9789198160215

5-BUSSEN

5-BUSSEN

Staffan Rodebrand

Fantasi-Fรถrlaget

© Staffan Rodebrand ISBN 978-91-981602-1-5 Utgiven av Fantasi-Förlaget Omslagsdesign Staffan Rodebrand Tryck: ScandBook, Falun, 2014

Carpe diem Att hitta nuet är svårt, det fordrar kraft och vilja Att inse detta är målet, när tankarna på då och sen förvillar Nu, och bara nu, är vi här

Boken tillägnas min son Martin Med Aspbergers syndrom, och en insikt om att manualen inte var skriven för honom, gav han upp bara 24 år gammal.

Han hade tveklöst gillat boken …

Förord Bröd och skådespel. Det ena verkligheten, det andra för att glömma verkligheten. Tusen variationer på temat, men ändå bara variationer. Men det räcker inte riktigt för oss och det finns många som letar efter något mer, söker i utkanterna, testar. Här samlas allt från olika religioner, själavandring, ockultism, till parallella världar och science fiction. En ickevärld, men med potential att ställa vår tillvaro på huvudet om något visar sig vara sant. Vad händer om vi faktiskt hittar något utanför vår fattningsförmåga? Vi förnekar eller tolkar det på olika sätt, skyler över, gömmer undan och förbjuder. Hopar sig bevisen kommer vi att slåss om första tjing. Kunskap är makt! Men för vem och till vad? Är det skillnad mellan religioner, raser och olika intelligens, eller är dumheten och ondskan konstant?

Kapitel 1 ”Hänger de på?” Linda kikar i backspegeln samtidigt som hon kränger på sig bilbältet och fumlar med mobilen. ”Jodå, inga problem, jag tar det lugnt innan vi hunnit ut på motorvägen.”

Linda knappar iväg ett sms samtidigt som de svänger upp på Ölandsleden. Den vita Volvon som hyrfirman levererat alldeles utanför flygentrén ligger ett hundratal meter bakom dem. Snacka om VIP-service, tänker Janne. Hyrkillarna stod och lyfte in bagaget och överlämnade bilen med motorn igång, ingen som helst koll av körkort eller andra papper. Är detta Kalmar? ”Okej Janne, dags för lite info. Jag antar att du inte fått veta så mycket än?” Linda plockar fram en bunt papper som hon trycker ner i handskfacket. ”Det där är deras officiella personakter från CIA. Jag misstänker att de är friserade, men du får i alla fall veta vad vi har att göra med. Säkert är de mindre riktiga än din officiella akt som de har, men so what? Ska förstås förstöras när du läst dem. Innan du börjar fråga en massa, två viktiga saker: Först och främst, jag vet inte mer än dig och jag kör med öppna kort. Och det här är högprioriterat, de är inga dussinagenter vi har att göra med. Dessutom var de sex stycken som kom till Stockholm med samma plan, de här tre i Volvon för vidare färd till Kalmar, medan de andra tre drog in till amerikanska ambassaden. Jag ville sätta span på dem, men det avslogs. Så om de är kvar i Stockholm eller kommer

10

att dyka upp härnere har jag ingen aning om. Men vad segt det går … det här är ju som på Essingeleden.”

Köerna kryper fram för att övergå till enfiligt, eviga reparationsarbeten, det är den tiden på dagen då det kan köra ihop sig. ”Det blir bättre när vi kommer över på Öland”, säger Janne. ”Var du klar? Okej, första frågan: Varför jag? De har läst min mapp säger du. När gjorde de det?”

Volvon lägger sig tätt bakom dem just innan filerna går ihop till en. De är tydligen vana vid köer. Linda bläddrar på mobilen. Inte min generation, inser Janne. Men pigg och alert verkar hon, med en positiv utstrålning utan minsta attityd eller tjafs. Det här kommer att bli bra, tänker han och slappnar av i förarsätet. ”Den sjunde april, för nästan fem veckor sen, fick vi en första förfrågan och då var ditt namn redan med. De motiverade det med att du är hemmastadd på Öland, hittar överallt, känner befolkningen, att du jobbat med missing people på ön, och att du själv tidigare varit internationell agent och pratar flytande engelska.” ”Okej, men det egentliga syftet då? Vad har de här och göra?”

