Issuu on Google+

M책ste alla vara s책 j채vla lyckliga hela tiden!


Jessica Hjert Måste alla vara så jävla lyckliga hela tiden! – Svårigheterna man inte talar om som förälder


ISBN 978-91-981302-0-1 © 2013 Jessica Hjert Illustration: Daniella Birkebo Grafisk form: Lilla blå tornet, www.lillablatornet.se Tryck: Print Group Sp. z o.o. ul. Ksiecia Witolda 7-9, PL - 71-063 Szczecin, Polen Nestor förlag | www.nestorforlag.se | jessica@nestorforlag.se


Till mina barn Tack fรถr att jag fick er, tack fรถr att ni kom. Tack fรถr att jag fรฅr vara en del av era liv och tack fรถr att ni berikar mitt.


Innehåll

9 15 31 47 57 65 71 89 97 117 137 159 167 171

Inledning

Ett nytt liv (graviditet)

Nu ska den ut (förlossning)

När det rinner till (amning)

Sömn- eller bristen på den

Kan det någonsin bli rättvist? (syskon)

Vem är jag? (att finna ny identitet)

Inte densamma (kroppen)

När två blir tre (relationen)

Och så levde de lyckliga (att få livet att fungera som familj)

När minnen får liv (när man inte mår bra)

Att ha gått för långt

Saker jag önskar att jag vetat

Till sist

7


Det finns ingen familj som kan hänga ut en skylt med texten ”vi har inga problem”. Kinesiskt ordspråk

8


Inledning

”Att vara en nedstämd eller olycklig mamma är som att bryta en oskriven lag. Det här ska vara den lyckligaste tiden i ditt liv!” Förstå mig rätt. Att vara mamma är otroligt, overkligt och underbart. Moderskapet är fyllt av kärlek, lycka och små rosa moln. Livet som förälder genomsyras av magiska små ögonblick som man inte kan undvika att älska. Den här boken är inte till för att spräcka några bubblor. Den vill bara påvisa att det finns olika färger på bubblorna, färger som alla föräldrar känner till men som få pratar om. Många beskriver födelsen av sitt barn som den största händelsen i sitt liv, hur livet fick en helt ny mening. Jag håller med! Det är fantastiskt att ha barn, det är något av det bästa som kan hända dig. Att få vara med från början och se en människa växa och utvecklas är stort. Men ibland kan livet som förälder kännas tungt, och ibland kan man känna sig ensam om sina upplevelser. En av mammorna jag intervjuade frågade sig varför inte barnavårdscentralen tog upp mer tråkigheter. Visst är det bra att höra om hur andra har haft det men tyvärr berättas det bara om de rosa molnen och verkligheten ser inte ut sån menade hon.

9


Nej, verkligheten ser inte ut sån och många vill inte prata om det, men jag vill. Jag vill med den här boken dela med mig av mina upplevelser, min oro och mina misstag. När jag väntade mitt första barn kände jag mig väldigt ensam. Jag upplevde perioderna som gravid, själva förlossningen och även det första året med mitt barn som otroligt jobbiga. När jag pratade med andra föräldrar fick jag vanligtvis höra motsatsen till vad jag själv sa: – Nej min sover så bra, hela natten, vi får väcka honom på morgonen. – Nej min äter så mycket. – Nej min är så nöjd och glad. – Nej vi har det sååå mysigt, precis HELA tiden. Allt jag ville var att bli hörd och bekräftad, jag hade behövt höra att jag inte var ensam med mina tankar och känslor, att det var normalt. Jag hade velat veta att jag inte var en dålig mamma bara för att jag tyckte att det var jobbigt ibland, och att det var fler än jag som kände så. Men jag fick aldrig någon bekräftelse utan bara personer som klankade ner på mitt föräldraskap och ville visa hur mycket bättre de själv hade det. Det var ingen som pratade om tröttheten och den där oron som i alla fall jag kände. Det var heller ingen som pratade om trots och bråk. Alla var så lyckliga och allt var så underbart hela tiden. När jag anförtrodde mig åt en vän och påtalade hur jobbigt jag tyckte att det var svarade hon ”jag har aldrig hört någon annan som tycker att det är så jobbigt”. En annan kommentar jag ofta fick höra var ”jag har en kompis som har barn, flickan är jättesnäll och sover hela tiden”. Dessa uttalanden fungerar inte som en tröst för någon som har det jobbigt och jag fick varken stöd eller svar på mina funderingar när jag som mest behövde det. Jag fick inte heller någon bekräftelse på att det fanns andra som kände likadant. Men nu, sju år senare, vet jag att många känner och tänker som jag gjorde, och att alla mammor har jobbiga

