9789198098976

ANNIKA BENGTSSON

SORGBÄGARE

SORGBÄGARE

3

4

SORGBร GARE ANNIKA BENGTSSON

Grim fรถrlag 5

Tidigare utgivning: Snökupan, 2011, även som ebok Kråkprinsessan, 2012, pocket och ebok Glömskelunden, 2012, pocket och ebok Cayenne – kryddpojken med bett, 2012, storpocket och ebok Mellan raderna, 2013, även som ebok

Novellsamlingar, enbart som ebok: Systrarna Jönsson och två till, 2012 Stendöd i Prag och lite till, 2012 Midsommarnattsdrömmen och ännu mer, 2012

© Annika Bengtsson, 2014 Grim förlag, Mellbystrand Omslag och layout: Grim förlag www.grimforlag.se info@grimforlag.se Tryckt på Scandinavian Book, Danmark ISBN: 978-91-980989-7-6 6

Drömmen för henne alltid till samma ställe. En stig och ett hus på andra sidan av en stor hed. Det växer några buskar och låga träd här och var, och marken är täckt av blommande ljung. Det kunde ha varit vackert, en dröm att vila i, men när hon vaknar stirrar hon ut i mörk­ ret, stryker sig över ansiktet och ryser. Nattluften silar in i springan från det öppna fönstret. Motvilligt sätter hon ner fötterna på golvet och går för att stänga.

Drömmen är grå. Som om någon manipulerat med bilden i datorn, som om någon sugit bort all färg, allt liv. Men i drömmen finns fåglar som lyfter från buskarna och flaxar bort, och några kaniner sträcker ut över hedlandskapet.

När drömmen återvänder en tredje gång kommer hon närmare hus­ et, men inte ända fram.

7

1 Caroline sveper den mjuka mörkblå morgonrocken om sig och går till köket. Ulf är redan där, han tittar ut genom fönst­ ret medan han väntar på att vattnet i kokaren ska bli varmt.

Det finns inte mycket att se, förutom hus och parkerings­ platser. Ett bageri, en asiatisk butik, en affär som säljer djur­ mat. En bit längre bort en sliten gräsmatta och några få träd som med tiden kommer att drabbas av röta och sågas ner.

Hon går fram till honom, lägger huvudet mot hans axel och får hans arm om sig i en hastig omfamning. Sedan drar han händerna genom hennes hår, som om fingrarna är en kam och han vill försöka få ordning på det, men ber om ursäkt när några hårstrån fastnar i hans klackring. Han återgår till vatten­kokaren, lyfter upp den ögonblicket innan vattnet bör­ jar koka. Nittiosex grader, inte mer, får temperaturen bli om teet ska vara perfekt. Han är sådan.

Hon ler förstrött, tänker att det är något med honom och hår också, något som får honom att ofta försöka samla hen­ nes hår i sin ena hand, dra det bakåt när han kysser henne, närmast desperat gömma ansiktet i när det går för honom och skämtsamt klaga över att det är för kort. Han tycker om kvin­ nor med långt lockigt hår, Carolines raka, halvlånga page är inte mycket att skryta med i sammanhanget. Inte uppskattar 8

han färgen heller, även om han inte sagt något. Men ansikts­ uttrycket, minen av något allt för syrligt, när hon kom hem och visade upp sin mjukt mahognyröda look, gick inte att ta miste på. Inte för att hon bryr sig. Hennes hår är hennes, och han får tycka precis vad han vill men han har inte rätt att lägga sig i. För övrigt passar mahognyfärgen fint till hennes blå ögon, fördjupar uttrycket i dem. Det är i alla fall vad hon intalar sig när hon står framför spegeln och försöker se så för­ delaktig ut som möjligt och samtidigt vara ärlig mot sig själv.

Hon funderar på drömmen medan hon skär upp bröd och plockar fram ost och smör från kylen. Apelsinerna är slut så hon klyftar ett äpple i stället, tar bort kärnhuset och lägger bitarna i en skål.

Att den kommer tillbaka, gång på gång, och ser likadan ut. Det är obehagligt. Huset syns på håll, men för varje gång drömmen sökt upp henne har hon kommit några steg när­ mare.

– Har du sovit gott? frågar Ulf. I skarven mellan två sekunder överväger hon att berätta, men det finns ingenting att säga och hon vet att han är ointres­ serad av drömtydning.

– Ja. Och du?

Han nickar, kväver en gäspning. Öppnar munnen för att säga något men stänger den igen och plockar fram yoghur­ ten.