Linda tittar över axeln och ser att Volvon följer med på avfarten mot Mörbylånga och Ottenby. Hon suckar knappt hörbart och säger med en liten grimas: ”Om vi är snälla kanske vi får veta något i morgon. Den officiella versionen gäller fortfarande och jag försökte fråga på planet ner, men fick bara beskedet att de vill ta det lugnt idag efter flighterna från Virginia. Vi ska få en genomgång när de kommit i ordning. De har hyrt ett extra rum på pensionatet för att ha som arbetsrum och vi har bestämt möte där vid klockan tio i morgon.”

11

Framme i Vickleby vinkar de av jänkarna och vänder tillbaka norrut. Linda hoppar av vid alvarkanten i Kalkstad där hennes föräldrar har en liten malmstuga. ”Nu är det vårstädning som gäller, morsan ska ner till flygarehelgen. Ska bli skönt med lite praktiskt jobb! Hämtar du vid halv tio?”

Det hade varit en omtumlande dag för Janne. Även om inte mycket hänt kändes det som något tagit en ny vändning. Inte förrän i förrgår kom frågan, eller kanske snarare ordern, om att hoppa in och jobba på sista semesterdagen. Det var lika bra.

Hela fem veckors ledighet var nästan för mycket och beordrad övertid gav klirr i kassan. Men veckorna hade verkligen suttit fint. Först en månads fiske på Florida Keys, och sen hem till öringsfisket och vårbruket på villatomten. Strålande solsken nästan hela tiden. Konstig föreställning vid flygplatsen förresten: Tre CIA-agenter och en SÄPO-tjej som alla såg ut som vanliga svenskar, medan Janne, den lokale snuten, såg ut som värsta agenten: Solbränd, mörk kavaj och solglasögon.

Omvända världen.

Dagen började i triumf inne på polishuset på morgonen.

Välkomsthälsningar, ryggdunkningar och gratulationer till förra helgens vinst i havsöringscupen på Öland. Både individuellt och lag! Och så förstås en massa gliringar. Mest om Facebookbilderna på fångsterna i Florida: Sååå stora var väl inte fiskarna? Med Photoshop kan man göra mycket … Men också något om kvinnokarl, tur i lottningen och tumme med chefen? Det senare fick sin förklaring så småningom när det visade sig att många hade anmält sig frivilligt till ett visst uppdrag. Att guida ett gäng amerikaner på Öland och inte minst den medföljande SÄPO-agenten. Ingen mindre än Linda Hed, hela poliskårens okrönta sexsymbol.

12

Sen segade dagen på med allmänt policymöte innan det var dags för audiens inne hos polischefen. Nils Ståhl är omtyckt och folklig och ser inte ut som en person som har så mycket att säga till om. Han är oförarglig och vänlig. Men Bredberg var där också, tuffingen från insatsstyrkan. Absoluta motsatsen till Ståhl.

Att Ståhl inte skulle gå direkt på ämnet var ju klart, men att han ville ha reda på alla detaljer om öringsfisket var oväntat.

Jo, laxöringen var en av de största som dragits upp under alla havsöringscuper och platsen var hemlig. Men mot polisiärt tysthetslöfte kom det ändå fram att det var på nordvästra sidan, en bit söder om Äleklinta. Man tar sig dit via grinden till himlen. Jo, det verkar faktiskt så. Öland lutar mot öster och kör man västerut stiger marken sakta uppåt. Högst uppe på landborgskanten ser man en grind och bakom denna bara himmel. Väl genom grinden så fortsätter vägen ner för slänten mot stranden.