10


perioder med sina barn. Vi pratar bara inte om det. Jag tror att alla föräldrar mer eller mindre har känt av de känslorna som jag beskriver men att det helt enkelt inte är tillåtet att uttrycka dem. Oftast talas det om de fysiska krämporna såsom sömnbristen, såriga bröstvårtor eller amning, men det är sällan vi talar om den psykiska verkligheten, våra inre upplevelser och konflikter. Men de finns där, hos oss alla. De flesta mödrar går igenom samma omställningsprocess och känslomässiga kaos. Jag tror att mödrar i allmänhet är rädda för att ”lämna ut” saker om sitt barn, för samtidigt som du gör det så blottlägger du också dig själv. Det kan kännas som att du sviker ditt barn när du beklagar dig eller så kan du vara rädd för att bli sedd som en dålig mamma, någon som inte älskar sitt barn eller att det är du själv som skapar problemen du upplever. Ofta är man inte medveten om att man delar sina erfarenheter med andra mödrar, vilket gör det svårt att börja prata om saken, eftersom man tror att man är ensam om upplevelsen. Idag är jag mamma till två underbara barn. Det kan fortfarande vara tungt och jobbigt ibland – jag tror att de flesta andra föräldrar upplever det på samma sätt. Men jag har klarat kraftprovet. Jag litar numera på mig själv i min mammaroll. Jag tror att jag har tillräckliga resurser och jag vet att jag är en bra mamma. Idag är jag tacksam för mina erfarenheter, för att de har gjort mig till en starkare och rikare människa. Men just där och då ville jag inget hellre än att komma ur situationen. Jag har upplevt två helt olika graviditeter/förlossningar och kommer att få följa två helt olika liv. Under arbetet med denna bok skrev en mamma till mig: ”Jag skulle gärna vilja berätta om hur jobbigt och fel det kan bli att bli mamma. Speciellt gärna vill jag berätta eftersom jag egentligen inte har pratat om detta med någon.

11


Även om jag givetvis älskar min dotter, så skaffade jag barn av fel anledning och på det sättet blev det en tuff start med jobbig graviditet, sjukdom, amningskrångel och förlossningsdepression. Att samtidigt ta hand om ett barn som har svårigheter med det mesta och samtidigt låtsas att allt är superbra är väldigt jobbigt.” För vissa mammor kan moderskapet vara en tung börda och den här boken är tänkt att hjälpa till med att göra den känslan mindre tabubelagd. Jag har läst litteratur och hämtat inspiration från en rad olika källor till den här boken. Det mesta jag berör är självupplevt, men jag har också intervjuat sexton mammor som delar med sig av sina historier. Det har varit svårt att hitta mödrar som velat ställa upp på en intervju, de flesta vill inte prata om det, inte ens mina närmaste vänner. De flesta föräldrar man frågar beskriver vardagliga saker, som att det är jobbigt att vara ifrån barnen, jobbigt när de är sjuka och sådant som är gemensamt för de flesta föräldrar. Inte många nämner den enorma tröttheten, hur enormt förbannad man kan bli på sitt eget barn eller hur man kan tvivla på sig själv som förälder. Många mammor verkar ursäktande när de pratar ”illa” om sitt barn. Jag upplever att många mammor inte kan snacka skit om sina barn utan att direkt gå i försvar efteråt. – ”Nej men det var inte så farligt”, ”det är ändå värt det trots att det är jobbigt”, ”jag älskar mina barn”, ”de har andra bra sidor” osv. Jag tvivlar inte på min kärlek till mina barn och jag tvivlar inte heller på att jag är en bra mamma, därför anser jag att jag inte behöver ha skuldkänslor och att jag har rätt att tycka att livet suger då och då. De mödrar som ställde upp på intervjuer för den här boken verkade emellertid lättade över att få vädra sina tankar och känslor. De menade att det hade en tröstande effekt att dela sina känslor med någon som haft liknande upplevelser och det är så jag hoppas att den här boken kommer att fungera. Alla de mammor som har ställt upp på mina intervjuer älskar sina barn och har också varit tydliga med att berätta

