täten skyndade Talves hustru och eldade upp stämningen med rop om Disas tidigare konstiga uppförande. Möjligen anade hon vad som skett och skyndade för att rädda sitt eget anseende. Hustru till en man med smak på alldeles för unga flickor var inget hon ville bli sedd som och hon såg till att vara den som först kom in i stugan. ”En häxa förklädd till oskyldigt flickebarn. Hon har lurat oss alla!

Se bara på håret som hon hittills har lyckats dölja.”

Talves hustru lät säker på sin sak. Snyftande försökte Disa för­ klara att det var en olycka, att hon råkade rispa honom med sländans spets. ”Ser någon en slända här? Om hon talade sant skulle den finnas här täckt med blod. Det är uppenbart att hon ljuger. Det var med sina klor hon klöste honom!”

Talve var klok nog att låta hustrun föra hans talan. Han nickade bara instämmande och ropade att hon hade rätt i allt. Flickan hade förvandlats till en avskyvärd varelse framför ögonen på honom, men nu var hon åter i sitt förklädda tillstånd. Hon hade i alla år lurat dem.

De uppretade byborna som inte tyckte om tanken på att ha blivit förda bakom ljuset, släpade flickan till torget där rådet i hast sam­ lades. Det var länge sedan någon misstänkts för häxeri och enligt lag var byrådet tvunget att genast hålla rättegång. Talve och hans hustru var övertygande i sin redogörelse och plötsligt började andra minnas udda incidenter som Disa varit inblandad i. Nu var det inte längre någon som tvivlade och den ena anklagelsen sporrade snabbt till nästa.

Byborna var skräckslagna inför den stora vrede deras landsförval­ tare skulle sända över dem när han förstod att de hyst en häxa på hans

21

mark. Många var historierna om de grymma straff han utdelade mot de märkta som tjänade honom när de inte klarade arbetet han ålagt dem. Det sades att han utan att vidröra dem fick dem att vrålande av smärta kasta sig ned på marken och vrida sig som ynkliga maskar tills de förtärdes av eld inifrån. Enligt ryktet var det en ohygglig syn och ingen kunde efteråt känna igen de återstående resterna som en människa. Mäster Heiron själv bekom sig inte, men de som sett på blev aldrig sig själva igen. Kraften att straffa dem som gjorde orätt hade han som en av Tekodos utvalda fått av den stora guden Ulg. Och nu stod de här med det han hatade mest av allt. För inte ljög en av deras egna om något så allvarligt. Falska anklagelser togs det inte lätt på och Talve var en pålitlig man. Kanske drack han lite mycket av honungsvinet ibland, men att ljuga om en sådan här sak, det kunde han aldrig göra. Rådet gick igenom anklagelserna och fler vittnen trädde fram. Hon hade setts ute om natten, smugit runt stugor och fäbodar, troligtvis i syfte att idka trolldom. Hon hade setts vid floden utan kläder ropade några av pojkarna. Ingen hade kunnat tala om detta förrän nu, troligtvis hade de alla varit förhäxade, deras tungor låsta. Plötsligt hade var och en något att säga om hennes förehavan­ den. Ivriga att lämna sina redogörelser för hur de blivit utsatta för hennes trick ropade de rakt ut utan att vänta på sin tur att få ordet.

Disa kunde inte för sitt liv förstå varför de hittade på lögner om henne. Misstänksamma mot henne hade de alltid varit, men de saker de nu påstod var helt enkelt inte sanna. Med blanka ögon hetsade de varandra och betedde sig som om de faktiskt var förhäxade, fast inte av henne.

Byäldstens ögon var vidgade av skräck och såg ut att när som helst kunna falla ur sina hålor. Här gällde det att handla kvickt innan de åter blev offer för hennes trolldom. Tänka sig att de alla varit i hennes makt. Ingen visste hur lång tid det kunde ha pågått, antagli­ gen ända sedan den dagen Husk tog hit henne. Han vred sina händer.

Inombords förbannade han sig själv för sin blindhet. Det var hans ansvar att skydda byn från sådant här. Nu gällde det att tänka snabbt.

Något måste göras innan hans anseende helt förstördes.

