9789198087017

MARIE LÖFGREN I det okända bor rädslan ¡¥£´¤¥ · £ ¦ ¨ ¤¥ ¦£

PEMALO Förlag AB

1

ĎĉĎČĆėĊ ĚęČĎěĊę Ď ĘĆĒĒĆ ĘĊėĎĊǣ

ĘĐĚČČĆē Ćě Ċęę đďĚĘ ʹͲͳ͵

óóó͘Ö Ã ½Ê¥ÊÙ½ ¦͘Ý ISBN 978-91-980870-1-7 Ξ D Ù® >Ï¥¦Ù Ä ϮϬϭϰ h㦮ò Ä ò W D >K &ÏÙ½ ¦ KÃݽ ¦͗ Ù®» dÊÙ ÝÝÊÄ ͬ ÊÖù W Ýã KÃݽ ¦Ý¥ÊãÊ͗ Ù®» E®½ÝÝÊÄ ͬ « ãã Ù Êø WÙÊ ç»ã®ÊÄÝ dÙù »ã «ÊÝ ^ Ä ®Ä ò® Ä ÊÊ» ϮϬϭϰ

2

Hat och ilska är maktlösa då de stöter på godhet.

Hermann Hesse

3

4

AUGUSTI Efter en lång, varm och solig sommar gick jag in i aulan hand i hand med Gabriel redo att möta sista året på gymnasiet. Med tanke på allt som hade hänt sedan vi börjat andra året var det svårt att tro att det bara gått ett enda år. Jag kunde inte låta bli att jämföra min situation då och nu medan jag letade efter Moa med blicken över ansikten och rader av jämnåriga, solbrända elever.

Förra året när jag gick in i aulan efter sommarlovet längtade jag efter att skolan skulle börja, efter de rutiner som det innebar att ha ett fast schema och någonstans att vara med läxor att ägna kvällar och helger åt. Jag hade inget emot att vara hemifrån så mycket som möjligt och undvek att prata om min hemsituation.

Jag hade varit kontrollerad och ständigt vaksam, väl medveten om att jag var den enda som kunde se till att dåliga saker inte hände mig. Min identitet hade varit Thekla, dotter till Emelie, med för hög alkoholkonsumtion i förhållande till antal dagar i veckan, och Stavros, gift krögare från Grekland. Resultatet av deras smutsiga otrohetsaffär, ett misstag som förstört Emelies liv. Nu ett år senare var jag fortfarande resultatet av ett misstag, ett något mindre smutsigt misstag mellan mamma och Samuel, en ängel med magiska krafter och som inte haft en aning om min existens tills Gabriel hittade honom. Nu var jag fortfarande Thekla men jag var också halvängel med krafter som jag fortfarande inte kände fullt ut och jag var Gabriels flickvän.

Mina tankar avbröts av att jag hittade Moa och med Gabriels hand i min banade vi oss fram till henne. Hon hade hållit platser åt oss bland flera andra av våra klasskamrater. Några jag sett mycket av i sommar, andra jag sett mycket lite av och inte saknat och så några, särskilt Malin, som jag gärna hade sett mer av. Jag hejade på dem alla innan jag satte mig bredvid Moa.

5

”Fint folk kommer alltid sent”, sa hon och gav mig en kram. ”Vi är inte sena”, protesterade jag. ”Ingen pratar än”. Mer hann jag inte säga innan rektorn klev upp scenen och testade mikrofonen. Den obligatoriska rundgången fick alla att rycka till, grimasera och klaga innan de fick ordning på ljudet och han tog till orda.

Rektorns tal handlade om framtiden, om att vi skulle ta tillvara på den möjlighet vi hade nu att skapa den grund vi ville att vår framtid skulle stå på. Att vi hade alla möjligheter att bli de personer vi ville vara. Trots att jag knappt lyssnade på vad han sa gick det rakt in i mig och som en blixt drabbades jag av en insikt. Jag behövde inte gå i skolan och lära mig någonting jag inte ville.

Om jag ville lära mig tyska kunde jag bo där ett år, eller tio, det var ju inte så att jag hade bråttom att lära mig saker. Jag skulle leva ett väldigt långt liv och jag skulle inte kunna bo på en och samma plats hela tiden. Jag skulle inte heller kunna utbilda mig och ha en karriär om jag inte ville förfalska meriter och krångla med årtal på diplom. Det som tidigare motiverat mig att gå på matten var att bra betyg var min chans att ta mig bort från Byn. Bort var mitt mål, det spelade inte roll vart, bara jag kom bort.