12


det. De citat jag har valt att använda är bara en liten del av en större intervju och jag har medvetet valt ut de delar där mödrarna beskriver vad som är jobbigt då jag anser att det är det som kan fungera som ett stöd för dig. I de flesta handböcker för föräldrar kan man läsa mellan raderna hur mycket författarna älskar och njuter av sina barn och hur mysigt och underbart livet med barn är. Jag kommer i den här boken inte att ge några målande beskrivningar av hur mycket jag älskar mina barn och om våra mysiga stunder. Jag förutsätter att ni redan förstår det. Lyckliga stunder har vi alla men det är i de svåra vi behöver stöd och det är dessa stunder jag kommer att prata om. Jag menar att 99 procent av alla föräldrar känner villkorslös kärlek till sina barn och att det inte är något man behöver prata om. Jag anser att det är viktigare och ett större stöd för föräldrar att man talar mer om det som är problematiskt än om det som är underbart. Min mening med den här boken är inte att säga att alla mammor upplever eller kommer att uppleva det som personerna i den här boken beskriver. Däremot tror jag att det är många som gör det och det är det jag vill att vi ska tala högt om. Det som skrivs i den här boken är inga faktiska sanningar, men det är sanning för den personen som berättar det. Den här boken vill inte heller skrämma upp dig med hur jobbigt allting är eller hur mycket problem man kan få. För visst finns de barn som varken har problem med sömn eller amning, eller som kommer att påverka parförhållandet. Denna bok är till dig som befinner dig mitt i tumultet. För att du ska veta att du inte är ensam.

13


14


Ett nytt liv (graviditet)

Att bli mamma var inget jag hade drömt om, jag kan inte ens minnas att jag gått runt med dockor och lekt mamma, pappa, barn. Att bli förälder var för mig en naturlig del i livet, något man bara skulle göra. Jag hade aldrig planerat när, var och hur, och jag gick inte direkt och längtade. När min man sa att han tyckte att vi skulle skaffa barn kände jag mig inte redo, jag kände mig inte heller redo när jag blev gravid och jag undrar om jag någonsin hade känt mig redo. När blir man egentligen redo att släppa hela sitt liv och börja ett nytt? Att komma in i denna nya värld kan gå till på flera olika sätt men många drömmer om hur mysigt det ska bli med en ny liten bebis i familjen – någon som ger livet en ny mening. Ett eget barn ger dig en identitet och en bekräftelse. Att skaffa barn kan i vissa fall även vara ett omedvetet sätt att lösa problem. Kanske kan den nya lilla familjemedlemmen tillfredställa behov man saknar såsom kärlek och trygghet. Det är lätt att glömma att barnet har egna behov. För föräldraskap handlar inte i första hand om att få utan att ge och att inse det för sent, likt en av de mödrar jag intervjuat, kan kännas tungt.

15


Det händer också att man skaffar barn för att reparera ett redan dåligt fungerande förhållande eller för att leva upp till samhällets förväntningar. Då kan det bli svårt att få familjelivet att fungera. Men oavsett anledning eller omständighet kring hur, när och med vem vi skaffar våra barn så är jag ganska säker på att vi alla vill att våra barn ska växa upp till lyckliga och harmoniska individer. Att skaffa barn är ett val för livet och ingen kan egentligen i förväg tala om för dig vad det innebär att bli förälder. Även om barnet är planerat och efterlängtat är det inte ovanligt att föräldern på olika sätt börjar ifrågasätta sig själv. Är jag redo att bli förälder? Klarar jag av det här ansvaret som vilar på mina axlar? Det betyder oftast inte alls att man ångrar sig utan att man nått ett vägskäl i livet. Det är helt normalt att man undrar och tvivlar. Livet är på väg att förändras och aldrig mer bli sig likt. Många som har barn har planerat det, andra får barn av en slump och vissa försöker utan att lyckas eller får vänta i flera år. Oavsett hur vägen till denna nya del av livet sett ut förväntas man som nybliven förälder ofta vara sprudlande lycklig – redan från första stund. Tyvärr upplever inte alla det så. Att vara gravid och bli förälder blir nog aldrig riktigt som man tänkt sig. Jag själv har aldrig varit barnkär utan alltid hållit mig på ett bekvämt avstånd från barn. Jag har aldrig varit rädd för barn utan bara inte varit så där förtjust i barn och bebisar som många andra är. Jag har flera småsyskon som det i perioder känts som om jag varit mamma åt, så kanske var jag bara trött på allt jobb och ansvar. När jag sen fick barn förändrades lite av den känsla jag tidigare haft. Jag kan nu se mina egna barn i alla andras, och helt plötsligt är vi alla någons barn. En mamma beskriver sina känslor för barn: ”Jag har aldrig känt att jag varit en barnmänniska. Har aldrig lockats speciellt av det, inte blivit så fascinerad av jollrande barn som ”alla” andra. Det var till viss del något som kom till att ändras efter det att jag fått ett eget, biologiskt barn. Först då kunde jag egentligen förstå vad det

