9789198087000

MARIE LÖFGREN

£ ¦ ¨ ¤¥ ¦£

PEMALO Förlag AB

1

www.pemaloforlag.se ISBN 978-91-980870-0-0 © Marie Löfgren 2013 Utgiven av PEMALO Förlag AB Omslag: Erik Toresson / Copy Paste Omslagsfoto: Erik Nilsson / Chatterbox Productions Tryckt hos ScandinavianBook 2013

2

I sanning, ingen blir vis som inte känner mÜrkret.

Hermann Hesse

3

4

PROLOG Han svepte med blicken över folkhavet framför scenen. Han såg bara ryggar och bakhuvuden förutom ett ansikte. Det tillhörde en ung tjej med en bekymrad blick och ögon isande blå. De såg ut att vara iskalla av sorg och medkänsla. Han kunde inte släppa henne med blicken och resten av konserten koncentrerade han sig bara på att höra om hon sa något eller om de hon hade runt omkring sig sa något. Han ville veta hennes namn. Nej, han kände ett tvång att få veta hennes namn. Han försökte släppa henne med blicken men hon var som en magnet som drog honom till sig. Han fick kämpa för att hindra fötterna att flytta sig närmare henne.

Utan förvarning började hon och en annan tjej att röra sig bort från scenen. Han märkte att han följde efter, glömsk om sitt sällskap, men höll sig på avstånd. Han hörde hennes röst när hon pratade med tjejen som han förmodade var hennes kompis. ”Det är ingen fara, Malin”, tröstade hon medan hon drog henne bort mot några buskar. Två killar kom efter tjejerna. De stöttade tjejen som tydligen hette Malin och ”hans”, i brist på hennes namn hade han redan börjat kalla henne för sin egen, flicka höll bort håret från den här Malins ansikte medan hon kräktes. Han förstod att det har var en vanlig företeelse och att det med största säkerhet gick att härröra till ett för stort alkoholintag. ”Hämta vatten, Marcus”, bad hon och han noterade en besviken min i ansiktet på denna Marcus som började småspringa bort mot den tillfälliga dygnet-runt öppna affären intill. Marcus hade tydligen haft helt andra planer när han hängde på bort från musiken och folkhavet.

Fortfarande hade han inte hört någon av de andra tilltala henne med namn och han kunde inte släppa henne innan han visste vad hon hette. Han blev som besatt av tanken på att få veta hennes namn och han lovade sig själv att nöja sig med det. Att bara

5

om han visste hennes namn kunde han släppa minnet av henne och hennes isande blå ögon.

Marcus återvände med vatten och de började hjälpa Malin mot ett stort militärtält mitt i tältlägret. Han följde efter på avstånd och såg hur hans flicka hjälpte Malin in i tältet. Han smög sig fram och placerade sig på baksidan av tältet, tätt intill tältduken. Därifrån hörde han allt som hände därinne och han förstod snabbt att hon såg till att Malin la sig ner. ”Tack Thekla”, viskade Malin sömndrucket och hans väntan var över.

Hennes namn var Thekla. Nu kunde han få ro igen. Han lämnade tältplatsen och återvände till scenen för att lyssna på Mars Voltas sista låtar. Men han kunde inte lyssna, tyckte inte ens från början att de var särkskilt bra men han ville inte att någon skulle lägga märke till att han varit borta. Han såg hennes ögon framför sig vad han än försökte koncentrera blicken på. Hennes isblå förstående och sorgsna ögon följde honom vart han än gick. Han ville veta vem som gett henne de ögonen, vem som var ansvarig för sorgen i dem och han var tvungen att ta reda på varför hon var som en magnetisk urkraft för honom. Ingen annan verkade ha svårt att ta blicken från henne. Förutom den där Marcus då som verkade förälskad upp över öronen i henne.

Han log inom sig när han tänkte på hennes vänliga ointresse.

På festivalens sista dag satt han i sin bil, redo att följa efter den bil hon satte sig i bara för att kunna ta reda på vart hon hörde hemma. Men det behövde han inte eftersom hennes kompisar ropade till nyfunna vänner åt vilket håll de skulle åka och vart de bodde. Han tvekade inte innan han slog in orten på sin GPS i bilen och googlade den på sin iPhone. Trots att han inte hade någon erfarenhet av att vara en stalker visade han sig vara naturligt bra på det.

6

7

8

SOMMAR Det var galet mycket folk överallt och jag hade svårt att njuta av upplevelsen. Jag var inte van vid att se så många människor på en och samma plats. Men här stod jag, mitt i ett folkhav, jag var glad att jag hade välbekanta ansikten runt mig. Jag var en del av ett sammanhang även om jag var i den perifera delen av gänget. Jag kände de andra lagom mycket och jag hade låtit mig dras med i de andras glädje och iver över äventyret. Egentligen borde jag ha stannat hemma och jobbat men nu var jag här och jag skulle i alla fall försöka ha roligt. Vi stod framför stora scenen och väntade på att Mars Volta skulle gå på. Stora delar av gänget betraktade dem som gudar men jag hade bara hört ett par låtar av dem och jag hade inte blivit biten. Det var ju fler band som skulle spela så jag skulle nog få mitt av bra musik också innan vi skulle åka hem. Jag var lite oroad för en av mina närmsta vänner. Malin var alltid full när vi var på fest.

Hon var ganska hårt hållen av sina föräldrar och när hon var borta från dem använde hon tiden åt att revoltera. Redan nu var hon ordentligt berusad och bandet hade inte ens börjat spela.

