9789198054316

”Tät och pulshöjande intrig i ett ångande och obarmhärtigt Afrika.”

–VARG GYLLANDER

CHRISTIAN UNGE

Författaren skänker 10 kronor per såld1bok till Läkare Utan Gränser.

2

TURKANARAPPORTEN Christian Unge

3

Författaren skänker 10 kronor per såld bok till Läkare Utan Gränser

Tryckt med stöd av ScandBook

©Christian Unge, 2011 Omslag: Andreas Norrefjord ISBN: 978-91-980543-1-6 Tryck: Scandbook, Falun, 2013 www.christianunge.com 4

Till E

5

6

DEL1

7

8

1. said låg på ett hårt flygplansgolv. Försökte fokusera blicken. En blankpolerad sko dök upp någon centimeter framför hans ansikte.

Han ville instinktivt ta upp handen och resa sig men insåg att han var bakbunden. Sedan kom smärtan kring de låsta vaderna. Det luktade fränt. Tvättmedel. Heltäckningsmattan var fuktig. ”Helvete! Han är vaken.”

I nästa sekund brände det till i halsen och han kände igen smärtan från mörkret i skolan. Den här gången strålade det bak mot ryggen. Han kände sig illamående men hann inte kräkas innan det blev mörkt. Igen.

Doften av akaciaträd väckte honom. Svetten rann längs ­lårens insidor. Said insåg att han låg i en skumpande bil. Den stannade och han bars ut. Han hörde inga röster. Omkring ­honom jobbade alla i det tysta, men han kände stressen från männen som bar honom. De stank av svett. Påtagligt.

Sedan blev det svalt och tyst. Doften av träd ersattes av en jordig, fuktig lukt som Said inte kunde identifiera. Dunster med avföringsstank flög förbi.

Said sattes ned i en stol och bands fast. Några personer kom in i rummet. De sade inget men han gissade av stegen att döma att de var fler än en. Hans puls steg. Någon löste upp snörena runt halsen och tog bort huvan. Det plötsliga ljuset gjorde ont. Han ville gnugga sig i ögonen men händerna satt fast vid ­stolen. Han hörde någon prata på ett språk han kände igen som ­swahili, Nairobidialekt.

En av männen kom emot honom och satte fram en stol.

Han såg västerländsk ut. Prydligt klädd i beiga byxor och vit skjorta. Sportig på något vis. Mannen hade vänliga ögon och en mjuk framtoning. Han hade en baseballkeps på huvudet med 9

bokstäverna VT och bet små tuggor av en Snickers. ”Vad var ert primära mål?”

Said förstod frågan redan på engelska men visste inte vad mannen menade. Tolken översatte till arabiska.

Said svarade: ”Vad menar ni?”

Det var snarare förvåning än smärta som drabbade honom en sekund senare när mannen slog något rakt i hans ansikte. I samma sekund uppfattade han hur mannens ögon förvrängts och exploderat. Föremålet var hårdare än en hand och hade träffat med våldsam kraft över höger kind och tinning. Said kräktes rakt framför sig.

Smärtan kom pulserande över halva ansiktet och när han försökte öppna munnen för att skrika kände han hur det krasade till i munnen.

Den är krossad. Han krossade min käke.

Said stirrade in i de tomma ögonen mitt emot honom. Mannen såg bekymrad ut, tog upp sin choklad och tog en tugga.

För övrigt var hans ansikte fortfarande mjukt och lent. Mannen öppnade munnen och genom tjutet i Saids högra öra uppfattade han vagt: ”Vilket var ert primära mål?”

Det snurrade i Saids huvud. Han tänkte snabbt och insåg att han inte kunde svara likadant en andra gång. Han tittade ned på mannens händer men såg inget redskap. Däremot såg han nu ett bord i stål på hjul som han tidigare inte lagt märke till.

På bordet låg en hammare och en rad andra verktyg. Där fanns flaskor med olika vätskor och han registrerade något som såg ut som ett fisknät. Nu kände han även att tänderna på höger sida satt löst. Han svalde tjocka klunkar varmt blod. Hela ansiktet skrek av smärta. Paniken var påtaglig. ”Du får en chans till. Vilket var ert primära mål?” Rösten lät avmätt. Nästan uttråkad. Mannen sträckte sig efter något på bordet.