Han behöver inte säga någonting, hon vet ändå. Ett steg längre. Det är vad han vill. Hon trivs som de har det men han vill ta deras förhållande ytterligare ett steg och flytta ihop.

Hennes säng är för hård. Varför ska de ha två sängar och två bostäder när de skulle kunna …

Varför måste två vuxna människor bo ihop? Hon kan inse fördelarna när det finns gemensamma barn men annars? Ulf 9

och hon har egna liv, han har vuxna barn, hon har … inte några barn. Hon trivs med att leva ensam, tycker om när Ulf kommer hem till henne på fredagskvällarna, gillar att några av hans kläder hänger i garderoben. Och att hon har kläder hemma hos honom. Men när hon kör hem sent på söndags­ eftermiddagen längtar hon efter tystnaden och dofterna i sin egen lägenhet, hon älskar att breda ut sig i sängen, ha tänt eller släckt utan att behöva ta hänsyn, ta med surfplattan in i sovrummet, ha igång teven och slözappa mellan kanalerna.

Hon behöver inte mer, vill inte mer. Men Ulf nöjer sig inte, han tycker att det är onödigt att bo på olika håll: varför kan hon inte bara sälja sin lägenhet och flytta in i hans hus?

Det är stort nog för dem.

Caroline betraktar honom över kanten på muggen. Hon har ändå haft tur, och det säger hon bryskt till sig själv varje gång de hamnar i tjatet om ett gemensamt liv. Men hon tänker inte bo i hans och hans döda hustrus hus, vad han än säger.

Han är ett kap och hon vill ha honom i sitt liv, men om – och då är det verkligen ett om med stora bokstäver – de ska bo ihop ska de göra det i ett ställe de köpt och valt tillsammans.

Och dit är vägen lång. Som över ett hedlandskap målat i grått.

Ulf upptäcker att han är iakttagen och höjer blicken, ler och kommenterar marmeladen. Nämner att han har köpt en sort som han aldrig prövat förut, väldigt god, men den är tyvärr inte här. Caroline nickar och styr honom försiktigt åt ett annat håll, bortom det som bränner och skaver.

– Det har öppnat en ny utställning på Konstmuseet. Ska vi gå dit?

Han tiger ett ögonblick.

– Vad är det för något?

– Något japanskt, tror jag. En ljusföreställning och foton.

Vi kan äta lunch på stan sedan.

10

Han lägger all koncentration på att färdigställa sin smör­ gås, eftersom det inte finns någon tidning att gömma sig bak­ om. Ett tunt lager smör, två skivor ost, en liten klick av den där marmeladen som inte alls är lika god som den han har i sitt eget kylskåp. Han fördelar den över ostskivorna med bak­ sidan av marmeladskeden. Det finns grapemarmelad också, men den får Caroline ha för sig själv.

Hon väntar.

– Jag vet inte. Egentligen skulle jag behöva åka hem lite tidigare i dag.

Caroline skrapar bort den bittra marmeladen från smör­ gåsen och äter brödet som det är. Vitt, svampigt, uttryckslöst och utan någon mening.

– Okej, när kör du?

De har sådana söndagar ibland. Oftast är det han som flyr fältet, skyller på att han har jobb att ta itu med, möten att för­ bereda, affärsresor att planera. Om de hade bott ihop kunde han dragit sig undan ett par timmar efter frukost och gjort klart, så hade de fortfarande haft resten av söndagen tillsam­ mans.

– Eller också kunde du ha tagit med dig jobbet hit och suttit här en stund, brukar Caroline säga när det kommer på tal.

– Det är som det är, säger hon lätt. Jag tänker gå på ut­ ställningen för jag tror att den är intressant, och det passar bra eftersom du inte är speciellt intresserad av konst och ändå är upptagen.

Vinkeln på hans mungipor visar vad han tycker men han säger inte mer. De äter i tystnad och sedan går han för att plocka ihop sina saker.

När han började prata om att flytta ihop, någon gång i somras, blev hon smickrad men tog inte honom på allvar. En 11

gång nämnde hon det i bokcirkelgruppen och då tyckte de andra att hon var för hård mot honom. Och att det vore mer naturligt om det var hon som tjatade, och inte han. En man uppskattar alltid friheten medan en kvinna, innerst inne, vill bli omhändertagen och ompysslad.

Det är vid sådana tillfällen Caroline funderar på att lämna gruppen. De är alldeles för olika och har ingenting gemensamt förutom böckerna som de läser och småpratar om. Men hon hänger kvar, håller med i stället för att säga vad hon tycker.