När Bredberg började skruva på sig och titta på klockan kom Ståhl äntligen till saken. ”Jaha, Jan Svensson, du har tur du, nästan som att vinna på Lotto. Av drygt trettio aspiranter, de flesta frivilliga, har du tilldelats ett uppdrag som är krävande och känsligt på samma gång. Som du nog har hört har vi lottat om vem som skulle få nöjet. Du börjar i eftermiddag med att ta emot fyra personer på flyget. Inte vilka som helst, tre agenter från CIA och en från SÄPO. Du kommer att vara med dem under åtminstone en vecka ute på Öland som deras lokale guide och hjälpreda.

Frågor?” ”Eh … jo. Vem får jag detaljerna av och vem ska jag rapportera till? Och bara för att jag är nyfiken, hur kom det sig att jag fanns med bland aspiranterna när jag var på semester?”

Ståhl verkade ha svårt att hålla sig för skratt medan Bredberg 13

försökte dämpa munterheten med en mer än vanligt bister uppsyn. Detta fick Ståhl på ännu bättre humör och så kom förklaringen: ”Deltagarna var klassade, eller seedade som man säger. Det fanns vissa krav på den som skulle ha uppdraget. Du hade en passande profil och fick tio poäng.” ”Jaha, och de andra fick lägre poäng då?”

Stort skratt. Bredberg såg om möjligt ännu mer besvärad ut. Ståhl förklarade vidare. ”Faktiskt fick de inga poäng alls. Det var uppgjort på förhand. Men det hela hade läckt ut på något vis och uppdraget verkade som en enkel grej som kunde fixas av vem som helst i huset. För att hålla locket på fingerade vi ett lotteri, där vi sa att deltagarna var seedade beroende på om de kunde Öland och talade bra engelska. Hela den här ovanliga charaden kom till för vi har blivit tillsagda att hålla en låg profil.

Det är inget märkvärdigt eller spännande med det här besöket. De är bara kollegor från over there som besöker platser i Europa för att studera och samla erfarenheter om hur vi hanterar problem med plundring. I staterna har de problem med folk som olagligt samlar och köper historiska artefakter och tar hem skyddade djur och växter från naturreservat.

Det är den officiella versionen. Här i huset är det bara Bredberg och jag, och nu också du, som vet att det ligger mer bakom besöket. Och inte ens vi vet ännu vad det handlar om, annat än att de tror att vi kan ha ett, som de säger, kontaminerat område på Öland. Något förgiftat ställe som kan vara förklaringen till att personer försvunnit, en plats som kanske fortfarande utgör ett hot för allmänheten.

Det är där du kommer in, du höll ju i utredningen om de försvunna fågelskådarna härom året. Du får plocka fram det ärendet igen, och sen får du fler detaljer från Linda Hed och 14

agenterna från CIA. Du rapporterar endast till mig, total sekretess i övrigt, och behöver du hjälp och backup vänder du dig bara till Bredberg, ingen annan. Hämta ut en civil bil som du behåller under hela uppdraget och det första du ska göra är att möta gruppen på flyget. Se till att se prydlig ut! De ska mötas med stil och effektivitet. Vi vill inte bli klassade som lantisar.”

Bredberg sa inte ett ord under mötet. Visserligen är han en megatuff norrlänning, men inte ett endaste litet ”joo” undslapp honom. Förmodligen var han förbannad på lottningsjippot.

Han tyckte nog att det skulle vara tufft att få jobba ihop med självaste CIA och ungtupparna i hans grupp var säkert de som anmält sig frivilligt. Men det lär knappast behövas någon backup därifrån. Finns det något ”kontaminerat” område är det bara avspärrning och sanering som gäller.

Mötet vid flygplatsen gick snabbt och smidigt. En kort presentation och handskakning medan de väntade på väskorna, snacka om övervikt! De verkade vara trevliga typer. John, Tim och Carol. John var riktigt lång, uppenbarligen chefen och hjärnan i gruppen, Tim var kortare, yngre och vältränad, musklerna i gruppen. Och Carol, ojoj, om nu Linda var en snygging så låg hon i lä här. Mörk i stället för blond. Och vilket leende! Tappade nog koncentrationen där, minns inte riktigt vad hon hade för funktion i gruppen … Visst tusan, akterna ligger ju i bilen! Och toppmatch i spanska ligan på teven.