Han samlade sig, rättade till rockkragen och tycktes helt glömt bort att han under den blankslitna rocken endast var iklädd nattsärk

22

eftersom det var dagen då han tog sitt månatliga bad och varit i full färd med att klä sig när han hörde larmen och ropen. Ogenerad över sin opassande klädsel manade han folket till lugn med mäktig stämma och bad sedan Talve att åter redogöra för händelserna i stugan. Han berättade mer än gärna. ”Hennes naglar förvandlades till klor långa som spikar och vas­ sare än en korps. Och ögonen … Ögonen blev röda.” ”Och lysande som eld”, fyllde hustrun i.

Det var ingen som ifrågasatte hur hon kunde känna till detaljer innan Talve uttalat dem och ingen som ens tänkte tanken att flickan kunde vara oskyldig. Inte då, inte den kvällen när hela byn sjöd av upphetsning över denna mycket olustiga händelse.

Kanske var det någon en tid efteråt som frågade sig själv om det de gjorde den kvällen varit rätt. När Talve en tid senare blev påkom­ men med att under rus förgripa sig på broderns yngsta dotter var det möjligen någon som tvivlade på sanningshalten i hans redogö­ relse över vad som försiggått i Husks stuga, men högt uttalades aldrig några sådana tankar. Byborna nämnde aldrig händelsen efteråt, de fortsatte sina liv som om det aldrig skett.

Två män vaktade Disa som nu var bunden och försedd med mun­ kavle för att inte kunna tala och därmed förhäxa dem igen. De sade inget och de tittade inte på henne. Disa kände dem som Mell och Bori, två unga bröder vars föräldrar var gott ansedda. Hon hade aldrig umgåtts med dem, men hon kände alla i den lilla byn vid namn och som barn hade de retats med henne.

Stående dömde byrådet flickan till döden enligt lagen om häxeri.

Utan vidare omsvep lastades Disa på en vagn som ett slaktdjur och byborna skyndade i samlad tropp mot den forna häxbacken. De var mer än villiga att samla bränsle till bålet som nu restes, för de visste att endast bränning tar död på dessa varelser.

I skymningsljuset såg de ut som grå skuggor som ilade fram och tillbaka medan högen av pinnar och ved växte allt högre kring stam­ men av en nyfälld björk.

Den tidigare uppjagade stämningen övergick i en tyst, målmed­ veten effektivitet som var mer skrämmande än den tidigare hysterin och när allt slutligen var färdigt syntes månskäran redan stiga över

23

bergskammen. På tecken från byäldsten löste bröderna knutarna som band flickan vid kärran och släpade henne mot bålet. Hennes ben var domnade av att ha suttit stilla i den kalla kvällen med rep hårt åtsnörda kring vaderna och hon hade inte kunnat gå själv ens om de knutit loss dem.

Ljudet av kvistar som krasade var allt som hördes när hon fördes upp på bålet och bands vid pålen. Hon kände att de båda brödernas händer darrade när de tog i henne. Om det var av rädsla eller obehag inför det som skulle ske, det visste hon inte.

Disa blundade. Räddare än hon någonsin varit förut kände hon hur varm väta rann längs insidan av hennes lår och för att uthärda den ytterligare skammen flydde hon in i sin egen värld. Hon före­ ställde sig det hemliga gömmet vid floden som bara hon kände till.

Hårt koncentrerade hon sig på att minnas alla detaljer exakt rätt. I tanken dök hon ned i vattnet och simmade in till sitt trygga göm­ ställe, platsen för drömmar om frihet.

När kvistarna under henne började knastra av lågorna uppfattade hon inte det, inte heller märkte hon värmen som steg mot henne där hon var fjättrad på det hastigt hopsamlade bålet. I tankarna var hon i sin grotta och hon mindes med tydlig exakthet hur stenen kändes skrovlig mot hennes bara ben, hur solljuset silade in genom en liten öppning i taket och hur björkens blad i världen ovanför susade i vinden.

Bränslet var torrt och brann snabbt. Snart var lågorna alltför höga för att åskådarna skulle kunna se den taniga flickan. Fler än ett ansikte vändes bort från det skådespel som de önskade snart skulle vara över, fastän det var de själva som iscensatt det. Hetsigt åt elden kvistarna och flammorna slickade himlen. Pålen som redan brunnit sönder nedtill föll med ett brak och piskade upp ett gnistregn som lyste upp mörkret. Det var vackert och skrämmande på samma gång.

Den dödsdömda flickan hörde aldrig ljudet av eldens dån. Istället nåddes hon av ljudet från floden och trädgrenars sus. Disa öppnade ögonen och såg sig förvånat om i det hemliga gömmet vid vattnet.

24