Omhändertagen och ompysslad, är det verkligen vad alla kvin­nor vill?

Hon känner knappt de andra i cirkeln, hon har bara varit med i fyra månader och ångrar att hon blev personlig och nämnde Ulf. Ibland frågar hon sig varför hon ens fick syn på den där lappen på anslagstavlan i affären.

Gulliga kattungar, 30 kronor styck, avmaskade och rumsrena.

Dammsugare säljes.

Häst uthyres.

Släpkärra till salu.

Begagnad damcykel köpes.

Bokcirkel! Vill du träffas och prata böcker under trivsamma former?

Vi ses hemma hos varandra en gång i månaden.

Nederst på lappen fanns flikar som gick att riva bort, med telefonnummer. Någon hade satt upp ett foto på anslags­ tavlan, föreställande en mycket trött man och tips om ett fungerande naturpreparat för att få bukt med tröttheten. Det var när blicken drogs till det fotot som hon fick syn på bok­ cirkellappen och utan att tänka sig för stack fram handen och rev bort en flik.

Tre dagar senare hittade hon fliken när hon tömde fickorna.

12

Ett telefonnummer? Hon sökte i minnet en lång stund innan hon kom ihåg bilden av den trötte mannen och därefter bok­ cirkeluppmaningen. Första impulsen var att kasta lappen, nästa att spara den till en obestämd framtid. Sedan gjorde hon det oväntade och ringde upp.

När Ulf kört sin väg, alldeles för tidigt och efter en hastig och oengagerad kyss vid dörren, gör sig Caroline snabbt redo för en dag på stan. Hon tänker inte låta hans dåliga humör för­ störa söndagen, hon kan hantera sitt liv utan att vara beroende av någon annan. Hänga efter en man bara för att slippa vara ensam är inte hennes grej. Hennes definition av meningen med livet är att vara oberoende. Det är möjligen en smula andefattigt men ändå någonting att förhålla sig till.

Utställningen är intressant men inte helt begriplig och Caro­ line saknar att ha någon att diskutera den med. Hon skulle ha ringt någon av väninnorna nu när Ulf hade så bråttom.

Pia brukar alltid vara pigg på att följa med, oavsett om det gäller att handla på rea eller gå på en konsert. Om inte Ulf varit så tråkig och kört hem kunde de ha fått en fin dag till­ sammans. Det är behagligt att se konstutställningar, långsamt vandra från den ena tavlan till den andra, cirkulera kring fri­ stående pjäser, ta några steg bakåt och studera dem på lite håll, upptäcka saker som den andre inte sett och dela med sig av upptäckten. Prata om det vid den sena lunchen efteråt, och då kanske långsamt närma sig det brännande ämnet om en gemensam bostad. Eller låta bli. Det finns fler variabler än hennes ovilja att bo i hans döda hustrus hus. Som hur hon ska göra med arbetet? Pendla sju mil enkel resa varje dag?

Caroline suckar, drar upp mobilen för att kolla om det kommit något meddelande. Batteriet är nästan helt urladdat 13

så hon stänger av den. Han får väl återkomma om han vill nå henne.

Att äta lunch ute ensam är inte heller lika trevligt som att göra det i sällskap med någon, men hon vill inte gå hem. Inn­ an hon träffade Ulf hade hon varit utan fast sällskap i nästan ett år och då var hon ofta på restaurang ensam, när ingen av väninnorna hade tid eller lust. Sedan dess har hon nästan helt slutat göra saker på egen hand.

Så lite är alltså hennes oberoende värt.

Hon slår sig ner vid ett fönsterbord i den halvtomma res­ taurangen och hänger kappan över stolen mitt emot. På så sätt ser det ut som om det sitter någon där, någon som bara rest sig för att gå på toaletten eller ut för att röka. Caroline studerar menyn en stund och beställer en medelstark curry med kyck­ ling. Medan hon väntar på maten tittar hon ut genom fönstret.

Regnet håller sig med möda undan från den jämngrå himlen men det blåser tillräckligt för att de få plusgraderna ska kän­ nas som ännu färre. Hösten har kommit tidigt och hittills varit hänsynslös, men det finns löften om högtryck i tidningarnas långtidsprognoser.

Dörren öppnas och fyra personer i tydliga parkonstellatio­ ner kommer in och slår sig ner i en annan del av restaurangen.

Från köket letar sig dofter in och gör henne allt hungrigare och på gott humör. Ibland är mat en befriare och tröstare.

