9789198102659

Leka vuxen

MARICA KÄLLNER

Leka vuxen noveller

Av Marica Källner har tidigare utgivits Det som får plats — texter om novellistik och skrivandets hantverk, 2017

Winai Books Ryssbergsvägen 2 269 92 Båstad Tel. 0708-264 288 info@winbooks.se www.winbooks.se © Marica Källner, 2019 www.maricakallner.se Design och layout: Emma Jakobsson Författarporträtt: Marica Källner Tryck: SIA Drukātava, Riga, Lettland 2019 ISBN: 978-91-981026-5-9

Vill du läsa för mig? 7 Tillhör Zandra 17 Explosion 25 I Cornelias fönster lyser en lampa 35 Det var Du 43 I källaren hittade jag en kamera 53 Vilar i frid 65 Läs inte är du snäll 71 Jag skrev en novell 79 Hunden och skon 97 Vi blir ensamma 107 Jag skulle ha väntat på henne 117 Leka sex 125 Vi pratar om det senare 129

Vill du läsa för mig?

J

eff satt på golvet med ryggen mot sängen där jag låg utsträckt.

Han läste högt för mig från datorn. Hostade i armvecket och jag gav honom petflaskan med budgetläsk. Han drack och fortsatte läsa.

Jag ville inte höra mer. Jag ville att han skulle krypa upp i sängen intill mig, ovanpå mig. Fälla ihop datorn, veckla ut mig. Knäppa upp behån under linnet och viska mitt namn över naveln: Astrid, Astrid, Astrid. Öppna jeansen, dra ned trosorna och leta sig in i mig med tungspetsen. När duschade jag sist?

Jag kliade mig i tinningen. På skrivbordet stod en jordglob. Den var tänd. Utanför fönstret var det mörkt. Vad gjorde Jeff när han var ensam om kvällarna? Satt vid skrivbordet och snurrade jordgloben?

Han sträckte på sig, det knäppte till i axlarna och tröjärmarna gled ned. Brunbrända handleder. Solade han i solarium?

“Så, vad tycker du?” sa han.

Jag la datorn i mitt eget knä och Jeff slog sig ned intill mig. Han andades snabbt, gned tummen mot pannan.

“Bra”, sa jag. “Texten flyter på. Kanske för många adjektiv. Här exempelvis”, jag pekade på skärmen.

Jag pratade och pekade. Pratade och pekade. Makade mig närmare Jeff. Värme, svettlukt — när duschade han sist? Om vi slutade att läsa och lämnade datorn bredvid jordgloben, kunde vi duscha tillsammans.

7

Smyga ut i korridoren, tassa och fnissa. Klä av varandra i det trånga duschrummet och låta plaggen ligga.

“Det märks att du jobbat hårt med texten. När ska du lämna in den?”

“Imorgon bitti, klockan nio. Behöver sätta mig med den igen. Jätte­ schyst att du kunde ge respons.”

“Inga problem”, sa jag och tittade ut genom fönstret. Mörker, en kväll att tillbringa i soffan, under filtar, tätt intill varandra. “Är det okej att jag jobbar vidare?” Han reste sig. Satte datorn på skrivbordet och sig själv på stolen.

“Självklart”, sa jag.

Fingrarna hamrade mot tangenterna. Hur kunde han skriva så snabbt? Jag skruvade på mig. Öppnade munnen men stängde den igen. Gick till bokhyllan. Kafka, Dostojevskij, Boye, Steinbeck, Oates, Munro — alla de författare som författarstudenter förväntades läsa.

Jag drog pekfingret över bokryggarna, ett tjockt dammlager och jag skrattade.

“Vad är det?” sa Jeff.

“Ingenting.”

Stolen skrapade mot golvet och han ställde sig bredvid mig.

“Visst är de vackra?”

“Jo”, sa jag och la armarna i kors.

Han tog en bok. “Min pappa har bundit in dem. Varje jul får jag en ny.”

Tummarna smekte omslaget. Nerbitna naglar, trasiga nagelband.

Han bläddrade i boken och jag såg på hans ansikte. Ögonen rörde sig långsamt och munnen formade ljudlösa ord.

“Vill du läsa för mig?” sa jag.

Han ryckte till. “Inte ur den här.” Han ställde tillbaka boken, tog ett steg bakåt och satte händerna i jeansfickorna. Kisade mot bokhyllan. En gren skrapade mot fönstret och Jeff ruskade på kroppen. Han sa: “Jag måste skriva nu, tack för hjälpen och läsken”, och satte sig vid skrivbordet.