Saids nacke värkte när han vände sig om för att se vad som höll på att ske.

10

Mannen med den kritvita skjortan hällde upp något i ett vanligt dricksglas. Sedan fattade han en tratt med andra handen.

Said satt fortfarande tyst. Han visste att en fråga ställts men hade ingen aning om vad han skulle svara. På ett konstigt sätt kände han sig fascinerad över vad som höll på att hända. Nyfiken på vad mannen höll på med. Det kändes fortfarande overkligt, motsägelsefullt, att mannen som nyss hade slagit honom med våldsam kraft mest liknade en banktjänsteman.

Sedan kände han två händer greppa tag om huvudet och luta det åt vänster. Det knäckte till i nacken och Said tänkte: ”Nu blir jag förlamad.” Han viftade dock på tårna och kände fortfarande repen runt händerna, fast vid stolen.

Han såg mannen resa sig med glaset i ena handen och tratten i den andra. Said kämpade emot för att räta upp huvudet.

Hade ingen aning om vad som skulle hända men kände plötsligt en hetta stråla ut från höger öra och en sekund senare en ännu intensivare smärta breda ut sig från höger sida av huvudet och fortplanta sig ned genom hela kroppen. Smärtan fick ­honom att kasta sig bakåt så att stolen föll omkull.

Det sista Said uppfattade innan allt blev svart, var hur mannen med kepsen lugnt reste sig, sparkade till honom i bakhuvudet med sin blankpolerade skospets, och långsamt, långsamt promenerade ut ur rummet.

11

2. det stank av handsprit och svett från sjuksköterskan bredvid ­honom. Martin Roeykens sträckte ut sin ömmande rygg, tog ett djupt andetag och konstaterade genom det enda fönstret i operationssalen att det var beckmörkt ute. Generatorn brummade en bit bort. ”Åtta och en halv?” frågade sjuksköterskan. ”Det blir bra tack.”

Martin körde ned händerna i latexhandskarna tills sköterskan­ släppte taget. Det small till i det kaklade skolköket, numera Läkare Utan Gränsers operationssal i Lokichokio, norra Kenya. ”Då kör vi.”

Den kenyanske narkosläkaren satt vid patientens huvudända och antecknade i ett block. ”Ung man, okänd ålder …” Han sneglade på den sövda patienten.­­”… men ser väl ut att vara i tjugoårsåldern. Kördes in av några vänner på en dragkärra. Hade tydligen blivit stoppad på vägen, troligen rånad och sen skjuten. Ett skott i huvudet som du ser och ett i buken. Nittio i systoliskt tryck. Puls hundratjugo.” ”Kan jag börja?” frågade Martin. ”Det går bra.”

Martin fattade skalpellen. Den spänstiga huden spjärnade emot och han fick trycka till ordentligt för att skära igenom.

De fyra muskellagren bredde ut sig som korslagda solfjädrar.

Martin särade fibrerna som öppnade upp sig till det sista tunna lagret, bukhinnan. Han skar försiktigt varpå trycket släppte och tjockt, mörkt blod svämmade ut. Han förlängde snabbt snittet 12

från bröstkorgen rakt ned till bäckenet för att få fri sikt i hela buken. Nu kunde han i lugn och ro inspektera förödelsen. ”Omätbart tryck.” ”Tippa huvudet”, svarade Martin lugnt. Han kände sjuksköterskans oroliga blick i sidan.

Han förde tarmarna åt sidorna och konstaterade nöjt att tunntarmen endast fått en minimal skada. Den kunde lagas med några få ­suturer. Martin var trött och ville helst se sin säng innan soluppgången. De hade opererat ett tjugotal fall sedan föregående morgon. Lunch och middag hade intagits stående i omklädningsrummet.

Han fortsatte mot levern. Ingångshålet på utsidan av kroppen hade pekat åt levern vilket kunde förklara det låga blodtrycket. Det visade sig att den vänstra loben var söndertrasad av kulan och blödde ymnigt. Martin sträckte på sig och mötte narkosläkarens blick. ”Helvete.” ”Levern?” ”Det blir en lång natt”, sade Martin.

Narkosläkaren log och satte på radion. ”Okej Doc. Ta din tid. Han överlever.” ”Det låter betryggande.”

