Page 1


1

Khalil närmade sig huset. Det nya huset som familjen flytt ifrån när kriget började. Nu var det äntligen eldupphör. Att få komma hem. Hem på riktigt. Gruset krasade när han sprang före med lätta steg. Hans älskade syster och mamma kom efter. Pappa parkerade bilen nere i backen. ”Khalil!!” Ghada ropade efter honom. Solen stekte och hettan dallrade i hori­ sonten. Men vinden lekte, svepte med sig dofter av jasmin och lättade på den starka värmen. Inga moln, bara ett svagt dis. Pojken skuttade vidare, så härligt det skulle bli att flytta in! ”Khalil!” Ropet ekade mot husväggen. Det var tomt, länsat av soldater, men någon av dem hade varit schysst. Framför porten låg en lysande gul­ orange boll i plast. Han hörde inte Ghadas rop i bakgrunden, och inte mammas skrik. Hans kropp hade fördelats i små bitar på fasaden och blodet rann nerför väggarna.

* Ghada vaknade på Röda halvmånens sjukhus. Hon kisade för det starka ljuset som strilade in mellan gardinerna. Eterlukten trängde sig på. Det värkte i ögonen och hon höll tillbaka reflexen att kräkas. Ett lätt tryck på armen, en kvinna i vit uniform satt bredvid henne. 2


”Du klarade dig, men ta det lugnt nu, mycket lugnt. Prata inte.” ”Mamm…” ”Nej, tyst. Och rör inte ögonbandaget. Din mamma ligger i närheten, hon har klarat sig bra, du får prata med henne sedan, men rör dig så lite som möjligt nu. Din pappa är sydd, han fick rejält med splitter i ena benet, vi vet inte om vi har fått ut allt. Splitterbomber är förfärliga, men han kommer att kunna gå igen.” Lillebror. Hennes älskade lillebror var borta, pappa och mamma hade överlevt. Själv hade hon klarat sig. Hon kände ett egendomligt lugn.

* ”Splitterbomberna har en felprocent på uppemot trettio procent”, förklarade den brittiske experten. ”Det betyder att mer än var fjärde bomb inte har briserat när den hamnar på marken.” Georg Cournot tittade ut genom fönstret där en azurblå flik av Medelhavet glittrade. Avlägset hördes böneutrop, men allas uppmärksamhet var riktad mot talaren. Han deltog i en workshop om säkerhetsläget i Libanon. Den ägde rum på World Childs kontor i Beirut, inte långt från strandpromenaden i Hamra, där han för en stund sedan strosat i soluppgången. Vid bordet satt generalsekreteraren, regionrepresentanten och en medarbetare från Stockholm som han träffat tidigare. Hennes kopparbruna hår skimrade när hon nickade åt honom. En kvinna med utstrålning. Maria Holm. ”Det är ingen slump”, fortsatte experten. ”Det är ingen slump att bomberna inte exploderar när de når marken.” Hans uppsyn var stram, men han bar sorg i rösten. ”På det sättet gör de maximal skada på människor – de är inte avsedda att skada något annat. Man kan öka felprocenten, då detonerar ännu färre småbomber vid anslaget mot marken. Då kan man skapa större skräck bland civila. Om man dessutom utformar bomberna som bollar eller leksaker i lysande färger så får man ännu starkare effekt.” Georg såg att Marias blå ögon gnistrade. Hon var på väg att öppna munnen när experten tillade: ”Nittioåtta procent av splitterbombernas offer är civila. Många är barn. Och många barn förlorar sina föräldrar. En enda bomb ger ett fotavtryck på ett par fotbollsplaner. 3


