9789198160253

Undergรฅng Nathalie Sjรถgren

Fantasifรถrlaget

Till mina barn, William och Samuel

Kapitel 4 När Emy vaknade var det mitt i natten och hon var ensam i soffan. Hon gnuggade sig i ögonen och såg sig omkring. Minnet av Angelinas död träffade henne som en knytnäve i magen. Kroppen darrade och det gjorde ont att andas, som om något tryckte på hennes bröst. Angelina fanns inte mer. Det gick inte att förstå.

Långsamt reste hon sig upp och började leta efter Melissa. Hon skyndade sig genom rummen med samma olustiga känsla som när de hade letat efter Angelina. När hon ropade efter systern fick hon inget svar, vilket gjorde henne ännu mer illa till mods.

När hon kom tillbaka till soffan stockade sig gråten i halsen. Vart hade Melissa tagit vägen? Hennes filt låg slarvigt slängd på golvet, som om hon hade rest sig upp utan en tanke på den.

Filten låg strax intill dörren till altanen och när Emy tittade ut fick hon äntligen syn på sin syster.

Lättnaden var som ett rus genom kroppen. Hon kastade sig på dörren.

Melissa stod stilla vid räcket med händerna utbredda framför sig. Hon stirrade på handflatorna som om de skulle ge henne svaret på en svår gåta.

Månen lyste upp henne med sitt bleka sken och hon

såg ut som en staty där hon stod. Hon verkade inte märka att Emy närmade sig.

Sakta gick Emy fram till henne men rörde inte vid henne. Melissa kanske skulle börja gråta om hon gjorde det, och det skulle Emy inte klara av.

Hur är det? Det var en dum fråga som hon redan visste svaret på, men hon behövde börja någonstans. ”Minns du när vi tappade bort varandra ute på naturreservatet?” Melissa talade lågt. ”Vi hade lekt kurragömma och gick om varandra.”

Emy mindes det väl. När de var tolv år gamla hade de sprungit längre bort på reservatet än vad de dittills hade gjort. Helt uppspelta i sin lek hade de tappat bort varandra. Hur det hade gått till förstod de fortfarande inte.

Emy hade sprungit runt och ropat på Melissa, men inte fått något svar. Hon hade ropat på henne med tankarna, men inte hört någonting då heller.

Det gjorde henne räddare än hon någonsin hade varit i hela sitt liv.

Gråtande hade Emy sprungit hem till Angelina, som tröstande hade omfamnat henne. Tillsammans hade de gått tillbaka till den plats där Emy senast hade sett Melissa, men hon var inte där.

Angelina hade då bett Emy att fokusera alla sina tankar på Melissa. ”Låtsas att dina tankar är en lång arm som sträcker ut sig ifrån dig. Den söker snabbt och effektivt efter din syster.”

Emy blundade och gjorde som hon sade. För sitt inre såg hon armen och hur den slingrade sig fram

över marken i jakt efter Melissa. Hon koncentrerade sig så hårt att hon bet sig själv i läppen.

Först hittade hon ingenting och hon började snyfta. Även om Angelina höll om henne kände hon sig ensam och övergiven utan sin syster. Förtvivlat lät hon handen svepa över landskapet, men eftersom hon inte visste åt vilket håll Melissa fanns var det inte lätt att hitta henne. ”Jag sprang längre bort från huset istället för mot det”, sade Melissa i det kalla månskenet. ”Varför vet jag inte. Det var något som lockade mig. Jag ropade efter dig, men du hörde mig inte. När du sträckte dig efter mig förstod jag direkt hur jag skulle göra för att svara.”

Emy nickade sakta. Hon förstod precis. Innan den dagen hade de bara använt tankarna för skojs skull.

De hade inte haft en aning om att de kunde göra så mycket mer, att de till exempel kunde nå varandra även över långa avstånd.

När de hittade varandra igen grät de både av rädslan över att ha varit ensamma och glädjen över att vara tillsammans igen. De kramade om Angelina lika mycket som varandra.