Jag höll ögonen på Malin utan att hon märkte det. Jag ville inte att någon skulle veta att jag själv inte drack något alls eftersom jag vägrade tappa kontrollen. Jag visste att ingen skulle ta hand om mig och se till att jag kom hem i ett stycke, jag hade bara mig själv att lita på och om jag skulle ta mig ur min ungdom med livhanken i behåll utan alltför stora skador var jag tvungen att se till att jag alltid var tillräknelig. När jag såg Malin kändes det inte som att jag offrade något. Just nu stod Malin och hängde på Marcus, hon gillade honom och hade nog alltid gjort det. Han var ett år äldre än oss, hans enda fel var att han visade mig mycket mer intresse än han visade Malin och jag var inte intresserad av honom. Jag var inte intresserad av någon, jag hade annat att tänka på och jag hade inte tid med all dramatik förälskelse förde med sig.

9

När bandet gick på trodde jag att Fanny skulle svimma. Hon var helt galen i gitarristen. Vi hade alla lovat att lyfta upp henne på scenen om det fanns minsta möjlighet att han såg intresserad ut.

Det var väl i alla fall tre meter från kravallstaket där vi stod och fram till scenkanten så jag tror att hon hade släppt den idén.

Men det hindrade henne inte från att drömma. Kitty och Jonas stod intill Fanny så jag hoppades att de höll ögonen på henne.

Jag var en riktig hönsmamma och det verkade som att jag var den enda i gruppen som läste tidningarna, som visste att unga flickor var lätta offer särskilt om de var berusade. Det var inte bara jag i gruppen som behöll kontrollen men det var bara jag som låtsades dricka. Jag sög på en öl en hel kväll och låtsades alltid som att den var nyöppnad. Jag drack aldrig mer än ett par munnar och det var enkelt eftersom jag avskydde smaken. Men mest av allt avskydde jag effekten öl hade på människor i min omgivning.

Utrymmet framför scenen fylldes med folk och vi packades närmare och närmare kravallstaketet. Jag var oroad men försökte att se uppsluppen ut istället. Det är lätt att lura de som inte vill se sanningen, de som inte egentligen bryr sig. Hur kunde de annars tro så lätt på allt jag diktade upp. Eller också var jag en väldigt god lögnare. Medberoende hade jag hört att det kallades. Att ljuga för någon annans skull men det var inte riktigt det jag höll på med. Jag ville inte att de skulle lära känna mig för min skull.

Jag ville att de skulle tro att jag var cool och hipp, självständig för att jag ville ha det så och att jag hade allt stöd hemma som en tonåring kunde behöva. Malin hamnade bakom mig och jag vände mig bort från scenen för att fortsätta ha koll på henne. Jag kände mig med ens bevakad, som om någon betraktade mig hur nu det var möjligt i ett hav av människor som alla stirrade på scenen.

När Malin såg ut som att hon var nära att kräkas fick jag min ursäkt att lämna det trånga utrymmet framför scenen och jag drog med mig henne mot utkanten av festivalområdet. Jag noterade att Johan och Marcus släntrade efter oss men det kändes tryggt och jag hoppades att Marcus följde med för Malins skull.

Jag var säker på att jag kunde försvara mig själv mot vem som helst men Malin var inte i skick att ta hand om sig själv. Jag lät

10

Marcus och Johan stötta henne bort mot några lämpliga buskar medan jag höll undan hennes hår. Jag skickade iväg Marcus efter vatten och lät Johan hjälpa mig att hålla henne uppe. Hon var nära att ramla över buskarna och jag ville inte dela tält med nerspydda kläder och särskilt inte i den här värmen. Johan hjälpte mig att få med Malin tillbaka till tältet där Marcus skulle möta upp. Jag höll upp tältdörren och Johan mer släpade än hjälpte henne till luftmadrassen. Jag skickade ut killarna medan jag tog av henne jeansen så att hon inte skulle ligga så obekvämt. Jag öppnade sovsäcken och la den över henne. Mer för att hon inte skulle känna sig naken än att jag var rädd för att hon skulle frysa.

Jag ställde det som var kvar av vattnet inom räckhåll och hoppades att hon skulle sova hela natten. Medan jag stod där kände jag en underlig känsla. Jag stod stilla och undrade om det här var ett omen om något fruktansvärt eller bara någon konstig form av hjärnspöke. Det gick över efter en stund och jag gissade på hjärnspöke.

Jag hörde att killarna satt utanför tältet och pratade om bilar.

Jag gick ut och satte mig på en filt. Till synes slumpartat närmare Johan än Marcus. ”Vill du ha en öl?”, frågade Marcus när han hämtade en ny åt sig själv och Johan ur kylväskan. ”Nej, tack”, svarade jag, ”har fått nog för ikväll”. De pratade inte mer med mig och jag lyssnade på deras snack om motorer och bilar. Det kändes mysigt att sitta där och lyssna på dem utan att de krävde att jag skulle vara delaktig.

Nästa morgon mådde Malin inget vidare och hon höll sig borta från öl den dagen. Det innebar att jag fick mer tid över åt att oroa mig för min andra vän, Moa. Hon var impulsiv och sprallig, alla som träffade henne älskade henne och hon älskade alla tillbaka.

Jag kunde inte agera barnvakt åt henne för hon skulle se att det var vad jag försökte göra. Jag behövde få alla att tro att jag var som alla andra tonåringar. Det var livsviktigt för mig att ingen anade att jag egentligen var en skadad fågel som kanske aldrig skulle bli hel.