Småbomberna, bomblets som de kallas, fungerar som landminor.” Maria mixtrade med sin mobil. ”Men vi har ju fått veta att stora områden i södra Libanon har rensats från landminor! Och nu har det kommit nya! Det här påverkar i högsta grad vårt fältarbete”, sa generalsekreteraren. ”Man var ju på väg att häva avlysningen så att människor kunde flytta tillbaka och bruka jorden.” Hon vände sig mot regionrepresentanten. ”Elinor, vi får gå igenom läget.” ”Ursula, det här är något vi redan har börjat jobba med. Jag tror jag nämnde det.” ”Så bra då. Hur är det med forskningsrapporten om våld mot barn?” ”Den är vi igång med, men den handlar ju om helt andra saker. Våld i hemmet, inte så relevant här.” ”Högst relevant. Låt den handla om våldet som barnen utsätts för när de är utomhus också.” Elinor rodnade. ”Jag har redan begrundat det. Forskaren … ” ”Det är inte så mycket att begrunda. Men låt oss sammanfatta läget”, sa generalsekreteraren och riktade blicken mot experten. ”Det är tyvärr helt sant. Att all minrensning är förgäves, alltså”, sa han. ”Nu är läget lika dåligt som innan vi började. Stora fält var för ett par månader omsorgsfullt rensade från minor.” Han pekade på kartan. ”Åtskilliga människor har fått sätta livet till för att genomföra rensningen. Vi kan nu konstatera att de här fälten är minst lika farliga nu som före insatserna. Status quo ante bellum.” Tårarna skymtade i veteranens ögon. Han verkar mer berörd än generalsekreteraren, tänkte Georg.

* Middagen hos regionrepresentanten började ganska dämpat, men gradvis skingrade vinet och maten den dystra stämningen. Problemen löstes inte genom att man satt och deppade. Och mezen var suverän, liksom lammgrytan. För att inte tala om det mustiga rödvinet från Bekaa-dalen. Han satte sig i en hörnsoffa med Maria. ”Hur tänker du?” sa han till henne. ”Vad kan man göra, jag menar nu?” ”Sätta sig över principerna”, sa hon. 4


”Hur tror du att man kan påverka opinionen hemma i Sverige?” Hon såg på honom lite forskande. Egentligen visste hon väl inte så mycket om honom. Hon verkade rätt tystlåten, på ett behagligt sätt. Kunde hon vara kring fyrtio? I alla fall mer än tio år yngre än han själv. Välbyggd, lika lång som han själv. Hon hade säkert varit med om en del. ”Okej, jag ska berätta lite mer om studien.” De påbörjade den före det senaste kriget och den skulle fokusera på våldet mot barnen i Mellanöstern, som han ju hört tidigare. De fick hjälp av en duktig men lite stökig forskare, som tog itu med uppgiften på allvar och hon assisterade henne en del. Först behandlade studien våldet i hemmen. Så småningom utvidgades den. Hur påverkas barnen av krigets våld? Det kom också att handla om själva vapnen – splitterbomberna framför allt. Var kommer de ifrån? ”Men det där låter ju som det generalsekreteraren pratade om – att vidga studien till att handla om allt våld mot barnen?” Hon sänkte rösten. ”Precis. Så är det ofta, cheferna tror att de kommer på saker. Du hörde väl att Elinor försökte berätta att vi redan var på väg att göra studien större? Men nu godkänner huvudkontoret i alla fall det vi redan har gjort. Och vi snubblade över en hel del märkliga saker. Konstiga triangelaffärer, där Sverige var inblandat. Märkliga turer där vapen säljs till ett land, som inte kallas krigförande. Men där kontrollen snabbt går ner till noll, när vapnen hamnar ute i landet och säljs vidare av korrupta militärer – eller helt enkelt stjäls.” Energi, patos, laddning i de klarblå ögonen. Och samtidigt en sprödhet, vibrationer i hennes röst och kropp. Om han skulle bli förälskad igen, så var hon en kandidat. Men det skulle han inte. ”Det hade vatt roligt att prata vidare med dig om det här”, sa hon. Det klack till i honom. Den där sydsvenska formuleringen förvillade honom inte. ”Ja, det vore intressant. Är du i Stockholm någonting framöver?” ”Definitivt. Och jag vet faktiskt inte” – hon sänkte rösten igen – ”hur länge jag blir kvar här.” Värdinnan klappade i händerna. ”Nu vill generalsekreteraren säga några ord!” Det var ord som lämnade honom oberörd. 5