16


var som var så fascinerande med barn och jag kände en större kärlek för alla barn i samband med att kärleken för mitt eget blommande upp.”

Redo för det nya livet? Jag är ganska öppen och säger vad jag tycker rakt ut, vissa personer uppskattar det, andra höjer på ögonbrynen och undrar förmodligen vad jag är för en dålig mamma. När jag var på en utbildning sa jag högt och tydligt vad jag tyckte om livet som mamma och jag berättade bland annat att jag inte känt mig redo när jag fick barn och ifrågasatte också hur man egentligen kunde känna sig redo eftersom man inte har en aning om vad man ska förbereda sig på. Efter utbildningen kom en kurskamrat fram till mig och sa: ”det var så skönt när jag hörde dig säga att man aldrig är redo, för precis så känner jag också.” Jag kände att om mina ord kan hjälpa en enda människa att må bättre så delar jag gärna med mig av mer. Jag menar att man aldrig säkert kan veta när man är redo. När är man beredd att offra hela sitt liv på en annan människa? Kan man förbereda sig på att alltid komma i andra hand, för resten av sitt liv? Att skaffa barn är ett livsavgörande beslut där det inte finns någon återvändo och hur vet man att man är beredd att gå den vägen? Frågorna är många och man kan aldrig säkert veta när man är mogen. Däremot tror jag definitivt att man kan känna sig mer eller mindre rustad för det nya livet. Det var ingen sprudlande glädje som drabbade mig när graviditetsstickan visade positivt även om graviditeten var planerad. Jag stod där och stirrade på den vita stickan och kände kylan från det kalla badrumsgolvet ila genom hela kroppen. Mina starkaste känslor var oro och ångest. Nu var det på riktigt och ingen återvändo, när verkligheten drabbade mig kändes det helt plötsligt inte lika roligt längre. Jag

17


viss­te inte om jag skulle skratta eller gråta, det kändes som om jag hade en virvelvind inombords. Jag drabbades om en känslostorm och visste varken ut eller in. Jag vet inte hur länge jag stod där men det kändes som en evighet. Är jag verkligen redo? Är det rätt tid i livet? Rätt man? Klarar jag verkligen av att vara en mamma? En MAMMA! Mammor beskriver sina tankar: ”Jag bara bestämde mig att nu är jag redo. Vi ska ha barn nu och allt ska bli bra. Jag gjorde upp planer i huvudet hur jag skulle återuppta skolan, hur vi skulle bo, hur allt skulle bli. Allt skulle bli så bra och mysigt.” ”Tankarna omkring att få barn var olika, vi visste inget mer än att vi sett hur våra grannar hade det, så det var svårt att föreställa sig hur det skulle bli.” ”Jag kände mig redo för barn men visste ju inte helt vad det innebar eftersom det var vårt första barn. Jag förväntade mig att det skulle kunna bli ganska påfrestande ibland men att det skulle vara värt det. Jag funderande en del på om jag och min sambo skulle ha samma syn på barnuppfostran. Det kändes svårt att förbereda sig helt på den punkten även om man diskuterade det. Tänk om man skulle tycka helt olika och om vi inte skulle kunna komma överens.” En mamma berättade att ena dagen ville hon inget hellre än att bli mamma och andra dagen kunde hon livrädd fråga sig själv om hon skulle klara detta, hur hon skulle orka. Hon sa att det var först efteråt hon förstod att det var omöjligt att förbereda sig helt och fullt på vad det innebar att bli förälder. Men hur är det då, ska man vänta på att den rätta känslan infinner sig, eller ska man bara blunda och hoppa? ”Jag tror aldrig att man är redo till 100 %, jag tror alltid att man kommer att fråga sig om man är redo, om man verkligen kommer att klara av detta.”

