9789198037166

Mattias Edvardsson

Där framtidens fÜtter vandrar

Mattias Edvardsson

Där framtidens fötter vandrar

PARABELLUM

NORD AB FÖRLAG

Av Mattias Edvardsson har tidigare utgivits: Dit drömmar färdas för att dö (2012)

Citatet på sidan 252 är hämtat ur ”You´re gonna make me lonesome when you go” (1975) av Bob Dylan.

Citatet på sidan 256 är hämtat ur ”Han måste gå” (1960) med originaltext av Joe och Audrey Allison och svensk text av Gunnar Sandström.

© Parabellum Nord AB 2014 Formgivning Lennart Ökvist Teknik Felix Bridell Redigering Lennart Ökvist Tryck Bookwell, Finland www.parabellumnord.se ISBN 978-91-980371-6-6 Para 23

PARABELLUM

NORD AB FÖRLAG

Lille man, det är mycket man aldrig tror ska hända men ändå händer det och så finns det inget man kan göra mer.

Ulf Lundell, ”Inte ett ont ord”, Den vassa eggen (1985)

1.

Det är kväll när de ringer. Jag har sovit på soffan de senaste nätterna. Eller sovit och sovit, mest har jag vridit och vänt mig, skiftat kanal på teven och sprungit stafett mellan kylskåpet och toaletten. Så värst mycket sömn har det inte blivit. Därför har jag nu bäddat ner mig i sängen och hängt ett badlakan för sovrumsfönstret för att stänga ute gatlyktornas ljussplitter. Jag har experimenterat med öronproppar, men i stället bestämt mig för musik på hög volym. Vore det inte för att mobilen ligger och hoppar bredvid mig på sängbordet hade jag inte ens märkt att det ringde.

Jag förstår med ens att det är allvarligt. Det är en sådan röst, en förberedd röst. Mannen i luren har säkert harklat sig medan signalerna gick fram. Han artikulerar varje ord, stavelse för stavelse, långsamt och tydligt, som för att slippa upprepa sig. Rösten är mild, behaglig, återhållen. Det är inte första gången han ringer ett sådant här samtal.

Det gäller pappa. Mannen i luren presenterar sig som polis och sedan säger han att det gäller pappa. Johan Borg, det är väl min pappa?

Jag hämtar andan. Jo, han är min pappa. Och det uppstår en kort tystnad, två sekunder på sin höjd, men ändå tillräckligt för att världen ska hinna svindla. Det är ett sådant ögonblick nu. Världen stannar en stund och jag hoppas att jag drömmer, att allt bara är en illusion, att saker är och förblir och aldrig förändras. Att människor lever och inte dör.

Men pappa är död. Mannen i luren säger det två gånger och jag förstår att han är död.

Död? Han finns inte mer. Inte nu och aldrig mer. Hur kan något så självklart som en existens bara upphöra? Någonting

9

finns ena sekunden och nästa sekund är det borta, kommer aldrig mer igen.

Pappa är död och har troligtvis frusit ihjäl. Han har efterlämnat en del saker, tillhörigheter kallar mannen i luren dem, och nu vill han att jag ska komma och hämta dem på stationen. När min mormor dog för fem år sedan fick jag ett arv. Då satt vi på ett kontor, morsan, jag, moster och kusiner, lyssnade på en advokat och signerade papper. Jag förstår att det blir annorlunda nu. ”När ska jag komma?” frågar jag.

Vår konversation är mycket saklig och formell. En knappordig dialog helt utan känsloutbrott eller sentimentaliteter. ”Gärna så fort som möjligt.”

Jag vet inte om det är sorg. Jag vet inte hur man sörjer. Jag förstår att jag borde, att det förväntas av mig, men just nu känner jag bara skam.

Jag åker ner till stan och polishuset på Davidshall, men en ung kvinna i receptionen förklarar att jag gått fel. ”Du ska till polishuset på Porslinsgatan, borta vid Slussen”, säger hon.

Jag sjunker genom golvet. Hur länge som helst står jag kvar där och blandar min blick med poliskvinnans havsblå.