Jag skulle behöva matte för att hantera pengar men framför allt för att dölja hur gammal jag egentligen var. Det kändes som att jag redan kunde den typen av matematik. Insikten fick mig att känna mig friare än jag någonsin gjort. Jag hade verkligen hela framtiden i mina händer och behövde inte vänta på något.

I klassrummet väntade Åke på oss med en uppsättning papper och böcker. ”Har ni haft en bra sommar?”, frågade han och fick ett rungande ”ja” från klassen. Den här sommaren hade varit den första på mycket länge då jag varit ledig istället för att jobba. Det var ovant att inte behöva tänka på jobbet utan kunna ligga kvar på stran-

6

den tills solen gick ner. Naturligtvis hade jag saknat Maggan som på många sätt varit mer än bara min chef på kaféet och det högg till i mig av dåligt samvete för att jag inte hade hört av mig till henne efter att jag fått veta att hon hade cancer. ”Som ni har lärt er vid det här laget så är det här bara den första versionen”, sa Åke när han skickade runt pappersbunten med terminens schema. ”Ni kan bli av med den osedvanligt lyxiga fredagen när som helst”. Jag sneglade på pappret framför mig och förstod vad han menade eftersom vi fått sovmorgon till tjugo i tio och sedan slutade före tre. Med de få timmarna i skolan på en fredag spelade det mindre roll att vi hade dubbeltimme matte innan lunch och sedan gymnastik innan veckans enda lektion i det nya ämnet filosofi. ”Då strejkar vi”, sa Moa. ”Som fransmännen. Vi har ju Gabriel i klassen. Han vet hur det ska göras”. ”Jag kan allt om strejker”, lovade han. ”När jag bodde i Frankrike strejkade jag en hel sommar bara för att postavdelningen skulle få några frank extra i månaden. Min morbror som ägde företaget var inte så glad. Han menade att jag uppviglade de andra”. ”Där ser man”, skrockade Åke. ”Själv har jag lektioner till klockan fyra varje fredag hela terminen och antagligen hela året så att ni odugliga snorvalpar får både sovmorgon och tidig helg ser jag som ledningens sätt att visa mig sin uppskattning”. ”Vi får alla vad vi förtjänar”, sa Moa och skratten haglade. ”Om det var så skulle ni alla gå i söndagsskola”, muttrade Åke och drog med sig fler skratt.

Vi hade inga riktiga lektioner den här första dagen i skolan och lämnade skolområdet efter att vi fått våra skåp och kombinationerna till låsen. Nytt för i år och ganska praktiskt. Nu kunde vi lättare hämta saker i varandras skåp om någon var sjuk. Det var aldrig kul att be någon av vaktmästarna om hjälp. Det var allt för

7

tydligt att de hellre satt och drack kaffe än jobbade. ”Jag vill gå och fika”, sa Moa när vi kommit en bit nedför backen ner mot centrum. ”Jag ska träffa Olle”, sa Malin. ”Jag följer med”, sa Gabriel. ”Jag längtar efter ett riktigt gott wienerbröd”. ”Kan du inte baka”, föreslog jag ironiskt. ”Vad får dig att tro att jag kan baka wienerbröd?”, frågade han förvånat. ”Du lagar mat”, sa jag. ”Så därför kan jag baka också?”, frågade han. ”Ja, det är ju en teori. Följer ni med hem till mig så slänger jag ihop några muffins i alla fall”. ”Jag är med”, sa Moa glatt. ”Ta med Olle”, sa Gabriel till Malin. ”Kanske”, sa hon. Jag antog att hon skulle kolla med Olle först.