18


”Jag tror aldrig att man är helt redo psykiskt, men att man blir gravid när kroppen är redo att bli det.” ”Jag visste inte om jag var redo, eller jag var inte redo. Det var mer på­frestningar från min man som ville att vi skulle skaffa barn.”

Lämpligt/olämpligt Alla mammor blir inte överlyckliga när de får reda på sin graviditet. Du kan känna att graviditeten kommer olämpligt, att timingen inte är rätt, att den är oönskad, att du inte klarar av en graviditet. Du kan också drabbas av en stor rädsla som du inte var beredd på att känna. Personligen tror jag att det är svårt att vänta på ”rätt tillfälle”. Den ideala tidpunkten kanske aldrig kommer. Jobbet kan man förlora, förhållandet går upp och ner, ekonomin kanske inte är på topp. Jag tror att det viktigaste är att beslutet är ens eget – att det inte är någon annans. En mamma berättar om sina känslor när hon upptäckte att hon var gravid: ”Jag började gråta av olycka eftersom jag precis blivit erbjuden mitt första riktiga jobb och som gravid fick man inte jobba inom det yrket, jag var inte så lycklig just då.” När jag var yngre tänkte jag som de flesta andra. Jag ska ha jobb, utbildning, ett bra hem och varit tillsammans med min kille i flera år innan jag blir gravid. Så blev det inte. Jag hade visserligen ett arbete men precis köpt ett hus i behov av renovering och jag och min kille hade inte varit tillsammans länge då jag blev gravid. Jag kände mig trygg i förhållandet och kände att det var rätt val, men jag förstår att man kan börja tvivla då man kanske inte känner varandra ordentlig. Eller som en mamma beskriver om sin rädsla för vad omgivningen ska tycka:

19


”Jag var så rädd för vad andra skulle säga eftersom vi bara varit tillsammans i ett halvår innan vi skaffade barn.” Självklart är det en fördel om vi är färdiga med så mycket som möjligt den dagen barnet kommer, men även om man inte är det, inte har utbildning, jobb, eller ett långt och stabilt förhållande bakom sig så betyder det inte att det är fel. Jag hade nog aldrig känt mig riktigt redo, oavsett vad. Sedan kan jag nu i efterhand ha önskat att jag hade ett färdigrenoverat hus och en avslutad utbildning innan dottern kom. Det hade underlättat. Andra mammor berättar: ”Jag hade precis träffat min man, var kär och galen. Jag kände att jag utan problem kunde ha barn, jag var redo och vi skyddade oss inte. Efter två och en halv månad tillsammans blev jag gravid, så allt gick väldigt fort.” ”Sambon visste att jag så gärna ville ha barn och han var medveten att det kunde hända även om han inte var så pigg på en bebis just då, han var ju bara 20 år.” ”Jag har alltid ansett att man ska ha haft ett långt och stabilt förhållande innan man skaffar barn men när jag träffade min sambo förändrades min inställning. Redan ett år efter att vi hade träffats kände vi att vi inte ville vänta längre. Det kändes så rätt mellan oss och det hade känts mer fel att vänta ytterligare ett år med att skaffa barn bara för att ”regeln” säger att man ska vänta.” De flesta mödrar jag intervjuat har gått på känslan, de har instinktivt känt att de är redo. Det är också skillnad på att vara redo personligt eller redo för att läget runt omkring en är bra. Mognaden har inte alltid med ålder att göra, vissa känner sig mogna vid 18, andra vid 35 och för vissa infinner sig aldrig den känslan. För vissa blir inte heller graviditeten som man tänkt sig. Det kan finnas omständigheter runt omkring ISBN 978-91-981302-0-1 en som kapar lyckan. ISBN 978-91-981302-0-1

20

9 789198 130201 9 789198 130201


9789198130201