Och halvtimmen senare sitter jag i ett stort, sterilt väntrum på Porslinsgatan, med en nummerlapp mellan fingrarna och blicken nertryckt i golvet. Det luktar instängt och svett, några yngre killar med mössor nerdragna över ögonbrynen muttrar åt varandra i ett hörn, en kvinna drar en gnisslande barnvagn fram och tillbaka, en skäggig man i tweedkostym lutar huvudet mot nackstödet och blundar. Jag undrar varför de är här. Kanske för att förnya ett pass, för att anmäla en bortsprungen katt eller söka tillstånd för att slå upp en cirkus någonstans. Kanske för att hämta ut sin döde fars tillhörigheter.

10

Det är en blå plastsäck. Den väger inte mer än att jag kan hiva upp den på axeln. Kvittot skriver jag under utan att gå igenom säckens innehåll, trots att polismannen råder mig till detta. ”Det är lugnt”, säger jag. ”Jag kikar på det där hemma.”

På bussen känner jag mig förföljd av frågande, nyfikna blickar.

Vad är det för säck den där mannen släpar på? Några barn pekar och skrattar, kanske inte åt mig, men jag kryper ändå ihop på sätet, gör mig så liten jag kan.

Jag tänker på alla barndomens ensamma bussfärder genom stan, hur jag reste mig och stod vid dörrarna när jag plingat, hängde mig fram för att se bättre, pirret i magen, den krypande rädslan, och så lättnaden när jag upptäckte mamma vid hållplatsen. De där kramarna, busskramarna, var kärlek för mig.

Nu står jag på samma sätt, tjugofem år senare, med fingrarna om ledstången och väntar på att bussen ska bromsa in. I handen har jag en blå säck med min döde fars tillhörigheter.

Från hållplatsen på Lantmannagatan behöver jag bara snedda runt husknuten där thailändskan tar emot sina kunder i källaren, och snart står jag i porten och lastar upp säcken på ryggen igen.

När jag hunnit upp för första halvtrappan hör jag min granne vrida om nyckeln i sitt lås. ”Ska du flytta?” säger han och tittar på säcken. Han flämtar som en hund. Kinder, haka och hals har vuxit samman med bröstet och magen hänger som en deg över bältet. ”Nej... nej”, säger jag. För att släppa förbi honom måste jag skjuta in säcken till väggen. ”Det är min pappa.” ”Din pappa?” Hans blick förändras, ögonen dras ihop och de buskiga ögonbrynen sänks. ”Han är död. Jag har varit och hämtat hans grejer.”

Grannen ser skräckslagen ut och jag ångrar mig genast. Man pratar inte död med främlingar så här. ”Har han dött? Men det är ju fruktansvärt.” Han låter nyckelknippan dimpa ner i bröstfickan och möter mig sedan med böjt

11

huvud. Ett enda kort steg och han är så nära mig att jag kan känna honom andas. Han tänker krama mig, omfamna mig här i trapphuset. En sekund är jag övertygad om att det är det han vill. Jag har svårt att förhålla mig till situationen. Vi känner ju knappt varandra. Så sträcker han fram handen, hans mörka, håriga hand som är full av blemmor och sår, och rör försiktigt vid min arm. ”Det gör mig ont”, säger han.

En blå säck på golvet är allt jag har kvar efter pappa. Jag vänder upp och ner på den och sakerna trillar ut. Hans tillhörigheter, hans lösegendom. Jag har skrivit på ett kvitto, tillstått att jag mottagit kvarlåtenheten, men det är först nu jag ser den, ser vad som återstår, vad det blivit av min pappa. Det är det här han lämnar efter sig åt världen.

12

2.

Den blå säcken innehåller nästan bara kläder. En brynja, en lusekofta i blått och vitt, en jeansjacka och en mössa med öronlappar.

Jag håller upp alltsammans, plagg för plagg. Måste trycka fingrarna om näsan för att inte kväljas. I en byxficka hittar jag en morakniv, rostig och repig. I den andra fickan ett par håliga fingervantar och en skinnbörs, svart med portmonnäspänne. Inuti ligger fyra enkronor, några tandpetare och en skruvkork.

Under alla kläder hittar jag ett litet hårt paket, invirat i en plastpåse, omslaget med gummiband. Det är en skrivbok med svarta pärmar och tätt linjerade sidor. På första sidan står det skrivet med slängiga bokstäver, som om handen skakat när de tryckts dit: Det här är inget liv.