Jag försökte minnas om det varit så sedan de blev tillsammans eller om det kommit med tiden. Men jag förstod att hon ville umgås med honom. Hon träffade ju oss i skolan.. Olle verkade i alla fall behandla henne så bra som hon förtjänade vilket inte Marcus hade gjort när hon var tillsammans med honom. Jag hade inte tänkt på Marcus på hela sommaren. Efter att han tog studenten i våras hade jag inte sett till honom och jag hoppades att han gjort som så många andra och flyttat från Byn. Den Marcus som jag känt i flera år och som ingått i den samling av människor som jag lite slarvigt kallt ”gänget” hade förändrats så mycket på kort tid att han inte verkade vara samma person längre. Jag undrade om jag någonsin känt honom. Vi hade en tyst överenskommelse att inte diskutera honom när Malin var med och det var högst sällan någon av oss hade behov av att prata om honom alls.

8

Moa och jag satt på Gabriels takterrass, i lä intill väggen och njöt av solen. Det fanns en antydan till höstkyla i vindarna men där vi satt kändes det som ännu en underbar sommardag. ”Undrar vart vi sitter nästa år vid den här tiden”, sa Moa. ”Då är vi vuxna”, sa jag och smakade på ordet. ”Jag är redan vuxen”, sa hon. ”Det är i alla fall vad som sägs. Men jag vet inte. Det verkar så tråkigt. Tror du vi kan strunta i det?” ”Du kommer aldrig att bli vuxen”, lovade jag henne och slogs av hur sant det kändes. ”Jag lämnar byn direkt efter studenten”, sa hon. ”Jag tror att jag drar till London som vi har pratat om. Jag förstår om dina planer kan ha ändrats sedan dess, med tanke på snyggingen i köket”. ”Jag försöker att inte planera så långt utan att leva i nuet”, sa jag undvikande. Rektorns tal om framtiden var fortfarande färskt i mitt minne och jag kunde inte låta bli att tänka att framtiden redan var här. Det var bara vi som inte förstått det ännu. ”Men ni två vill väl knappast dela lägenhet med mig”, sa hon. ”Jag och Gabriel har inte pratat om framtiden”. I princip hade jag inget emot att dela lägenhet med Moa och det hade antagligen inte Gabriel heller men det skulle komplicera våra liv betydligt. ”Det är långt dit och jag är säker på allt kommer att lösa sig”. ”Det är väl klart”, sa hon. ”Vi är ju bäst i hela världen så naturligtvis kommer det att lösa sig för oss”. Hennes optimism kändes alltid äkta och övertygande. Som vanligt smittade den av sig på mig. ”Jag tror att det kommer att bli ett spännande år. Jag ser fram emot att läsa psykologi. Att få en inblick i människans psyke.

Vi kanske får reda på saker vi önskade att vi slapp. Som hur Fanny fungerar”. Fanny var inte min och inte heller Moas favoritperson i klassen. Mest för att hon var småaktig, trångsynt och

9

missunnsam. Jag anade att hennes problem berodde på osäkerhet och rädsla. Men eftersom hon oftast hittade på elaka rykten om andra hade jag svårt att ha överseende med hennes brister. ”Såg du hur olik sig hon var idag?” ”Nej”, sa jag. Jag hade inte tänkt på något med Fanny överhuvudtaget i dag. Ju mindre jag såg av henne desto gladare var jag.

Hela långa sommaren utan att behöva hantera henne hade varit underbart. ”Det var något med henne”, fortsatte Moa fundersamt. ”Inte bara att hon hade klippt av sig den långa hästsvansen. Det märkte du väl?” ”Faktiskt inte”, sa jag. ”Ibland undrar jag om du är medveten om någonting som händer runt omkring dig när Gabriel är med”, muttrade hon och fick mig att småle. Det låg något i det. Vi pratade inte mer om Fanny eller om skolan heller för den delen för Gabriel kom ut på terrassen med en varsin perfekt cappuccino och ett fat blåbärsmuffins på en bricka.

”Vi behöver inte gå i skolan”, sa jag till Gabriel när vi var ensamma i hans lägenhet efter att Moa hade gått hem. ”Hur menar du nu?”, frågade han utan att titta upp från sin mobil. ”Jag menar att vi inte behöver gå i skolan. Det jag vill lära mig kan jag lära mig genom att utforska världen. Jag kan lära mig språk genom att bo i olika länder, jag kan lära mig om geografi genom att resa och ärligt talat har jag lärt mig tillräckligt med matte”. ”Tänker du hoppa av skolan?”, frågade han och såg på mig med en road min.