2

Han böjde sig framåt i fåtöljen, grep glaset och läppjade på vattnet. Så lutade han sig varsamt tillbaka och fattade karmarna med sina ådriga händer. ”Så ligger det alltså till.” Orden sjönk in hos alla närvarande. Bergsrådet Walter Wahlbeck hade talat. Försvarsindustrin var föremål för en bredsida från oväntat håll. Olika regeringar hade försämrat dess villkor. Ett tag efter regimskiftet såg det bättre ut. Men nu minskade beställningarna igen – från en svensk regering som skulle vara försvarsvänlig. ”Jag delar din uppfattning, Walter. Något måste göras”, sa Harald Hedensta. ”I hela rikets intresse. Alltför mycket står på spel.” Som de andra männen vid bordet var han djupt engagerad i det nya vapensystemet. Han bestämde sig för att söka koalitioner. ”Vad säger du Peter, du har ju överblick?” Han ångrade direkt att han frågat. ”Du har helt rätt. Vi har blivit fullständigt missförstådda. Det är tragiskt. Medierna fixerar sig vid fåniga detaljer om vapenhandel med fel länder. När alla i grunden vet att det vi gör är bra för Sverige. Vår teknologi ligger i frontlinjen och gagnar hela landet”, sa Peter Svensson. ”Och det är kanske det som är problemet.” Han försökte hålla tillbaka sin ilska, men käkarna spändes. Hans blick trevade upp mot de guldinramade kungarna på väggen mittemot, som om de kunde ge argumenten tyngd. Walter hade rekry6


terat honom till försvarsindustrin. Nu ledde han den hemligaste avdelningen – konceptutvecklingsenheten – på landets största båtvarv. Det var han stolt över. ”Hur menar du?” sa Rolf Holm. Han sneglade på Walter för att söka stöd. Pipskägget guppade irriterat. Men Walter ignorerade honom. Han hade vant sig vid den storrutiga kavajen och de knallröda byxorna, men inte vid brorsonens slippriga stil. Det var förmodligen ett sätt att signalera att han var mediamogul. ”Det är så sant att vi erbjuder avancerade system, men varför skulle det vara ett problem?” sade Rolf. Gotlandsubåtarna satte skräck i den amerikanska marinen, men det gjorde jänkarna bara ännu mer intresserade. Det fick dem att hyra in dem.” ”Förvisso, men det är inte bara amerikanarna som har upptäckt att de har en allvarlig konkurrent.” Peter reste sig, gick över till sideboarden och hämtade en liten röd kartong, som kunde innehålla ett leksakslok. Han öppnade den och tog försiktigt fram en blåsvart modell. ”Se här! Visst är den fantastisk! De här är ubåten som vi pratar om. Det syns inte, men det är en utvecklad version av Gotlandsubåten. Den är suverän på att gömma sig. Liten, tyst och svår att avslöja. Stirlingmotorn är en genialisk uppfinning.” Han gillar leksaker, tänkte Walter när han såg leendet i mannens mungipa. ”Den kan stanna mycket längre under vatten än vanliga dieselelektriska ubåtar. Upp till fyra veckor!” ”Men det kan en atomubåt också, utan vidare!” sa Harald. Hans blick flackade ut i rummet som om han övervägde att gå iväg. ”Jovisst, men då har du inte förstått poängen.” Peter började andas häftigare. Han reste sig igen och hämtade den andra lådan. ”Se här!” Nu höll han en båtmodell i varje hand. ”De här två ubåtarna är byggda i samma skala. Den här” – han vägde med vänsterhanden – ”kan manövrera på grunt vatten och inne i skärgårdar. Det kan definitivt inte den här.” Han höll fram en tre gånger så stor modell med den andra handen. ”Men då säger jag som Rolf – det ska väl inte vara något problem, utan snarare ett utmärkt säljargument?” En rodnad spred sig under Haralds haka. ”Det kan man tycka – men den hotar både ubåtsflottor och kon7