Jag läser det om och om igen. Det här är inget liv.

När jag bläddrar vidare trillar ett fotografi ut. Det singlar ner på golvet och jag måste böja mig för att plocka upp det.

Det är jag på bilden. Fotot är tilltufsat, ena hörnet söndervikt och rakt genom bilden går en reva som skär mitt ansikte mitt itu.

Vad kan jag ha varit? Nio, tio år. Jag sitter blickstilla och väntar på fotografens blixt. Ryggen är rak, blicken fokuserad, håret kammat.

Den där luggen som mamma klippte och borstade ner i pannan tills jag skrek. På fotografiet bär jag en skjorta, hårt knäppt i halsen. Det ser ut som om jag har svårt att andas. Jag minns inte skjortan, jag minns inte tillfället då bilden togs. Jag minns knappt pojken på fotot.

Sista gången jag såg pappa var jag på väg till Debaser med Ivan, en kille jag lärt känna på en av skolorna jag vickat på. Det var första gången vi umgicks utanför jobbet och vi hade druckit några öl och surrade så där uppspelt om allt och inget när vi genade genom

13

Jesusparken. Ölen och det vackra vädret hade gjort oss glada och förväntansfulla.

Där satt pappa på en bänk med en kvinna jag inte sett förut.

Jag såg honom på långt håll, övervägde alternativen: titta bort och låtsas som ingenting, dra Ivan i armen och välja en annan väg, en avmätt hälsning och inte mer, eller stanna och språkas.

Jag såg honom, höll fast honom med blicken, men inte förrän vi var alldeles framför honom upptäckte han mig. ”Charlie!”

Intill honom på bänken denna kvinna med korpsvart, stripigt hår, spröda axlar och kråkben. Hennes simmiga blick gled långsamt uppför mig medan hon sög på en cigarettstump. ”Det var länge sedan”, sa pappa och reste sig.

Han stod på skakiga ben och tycktes inte veta var han skulle göra av sina händer. Helst av allt ville jag slänga mig om honom och krama honom hårt, och någonting sa mig att han ville göra likadant. Men vi stod bara där, på några decimeters avstånd, och såg på varandra.

I ögonvrån såg jag Ivans ängsliga blick och kände att han ville iväg. ”Vem är han?” frågade pappa. ”En kollega”, sa jag.

Pappa log och visade sina bruna tänder. Han bar lusekofta och jeansjacka, kedja runt halsen, jeans och tilltygade loafers. Ur bröstfickan stack ett cigarettpaket fram intill de mörka solglasögonen.

Han såg sliten ut, smutsig, så mycket äldre på bara några månader.

Sedan vädret slagit om hade han antagligen lämnat härbärgena. De ställde en massa krav, det var så han brukade säga. Han tyckte om friheten. Jag är för fan vuxen. Han ville vara sin egen. ”Är det bra med dig?” sa han. ”Jodå, helt okej.” ”Du”, sa han. ”Du har inte en hundring att låna mig? Du får tillbaka den så klart. Men jag skulle verkligen behöva en hundring.”

14

Jag dröjde bara någon sekund, innan jag drog fram plånboken och hittade en hundralapp. ”Eller två? Har du två så gör du mig jävligt glad.”

Jag räckte honom två hundralappar. Han tog dem mellan tummen och pekfingret, prasslade ihop dem och sköt sedan ner dem intill cigaretterna i bröstfickan. ”Schyst”, sa han och hostade. ”Verkligen schyst.”

Jag såg på Ivan. ”Vi måste vidare. Vi ska på konsert.”

Pappa höjde handen och nickade. ”Du, förresten”, sa han. ”Hur är det med Al... med Albe...” ”Albin.” ”Just det. När får jag träffa honom?” ”Jag vet inte”, sa jag.

Det var sista gången jag såg honom.

Han kommer aldrig mer sitta på en bänk när jag råkar gå förbi.

Han ska aldrig få se Albin, aldrig någonsin. Albin kommer inte veta vem hans farfar var. Hans farfar kommer att leva genom andras berättelser, andras upplevelser, antagligen genom mina.

Hans farfar kommer bli den jag vill att han ska vara, den jag vill att Albin ska tro att han var. Jag kommer säkert ljuga.