10

”Ja”, sa jag ivrigt. ”Varför vänta på framtiden när den redan är här. Vi har oändligt med tid och behöver inte vänta”. ”Just därför kan vi vänta”, sa han. ”Du kan bara vara ung en gång och du borde ta vara på tiden du har kvar att umgås med dina vänner. Om några år måste du vara någon annan än den du är om du ska kunna träffa dem. Dessutom kan du inte ta ifrån dina morföräldrar glädjen att få fira sitt enda barnbarns student.

Du vet hur mycket de ser fram emot det”. Han hade lyckats med skuldkortet förut och visste att jag var svag för argumentet att beröva mormor och morfar tid med mig. Jag sa inget mer. Jag skulle stanna i skolan som en duktig flicka tills jag tagit studenten. Men ingenting i världen kunde tvinga mig att engagera mig i Uddans lektioner i tyska det här året.

Nästa dag tog terminen fart på allvar men jag hade svårt att bry mig. Innan lunch hade vi hunnit med dubbeltimme i geografi och första lektionen i psykologi som inte riktigt nådde upp till mina förväntningar. ”Är det verkligen värt att ha psykologi när allt ska vara så övergripande?”, klagade jag på vägen till matsalen. ”Det är meningen att vi ska få en bild av ämnet”, sa Gabriel snusförnuftigt. ”Men det känns inte som att vi får lära oss något om psyket”. ”Allmänbildning är inte tungt att bära”, sa han. ”Men tungt att lära in”, sa Malin. ”Det är en så liten kurs att det knappast kommer att spela in på betyget”, sa Moa. ”Värst vad du är insatt då”, sa jag förvånat. Det brukade vara jag som hade koll på den typen av strategier.

11

”Jag har tagit reda på vad som krävs”, sa hon. ”Ifall jag bestämmer mig för att det inte finns någon annan framtid än att bli bildlärare”. ”Du kommer att lyckas med vad du än bestämmer dig för”, sa jag övertygad om sanningen i mina ord. Jag var inte säker på att Malin skulle kunna leva på sin musik men jag var övertygad om att Moa skulle, på ett eller annat sätt, kunna leva på sin konst.

Efter lunch var det dags för det fria valet som i mitt, Gabriel och Moas fall var bild medan Malin naturligtvis hade valt musik. Om det verkligen varit ett fritt val hade jag antagligen valt att ägna mig åt klassiska litterära verk eller nobelpristagare i litteratur men inget av de alternativen fanns att tillgå på den lilla skolan där vi gick. Så därför använde jag tiden till att klottra krumelurer på dyrt teckningspapper medan Moa testade olika tekniker för att utveckla sitt intresse och Gabriel tecknade realistiska porträtt, byggnader och landskap. Både Moa och Gabriel hade talang medan jag saknade talang i allt inklusive bild men klarade av att hantera en penna medan jag totalt saknade kontroll över min röst, avskydde att laga mat och inte kunde tänka mig något värre än att stå på en scen. Fler val fanns inte på skolan och bild var det minst onda av alternativen. Moa var helt upptagen med sitt skapande och innan Gabriel börjat i klassen hade jag haft oändligt tråkigt på de här lektionerna.

Gabriel och jag gick hem till honom efter sista lektionen för att laga mat. Eller den mer korrekta beskrivningen är att Gabriel lagade mat medan jag satt på bänken och höll honom sällskap.

Efter att vi ätit hjälptes vi åt med disken innan vi gick hem till mig för att sova. Om jag hade berättat för Moa att vi sov i samma säng varje natt men aldrig gjorde något annat i den sängen hade hon inte trott mig eftersom vi var så otvetydigt förälskade i varandra. Men efter en incident på vintern innan när vi nästan älskat med varandra var Gabriel övertygad om att han och hans kärlek

12

var ett större hot mot mig än till och med hans far eller galna bröder som kidnappat mig och försökt döda mig var. Att hans kärlek och en eventuell graviditet skulle döda mig. För att inte tappa kontrollen igen valde han att aldrig ens ge mig en kram när vi var ensamma. Han stannade hos mig för att han ville skydda mig mot demonerna för att han älskade mig. Om han hade älskat mig mindre hade han antagligen redan lämnat mig. Jag visste det men jag var inte säker på att han själv var medveten om det.