Salen gungade nu av ugandisk gospelmusik.

13

3. doften av nybryggt kaffe fick Martin att vakna till liv efter en hård natts arbete i operationssalen. Egentligen skulle hans kropp behövt vila i en vecka, men någonting höll honom tillbaka från att gå och lägga sig.

Han var trött. Förvirrad. Allting kändes overkligt. Han hade varit i Afrika en vecka och jobbat dygnet runt men ingenting var som det brukade. Flytet i operationssalen infann sig inte. Glädjen var nästan borta. Han kände sig ofokuserad. Seg. Sliten. Han ryste till när han tänkte på vad som hade hänt för några veckor sedan. Bråket med kirurgchefen på Karolinska sjukhuset.

Hur fan kunde det gå så åt helvete?

Han slöt ögonen och sög in den råa, fuktiga doften av kall natt som satt kvar i de tjocka stenväggarna. Han hörde ett taktfast dunkande från köket. Något blött som mötte en yta av metall. Utanför fönstret ett annat ljud: någon som drog ett föremål i gruset. Stannade. Fortsatte dra.

Han tog upp en Time Magazine från den kladdiga bords­ ytan med öar av intorkad öl från kvällen innan. Han rullade ihop tidningen, stötte bort stora sjok av intorkad stearin från träskivan.

Lokichokio.

Han hade aldrig tidigare hört talas om platsen. Allt hade beslutats mycket snabbt och han kände hur det spände över tinningarna vid tanken på vad han nu hade gett sig in i. Det var visserligen inte hans första uppdrag för Läkare Utan Gränser.

Men det var två år sedan det senast begav sig och då hade livet sett helt annorlunda ut.

Martin slog sig ned i en korgstol som bågnade under hans 95 kilo. Han lade upp fötterna på ett lågt soff bord. Fukten i 14

matsalen satt fortfarande kvar och väntade på att ersättas av den torra hetta som dagtid låg som ett lock över denna del av Kenya. Det enda som hördes var Rose som förberedde frukost i köket samt den begynnande kakafonin av morgonpigga fåglar utanför fönstret.

Han slöt ögonen, försökte njuta av lugnet som stod i bjärt kontrast till operationssalens slammer. Visste att han måste sova. Samtidigt behövde de honom borta på sjukhuset. Han skulle snart bli tvungen att titta till nattens opererade patienter.

Arbetet var på inga vägar slutfört. Och i vanliga fall skulle han inte känna något motstånd till arbetet, tvärtom. Kirurgin var hans liv. Men saker och ting var inte som de brukade.

Kaffet smakade gott, bryggt av Rose. Alltid något som kändes okej. För övrigt: tyst. Lugnt. Folktomt. Det lilla huset med sprucken, vitrappad fasad hade öppna dörrar. Färgglada ­tyger som stängde ute flugor. För tillfället var tygerna upphängda.

Ljumma fläktar letade sig in och värmde upp Martins ben. En mager hund tittade in, ignorerade Martin. Lugnet skulle snart ersättas av motorljudet från Landrovers, lastbilar som transporterade vattencisterner, högljudda fältarbetare som diskuterade försenade veckorapporter. Spikande och hamrande från något nytt hus som skulle byggas för att teamet skulle kunna expandera.

Martin hajade till när någon sade: ”God morgon.”

Bara en meter från där Martin satt stod en kvinna och sippade på en kaffekopp. Det såg ut som om hon stått där och betraktat honom en lång stund. ”God morgon”, sade Martin. ”Jag hörde inte att någon var här.”

Kvinnan framför Martin log snett och blottade en ojämn tandrad som gav henne ett charmigt, något annorlunda leende.

Hon hade rakt, kastanjefärgat hår uppsatt i en enkel tofs. En tunn, turkos sjal hängde runt halsen redo att lyftas upp och täcka håret. Den rutiga flanellskjortan såg ut att vara lånad av en pojkvän, två storlekar för stor. Skjortan hängde utanpå ett par 15

gröna kamouflagebyxor. Ett svart pengabälte runt midjan höll byxorna på plats. Hon var i hans egen ålder, knappt 40, trodde han. Men säkert två huvuden kortare än han själv. Kvinnans leende förvånade Martin. ”Jag märkte det.”