Jag blev stående vid bokhyllan. Drog håret ur ansiktet. Jeff skrev inte.

“Jag går väl då”, sa jag.

8

Solen väckte mig. Den sken mellan springorna i persiennerna och skar i ögonen. Jag drog täcket över huvudet. Från köket skränade radion och Emma skrålade med i låten. Jag klev ur sängen, suckade, drog på mjukisbyxor, t-shirt och en nopprig tröja. Gick till köket.

Emma vid diskhon, förkläde och hästsvans och diskborste och skum på armbågarna.

“Godmorgon”, muttrade jag.

Hon log. Raka, vita tänder. Hon sa: “Godmorgon! Det finns kaffe till min Astrid.”

Jag fyllde en kopp och skruvade ned volymen på radion. Satte mig vid köksbordet och bläddrade i Sydsvenskan utan att läsa.

“Vad ska du göra idag?” sa Emma.

Jag läppjade på kaffet. Slevade i socker och rörde om. “Jag ska skriva.”

“Jaha”, Emma vispade med diskborsten. Skummet skvätte upp på kaklet.

Jag lutade pannan i händerna och stönade. Emma frågade hur det var fatt och jag mumlade att jag bara var orolig över skrivandet och hur det skulle gå med min text och att jag låg efter med planeringen. Hon nickade, hade väl ingenting att svara. Hon visste hur det kändes. Alla visste hur det kändes, men ingen visste vad man skulle svara.

Jag drack upp kaffet och la koppen i diskvattnet. I mitt rum läste jag min senaste text. Rensade bland anteckningar från föreläsningar och responssamtal. Rev sidor ur kollegieblocket och kastade i pappers­ insamlingen. Fortsatte att läsa texten, stängde ordbehandlaren och loggade in på Facebook, Jeff hade inte skrivit till mig.

Vad gjorde han nu? Snurrade jordgloben? Jag tittade på klockan, han hade lämnat sin text för en timme sedan.

På Facebooks startsida fanns ett inlägg av Emma: Min rums­ kompis diskar aldrig. Jag svarade: Min diskar alltid.

Jag klickade fram Jeffs profil. På bilden hade han hatt och fluga.

Jag skrev till honom: Hur gick det? Fick du in texten i tid? Jag raderade det.

Vad gjorde han nu?

Det senaste inlägget: Morgonsamtal i Botaniska, och en bild av en ekorre.

9

Jag loggade ut och tog påsen med pappersinsamlingen.

Bakgården var tom. Det blåste och en läskburk rullade över asfalten.

Jag drog upp luvan på tröjan. Tömde soppåsen i pappersåtervinningen och slängde den i containern för plast. Såg upp på fönstret till vår lägenhet. Därinne fanns Emma, sprudlande av energi och prat. Jag svängde ut från gården. Gick med raska steg och blicken fäst vid trottoaren. Vinden drog i tröjan och jag rös och ökade farten.

Järngrinden vid Botaniska trädgården stod öppen. En kvinna blåste löv från gräsmattan. Jag tog ett djupt andetag och sa till mig själv att den friska luften var bra för mig. Lövblåsen brummade och jag följde en stig längre in i trädgården.

På en parkbänk satt Jeff och kastade brödsmulor till småfåglar.

Han var klädd i jacka och halsduk. Jag huttrade i tröjan och sa: “Hej!” Han tittade upp, mörka påsar under ögonen, röd nästipp. “Hej”, sa han.

“Sitter du här?” sa jag och skrapade skospetsen i gruset.

“Ja.” En av fåglarna hoppade fram till mig, men när jag inte gav den något flaxade den tillbaka till Jeff.

“Fick du in texten i tid?” sa jag.

“Ja.” En joggare flåsade förbi och lämnade ett stråk av svett i luften.

Hennes skor dunsade mot marken. Fåglarna flög upp i träden. Jeff kastade den sista brödbiten i snåret bakom bänken. Jag gnuggade händerna mot varandra.

“Jaha”, sa jag. “Vi ses väl snart. I skolan om inte annat.” Jag stack händerna i byxfickorna och stegade iväg.

“Du, Astrid.”

Jag såg på honom över axeln. Han reste sig och sa att han suttit uppe hela natten och skrivit. Frågade om jag ville höra den nya texten.

Jordgloben var släckt. Jag satt i sängen, Jeff på golvet. Han läste högt från datorn och jag tog filten från fotänden, svepte in mig i den. Jeffs nacke fanns bara några centimeter från mig. Så lätt det skulle vara att sträcka ut armen, dra fingrarna genom håret, över nacken, nedför

10

halsen. Jag gned låren mot varandra. La mig på sidan, händerna knäppta under kinden. En av böckerna i bokhyllan stack fram.