11

Den kvällen kom Moa tillbaka till tältet tillsammans med en mycket äldre kille. Han hade tatueringar överallt och jag kunde tänka mig vad han ville med min 17-åriga bästa vän. Men Moa tyckte att han var precis lagom gammal, underbar och hur snygg som helst. Jag blev tvungen att lägga dubbla band på mitt kontrollbehov för att inte släpa in henne i tältet och vägra släppa ut henne. Hon skulle hänga med honom till hans tält och kolla på hans tatueringar. ”Ta i alla fall med dig de här”, sa jag när jag fick tre sekunder av hennes uppmärksamhet, innan hon gick och gav henne några kondomer. ”Jag hoppas verkligen att jag kommer att behöva dem”, fnissade hon och försvann mot hans tält.

Jag kunde inte sova och gick en runda runt festivalområdet för att kolla om jag såg till henne eller någon annan av gänget som inte kommit tillbaka än. Ibland fick jag idéer, känslor eller tankar som jag kallade intuition och när jag följde denna känsla så blev resultatet alltid bra. Jag visste inte om det skulle ha blivit fel om jag gjort annorlunda men jag litade på min intuition ganska mycket. Den hade alltid varit med mig och jag inbillade mig att den räddade mig undan farliga situationer.

När jag vandrade runt på området fick jag en stark känsla, så stark att jag inte kunde låta bli att följa den. Jag hamnade framför stora scenen som var tom eftersom det här var på de tidiga morgontimmarna och inget band spelade. Jag såg mig omkring men upptäckte ingen. Det var inte otäckt eller obehagligt. Det kändes närmast som att jag var precis där jag skulle vara i precis rätt tid men ingenting hände. Jag stod där helt uppslukad av känslan innan den sakta försvann och jag gick tillbaka till tältet och la mig. Jag drömde om ögon som lyste i mörkret.

Moa kom tillbaka för frukost vid lunchtid nästa dag. Hon dansade fram, lycklig och oskadd. ”Du kan få tillbaka de här”, sa hon och gav mig kondomerna, ”han hade egna, lakrits, hallon och citron”. ”Han såg inte ut som den ansvarfulla typen”, flinade jag. ”Det är han inte heller”, skrattade hon och visade en liten

12

stjärna han tatuerat in på hennes ankel. ”Jag ser fram emot att testa tuttifrutti och choklad nästa gång”.

Jag skrattade och delade hennes glädje trots att jag själv aldrig varit i närheten av att behöva använda en kondom. Jag var dessutom fortfarande okysst även om jag aldrig skulle erkänna det för någon. Marcus var antagligen mer än villig att hjälpa mig med det. Moa försvann med samma kille den kvällen också och jag gissade att hon skulle berätta vilken smak hon gillade bäst nästa dag.

Jag tog en promenad runt området även nästa natt men utan att känna den där känslan och jag upptäckte till min stora förvåning att jag saknade den. Jag strövade runt i området utan att kunna koncentrera mig på någonting. När jag började närma mig tältet stötte jag ihop med Marcus. ”Thekla”, ropade han fast jag var tillräckligt nära för att höra om han hade viskat. ”Jag har letat efter dig”. Jag försökte hålla honom ifrån mig men han var överallt. ”Jag vill ta hand om dig”, viskade han för högt i mitt öra och jag kände lukten av öl och sprit i hans andedräkt. Jag kväljdes nästan men lyckades vrida ansiktet bort från honom så att jag slapp stanken. ”Thekla, jag ska vara så snäll mot dig”, viskade han och jag försökte göra mitt bästa för att lugna honom. ”En annan gång Marcus, nu går vi tillbaka till tältet”.

Jag hoppades att han inte skulle komma ihåg något av det här nästa dag. Jag tog mig tillbaka till tältet och Marcus kom stolpande strax efter mig. Nästa morgon var han bakfull och han verkade ha glömt att vi stött ihop på natten. Jag tänkte inte påminna honom.

På eftermiddagen rev vi tältet och packade ihop oss och alla packning i de fyra bilarna. Under tiden kände jag mig iakttagen igen men eftersom det inte kändes hotfullt ignorerade jag det. Jag såg till att inte hamnade i Marcus bil. Med lite list och finurlighet hamnade, en inte helt ovillig, Malin i passagerarsätet bredvid Marcus och med Ketil och Lucas i baksätet. Jag och Moa hamnade i Johans bil tillsammans med Klara. När bilen körde

13

ut från festivalområdet fick jag bita ihop tänderna för att inte kasta mig ut ur bilen. Känslan av att jag borde ha stannat kvar var så stark men den mattades av för varje meter bilen körde och efter några hundra meter fanns bara ett svagt eko kvar.

Vi hade en bra resa hem och lyssnade på riktigt bra musik hela vägen. Moa berättade öppenhjärtligt om sina äventyr med tatueraren och jag beundrade hennes mod. Jag hade aldrig vågat följa den killen någonstans. Jag summerade festivalen i mitt huvud och jag var glad att jag åkt även om kostnaden innebar att jag skulle få ha mina gamla vinterkängor den här vintern också.

Jag hade en ny, fast gammal, sommarklänning på mig på väg till uppropet i aulan. Det var inte ofta jag fick chansen att ha något annat än mina jobbkläder varma sommardagar och den här måndagen kunde vara den sista varma dagen för det här året. Jag såg till att gå i god tid för jag ville inte vara hemma mer än nödvändigt och det fanns många, alla lika goda, anledningar att vara ute ur huset innan mamma och Stefan vaknade.