Personakterna får bli kvällslektyr. *** Linda står och väntar utanför grinden, ledigt klädd som för att vandra på alvaret. Tur att han tagit med ombyten i bilen för olika situationer. ”Har du hört göken?” flinar hon. ”Den har ropat som en 15

galning hela morgonen, säkert precis kommit. Gud vad skönt det är när vädret är som idag. Allting doftar … jord, gräs, blommor. Fåglarna sjunger och bina surrar. Vad bra ni har det härnere. Slippa all stress och lukten från asfalt och avgaser.”

Framme vid pensionatet är det tomt. Helt tomt. Men Volvon är kvar. Ingen i receptionen … var är alla? Till slut dyker en kvinna upp och berättar att de amerikanska gästerna gett sig i väg upp till alvaret. ”Men de kommer nog snart. Ta en kopp kaffe och slå er ner i trädgården så länge.” ”De har nog inte ställt om klockorna ännu, jetlag och sånt där”, säger Linda och mumsar på ett kex med ost och marmelad. ”Smaskigt det här. Havtornsmarmelad, är inte det från såna där buskar med olika kön? Hanbuskar och honbuskar. Är inte din son botanist?” ”Nä, blommor är inte hans grej”, svarar Janne. ”Kristoffer är lite av varje, men du tänker nog på ornitolog. Han är just nu nere vid Ottenby och går på någon ringmärkarkurs, tror jag.

Det är inte lätt att hålla koll på allt han gör. Mest arbetslös.

Skoltrött och tjugo år, svårt när man inte vet vad man vill. Mitt största, och faktiskt enda, riktiga bekymmer nu för tiden. Och du då, bor du också kvar hemma?”

Linda skrattar till. ”Nähädu. Det är faktiskt inte alla yngre som håller fast i navelsträngen tills de är halvvägs till pensionen. Egen tvåa intill Tranebergsbron. Bara tio minuter till jobbet med T-banan från Kristineberg. Eller samma tid med cykeln när vädret är bra. Skitdyrt förstås. Men slipper man lägga pengar på bil, fixar det sig i alla fall. Men, va fan …”

Linda stirrar på någon på andra sidan trädgården, någon som rör sig ute på vägen. ”Janne, kan du smita ut diskret den väg vi kom in och gå runt åt vänster? Se om du kan få syn på en ljushårig kille i brun 16

kavaj. Du får inte visa dig, men försök memorera hur han ser ut. Jag ska skicka ett sms under tiden.”

Det går att hålla sig intill huset och få skydd av en gles häck mot vägen. Killen med kavajen är på väg mot en parkeringsplats på andra sidan vägen, men Janne har ingen möjlighet att ta sig dit utan att synas. I stället får han runda byggnaden till vänster, ta ett jättesprång över en häck in i trädgården på andra sidan och snabbt dyka genom de taggiga buskarna till nästa häck.

När han bara är ett par meter ifrån parkeringen drar en bil iväg med en rivstart. Han hinner inte se registreringsskyltarna, men det är två personer i bilen. Kavajnissen och en till. Och båda nunorna syns riktigt bra. ”Fan, där gick den skjortan. Förbannade buskar … ” Han går direkt till bilen och byter skjorta, och sen genom pensionatet till trädgården där Linda sitter och stirrar på mobilen. ”Fick du se honom? Kolla här, visst var det den här killen?”

Linda håller upp mobilen.

Janne stirrar på ett nyanlänt mms. ”Mm, samma snubbe.

Någon du känner?” ”Ja, då vet vi det”, säger Linda. ”En av de tre andra agenterna som stannade i Stockholm. Förmodligen är de här alla tre. Skumt, skumt, skumt! Håller du inte med? Vad är det du grunnar på?”

Det rör sig inne i byggnaden och Janne ser att deras amerikaner är i antågande. ”Vi ska nog hålla tyst om det här.” Janne döljer en liten fingerpekning så att Linda ser att de är på väg. ”Det är faktiskt ännu skummare. Det var en annan person i bilen och honom har jag sett förut. För en månad sen på en fiskebåt utanför Long Key i Florida.”