Så länge han ansåg att jag var tryggare tillsammans med honom stannade han kvar i mitt liv och jag älskade varje minut av det.

Jag hade levt utan honom så jag visste att det var bättre så här.

Trots att det var svårt och ganska tråkigt att alltid bete sig ansvarsfullt och behärskat.

Jag vaknade ensam i sängen på fredagsmorgonen. Vi brukade vakna samtidigt och skynda iväg till skolan men den sidan av sängen där Gabriel vanligtvis sov var kall och jag hörde honom stöka i köket. Han måste ha varit uppe länge trots att alarmet på min mobil inte hade ringt än. Sovmorgon kunde användas till olika saker. Jag klev upp och hittade Gabriel med mjöl i ansiktet och med händerna i en bunke jag aldrig sett förut. ”Vad gör du?”, frågade jag trött. ”Bakar”, sa han glatt. ”Jag vaknade med en sån lust att skapa något med händerna. Jag tror att muffinsbaket gav mersmak. Jag kanske är en bagare trots att jag aldrig vetat om det”. ”Jag trodde inte att jag hade grejer hemma för bakning”, sa jag och kvävde en gäspning och gick mot toaletten. ”Jag hämtade det hemma hos mig”, sa han vilket fick mig att le.

Kanske hade han börjat slappna av lite och släppa på övervakningen. Brödet stod i ugnen när jag kom tillbaka till köket efter att ha duschat och klätt på mig. ”Några minuter till”, sa han. ”Sen får du nybakta tekakor till frukost. Det var inte igår eller hur?”

13

”Inte direkt”, sa jag och tänkte återigen på Maggan.

Efter dubbeltimme matte, lunch och en stressig gympalektion med innebandy rusade jag in på första lektionen i filosofi med andan i halsen, blött hår och eftersvettigt ansikte. Moa och Malin var mig i hälarna och Gabriel hade satt sig på sin vanliga plats. Jag satte mig bredvid honom och just då kom läraren in genom dörren med en uppsättning böcker på en gnisslande vagn. Det var en grå man som såg ut att ha tröttnat på läraryrket för länge sen. ”Jag heter Gunnar”, sa han allvarligt. ”Det här är filosofi. En kurs som syftar till att ge er en introduktion till ämnet. Vi ska gå igenom existens och vetande, grundläggande vetenskapsteori, värdefilosofi, nutida filosofiska riktningar och språkfilosofi. Det kommer inte att finnas tid för några utsvävningar och i slutet av lektionen kommer jag att dela ut betygskriterierna. Allt enligt läroplanen. Vi kommer inte att ha tid att diskutera på lektionerna, efter varje del kommer vi att ha skriftligt prov och jag kräver diskuterande svar. Anteckna era frågor till slutet av lektionen”.

Därefter följde en trettio minuters monolog från Gunnar där han redogjorde för grundläggande teorier kring begreppet verklighet. Det kunde ha varit intressant men hans entoniga mässande, endast avbrutet av gnisslet från pennan mot whiteboarden när han skrev upp namn och årtal på män som haft något att säga, tänka eller skriva om verkligheten, gjorde det omöjligt att koncentrera sig, i alla fall för mig. ”Några frågor?”, avslutade han och stängde pärmen där han haft sina anteckningar. Moa räckte upp handen. ”Ja?” ”Om inte jag har missförstått saken”, sa hon och gjorde en konstpaus. ”Alla personer du har räknat upp hittills är män, eller hur?” ”Det är korrekt”, svarade Gunnar trött. ”Finns det inga kvinnor som haft något att säga om verkligheten?” ”I slutet av nästa termin kommer vi till nutida filosofiska rikt-

14

ningar”, svarade Gunnar ointresserat och om möjligt ännu tröttare. ”Men någon måste väl haft någon teori om verkligheten”, fortsatte Moa. Gunnar vände ryggen till henne och suddade tavlan medan hon pratade. ”Mycket möjligt men historiskt sett har inte kvinnors teorier, åsikter och tankar kommit till tals”. Jag fick en bestämd känsla av att han önskade att det fortfarande var så. ”Jag har många åsikter om verkligheten”, fortsatte Moa. ”Som jag sa inledningsvis”, sa Gunnar, ”har vi inte möjlighet att diskutera på lektionstid. Ta ett exemplar av boken innan ni går och läs första kapitlet noggrant till nästa lektion. Betygskriterierna ligger i boken. Tack för idag”. Han gjorde klart att lektionen var slut och Moa svalde ett giftigt svar jag var säker på att hon hade haft. Hennes min avslöjade att det hade en besk eftersmak.