Martin kände sig förvirrad. ”Och vem … är du?”

Kvinnan tog två snabba steg mot Martin och sträckte ut sin hand. ”Nadine Zaoui. Och du är den nye svenske kirurgen i teamet.

Så mycket har jag förstått. Chauffören tipsade om någon som jag kunde ta en kaffe med.” ”Martin Roeykens.” ”Är det okej om jag slår mig ner?” ”Självklart.”

Nadine tog fram en stol. Sparkade av sig kängorna och drog upp fötterna. Hon började massera fotsulorna. ”Jag är bara på genomresa. Ska vidare upp till Turkana efter lunch.” ”Turkana?” ”Känner du inte till Turkana?” ”Nej.” ”Grattis.” ”Grattis?” ”Du har det framför dig. Turkana är ett helt fantastiskt område, ungefär sex mil norrut. Runt sjön Turkana, nästan uppe vid gränsen till Sudan. Flamingos, torra flodbäddar, stenlandskap, en natthimmel som fullständigt brinner av stjärnor …” ”Låter helt fantastiskt.” ”Det är det. Jag brukar mellanlanda här i Loki och hänga lite med Alex men sen skynda mig upp till sjön så fort jag bara kan.”

Det blev tyst. ”Alex Cantona. Din chef?” ”Jag vet. Jag fastnade i de vackra bilderna du målade upp.”

Martin tyckte sig notera en rodnad i den vackra kvinnans ansikte.

16

”Jag brukar bo hos Alex på vägen upp eftersom det inte finns några hotell här uppe. Och det är ganska så farligt att resa runt själv. För tjejer du vet.” ”Jag kan tänka mig det. Tur att du inte är blond.” ”Visst ja, du är ju skandinav. Gillar bara blonda tjejer.”

Martin drack av sitt kaffe. ”Så jag brukar få skjuts till Turkana. Alltid är det någon lastbil som ska dit upp. Eller så liftar jag med kineserna som har sina gruvor på andra sidan sjön.” ”Kineserna?” ”Det är inte så många som vet men det bor typ tusen kinesiska gruvarbetare bara på gränsen till Etiopien. Tusen kanske är en överdrift, men många är det.” ”Tänk vad mycket man inte känner till.”

Martin satt som paralyserad. Fullständigt tagen av Nadines skönhet. En bomb som trillat ned i hans frukost.

Nadine såg sig omkring. ”Det har blivit riktigt mysigt här. De måste ha målat om sen sist. Bättre än vanlig standard måste man säga.” ”Kanske det.” ”Kom igen. Du har väl jobbat i andra team. Sett betydligt sjaskigare ställen.” ”Förvisso.”

Martin visste inte vad han skulle säga. Allra mest ville han bara luta sig tillbaka och njuta. ”Vill du ha lite frukost?” frågade han. ”Gärna. Vad snällt.” ”Jag ska kolla om det finns något färdigt.”

Martin reste sig. Han fick bita ihop för att inte svimma av blodtrycksfallet. ”Ni kanske till och med har grönsaker här på landet. Det lär väl bli mest trista energikex i bilen kan jag tänka mig.” ”Grönsaker?” ”Ja du vet. Sånt som man blir stor och stark av. Det vet ju du allt om.” ”Jag?” 17

”Stora män.” ”Jag käkar mest kött och dricker för mycket öl.” ”Kanske en liten, liten tomat?” frågade Nadine. ”Jag ska se efter.”

Martin gick ut och bad Rose om lite bröd och ost. Hon skulle även steka var sitt ägg. Några färska grönsaker kunde hon inte få fram, torkan var för närvarande total. ”Så du är läkare?” frågade Martin när han kom tillbaka. Han drack av sitt kaffe. ”Antropolog.” ”Antropolog?” ”Jag vet. Det är inte så vanligt. Men jag har faktiskt gjort flera uppdrag för Läkare Utan Gränser. Fast just nu är det mest forskning som gäller. Min institution är i Paris.” ”Spännande.”

Nadine skrattade till. ”Äh. Så säger du bara. Det tycker du inte alls. Du är ju kirurg.” ”Jo, men verkligen. Hur länge har du jobbat i Turkana?” ”Typ femton år.”