Jag var tacksam för varje dag som Johannes inte var hemma hos oss. Min sju år äldre styvbror blev läskigare för varje år som gick.

Han var verkligen inte en storebror man ville ha och han var den främsta anledningen till att jag för drygt sju år sedan utrustade dörren till mitt rum med hänglås som fungerade både på insida och på utsida. Jag hade bara en trygg plats i mitt hem och den platsen var jag beredd att försvara för att få ha för mig själv.

Jag kände en stark dragning upp mot skolan och gick fortare än nödvändigt. Ingen idé att komma allt för tidigt men trots det hittade jag mina bästa vänner på den lilla gräsplätten utanför skolan där de satt och lapade i sig av solen. Vi hade många månader av sollöshet framför oss så vi visste att det är bäst att njuta medan den behagade visa sig för oss. Malin och Moa gjorde plats för mig på bänken när jag kom gående mot dem och jag slog mig ner mellan dem. Vi hade kommit varandra närmare den här sommaren och jag var glad att få vara deras vän. De hade suttit på Maggans café många kvällar innan stängningsdags och druckit te med påtår bara för att hålla mig sällskap. Sedan hade vi hittat på

14

saker tillsammans och det kändes nästan som att jag hade varit en vanlig tonåring den här sommaren. Det tog mig inte många sekunder att komma in i deras glada sinnesstämning och deras samtal. ”Igår lovade tatueraren att ge mig en till”, fnittrade Moa. ”Nästa gång vi träffas”. ”Ringde han?” frågade jag. ”MSN”, fyllde Malin i medan Moa fortsatte att referera till deras ”samtal” kvällen innan. Hon var fantastiskt duktig på att teckna och hade skissat på sin andra tatuering sedan vi lämnat festivalen i början av sommaren.

Klockan började närma sig elva och det var dags att lämna solen och gå in i aulan. Rektorn tog plats uppe på scenen vid talarstolen och testade ljudet. Trots att de nya ettorna hade haft upprop före oss strejkade ljudanläggningen och det blev rundgång i hela lokalen. Alla grimaserade och de känsliga höll för öronen, killarna bakom oss började jubla och applådera, vilket snabbt spred sig över hela aulan. Jag blev lika förvånad varje gång de bevisade sin barnslighet på olika sätt. Till slut blev det ordning på ljudet och rektorn kunde hålla sitt tal som handlade om sommaren vi aldrig glömmer och om allvaret som börjar. Jag lyssnade med ett halvt öra och funderade på vem som skulle ropas upp före mig.

Det skulle ju vara ganska pinsamt om jag inte hörde mitt namn och inte svarade. Det värsta skulle vara om rektorn blev tvungen att ropa mitt namn två gånger och att Moa eller Malin skulle behöva knuffa på mig eller svara åt mig. Jag var vansinnigt fokuserad när de började med uppropet.

De hade tydligen bestämt sig för att ropa upp oss per årskull och de började med 91-orna. Jag slappnade av och började fundera på andra saker. ”Gustafsson, Thekla” hörde jag rektorn säga. ”Ja”, svarade jag med automatik och lite för gäll röst men rektorn hade i alla fall inte behövt ropa mitt namn mer än en gång. Jag kunde inte begripa att jag missat när de ropade upp Malin som satt alldeles intill mig. Jag såg bilden av varje persons

15

ansikte när rektorn ropade upp dem.

Vi var inte fler än så i den här skolan och jag hade gått i skolan genom alla år på den här orten, någon hade jag till och med gått på dagis med. ”Petterson, Moa”, ropade rektorn ”NÄRVARANDE”, svarade Moa med hög militärisk röst och drog med sig några skratt, jag undrade hur länge hon hade funderat på det men insåg att det bara hade hoppat ut ur hennes mun utan tanke, så underbart impulsiv. Men vår rektor lät sig inte provoceras. ”du Rietz, Gabriel”, fortsatte han.

Det hände inte ofta att en ny elev började i den här skolan och verkligen inte i andra årskursen. En mörk behaglig röst svarade med lagom styrka, utan att skära sig som min gjort och alla vände och vred på sig för att se den mystiske nye eleven. Speciellt tjejerna verkade intresserade medan killarna verkade irriterade. Det borde inte gå att utläsa något särskilt av en röst som levererar ett ord på två bokstäver över en aula fylld av tonåringar men hans enkla ”ja” slog an en sträng inom mig. Det vibrerade inom mig av en behagfull ton och om jag hade haft någon koll på noter och toner hade jag kanske kunnat tala om vilken ton det var.

I mitt huvud ekade fortfarande minnet av tonen hans röst satt igång inom mig när vi lämnade aulan och gick till vårt hemklassrum. Jag följde bara efter Moa och om hon hade gått till Nordpolen hade jag nog också gjort det utan att reagera över avstånd eller temperaturförändring. Hittills hade ingen kille intresserat mig det minsta men hans röst intresserade mig definitivt. Jag hade inte haft något intresse av att vända mig om och leta efter det okända ansiktet innan han talade och efteråt hade jag varit oförmögen att röra mig. Jag hade inte heller hört något mer av vad som hände i aulan utan bara hört tonen inom mig. Hade inte Malin knuffat på mig för att det var dags att gå hade jag antagligen suttit kvar i aulan fortfarande.

Vår lärare var alltid sen och var det även idag vilket gav mig tid

16

att samla mig. Runt omkring mig fylldes klassrummet på med klasskamrater jag inte träffat sedan sista dagen förra terminen och jag insåg att det var många av dem jag inte hade saknat eller ens tänkt på under hela sommaren. Jag var upptagen av att prata med Moa och Malin när vår lärare kom in i salen.