På samma sätt som jag ljög för Ivan när vi knatade iväg uppför Falsterbogatan. ”Vem var det där?” hade han frågat.

Jag minns att jag drog på svaret. Jag skäms för det. Skäms för alla gånger jag ljugit, alla gånger jag förnekat honom. Nu när han är död skäms jag. ”Bara någon jag bodde granne med på Sankt Knut. Du vet hur det är, man vill inte vara otrevlig”, svarade jag.

Han var min pappa. Älskade jag honom? Jag vet inte längre. På slutet kände jag honom knappt, hade svårt att tänka på den man jag med vissa mellanrum sprang på i en park som densamme som

15

en gång hållit min hand längs Per Albin Hanssons väg, som gömt sig bakom ett träd och av misstag skrämt livet ur en tant, som alltid låtit mig välja den sista hästen på kupongen, den som skulle ge honom miljonerna, den pappa som kittlat mig med spindelfingrar i farfarsfåtöljen tills jag tjutit högt och mamma kommit springande med stekpannan i luften.

Vad är man för människa om man inte sörjer sin döde far? Och värre än så: om man känner en viss lättnad över att han är borta.

Sanningen är att jag förlorade honom för länge sedan.

Jag tänker: jag bär honom med mig nu. Jag är han. Allt som återstår av Johan Borg är nu jag. En blå sopsäck med kläder, kniv och skrivbok - och så jag. Länge försökte jag förneka det, intalade mig själv att genetikens spår är så suddiga att betydelsen är lika med noll, men år efter år fann jag honom i mig själv, upptäckte pappas rörelser och sätt hos mig själv, hans ord och tankar, hans ängslan och oro, hans ondska. Allt som han var, är nu i mig.

Det skulle kunna sluta där, men jag är inte den sista grenen på släktträdet Borg. Allt vi är har redan förts vidare. Min son är en del av mig och därmed också av honom. Fastän de aldrig fick träffas, lever min far vidare i honom.

16

3.

Jag önskar att jag hade stannat kvar. Så står det, med krokiga bokstäver i bläck som smetats ut. Den andra meningen i pappas skrivbok. Handstilen är stor och slängig och orden täcker en hel sida. Först: Det här är inget liv. Och sedan: Jag önskar att jag hade stannat kvar.

Det kan betyda vad som helst, men för mig betyder det bara en enda sak och en tår tränger fram i ögonvrån, en hård, skarp tår, ensam men förödande.

Värst av allt är att jag är glad att det blev som det blev. Jag är glad att han inte stannade kvar.

Min pappa var en helt vanlig pappa. Det var vad jag trodde tills jag började första klass på Kulladalsskolan i södra Malmö.

Vi bodde tvärs över gatan i ett bland hundratals identiska enplanshus, en skolåda med plåttak, en hamsterbur åt hamsterfolk som pappa sa. Skolgården var asfalt och en grön plätt som inte fick beträdas utan vuxet sällskap, och där emellan låg betongbunkern Hanna som skulle överleva en atombomb och dit skulle varenda kotte på Kulladal komma rusande om ryssarna och jänkarna började skjuta med kärnvapen på varann. Pappa sa att det fanns ett kösystem med nummerlappar, som i charken på Reveny, och fastän jag flinade vägrade han avslöja om han drev med mig. Du får väl se när kriget kommer.

Jag höll pappa i handen på skolgården, där flickorna i trean kritat upp en hopphage och rektorn hälsade alla nya föräldrar välkomna, vattenkammad och med en hand mot ryggslutet. Det skrällde i klockan på tegelfasaden och barnen formade raka led utanför dörren. Pappa kisade upp mot solen och log med öppen mun.

17

”Akta så inte fåglarna bajsar i halsen på dig”, sa jag och han böjde sig ner och kittlade mig i magen tills jag vred mig som en orm. ”Den där”, sa han och pekade diskret med tummen. ”Honom ska du hålla dig väl med. Hans farsa äger halva stan.”

Vid en träbänk längre ner på skolgården stod en pojke i dunjacka med pälskrage och höll sin mamma hårt i handen. Huden glänste som om den skrubbats med såpa och de stora blå ögonen for över skolgården som om han sett dagsljus för första gången. ”En riktig höjdare”, viskade pappa. ”Kommer man i onåd hos sådana kan de göra livet surt för en. Bättre att bara knipa och le.”