Martin satte sig upp i stolen. Lutade sig framåt. ”Du får ursäkta min okunskap men vad gör en antropolog i praktiken?” ”Jag studerar mäns sexualitet.” Hon fixerade Martins blick. ”Sexu …?” ”Du vet, en sån som du måste väl veta allt om sexualitet.” ”Nu hänger jag inte med.”

Nadine brast plötsligt ut i ett skratt. Ett högt, befriande skratt som fick Martin att sluta tänka på sina svettiga händer. Hennes ögon försvann i små streck. Hela rummet verkade ha briserat i en enda stor skrattkanonad. ”Äh, jag driver med dig.”

Hon lade sin hand på Martins lår.

Han kände värmen från hennes hand. Sedan log han. Det var en glädjekänsla som började någonstans i ryggslutet och spreds hela vägen upp till nackhåret. Han log faktiskt. Sedan skrattade han till.

18

”Jaså”, sade Nadine. ”Vad?” ”Du kan le.” ”Tydligen.” ”Jag är verkligen glad att du var uppe så här tidigt.”

Martin satt tyst. ”Så att jag har någon att prata med menar jag.” Nadine knäppte upp den översta knappen på sin skjorta. Hon drog bort sjalen från halsen. ”Det blir lite ensamt att forska. Det är därför jag uppskattar stoppen här i Loki så mycket. Man får i sig lite sista civilisation innan eremitlivet tar vid.” ”Vilken tur jag hade som inte gick och la mig efter nattpasset. Inte varje dag man får en så här trevlig överraskning serverad till frukost.”

Martin mötte hennes intensiva ögon och kände hur varenda liten del av hans kropp föll pladask för kvinnan framför honom. ”Berätta mer vad forskningen går ut på.”

Nadine harklade sig. ”De unga … pojkarna där uppe initieras till att bli män i ­15–16-årsåldern. Då offrar man ett djur och de får sina första ­vapen av de äldre. Sen, för att på riktigt bli en man måste de helst döda en annan människa.” ”Du skämtar?” ”Det är sant. Och då får de ett ärr inristat på axeln. Men mest fascinerande är den nära relationen som uppstår mellan männen och deras djur. De tillbringar så extremt långa perioder i det torra landskapet. Alldeles ensamma. Flera månader åt gången så att de till slut börjar prata med djuren. De blir pojkarnas bästa vänner och senare även deras … hur säger man på engelska … sensuella objekt.”

En skrattgrop syntes i ena kinden på Nadine när hon log. ”Men de har inte samlag med djuren.” ”Skönt att du kan läsa mina tankar.” ”Visst är det”, fnissade Nadine. ”Så i slutändan fokuserade min avhandling på relationen mellan nomaderna och djuren.” ”Är du här nu för fortsatta studier? Samma sak?”

19

Nadine blev plötsligt allvarlig. Drog till sig knäna mot magen. ”Meningen var att jag skulle följa upp männen nu femton år ­senare. Men som du kanske känner till så har hela området blivit en krutdurk.” ”Det visste jag inte.” ”Människorna är otroligt fattiga och de flesta är arbetslösa.

Det bildas rövarband som härjar fritt över gränserna. Man stjäl boskap och transporterar dem med tåg till Nairobi eller Mombasa. Flera politiker i Nairobi har blivit anklagade för att hjälpa till. Massor av människor har blivit både fysiskt och psykiskt skadade.” ”Jag visste att Kenya var korrupt men …” ”Så jag fick för två år sen ett ganska så stort stipendium från National Council of Churches i Kenya. Nej, jag vet vad du tänker, jag är inte kristen.” Nadine strök med handen över sin sjal. ”Men det fanns pengar att söka. Så jag fick omformulera mina studier till att studera Conflict Resolution i regionen kring sjön.

Många folkgrupper är inblandade och kenyanska regeringen har misslyckats med all medling. Dessutom finns det ingen bra sjukvård för de skadade. Jordbrukarna blir plundrade av olika gäng nattetid. Nomaderna försöker man tvångsplacera så att man får kontroll över dem. Förevändningen är att man ska skapa skolor och sjukvård till dem.” Nadine fnyste till. ”Men de här människorna vill inte ändra sina levnadsmönster. Så otroligt korkat.

Det är kortsiktigt tänkande. Så äntligen har man insett att man måste förstå dessa problem på ett djupare plan. Och där kommer lilla jag in.”