Carol stormar fram med hela charmpaketet. Hon ursäktar sig med att de blivit helt betagna av alvaret med alla blommor 17

och att tiden runnit iväg. John tar över och säger att de ännu inte har fått ordning på alla prylar för att ge oss en ordentlig genomgång. ”Mer tid behövs, men eftersom vädret är bra idag och vi ändå måste få en känsla för området, vore det toppen om vi kunde starta med en rundtur nu på direkten.”

Två bilar varav det blir Janne och Tim i den första. De bestämmer sig att stanna vid alla ställen där man kan få ordentlig utsikt över alvaret. Och så förstås vid fornminnen och reservat.

Det blir en riktig höjdardag. Kanonväder och trevligt sällskap. Janne delar bil med Tim och tycker om honom direkt.

Inte bara muskler där, utan en sprudlande nyfikenhet som hos en sjuåring, och massor av humor. Gruppen kör hela alvaret runt mellan borgar och skeppssättningar, utsiktspunkter och naturreservat. Till och med en vandring några kilometer ut på gamla banvallen mellan Penåsa och Skärlöv. Mitt på alvaret.

Lunch på golfrestaurangen i Grönhögen och fika i Gårdby.

Onkel Sam betalar. Hur trevligt som helst.

Tillbaka i Vickleby sent mot kvällen tackar John för en absolutely fantastic day och lovar att Janne och Linda inte ska hållas på sträckbänken mycket längre. I morgon blir det korten på bordet. Dessutom förväntar han sig en redogörelse över missing people. Både säkra fall och såna som bara möjligtvis kan sättas i samband med Öland.

Framme i Kalkstad undrar Linda om hon får bjuda på mat. ”Bara något enkelt. Pasta, skinksås, en öl och vitlöksbröd.

Om du inte har något annat för dig?” ”Visst, tack”, svarar Janne. ”Har ju ingen hemma och det är aldrig kul att äta ensam. Om du inte misstycker passar jag på och läser personakterna.”

18

Linda ger Janne en förebrående blick. ”Har du inte gjort det ännu? Och akterna har legat i bilen hela tiden? De skulle ju förstöras!” ”Visst, men vadå? Det är lördag och jag har ju egentligen fortfarande semester. Dessutom tänkte jag att det kunde vara kul att försöka bilda sig en egen uppfattning först. Och sen se vad man har missat.”

Personakterna blir samtalsämnet under middagen. Att John har högsta rang och varit länge i gamet stämde. Tim med musklerna har som väntat militär utbildning, till och med i Navy SEAL några år, innan han handplockats till CIA. Men Carol … inte bara skönhet och charm där inte. Hon har massor av fina examina och specialistutbildningar, är kommunikationsexpert och specialist på data och internet. Hon är absolut inte bara en medföljande sekreterare, utan förmodligen den skarpaste hjärnan i gruppen. ”Var inte du en Navy SEAL en gång i tiden? ” undrar Linda. ”Det går ju en del snack i korridorerna, men mycket är förstås bara prat. Historierna blir väl också bättre med åren … ” Jaha, där kom det. En klump i halsen och det stramar till i pannan. Att det fortfarande är så svårt. Carpe diem, njut av dagen. Glöm gårdagen … svårt, svårt. ”Nä, inte direkt, men jag var över och var med på en del träning. Fick till och med den tvivelaktiga äran att delta i deras Hell Week. Tuffa tag! Då hade jag redan plockats bort från fälttjänst och ledningen hade fått för sig att jag skulle utbildas till instruktör. Skickades runt för att få erfarenheter från diverse andra träningsarenor. Men det funkade inte. Agnes hade gått bort i cancer och jag var ensam med en grabb som skulle börja i andra klass. Jag var alldeles för labil och förbannad på allt.

Blev nog egentligen hemskickad från Kalifornien. För tuff och våldsam.