Caroline ler för sig själv och tittar ut igen.

På andra sidan gatan kommer en man gående. Först ser hon inte honom utan låter blicken söka vidare. Sedan är det som om hjärnan registrerar det ögonen vägrat ta in och hon lutar sig fram och låter ögonen följa hans vandring. Han har bruna vida byxor på sig, sådana som bara mycket gamla män bär, och en beigefärgad midjekort jacka av den typ som en gång i tiden var omåttligt populär.

14

Caroline drar ett djupt andetag. Det är Johan. Hon sväljer, trots att munnen är torr. Visst är det Johan. Det är trettio år sedan de träffades, trettio år sedan hon ens såg honom. Hon tar en klunk vatten.

Handen darrar när hon sätter ifrån sig glaset. Samtidigt kommer kyparen med maten och hon drar loss en bit vitlöks­ doftande naanbröd och doppar i såsen, medan hon återhäm­ tar sig från obehaget med vattnet. Och chocken att återse Johan.

Bor han här i stan? Hur länge har han gjort det? Varför har hon inte sett honom tidigare? Varför kommer han gå­ ende just nu, just i dag, just när hon sitter här och får syn på honom? Kanske bor han i de här kvarteren. Men varför klär han sig på det viset? Den där jackan är urgammal och omodern, och byxorna skulle passa en nittioåring. Är han en sådan där snål jävel som aldrig unnar sig annat än gamla kläder och torra brödkanter? Men det finns snygga plagg att köpa i second hand-butikerna, han behöver inte gå omkring och se ut så där.

Hon tuggar i sig ris och curry utan att känna vad det sma­ kar, och äter naanbrödet som om det är gjort av papper. Tänk om de hade mötts på gatan! Vad skulle de ha gjort? Passerat utan att låtsas om varandra, eller hälsat som två främlingar och gått vidare?

Caroline lägger ner besticken, placerar händerna i knäet och blundar. Hon är trygg här, har kommit tillräckligt långt bort från sina rötter. Behöver aldrig riskera att stöta ihop med det förflutna i ett gathörn. Alltså måste det ha varit nå­ gon annan. Hon har trots allt inte sett honom sedan den där dagen i huset, den dagen då han lugnt och sansat talade om för henne att det var bättre om hon gick och aldrig mer kom tillbaka.

15

Och det var precis vad hon gjorde. Sedan dess har hon inte ens sett sig om.

Det kan helt enkelt inte vara han. Hon ser sig omkring, fattar besticken och fortsätter äta. Men hon vet hur det är: det är inte alltid lätt att känna igen utseendet på någon som man inte träffat på många år. Ibland har de en helt annan frisyr, annan hårfärg, annan stil. Åren har ritat om deras an­ sikte, lagt till och dragit ifrån. Men det är så mycket svårare att byta ut sitt kroppsspråk. Caroline hade kunnat urskilja honom bland hundratals andra. Sättet att gå. Fötterna som pekar snett utåt, ena benet som gör en omedveten släng, motsvarande arm som lika omedvetet parerar.

Johan har alltid gått på det viset. I skolan trodde alla att han imiterade John Cleese i sketchen om Silly Walks-minis­ teriet, vilket fick honom att överdriva och lägga till en extra släng om någon såg honom.

Caroline koncentrerar sig på maten, försöker urskilja de olika smakerna. Det är gott, hon har alltid älskat indisk mat, men i dag kunde hon lika gärna ha ätit havregrynsgröt, som är det äckligaste hon vet.

Hon fumlar med mobilen, trycker igång den och ringer Ulf. Han hinner precis svara innan den dör. Urladdad. Hon reser sig häftigt och går bort till disken där kassaapparaten står. En vänlig indisk man ler och nickar när hon ber att få låna telefonen.

– Har det hänt något? frågar Ulf så fort hon förklarat varför hon ringer från en annan telefon än sin egen.

Hon skakar på huvudet.

– Nej. Eller … inte egentligen. Jag saknar dig bara. Jag hade velat ha dig här, mitt emot mig vid bordet.

Han låter nöjd, nästan belåten och göder gärna hennes längtan, medan hon ångrar att hon ringde. Det går inte. Hon 16

kan inte berätta. Det enda han vet om hennes familj är att alla är döda. Att hon är enda barnet, fast det är länge sedan hon var barn, länge sedan hon vilade i den trygghet som ett barn med en hel familj omkring sig kan vila. Caroline har sin egen trygghet och ingen får rubba den.

Allra minst en bror som hon inte träffat på trettio år.

17