Martin log. Han njöt av Nadines engagemang. Sög in hennes skönhet. Han var helt tagen. Kände sig omtumlad. Han var lite nervös och uppvarvad på samma gång. Han kunde inte komma ihåg när han träffade en så charmig kvinna sist. Hans tankar gick till första gången han och Johanna möttes på en räkfrossa.

En evighet sedan. ”Så den här gången började jag för knappt ett år sen med lite situationsanalys. Det blir kortare perioder i fält nuförtiden. ­Annars bor jag för det mesta i Nairobi.”

20

”Har du familjen där?” ”Nja.” ”Eller?” ”Pratar helst inte om det.”

Nadine tittade ned i bordet.

Martin avslutade sitt kaffe. Han kände sig oerhört nyfiken på Nadines familjesituation. ”Så när du åker till Turkana så bor du hos Läkare Utan Gränser?” ”Ja, och så gör jag dagsutflykter därifrån. De är såååååå gulliga

de där små aktivisterna. Brinner verkligen för vad de gör.” ”De är ofta rätt så speciella.”

Nadine lade huvudet på sned. ”Du är väl en riktig fälträv. En sån som är beroende av arbetet i Afrika och sen konsumerar sjuksköterskor i mängder kan jag tänka mig.”

Martin log. ”Det blir mest jobb för min del. Och vad har du kommit fram till?” ”Inget så här långt.” ”Det kanske tar tid.” ”Inget som jag tror har med konflikterna över gränserna att göra i alla fall. Mitt fokus den här gången är ju konfliktlösning mellan ­nomader och jordbrukare.”

Rose kom in med kaffekoppar, några torra chokladkakor, två ägg, fyra stekta brödskivor och en tallrik smör.

Ett orosmoln hade letat sig in i rummet och fått Nadine att dra upp axlarna.

Martin noterade förändringen. ”Tack Rose”, sade Nadine och fick ett varmt leende tillbaka. ”Var så god Miss Nadine.” ”Berätta”, sade Martin när Rose lämnat rummet.

Nadine tvekade. ”Äsch. Gud vad jag pratar om mig själv. Berätta du i stället.

Vem är du? Hur länge har du varit i Loki?” ”Jag kom hit för en vecka sen. Har knappt sett något annat än sjukhuset. Så det är väl precis som det ska vara.”

21

”Ålder? Gift? Barn?” Nadine kom av sig. ”Äh, sorry, alldeles för personligt. Jag kan inte rå för det. Har du varit mycket i Afrika?” ”En hel del.”

Martin tänkte på sina barn. Hur mycket han saknade dem.

Nadine skrattade. ”Vad?” ”Ni skandinaver.” ”Vad menar du?” ”Man får draaaa ur er information. Är alla lika fåordiga?” ”Inte alla. Det är lite tidigt på morgonen. Men jag vill gärna veta mer om din forskning.” ”Visst. Det senaste året har jag gjort intervjuer. Eftersom det är svårt att ta sig runt har jag fått hjälp av gamla vänner som skjutsar mig till byarna. I julas stötte jag ihop med några av dem som jag intervjuade på åttiotalet, män som varit med i mina tidigare studier.”

Martin lyssnade intensivt. ”Och …”

Nadine verkade tveka. ”Om det är hemliga resultat så behöver du inte berätta.” ”Det är inte det”, sade Nadine. Hon drog händerna genom håret. ”De berättade att en av byarna där jag gjorde ganska många intervjuer löstes upp någon gång i slutet av åttiotalet, typ åttioåtta.” ”Löstes upp?” ”Byn bara försvann. Den blev attackerad på något sätt.” ”Attackerad av vem?” ”Vet inte. Ingen vill berätta några detaljer. Alla människor i den där byn spreds för vinden så jag bad att få prata med några av dem som bott där, några som jag redan kände till. Jag sökte upp några av pojkarna, ja de var ju män nu och …”

Nadine tittade tveksamt på Martin. ”… de var så märkliga.” ”Hur då märkliga?” ”De var … trötta.” Nadine såg sig om. Leendet var borta.