Jag hörde hans röst men brydde mig inte om att titta upp förrän den han talade med svarade och jag hörde hans röst igen.

Gabriel du Rietz. Så länge han var tyst fungerade jag som vanligt men när jag hörde hans röst så började tonen ljuda i mig igen och jag blev döv för allt annat. Allt jag såg var hans mörkt grå ögon och hela klassrummet försvann, det fanns bara han och så fanns jag men resten av världen hade upphört att existera.

Hade jag inte suttit ner hade jag flyttats mot honom utan att jag hade behövt röra mig men hans blick verkade inte kunna flytta möbler så jag satt kvar i min bänk med tonen ringande i öronen. Mina tankar fungerade fortfarande men jag kunde inte begripa vad jag skulle med tankar till. De verkade inte behövas till något vettigt. Allt som betydde något fanns i Gabriel du Rietzs glittrande ögon och i hans mörka röst. Han bröt vår ögonkontakt när han gick och satte sig på en ledig plats intill dörren.

Det kändes som att jag försökte pressa tillbaka tonen in under en dunkudde för att få plats med andra röster och ord som kunde vara viktiga för mig. Jag var inte säker på att jag skulle klara av att ha hans röst i mitt klassrum och ändå kunna fokusera på lektionerna. Det skulle bli svårt nog med Moas kvittrande intill mig. Det fanns två alternativ för hur jag skulle överleva skolåret: 1. Han bytte klass, helst skola och kanske även världsdel.

2. Jag blev immun mot vad det än var han gjorde med mig.

Eftersom jag inte kunde kräva av den nya killen i klassen att han skulle byta klass bara för att jag inte kunde koncentrera mig på något så länge han fanns i närheten så bestämde jag mig för att satsa på att bli immun. När han inte hade min blick fokuserad

17

kändes det löjligt att jag blivit som hypnotiserad av honom. Jag reagerade inte så här på killar, inte ens killar med ögon som glittrade av okynne eller av röster, inte ens om de var som smält mörk choklad. Min mentala bild blev genast sugen på att smaka på hans röst i en chokladfontän. Jag blev tvungen att skaka huvudet för att få bort bilden av hur jag böjde mig fram mot honom, doppade jordgubbar i hans röst och åt dem droppande av varm, fyllig, mörk choklad.

Ingen verkade ha märkt att jag befunnit mig i en tunnel där ljuset i slutet varit Gabriels ögon och antagligen berodde det på att de var vana vid att jag kan vara mer än lovligt disträ lite till vardags och att skillnaden mellan tankar på annat håll och tunnel inte är så stor för utomstående. Jag undrade om han var van vid att flickor drunknade i hans ögon när han dök upp i ett nytt klassrum.

Vår lärare delade ut de böcker vi skulle ha i hans ämnen det här läsåret, historia och svenska, och när han hade lämnat ut vårt första, av många, preliminära scheman, samt dragit information om lovdagar, studiedagar, friluftsdagar och datum för de nationella proven i svenska, inklusive uppsats i aulan tömdes klassrummet fort på elever som började leta efter sina skåp. Jag hittade mitt ganska fort och stuvade in böckerna på hyllan. Vi hade fått nya skåp till det här året. De var i full längd och det fanns plats för en bag, en jacka och hyllor för böcker. Det kändes som ett lyft jämfört med de små halvskåp där de som fått underskåp fick krypa och de som haft turen att få överskåp riskera att smälla upp dörren i huvudet på den stackare som hade skåpet under. I min lilla värld av små bekymmer, den jag visade upp på skolan, var de nya skåpen en stor förbättring av livssituationen. Dessutom kunde det vara skönt att kunna låsa in vinterjackan istället för att hänga upp den på sidan av skåpet. Jag hade ändå för vana att låsa in allt jag ägde så det kändes bara som en naturlig del av mitt liv.

Malin stod och viskade med Fanny. Hade det varit före sommaren hade jag antagit att det handlade om mig men nu kände jag mig ganska säker på att det handlade om Gabriel. Dels för att jag antog att han var ett hett samtalsämne och dels för att jag och Malin blivit så goda vänner. Jag trodde helt enkelt inte att Fanny

18

skulle vilja prata med Malin om mig längre. Moa tog god tid på sig och efter att ha kastat en blick längre in i korridoren förstod jag varför. Hon hade sitt skåp bredvid Gabriel och hon pratade mer med honom än hon gjorde sig hemmastadd i sitt nya skåp.

Jag funderade på om jag skulle lämna skolan själv eller hänga på någon av de andra och lämna Moa med sitt nya intresse och Malin med Fanny och precis när jag hade bestämt mig för det så vinkade Moa till mig. Jag stannade kvar och väntade in henne.

Hon log ett pillemariskt leende och hennes ögon glittrade när hon kom fram emot mig. ”Ska du ner på Byn?” frågade hon mig och jag nickade. ”Bra då gör vi sällskap”, fortsatte hon men stod still, jag nickade igen och tänkte att vi väntade på Malin. Det hade ju varit vi tre hela sommaren så det var inget konstigt. Malin släntrade fram till oss. ”Ska vi gå, eller?” frågade hon och såg uppenbart irriterad ut.

Jag antog att det var något Fanny sagt som Malin inte gillat.