19

Vi hade byggt upp hela vår värld kring Färjestaden. Agnes var släkt med halva södra Öland och de flesta i den andra halvan kände hon via jobbet, hemtjänsten. Kristoffer visste inget annat än Öland och jobbet jag erbjöds som instruktör skulle innebära flytt tillbaka till mitt ursprung i Stockholm. Att jobba som fältagent med utgångspunkt från Öland hade länge fungerat bra. Det var uppdrag i utlandet som varvades med rätt långa ledigheter. Ungefär som en sjöman. Nä, Stockholm skulle inte fungera, det blev att trappa ner. Utredare inom polisen på landsortsnivå, ensampappa och klippkort hos psykdoktorn.” ”Ledsen för att jag tog upp det där med Navy SEAL”, säger Linda, när de hjälps åt med disken. ”Det var ju så länge sen, men jag förstår att det sitter hårt. Vi hoppar till nutid i stället.

Du kände igen den andra personen i bilen i Vickleby sa du.

Från Florida?” ”Jag tänkte inte så mycket på det då, men som gammal agent är man omedvetet på sin vakt. Jag fick för mig att killen höll mig under uppsikt av någon anledning. Kanske kriminell. Men inget hände så det fick bero. Det var sol, dykning och fiske som gällde. Jag vet inte säkert, men det verkar som de kollat upp mig ordentligt. Lite väl överambitiöst kanske?”

Det hörs steg utanför, någon harklar sig och knackar försynt på dörren. Av gammal vana drar sig Janne åt sidan utom synhåll för någon i dörröppningen och intar position intill yttervägen.

Linda himlar med ögonen åt hans beteende, smilar upp sig och öppnar dörren utan vidare kontroll. ”Nä men se Erik! Vad trevligt, stig in! Och färska ägg har du med dig också. Tackar!”

En svag ladugårdsdoft smyger in i rummet. Erik, en äldre man med säckiga kläder som uppenbarligen är någon granne från byn, nickar mot Janne och sträcker fram handen. ”Kollega”, förklarar Linda och ställer undan äggkartongen.

20

”Janne och jag har jobbat hela dagen i fält och just summerat dagens övningar.”

Erik tar av sig skärmmössan och kliar sig i huvudet, granskar Janne ingående och vänder sig till Linda: ”Jo, såg bilen er utanför. Svart. Men japansk. Och inte samma nummer heller. Det var Hilda som ville att jag skulle titta över och se om allt var bra. Såg att fröken var här igår.

Cyklade till byn och handlade på kvällen. Alltid cykel. Hilda såg en svart bil förut idag. Tysk. Flera gånger. När hon skulle se till hästarna var det en karl inne i din trädgård. Tyska bilen.

Skulle se ut som fågelskådare. Men fel. Kikaren i fodralet. Så gör inte skådarna. Gav sig iväg när hon kom närmare. Men allt är bra då? Ville inte störa. Måste iväg och fixa stängsel. Mycket jobb nu. Djuren ska släppas ut på bete. Vi ses.”

Grannen är redan ute vid grinden innan Linda vaknar till och ropar: ”Tack för att du kom, Erik. Och hälsa till Hilda. Tacka för äggen!”

Linda stänger dörren och lutar sig mot väggen, tittar en stund upp i taket innan hon spänner ögonen i Janne. ”Det där var inget kul. Vad fan är det här? Är det CIA som smyger i buskarna? Och på våran sida ska det vara locket på med bara några få personer som är insatta. Är alla under bevakning? Nu får det vara nog. I morgon skulle vi få besked sa de. Och det ska vi minsann ha!” ”Det är nog ingen fara ska du se. I morgon klaras allt upp.

Jag drar nu, men du kanske ska låsa för säkerhets skull. Förresten, sa inte grannen något om rätt nummer? Kan du kolla i morgon bitti om de tog bilnumret?”

Linda vinkar när Janne vänder den japanska bilen och rullar ut mellan husen, vidare genom Skogsby och ner mot Svampgatan. Inga svarta tyska bilar syns till.

21