Jag fattade inte vad han menade. I mina ögon fanns det inte någon som rådde på pappa, inte någon som ens kom i närheten av honom. Pappa hade vunnit pris som Malmös bästa postare och mamma sa alltid att han var så stilig i sin uniform med det gyllene posthornet på bröstet. Jag visade gärna och stolt upp pappa för alla på Kulladal, ja för hela världen om den ville titta på. Han var en höjdare i min värld.

Vi stod där på led och väntade på att fröken skulle komma klapprande runt hörnet. Här skulle jag stå nu, morgon efter morgon, med min Salomonryggsäck och en förväntansfull min.

Pappa nöp mig i armen. ”Vad är det?” ”Hon, där borta. Hon med flätorna!” Han behövde inte peka.

Jag såg henne och förstod med ens. Det stod en aura av ljus omkring henne, en krater av skönhet i asfalten. ”Hon kommer bli farlig”, sa pappa. ”Tur att hennes pappa är polis.” ”Är han?” ”Men ha nu inte för bråttom med töserna. De ställer mest till bekymmer, ska du veta.” Pappa skrattade. ”Skynda inte att bli stor.

Det är man ändå så stor del av sitt liv.”

18

Men jag längtade ändå. Allting verkade så mycket lättare i vuxenvärlden. För mig var barndomen bara en tröskel man måste över, en trög uppförsbacke i motvind när hojen hängt sig i femmans växel.

Längst fram i klassrummet fanns en svart tavla som var grön och på den skrev fröken sitt namn med en gnisslande kritstump.

Sedan läste hon upp namnet med sin magstödsröst samtidigt som blicken svepte över våra huvuden i bänkraderna. ”Ingrid Styhre”, sa hon och det framgick tydligt att hon tyckte om sitt namn och tyckte om att höra det högt. Cykelstyret hade pappa kallat henne hela sommaren, sedan vi fått brev från Malmö stad om att jag skulle börja första klass på Kulladalsskolan i augusti. ”Viktigast av allt är regler”, sa Cykelstyret och lät skicka runt en spritdoftande blåstencil med skolans ordningsregler nedtecknade i punktform. ”Utan regler blir det kaos och anarki”, sa Cykelstyret och läste sedan högt upp punkt efter punkt.

Pappa och jag log åt varandra där vi satt vid min bänk. Cykelstyret fortsatte: ”Och varje fredag har vi gymnastik. Från april till september är vi utomhus och resten av året inomhus. Man får inte ha svarta sulor på skorna när vi är inomhus. Och alla måste duscha efter gymnastiken, med tvål och schampo.”

Pappas ögon snurrade runt som lotterna i länkargubbens gröna tombolalåda. Så många regler, så dåligt minne. ”Varannan tisdag åker vi till simhallen, jämna veckor blir det.

Tvagning sker både före och efter bad och samtliga barn ska ha badmössa.”

Cykelstyret bet ihop kinderna och lät en skarp blick fara fram över våra huvuden. Hon såg arg ut. Hon såg inte ut som någon som tyckte om barn.

19

”Alla skolböcker ska slås in med skyddspapper, samtliga kläder namnmärkas och i klassrummen bär vi alltid mockasiner”, sa hon och lyfte av sina läsglasögon från näsan. ”Har ni några frågor?”

Rådvilla ansikten vände sig mot varandra, skuldror sjönk samman och tiden tickade iväg på den stora klockan ovanför fröken Styhre. ”Vad bra”, sa hon.

Då sköt jag upp armen mot lysrörstaket. ”Jaha, vad vill du fråga?” sa Cykelstyret, och nu vreds vartenda ansikte i rummet åt mitt håll. ”Vet du vad gravitationen är?” sa jag.

Fröken svarade inte. Tittade på pappa i stället. ”Det är gravitationen som gör att allting faller till marken”, sa jag, ”Om du släpper dina glasögon kommer de ramla i golvet och det är tack vare gravitationen.” ”Jo, det har du rätt i”, mumlade Cykelstyret och såg sig omkring i rummet. ”Innan de upptäckte gravitationen fanns det folk som hoppade ut från berg eftersom de trodde att de kunde flyga”, sa jag.