Kanske hade viskningarna ändå handlat om mig, tänkte jag. ”Vi väntar på Gabriel”, sa Moa. Jag aktade mig för att möta hans blick men kände ändå hur min kropp drogs mot hans. Nu hade jag ingen bänk som stoppade mig och jag var på allvar rädd att jag skulle släppa efter för viljan att springa fram till honom. Jag hade benhård kontroll och rörde mig inte en millimeter. Jag intalade mig att det var lika bra att börja immunitetsträningen så fort som möjligt så det här var bara bra. Men det skulle bli jobbigt om Moa tänkte bli ihop med honom och jag inte kunde bete mig som folk i närheten av honom. Det skulle snabbt bli pinsamt för alla. Jag fick se till att träna hårt och effektivt.

Moa och Gabriel gick före oss ut genom dörrarna, jag och Malin följde häpet efter. Vi visste båda två utan att behöva säga något att vi skulle sacka efter och låta dem gå lite före och få prata ostört men om det skulle bli obekvämt kunde de alltid vända sig om och dra med sig oss i samtalet men redan ute på skolgården drog Moa med sig Malin ett steg bakom mig och Gabriel hamnade vid min sida. Jag hade inte förstått att Moa hade raggat på

19

honom åt mig.

När jag gick bredvid honom kände jag inte av dragningskraften lika mycket. Det var som att jag var där det var meningen att jag skulle vara. Jag ville skaka bort alla fåniga tankar ur huvudet men höll det stilla. Jag trodde inte på ödet och jag trodde inte på ”den rätta” eller kärlek vid första ögonkastet, jag trodde nog inte ens på kärlek. ”Jag heter Gabriel” avbröt han mina tankar och tonen sattes i rörelse igen men inte lika högt och obönhörligt nu. Jag kunde fortfarande höra Moa och Malin prata bakom oss. Han sträckte fram handen och jag tog den utan att tänka. ”Thekla” svarade jag och kände hans hud mot min hud. Handen kände sig hemma i hans och jag ville inte dra tillbaka den men tvingade mig själv medan jag ofrivilligt log och mötte hans blick. Vi såg på varandra ett kort ögonblick innan han tittade framåt igen.

Medan vi gick under tystnad kämpade jag med en önskan att sträcka ut armen och låta den passera den osynliga gräns som alltid finns mellan två människor men som mellan mig och Gabriel mest verkade bestå av ett lockande dragningsfält. Jag var säker på att jag höll på att bli galen. Tystnaden verkade bara öka på kraftfältet som drog i min hand och ville att jag skulle passera över på hans sida. Jag bestämde mig för att utsätta mig för hans röst igen. ”Det börjar inte många nya elever här”, sa jag försiktigt. Han var tyst så jag fortsatte, ”Varför har du flyttat just hit till den här lilla orten?”, frågade jag och gjorde mitt bästa för att låta intresserad och inte otrevlig eller allt för nyfiken. Han sneglade på mig med en road min och jag förstod att jag hade misslyckats med någon av mina föresatser, kanske alla tre. ”Jag har bott utomlands i flera år men i sommar bestämde jag mig för att ge Sverige en ny chans, jag gjorde sena ansökningar till ett gäng olika gymnasieskolor på olika ställen och den här svarade först”, han ryckte lite på axlarna som om han inte hade brytt sig mer än så om var han hamnade. Jag tyckte mig höra att det lite för väl inövat, till och med den där nonchalanta

20

axelryckningen. Men jag lät det passera. Jag ville inte anklaga honom för att ljuga när jag inte hade en aning om hans motiv.

Tids nog skulle det nog visa sig. ”Du verkar äldre än oss andra i klassen”, sa jag när det inte verkade som att han tänkte säga något mera. ”Jag är nitton”, svarade han och såg på mig ett kort ögonblick innan han tittade på vägen igen. ”Jag fick lämna in skriftlig dokumentation på hur långt jag kommit i min utbildning och de bedömde att jag borde hoppa in i 2:an efter jul men att jag behövde fräscha upp språket så därför gick de med på att jag började nu” fortsatte han. ”Men jag är kanske lite mer mogen än de flesta tonåringar efter som jag förlorade mina föräldrar för många år sedan. Jag har bott med min storasyster i Spanien och en morbror i Frankrike sedan dess”.

Jag kände att jag inte borde ha frågat honom något alls och jag visste vad som skulle komma nu. Han skulle fråga mig något och jag skulle försöka skämta bort det men han skulle se igenom mitt försvar och tvinga mig att dela något personligt med honom. Jag höll andan och bad inom mig till Moa och Malin att de skulle ansluta sig till oss. Men han frågade inget. Han lät mig ha mina hemligheter för mig själv. Vi hade kommit ner till centrum som i folkmun kallades ”Byn” och han pekade på ett hyreshus på andra sidan vägen. ”Där bor jag. Vill du följa med in?” frågade han försiktigt som om han var rädd att jag skulle säga nej. ”Jag har espressomaskin och terrass i söderläge” fortsatte han och jag vände mig om för att ropa med Malin och Moa men de var inte där. ”De tog en annan väg nedanför den där backen”, sa han. ”Trodde att du märkte det”. Jag skakade på huvudet men nickade sedan och log. ”Espresso låter gott” sa jag lättsamt och följde med honom in genom porten. Det visade sig att han hyrde en liten takvåning med en stor takterrass. ”Den här platsen är som gjord för fest” utbrast jag när han öppnade dörrarna och släppte ut mig. Terrassen var större än lägenheten och jag hade bott på orten i nästan hela mitt liv utan att ha en aning om att en sådan här plats existerade. Jag tog plats i

21

en solstol och lät solens strålar smeka mig medan Gabriel fixade kaffet. Jag kände genast när han kom tillbaka, hela atmosfären förändrades och min kropp drogs mot hans igen. Vi drack kaffe under tystnad och det var godare än på Maggans. Det förvånade mig eftersom jag visste hur mycket kaffemaskinen där kostade att hyra varje månad.