22

Luften i rummet kändes plötsligt kvav. ”Några var extremt ­blyga. Vissa gick konstigt, haltade och klagade över smärta i händer och fötter.” ”Hade det hänt något speciellt?” ”Jag frågade men de sa nej. Men jag är ju ingen läkare. Jag visste inte riktigt vad jag skulle fråga om. En av männen verkade så efterbliven. Jag kom ihåg honom från åttiotalet, han var en skarp och kvick kille. Nu var han trög. Pratade långsamt. Och han haltade, kunde knappt gå.” ”Märkligt.”

Rose kom in med en perkolator full med svart kaffe. Mjölken var slut, sade hon. ”Det gör inget. Vill du inte ta en kopp med oss?” ”Tack. Men jag har mycket att göra Miss Nadine”, svarade Rose och avvek. ”Vi har ingen läkare i Turkana.” ”Ingen alls?” ”Nej, och det är synd eftersom jag påtalade de här konstigheterna för platschefen där uppe, Yven Rochels. Och även för mina handledare hemma i Paris. Jag skulle ju gärna ta emot lite extern hjälp. Några objektiva ögon som kunde titta närmare på det hela. Gärna en läkare …” ”Det låter onekligen spännande. Konstigt, men spännande.

Vad tror du själv det kan bero på?” ”Vet inte.” ”Och byn som löstes upp?” ”Ingen aning.”

Nadine tittade på Martin med sina intensiva ögon. ”Du har ingen möjlighet att …?” ”Jag? Nej, jag är helt låst på sjukhuset. Enda kirurgen.” ”Nej, det är klart. Kan ju aldrig skada att fråga.” Nadine ­tittade på klockan. ”Ops. Vad tiden går fort när man har kul. Jag måste hinna träffa Alex. Men vi kanske ses någon mer gång”, sade Nadine. Hon reste sig. Tog upp sin trunk. ”Ja, det vore verkligen trevligt.”

Nadine ställde sig i dörrposten. Väskan i handen.

23

”Doktor Roeykens?”

Martin log. ”Martin.” ”Det var verkligen kul att träffa dig.”

Martin fångade in det vackra ansiktet i motljuset från dörren. ”Det samma.”

Nadine lämnade huset.

Martin satt kvar en lång stund utan att röra på sig. Kände efter. Kom på vad det var som han kände: skrattet, det satt kvar i kroppen. Det var första gången han skrattat på mycket länge.

Det var en underbar känsla. Som efter en lång joggingtur, full med endorfiner. Kroppen kändes som gelé. Tung. Mör. Tillfreds.

Han slöt ögonen. Sparade Nadines ansikte på näthinnan.

Skrattgropen. Leendet. Värmen.

Sedan skrattade han för sig själv.

24

25

CHRISTIAN UNGE

AFRIKAS HORN, 1999 Soldaterna omringade jeepen och drog ut chauffören som slogs blodig till marken. Nadine skrek, försökte slå sig fri men vräktes ner och fick ett knä i ryggen. Det flimrade framför ögonen.

Sen, en säck över huvudet, det sista hon kom ihåg.

Den svenske kirurgen Martin Roeykens liv är i spillror. Han har flytt ett havererat äktenskap och det trygga livet som läkare i Stockholm för att arbeta med traumakirurgi i norra Kenya. Där faller han handlöst för antropologen Nadine Zaoui och anar en ljusning i tillvaron. När Nadine erbjuder honom att följa med på en forskningsresa i den osäkra Turkanaprovinsen tackar han nej, av pliktkänsla mot sina patienter. Nadine försvinner plötsligt och frågorna hopar sig. Förtvivlat kastar han sig in i jakten på en kvinna som han egentligen inte vet något om. Långsamt går det upp för Martin att Nadines forskning är en pusselbit i en medicinsk gåta, och att det finns en hemlighet så mörk att den till varje pris måste skyddas. Martins enda vapen är hans medicinska kunskap och envishet. Och drivkraften, Nadines skrattgropar som etsat sig fast på näthinnan. ”Om ni gillar att läsa böcker med snabba vändningar, mycket action och välskrivna personporträtt så är Turkanarapporten en bok för dig!”

– Pocketlover ”... när intrigen kommer igång är den svår att lägga åt sidan.”

– Tidningen Kulturen

Med efterord av Birgitta Ohlsson.

26 www.christianunge.com

omslag: Andreas Norrefjord