Moa var tyst och sammanbiten när hon gick ut från lektionen med ett exemplar av filosofiboken i handen. Hon sa ingenting medan vi gick tillsammans ut genom dörrarna några minuter senare med läxböcker packade och helgen framför oss. ”Vilken mardröm”, sa jag till Gabriel så fort vi kommit en bit från skolbyggnaden. ”Det måste gå att hitta ett sätt att få tyst på den där torrbollen”, muttrade Moa. ”Det är bara fyrtio minuter i veckan”, sa jag. ”Vi skulle kunna stå ut”. ”Så som han maler på skulle vi lika gärna kunna läsa oss till en bättre ’introduktion till ämnet’. Jag hoppades att det skulle handla om något annat än vilken död gammal gubbe som sa vad och när han sa det. Vi skulle kunna diskutera och förstå vad som

15

gör den här världen till vad den är”. ”Är inte det vad vi önskar av alla ämnen?”, frågade jag. ”Tänk om vi kunde diskutera religion utifrån dess olikheter och likheter istället för bara försöka trycka i oss detaljer om var och en”. ”Det är meningen att ni ska lära er grundläggande begrepp för att ha något att samla kunskapen på senare”. ”Ni?”, frågade Moa. ”Vad ska du lära dig då?” ”Jag menar vi”, sa han. ”Såklart menar jag vi. Om vi har förståelse för det grundläggande kan vi diskutera hur mycket som helst och den som vill läsa vidare kan bygga vidare på en bra grund”. ”Du är så vuxen att du ibland är otäck”, sa Moa. ”Som om du har en mogen hjärna där vi andra bara har hormoner”. Jag skrattade nervöst och fundera panikartat ut ett sätt att byta samtalsämne. ”Du skulle bara veta”, skrattade Gabriel. Det lät betydligt mer avslappnat än mitt försök.”Om några år kommer du också att vara klok och göra smarta val istället för att styras av ditt hjärta”. ”Förhoppningsvis inte”, sa hon.

På tisdagen veckan efter stod inte Moa vid skåpen som hon brukade när jag och Gabriel kom dit. Hon hade inte sagt något till någon av oss om att hon skulle göra något annat så jag ringde henne flera gånger för att kolla om hon var sjuk utan att få svar.

Hon dök inte upp förrän på den korta rasten mellan dubbeltimmen i geografi och veckans enda lektion i psykologi, klockan var nästan halv elva och det var verkligen inte likt henne.

Hon var blossande röd om kinderna och hade något euforiskt i blicken. Moa skyndade sig fram till oss med en lapp som hon visade oss och tillsammans kunde vi läsa att hon fått godkänt på

16

uppkörningen. ”Du har fått körkort”, skrek Malin och studsade upp och ner.

Hon överföll Moa med en stor kram. ”Ja”, tjöt Moa och dansade på stället när Malin släppt henne. ”Grattis”, sa jag och stämde in i dansen och hurraropen. ”Men varför har du inte sagt något?” ”Jag ville inte behöva berätta om jag kuggade”, sa hon och såg nästan skamsen ut. ”Jag var så säker på att det skulle gå åt helvete”. ”Nu åker vi och shoppar”, föreslog Malin. ”Jag har ingen bil”, påminde Moa men hon sneglade på Gabriel som också anslutit sig tillsammans med Ketil och Lucas. ”Du får naturligtvis låna min”, sa Gabriel som jag visste att han skulle säga. Han hade ingen anledning att vara försiktig med sina ägodelar. Han köpte bara nya eller betalade vad som krävdes för att laga det som gått sönder.

”Här är nycklarna”, sa Gabriel och gav dem till Moa när vi stod bredvid hans bil i garaget under hans hus. ”Jag har maten klar när ni kommer tillbaka”. ”Jag förstår om du vill köra ut den”, sa hon. ”Varför det?”, frågade han. ”För att jag fick mitt körkort idag”, sa hon. ”Jag antar att du fick det för att du kan köra”, sa han lugnt. Moa log osäkert mot honom och satte sig prövande bakom ratten.