När min espresso var slut och jag ställde ner koppen på bordet intill stolen såg jag att han betraktade mig med en bekymrad rynka mellan ögonbrynen. Jag vågade inte fråga vad han tänkte på utan började planera min flykt. Jag gjorde en ansats att resa mig men han tog min hand i sin och jag släppte alla tankar på att gå. ”Thekla, hur gammal är du?”, frågade han och min hand hade funnit sig till rätta mellan hans båda. ”Sexton, nästan sjutton” svarade jag glad över att komma undan med en så lätt fråga. ”Du har de mest sorgsna ögon jag någonsin har sett hos en sexton, snart sjuttonårig flicka”, jag kände att mina ögon snart skulle svämma över av tårar. Jag tillät mig aldrig att gråta, inte för någonting, någon gång, av rädsla för att jag aldrig skulle sluta. ”Men när du ler på riktigt glittrar de som skogstjärnar”, fortsatte han och jag började ofrivilligt skratta. Han log uppskattande och såg in i mina ögon, ”så där” sa han och släppte min blick. ”När är snart?” frågade han och släppte även mina händer. ”Snart?”, frågade jag utan att förstå vad han menade. ”Snart sjutton”, han upprepade mina ord och jag fattade vad han menade. ”Åh, jag fyller år den 29:e nästa månad”, svarade jag och visste inte vad jag skulle göra av händerna. Han såg förvånad ut. ”Det gör jag med” sa han. ”Jag är också född den 29:e september”, fortsatte han fundersamt. ”Blir du nitton eller tjugo”, frågade jag och han tittade upp på mig som om han glömt att jag var där. Han funderade ett ögonblick sen log han. ”Jag blir nitton”, svarade han ”och vi ska ha en fantastisk födelsedagsfest här!”, utropade han. Jag började protestera eftersom fantastiska födelsedagsfester inte ingick i min budget för det

22

här läsåret. Men mina protester var lönlösa och Gabriel kastade vilda idéer omkring sig och till slut kunde jag inte låta bli att skratta.

Solen gick i moln och det började bli kallt i min sommarklänning och han drog med mig in i lägenheten. Han höll mig i handen och när han släppte den ville den inte lägga sig tillrätta vid sidan av mig. Jag fick tvinga ner den att hänga fritt från armen igen. Vi satte oss i hans soffa och han frågade vad jag oroade mig över.

Jag bestämde mig för att vara ärlig mot honom och förklarade att pengar hindrade mig ”Oroa dig inte för det”, sa han allvarligt. ”Det var min ide så jag betalar och om du vill kan jag säga att du betalade hälften, det vore det värt för att få se dig le en hel kväll”. Jag började undra om han var för bra för att vara sann.

Vi satt nära varandra i soffan, utan att röra vid varandra medan det började regna och såg regnet strila ner på terrassen utanför glasdörrarna. Hans entusiasm för vår födelsedagsfest smittade av sig till mig och jag började också föreslå helt vansinniga saker. Jag minns inte om det var hans eller min idé med den mekaniska tjuren men jag skrattade så jag fick ont i magen av tanken på hur roliga våra klasskompisar skulle se ut när de kämpade för att hålla sig kvar på den. När det slutade regna kände jag mig tvungen att gå och jag reste mig upp. Han följde mig till dörren och jag tackade för kaffet. Precis när jag skulle öppna dörren fick jag ett infall och vände mig mot honom. ”Jag beklagar, det där med dina föräldrar”, sa jag och såg in i hans ögon. Han log, nickade och strök mig över kinden. ”Tack”, viskade han med rösten tjock av återhållna känslor, som om han förstod hur svårt det var för mig att bli personlig och känslosam.

Jag hörde att han stängde dörren bakom sig och när hissdörrarna stängts letade jag reda på min telefon som legat där hela eftermiddagen och fått klara sig utan uppmärksamhet från mig.

Jag hade aldrig lämnat min telefon utan uppmärksamhet så här

23

länge förut men jag visste att om jag hade haft jeans och kunnat ha den i fickan hade jag ändå glömt bort att den existerade.

Displayen skvallrade att jag hade tre missade samtal och sju inkomna SMS. Ett samtal från Moa och två från Malin, tre SMS från Malin och fyra från Moa. Jag blev varm i hjärtat när jag förstått att de oroat sig över mig men fick genast dåligt samvete.