kurrenter som tillverkar de här otympliga ubåtarna.” Peter darrade lätt på handen när han höll upp den amerikanska ubåten igen. ”Därför går våra Gotlandsubåtar samma öde till mötes som JAS.” Han släppte uppgivet ner båda modellerna på bordet. ”Jo, men det där känner vi ju till. Så fort vi försöker sälja så kommer någon annan med ett mer sockrat alternativ”, sa Harald. ”Jag har verkligen själv fått känna av hur svårt det är att ta sig in på marknader där amerikanarna dominerar. Det hjälper knappast att vara chef för ett av Sveriges största säkerhetsföretag.” ”Just det. Ni vet ju att JAS är ett excellent system och ni vet att svårigheterna att sälja det inte beror på några brister.” Peter ignorerade en harkling från Rolf. ”Varje gång som Saab är nära en order kommer det uppgifter som visar hur smutsig hanteringen är. Antingen genom att en mutaffär uppdagas. Eller så dammas en gammal skandal av med koppling till Saab. Eller också är det något kvinnoförbund som argumenterar mot vapenaffärer. Och så går kontraktet till köp av övervintrade amerikanska monster.” Han reste sig, petade till den större modellen och gick över till sideboarden. Handen darrade bara lätt när han slog upp ett glas sherry från kristallkaraffen. ”Förmodligen med hjälp av ett samtal från Washington och an of­ fer you can’t refuse”, lade han till. Han satte sig och gestikulerade citationstecken i luften med en sarkastisk min. ”Och sedan har vi Kapsel 90, som kallas splitterbomb av media. Helt oriktigt givetvis”, sa Rolf. Harald skruvade på sig. Han hade börjat engagera sig internationellt för barns rättigheter. ”Just så”, sa Peter. ”Och nu när vi erbjuder ett integrerat system med alla godbitar inklusive förarlösa droner – då blir det ett ännu större hot.” Nu fann Rutger Silfverbeck anledning att komma in. Han spände sin hålögda blick i Peter. ”Där sa du någonting bra. Vi får inte glömma att SLAM är ett komplicerat system, där mjukvaran är helt avgörande. Där är vi riktigt starka.” Rutger jobbade med datorspel och skröt med att han själv spelade World of Warcraft nätterna igenom. ”Men är vi verkligen så starka internationellt? Det har jag lite svårt att tro. Varför skulle andra företagsgrupper vara så imponerade, de utvecklar ju egna avancerade system lite varstans?” 8


”Du får hejda dig lite nu, Rolf. Vi kan inte begära att andra ska förstå vad det här handlar om”, sa Walter. ”Varken politikerna eller medborgarna. Men jag vet att alla i det här rummet ser möjligheterna. Om andra utanför landet också gör det är det väl utmärkt. Export av ett integrerat försvarssystem skulle skapa många nya jobb i Sverige. Det skulle lyfta vårt land som håller på att avlöva sin industri. Och det skulle kunna användas för att stärka landets egen säkerhet. Vi behöver visa vägen. Här har vi en viktig uppgift, bröder.” Brödraskapet var till stor del Walters eget verk och det var han medveten om. Gruppen var att räkna med, inte minst för att handskas med media. Den journalist som överträdde vissa regler blev helt enkelt portad. Inga fler intervjuer med någon i Brödernas företag. Det var en av de mest dolda sammanslutningarna i Sverige. Mandatet var brett. Och ansvaret. Sammanhållningen förstärktes av tjänster och gentjänster, ibland över lagens gränser. Bröderna träffades sällan fler än en handfull personer åt gången och med kort varsel. Kontakterna skedde med kurir och signaler som varierade från gång till gång. Elektronisk kommunikation användes sparsamt. Det var gott om svenska kungar på väggarna ovanför de mörka ekpanelerna. En miljö som stängde ute det vardagliga bruset och störande människor som inte hade en aning om vilka viktiga och ansvarsfulla beslut som fattades i detta rum. Den som bjöds att träda in här drogs med i ett lugn, fick möjlighet att koncentrera sig och kraft att handla. Walter tog åter till orda: ”Jag har fått ett erbjudande. Som jag just sa så finns det andra som också är intresserade av att bevara vår industri. Och som redan engagerat sig en hel del i Projekt SLAM.” Han visste att det inte syntes på honom. Erbjudandet, trycket, hotet. Alla fördelar som landet och industrin skulle få om man ställde upp, eller åtminstone inte hindrade ett nödvändigt förlopp. Enligt god svensk tradition. Och vad som kunde hända om man försökte dra sig ur eller till och med motarbetade erbjudandet. Han rycktes ut ur sina tankar. Ett klickljud. Han sneglade ner på det glänsande mahognybordet – hans mobil var den enda som var på. De andras låg avstängda med batterierna bredvid på sideboarden. Ett sms från Maria Holm. Ett sting av saknad, det var länge sedan han 9