Styret skrattade. ”Ja, det där vet jag förstås inte. Men nu ska vi gå en rundtur och titta på skolans lokaler.”

Stolarna skrapade mot golvet när tjugo förstaklickare och deras föräldrar tävlade om att komma först ut ur klassrummet. Pappa sa åt mig att skynda. ”Det är faktiskt sant”, sa jag. ”Jag har läst det i en bok.” ”Klart det är sant”, sa pappa och klappade mig på armen.

20

4.

Mamma har den vanliga blicken. I femton år har hon sett på mig så där, alltid likadant. Orimligt förvånad, som lever du fortfarande?

Och samtidigt jäktad, på väg, mitt i ett steg.

Jag känner mig objuden.

I urtvättad t-shirt och fluffiga inneskor, med sömniga ögon och trött ansikte står hon i dörren till villan med knähögt staket och en gräsmatta som verkar klippt med nagelsax. Den här gången är jag verkligen objuden, jag tränger mig på, aldrig förut har det varit så tydligt som nu. Det dröjer innan hon bjuder in mig. ”Har det hänt något?”

Jag nickar. I samma stund inser jag att jag borde förberett mig, haft en plan, något genomtänkt. Nu står jag stum och fåraktig i dörren till mammas nya, sköna liv, en värld jag aldrig varit inbjuden till, och får inte fram ett ord. ”Det är pappa”, säger jag till slut och tar av mig kängorna i tamburen. ”Pappa? Vad är det med pappa?”

Jag svarar inte. Jag vet inte varför jag drar ut på det, om det är av omtanke, något slags respekt, vet inte ens om det är för mammas eller min egen skull. Tänker hon någonsin på honom efter alla år?

Kan en människa suddas ut, någon du haft så nära, som du delat ditt liv med? Kan en människa brytas ner i bara minnen?

Fotografier i ett kantstött album som plockas fram om längtan pockar på. Har det ens gått en enda dag de senaste femton åren, en enda dag utan att jag tänkt på pappa? Hans ord i skrivboken: Jag önskar att jag hade stannat kvar. Jag vill säga: Det gjorde du.

Pappa, du stannade kvar! Vi gick alltid tätt intill varandra. ”Tänker du någonsin på honom?” frågar jag när vi kommer in i köket. Mamma har fått bråttom att städa undan från bordet: glas,

21

tallrikar och bestick göms undan i diskmaskinen och ersätts av en blomma på en duk. Hon verkar fundera på svaret, tuggar på orden och väger dem på tungan. Hon är rädd om mig. Jag tänker så: hon vill skydda mig, skona mig. Jag har en bild av pappa och hon vill inte trasa sönder den. ”Det är så länge sedan nu”, säger hon. ”Ibland känns det som ett helt annat liv. Jag har blivit gammal, Charlie. En gammal tant.”

Det sista säger hon med ett skratt. Men det här går inte att skämta bort och det märker hon med ens. ”Förlåt, det var inte meningen. Visst tänker jag på pappa ibland. Vi hade ett liv ihop.

Men jag antar att jag försonats med insikten om att det var så här det blev.”

Hon samlar sig, sätter ner kaffekannan och tittar på mig. ”Vad är det med pappa? Har han hört av sig?”

Jag vet inte hur jag ska säga det, så jag säger det bara rätt ut: ”Han är död.”

Hon drar ett djupt andetag mellan tänderna. ”Åh nej!” ”Jag har varit hos polisen och hämtat hans grejer. De säger att han frös ihjäl. Det var visst någon kamrat som larmade och så hittade de honom i Rörsjöparken.” ”Usch.” Hon grimaserar med hela ansiktet och samtidigt ser jag pappa framför mig, ser honom med frusen hy och snö i skäggstubben, blå kinder och ögon som försvunnit. En bild jag hittills flytt och nu hastigt skakar av mig igen. ”Älskade vän”, säger mamma och kramar om mig. ”På sätt och vis blir det kanske bäst så här.”

Bäst? tänker jag. Bäst för vem?

Hon säger att det varit jobbigt för oss alla, att vi alla har lidit, och jag tror på henne, men kan inte låta bli att tänka att vi båda två skämts mer än vi lidit, att våra plågor utgått från oss själva, från våra upplevelser och inte pappas. För vem är det bäst att han nu är död? ”Det var inget värdigt liv han levde.”