Jag ringde genast till Malin och fick veta att de båda två satt på lokala pizzerian och hade precis ätit klart. När jag påmindes om mat insåg jag att jag inte ätit på hela dagen igen. Jag avslutade samtalet och skyndade mig över till dem. Precis som jag hoppats hade de lämnat rester av sina måltider och jag var för hungrig för att låta bli att peta i dem. Jag beställde in en cola och kastade i mig kanterna medan jag berättade om min eftermiddag. De hade en miljon frågor om allt och jag svarade så gott jag kunde. Jag berättade så klart inte hur påverkad jag var av hans närvaro, vad han sagt om mina ögon eller om erbjudandet att betala festen men låta mig låtsas att jag betalt hälften. Men jag berättade att vi delade födelsedag och att Gabriel ville ha en fantastisk fest och tjejerna blev eld och lågor över möjligheten. Jag önskade att jag hade hans nummer så att jag kunde SMS:a och berätta det för honom. Kanske skulle det bli läge för det nästa dag. När Moa frågade om hans lägenhet insåg jag att jag inte hade tänkt på den alls. Jag kom ihåg soffan vi suttit i men jag kunde inte med säkerhet säga vilken färg det var på den men jag hade en vag uppfattning om att den var ljus. Malin och Moa tittade på varandra och himlade med ögonen, de började skratta. ”ÄNTLIGEN”, sa de i munnen på varandra. Jag såg ut som ett frågetecken men hade munnen full med pizzakant så jag kunde inte fråga. Moa tittade på mig med en överseende min. ”Äntligen är Thekla kär”, sa hon och Malin nickade. Jag skakade på huvudet och började med lönlösa protester. Inte var väl jag kär i honom? Jag hade ju nyss träffat honom. ”Nej, inte alls”, svarade jag när jag tuggat ur. ”Han är bara lite, öh, överväldigande”. De tittade på mig och så brast vi ut i skratt alla tre.

Den kvällen när jag låst in mig i mitt rum fick jag äntligen tid att

24

läsa mina SMS. Från Malin, 13:14 Vad pratar ni om? Han ser helt betagen ut!

Från Moa, 13:17 Vi sticker nu. Du verkar trivas ;) Från Moa, 13:27 Du måste ringa o berätta ALLT, sen… ;) Från Malin, 14:32 Tänker du svara lr är du 2 busy :P Från Moa, 15:15 Jag hoppas att du 6ar…

Från Moa, 16:41 Borde vi oroa oss?

Från Malin, 17:14 Är du död så stryper jag honom! Marcus kommer att hjälpa mig.

De tre missade samtalen hade alla kommit efter Malins sista smått desperata SMS och jag knappade ett snabbt svar till dem: Till Moa, Malin, 20:21 Förlåt att jag oroade er idag. Ska inte göra om det. *kramar*

Min telefon pep i handen redan innan displayen slocknat och medan jag läste det SMS:et kom ett till in.

Från Moa, 20:22 Du är förlåten, men gör inte om det! ;) Fast han är läcker så jag förstår dig. Är du inte glad att jag såg till att ni fick tid för er själva?

25

Från Malin, 20:22 Det kommer du visst att göra men då är det inte mitt ansvar längre :P hoppas verkligen inte att han är en seriemördare.

Till Moa, 20:24 Hur lyckades du med det? Ni verkade vara helt samspelade.

Till Malin, 20:25 Det tror jag inte att han är Från Moa, 20:25 Vi träffades vid skåpen, han har sitt bredvid mitt (skönt nu har jag ett skåp mellan mitt och Rudolfs) och han frågade vad du hette. Han såg så bedjande ut att jag frågade om han behövde lite hjälp att få dig på egen hand. Han ville det, så jag fixade det. :) Till Moa, 20:26 Tack! Men han kanske kommer att krossa mitt hjärta…

Från Moa, 20:27 Det vore på tiden att du fick ditt hjärta krossat.

Det hör till när man är ung. Du är alldeles för ansvarsfull.

Jag låg i sängen och tänkte på det hon skrivit. Han hade frågat om mig och bett om hjälp för att få prata med mig ensam. Jag undrade varför han ville prata med just mig och varför han hade gått via Moa och inte direkt till mig. När jag tänkte efter insåg jag att det hade varit smart av honom att gå via Moa eftersom att jag antagligen bara hade slutit mig om jag fått minsta förvaring innan.

Den natten sov jag oroligare än vanligt. Jag vaknade alltid vid minsta lilla ovana ljud men den här natten hade jag svårt att

26

hitta lugnet och låta sömnen fånga mig. Det kändes som om huset väntade på något och likt mig inte kunde komma till ro.

Någon gång måste jag ha somnat för jag vaknade mitt i en mardröm, svettig och intrasslad i kläderna och täcket. Trots att det var varmt och kvavt i mitt rum under taket sov jag alltid ordentligt påklädd av rädsla för ett ovälkommet besök av Johannes. Jag var orolig för att han skulle komma på ett sätt att ta sig in till mig när jag var oskyddad och sov. Med kläder på var jag i alla fall lite mer skyddad än utan. Jag svettades alltid när det var varmt ute men var det under femton plusgrader ute frös jag. Jag hörde att det hade börjat regna igen och temperaturen i mitt rum var svalare nu än när jag lagt mig. Jag hade svårt att skaka av mig drömmen och kände mig betraktad men jag såg ingen i det grå tidiga morgonljuset. Jag sträckte mig efter min mobil som låg på laddning bredvid mig i sängen och kollade klockan, 04:07. Jag reste mig upp och kontrollerade att dörren var låst och den var precis som jag lämnat den innan jag la mig, låst och tillbommad.

Jag satte mig i fönstersmygen och betraktade regnet utanför tills de sista resterna av drömmen hade lämnat mig och jag kunde gå tillbaka till sängen och somna om.

Det var så typiskt att regnet kom redan den sista augusti och dränkte alla varma sommarminnen. Jag hade egentligen ingenting mot hösten eller regn utan tyckte om att årstiderna växlade som ett tecken på att tiden gick även om allt kändes detsamma.

Jag hade en mental nedräkning till min student och den omedelbart efterkommande flytten härifrån. Jag skulle inte återvända när jag väl hade fått chansen att ta mig ut ur det här huset. Men med tanke på hur svårt jag hade haft att släppa mamma åt sitt öde när jag var bortrest kändes det som att jag behövde träna på det.

27