träffade sin skyddsling. Han fick läsa meddelandet senare, men en idé dök upp i huvudet. Hon hade goda kontakter in i de ideella organisationerna. Hon kunde få en uppgift i det här sammanhanget. ”Du får ha överseende, men något mer kan du väl säga i denna grupp? Det vore lämpligt om vi ska kunna hänga med i svängarna, särskilt när medierna ligger på”, sa Erik Bergsund, som dittills lyssnat utan kommentarer. ”Jag blir lite skeptisk faktiskt. Precis som Rolf funderar jag över vad det är i SLAM som gör det så unikt att världsledande högteknologiska aktörer vill samarbeta med oss.” Den gamle brottsutredaren hade vaknat. ”En princip som gäller oss alla är att vi ska känna till så lite som möjligt. Det vet du, Erik. Men något mer kan jag säga.” Det fanns saker som undanhållits media och som hittills varit för känsliga att delge Bröderna. SLAM gick i grunden ut på att bekämpa terrorism och nya typer av hot. Intresset var stort på andra håll. Nu hade en företagsgrupp med förgreningar in i nationella säkerhetsorganisationer tagit kontakt. Den hade stadig förankring hos makthavare i den svenska industrins viktigaste samarbetsländer. Gruppen gick under kodnamnet M och var mycket angelägen att samarbeta – man hade luskat ut att SLAM innehöll lösningar på problem, som ingen annan riktigt kommit på. ”Allt som avhandlas här stannar mellan oss. Att det finns ett nytt försvarskoncept som kallas för SLAM är ju känt. Men inte dess närmare innehåll. Och det finns en komponent som inte alls är känd. Det talas mycket om sociala medier. Vi vet hur kraftfulla de kan vara – och vad de kan ställa till med. De beskrivs som bra för demokratin. Ibland är det precis tvärtom. Vi har hittat en slagkraftig metod för att hantera det problemet. Gruppen M är alltså angelägna om att få tillgång till SLAM-systemet och särskilt de delarna. De har ett förslag om hur vi ska få igång beställningarna. Med er tillåtelse kommer jag att träffa deras representant om ett par dagar. Därefter rapporterar jag tillbaka till er. Jag utgår ifrån att ni kan godta den här ordningen. Frågor innan vi avrundar?” ”Javisst, det låter bra och riktigt. Men jag blir ändå lite betänksam”, sa Harald. ”Det blir väl inte fråga om att använda våld?” ”Ärligt talat – det kan jag inte utesluta. Men så mycket kan jag säga – vi tillgriper aldrig våld för dess egen skull. Och du vet själv att för10


svaret av vår demokrati ibland kräver att man tar till skarpa medel. Om det är några som i det här läget kan agera på ett ansvarsfullt sätt för att skydda vårt land, så är det vi.” Ett ögonblicks tystnad. Kungarna på väggarna såg ut att ge sitt bifall. Samförståndet växte hos de utvalda männen. ”Då får jag tacka er för uppmärksamheten. Ny kallelse kommer på vanligt sätt.” De reste sig, plockade ihop sina mobiler och skildes åt.


Mer information p책 www.winbooks.se

9789198102604