“Binder du också böcker?” sa jag.

Jeff vred på nacken. “Va?” sa han.

“Binder du också böcker, som din pappa.”

“Nej.” “Skriver din pappa?”

Han fingrade på datorskärmen. “Lite”, sa han. “Pappa var redak­ tör på ett förlag innan pensionen. Men varför vill du veta massor om honom?”

Jag satte mig upp. Ryggen mot väggen och knäna mot bröst­ korgen. Ute i korridoren skrattade någon.

“Jag är hungrig”, sa jag.

Jeff reste sig, ställde datorn på skrivbordet och sa: “Jag fixar några mackor.” Han lämnade rummet och jag klev ur sängen med filten över axlarna.

Jag öppnade en skrivbordslåda, lyfte upp ett handskrivet papper och läste: Daniella, du säger att jag förgiftar dig, men du förgiftar mig.

Varför lämnar vi inte varandra ifred? Jag saknar dig, och jag flyr från dig.

Du säger att du längtar. Du pratar om samhörighet. Hör du samman med mig? Varför försvinner du? Varför stannar jag? Varför försvinner jag när du stannar? Daniella, vad håller vi på med?

Jag la tillbaka pappret och öppnade nästa låda. Där fanns värk­ tabletter, batterier, en bläckpenna, näsdukar och ett paket kondomer som lovade ett tunt men säkert skydd för maximal njutning och trygghet. Jag tog en kondom, stoppade den i bakfickan och stängde lådan. Hjärtat bultade. Jeff kom tillbaka med ett fat smörgåsar, en med ost och en med tomat. Jag slukade ostmackan och Jeff höjde ögonbrynen.

“Jag åt ingen frukost”, sa jag och ställde mig vid bokhyllan. Högg in på tomatsmörgåsen och tänkte att han borde ha saltat den.

“Vilken är den bästa bok du läst?” sa jag.

Jeff drog fram en kartong under sängen.

“Den här”, sa han och visade upp en tummad pocket.

Jag ställde ifrån mig fatet. Bläddrade i boken.

“Hur många gånger har du läst den?”

“Vet inte.”

11

Jag satte mig på sängen.

“Läs för mig”, sa jag. Han sträckte ut handen för att ta boken men jag höll undan den. “Nej, läs här hos mig.”

Jeff bet sig i underläppen och såg ut genom fönstret. Han satte sig och öppnade boken. Jag la huvudet mot hans axel. Svepte filten om oss båda. Drog handen längs insidan av mina lår. Tryckte fingrarna mot skrevet. Knep ihop munnen. Jeff läste och läste och läste. Jag drog fingrarna upp och ned. Slöt ögonen och andades in svettlukten. Stack in pekfingret under mjukisbyxorna och strök det över trosorna. Tryckte fingret hårdare.

Jeff gäspade. Jag ryckte till och drog upp handen.

“Jag är trött”, sa han. “Måste sova.”

“Okej.” Kinderna hettade, det susade i öronen och Jeff gäspade igen.

Han klev ur sängen, la tillbaka boken i kartongen och sa: “Jag fortsätter med texten senare. Blir kanske lättare att hänga med i den längre fram.”

Jag satt kvar med filten över midjan.

“Den är rörig nu”, fortsatte Jeff. “Inte alltid bra att skriva istället för att sova, eller hur?” Han skrattade och jag nickade.

Han höll upp dörren, jag sa: “Jaha, ja, vi ses.”

Emma ropade hej från köket och jag sparkade av mig skorna. Kall och blöt högerfot. Klev i en vattenpöl på vägen hem. Jag hängde strumpan över elementet i badrummet. Satte foten i handfatet och spolade tårna i varmvatten. Det sved och huden blev röd.

Emma satt vid köksbordet och skrev på datorn. Kassettbandet med det bästa av Elvis rullade i spelaren. Farfar hade gett mig kassetten när jag fyllde fjorton och firade födelsedagen hos honom.

Han hade sagt åt mig att lyssna på bandet, sedan hade han gått och lagt sig och aldrig vaknat igen. Vi spelade kassetten ofta, Emma och jag.

Jag satte mig mittemot Emma. En vinflaska, ett glas och en chips­ skål på bordet.

“Dricker du redan?” sa jag.

“Jag ska upp i ottan imorgon. Krökar jag nu kan jag gå och lägga mig tidigt ikväll.”

12