Hon justerade sätet och backspegeln innan hon satte nyckeln i tändningslåset. Jag satte på mig säkerhetsbältet och betraktade henne medan hon gjorde om processen igen. Gabriel vinkade utanför bilen och Moa vred om nyckeln. Bilen startade med ett

17

mjukt brummande. Efter att hon fipplat med växelspaken och fått in backen fick hon motorstopp men sen kom vi iväg. ”Jag öppnar garageporten”, sa jag när hon fått ut bilen ur parkeringsfickan. ”Vart är den?”, frågade hon. Jag förklarade hur hon skulle köra, jag hade aldrig kört bil, inte ens övningskört och hade inget intresse av det heller men jag hade åkt tillräckligt många gånger med Gabriel för att hitta ut ur garaget utan problem. Jag riktade fjärrkontrollen mot garageporten och såg på medan porten öppnades. Moa nickade gillande och gasade bilen för mycket innan hon hittade dragläget och vi studsade ut ur garaget. Moa var en koncentrerad och fokuserad bilförare men när vi kommit ut på riksvägen hade hon slappnat av så pass att hon inte bara svarade enstavigt på mina försök att samtala. Det var ovant att se Moa som alltid var sprallig och impulsiv så allvarlig och seriös.

Det gladde mig att hon inte skojade bort situationen. Hon hade ansvar för en potentiell mördarmaskin som färdades framåt i en skrämmande hastighet av 90 km/h.

Vi åkte till närmaste mellansvenska mellanstora stad och köpte glass som vi åt i den sena eftermiddagssolen på uteserveringen. ”Varför följde inte Malin med”, frågade jag. ”Hon skulle repa”, svarade Moa. Jag anade en ton av missnöje. ”Är hon någonsin ledig?”, frågade jag. ”Tror inte det”, sa hon. ”Hon är lite som du när du och Gabriel var nyförälskade”. ”Så illa?”, frågade jag utan att hålla tillbaka på sarkasmen. ”Som om att du inte märkt att hon hellre umgås med Olle och bandet än oss”. Det hade jag naturligtvis gjort.

18

”Tror du att han bestämmer över henne?”, frågade jag allvarligt. ”Att han hindrar henne från att umgås med oss? Som en kontrollgalning? Det var väl mer Marcus stil? Jag tror inte det. Jag tror att Malin väljer honom för att hon älskar honom”. ”Det tror jag med”, sa jag. ”Men varför vill hon inte vara med oss också?” ”För att vi inte kysser lika bra”, sa hon med ett flin. ”Apropå Marcus”, sa jag tveksamt. ”Vad gör han nu?” ”Han jobbar extra på sin brorsas bilverkstad”, sa hon. ”Synd, jag hade hoppats att han hade flyttat”.

När solen försvann bakom ett moln gick vi tillbaka till bilen och åkte tillbaka till Byn. Moa parkerade Gabriels bil försiktigt i garaget. Vi hade bara varit borta lite drygt två timmar men jag längtade redan efter Gabriel. ”Kommer du med upp och äter?”, frågade jag henne. ”Jag måste gå hem till mamma”, sa hon. ”Hon är ensam hemma ikväll och vill ha sällskap. En annan gång”. Jag hade hoppats att hon skulle följa med mig. Jag gillade den avslappnade Gabriel, den han var när vi hade sällskap, lite bättre än den spände som han var när vi var ensamma. Men i det stora hela spelade det ingen roll hur Gabriel var, bara jag fick vara med honom.

Jag kände dofterna från hans kokkonst redan i hallen när jag låst upp dörren till hans lägenhet och gått in. Han hade klassisk musik på i köket men jag hörde ändå att han samtalade med någon. Jag ropade på honom men fick inget svar. Han kom ut ur köket med en träslev i handen och gav mig en lätt kram när jag kom närmare. ”Vem pratar du med?”, frågade jag.

19

”Ingen”, sa han och återvände till sina kastruller. Jag valde att inte tjata på honom men jag visste att han ljög för mig. Det var inte första gången, knappast sista heller, jag hoppades bara att han hade en riktigt bra anledning och att han snart skulle berätta den för mig.

20