Emy lutade sig mot Melissa. Hur kunde Angelina vara död? Hon darrade som av feber. Varje del av kroppen kändes svag och hon förundrades över att hon kunde röra sig normalt när hon kände sig så trasig inuti. ”Tänk om vi tappar bort varandra igen.” Emy hade inte långt kvar till gråten.

Melissa lade armen om henne och kramade hårt.

”Jag vet. Jag har också oroat mig för det, men det kommer inte att hända. Det får inte hända. Nu är det bara du och jag kvar. Vi måste hålla ihop.” ”Jag vet inte vad vi ska göra utan Angelina. Hon har alltid funnits där. Utan henne finns … ingenting.”

Melissa stelnade till och Emy tystnade. ”Vad var det där?” utbrast Melissa och drog undan armen. Hon lutade sig mot altanräcket och gick upp på tå för att kunna se bättre.

Emy blinkade till och vände blicken åt det håll hon tittade, men hon kunde inte se något speciellt.

I månskenet verkade allting bara grått. ”Var då?” ”Såg du inte? Där borta. Grodan!” Melissa hängde halvvägs över räcket när hon pekade. ”Den rörde sig!”

Emy stirrade på sin syster. ”Vad pratar du om?”

I en enda rörelse hade Melissa hoppat över räcket och skyndade nu bort längs stigen mot stengrodan.

Emy ropade efter henne, men Melissa sprang bara vidare. ”Den rörde på sig, det är jag säker på!” ropade hon.

Emy spanade mot stengrodan, men den var svår att urskilja bland all ljung och alla enbuskar. Hon såg något mörkt som kunde vara grodan, men hon kunde inte urskilja några detaljer. Det var bara en grå klump i buskaget.

Melissa var nästan framme vid grodan när hon vinkade henne till sig. Emy kände sig vimmelkantig och tvekade. Allt var så konstigt, så overkligt. Det kändes som en av hennes drömmar.

Magen knöt sig hårt och fingrarna höll krampaktigt fast vid räcket. Melissa ville att hon skulle följa efter, men någonting sade henne att de borde akta sig. De borde hålla sig kvar vid huset. I det kalla månskenet kände hon att allt inte stod rätt till.

När Melissa var framme vid grodan såg Emy hur hon sträckte fram handen mot den. Emy ville hindra henne, skrika till henne att låta bli, men hon hann inte.

Hela grodan lystes upp av ett bländande grönt sken. I den mörka kvällen förvandlades stengrodan till ett groteskt, grönt monster. Alla detaljer blev tydliga och ögonen rörde på sig. De stirrade på Melissa.

Melissa lade huvudet på sned och gjorde sig redo att klappa grodan. Det gröna skenet lyste upp även henne. När hon vände sig om med ett leende såg det ut som om hon grinade illmarigt. Sakta lade hon handen på grodans huvud.

Emy skrek åt Melissa att låta bli, men hon hörde henne inte. Hon slängde sig över altanräcket och rusade fram längs stigen. Fötterna snavade och armarna flaxade för att hålla balansen.

Grodan rörde sig. Den vred sig mot Melissa och öppnade munnen. Emy sträckte sig efter sin syster, men nådde inte fram. Melissa böjde sig ner och kikade in i grodans mun. Då reste sig grodan på bakbenen, öppnade gapet och slukade Melissa. Emy skrek rakt ut.

Stengrodans mun stängdes med en smäll och det gröna skenet slocknade tvärt. Landskapet var åter grått och trist. Grodan såg ut som den alltid hade gjort. Det fanns inte ett spår av Melissa. Emy slängde

sig mot grodan och kanade på knäna fram mot den.

Grodans mun var helt stängd och ögonen var åter två målade stenar. Den gav inte ifrån sig ett livstecken.

Skrikande och gråtande slog hon på den med knytnävarna. Hon bönföll grodan att släppa ut Melissa, men ingenting hände. Hennes knytnävar fortsatte att slå tills knogarna var blodiga och känslan i händerna försvann. Grodan förblev orörlig. ”Melissa!” skrek hon ut i mörkret och sjönk ihop på marken. Gråtande kramade hon om grodan och tryckte hela kroppen mot den kalla stenen.

Melissa var och förblev försvunnen.