22

Vi sätter oss på var sin sida om köksbordet och väntar på kaffet som porlar i maskinen. Jag vet inte vad ett värdigt liv är. Jag vet inte vem som avgör vad som är ett värdigt liv eller om jag tycker att de som inte lever värdiga liv bör dö. ”Hur är det med Albin?” ”Bra.” Jag förstår att hon väntar sig mer, men vet inte vad jag ska säga.

Jag tänker i stället på pappa. ”Hur ofta träffas ni?” säger hon. ”Ibland, då och då.” Jag rycker på axlarna. ”Det är inte lätt med Boel. Hon har ju fullt upp med sitt.” ”Men du har rätt att träffa honom, Charlie! Och Albin har rätt att träffa sin far. Annars får du gå till domstol. Bosse är god vän med en jurist som...” ”Det är lugnt, mamma. Jag ska prata med Boel.”

Hon sjunker ihop, ser ledsen ut. Det tar tid att förstå att någon är borta. All förändring måste få ta tid. Pappa har varit borta i tjugo år, men nu vet vi att han aldrig kommer tillbaka. Kanske har mamma, precis som jag, under alla dessa år, dessa tjugo långa år som sjunkit undan så lätt, också levt ett parallellt liv i en parallell värld. Vid sidan av mitt eget liv, mitt riktiga, har det alltid funnits ett annat liv, där pappa aldrig blev sjuk och lämnade oss, ett liv där spriten inte tog honom, där han och jag och mamma lever kvar i hamsterburen på Kulladal och ser solen gå upp och ner alla våra dagar. ”Jag hittade hans skrivbok. Han har fört en massa anteckningar, en hel bok full med dem. Så fort jag orkar ska jag läsa dem.” ”Ska du verkligen det? Det kanske är bättre att låta det vara.

Man ska inte rota i det gamla, Charlie.”

Mamma reser sig upp. Kaffet har runnit ner. ”Han hade ett foto i boken”, säger jag. ”Ett gammalt foto på mig.”

23

Hon lyfter kannan med darrande hand och ser på mig. ”Jag hade nästan glömt”, säger jag.

24

5.

Jag hade haft förhoppningar på skolan. Egentligen borde jag ha varit en mönsterelev, en lärares dröm, men så blev det inte.

Varje morgon korsade jag Velandergatan med hoppsasteg och studsade in i klassrummet på Kulladalsskolan med en sprittande nyfikenhet i kroppen och en sjudande lust att lära. Jag längtade efter kunskap. Världen var stor och svårbegriplig och full av frågetecken, och vem kunde räta ut dem om inte en utbildad lärare? Ända sedan kallelsen kom i brevlådan hade jag räknat dagarna och nu sprang jag äntligen de femtio meterna bort till lärdomens borg i korsningen Velandergatan - Per Albin Hanssons väg. Kvart i åtta på morgonen stod jag nykammad utanför tegelkolossen och väntade.

Klassrumstystnaden. Tjugo livliga sjuåringar trycktes ner i var sin träbänk och förvandlades till statyer. Vilken fascist som helst hade jublat, själv var jag full av frågor.

Fröken Cykelstyre puttade ner glasögonen på nästippen och såg på mig med tilltagande irritation när frågearmen ännu en gång for upp mot taket. ”Ja, Charlie. Vad är det den här gången?” ”Min pappa säger att det tar åtta minuter för solens strålar att nå jorden. Är det sant? För i så fall kan ju solen ha slocknat nu utan att vi vet om det.”

Cykelstyret suckade tungt bakom katedern. ”Nu var det ju inte solen vi skulle prata om, utan Skåne. Vi skulle titta på Skånekartan, inte sant?” ”Jo, det är sant. Fast jag tyckte ändå det var en ganska viktig fråga, för om solen har slocknat så kommer inte Skåne att finnas kvar särskilt länge, för utan solljus kan inget leva.”

25

”Men solen har inte slocknat, Charlie.”

Nu hade hennes kinder blivit röda och Cykelstyret gjorde sitt bästa för att styra bort mina envisa frågor. ”Hur vet du det?” sa jag. ”Stämmer det inte som min pappa säger, att det tar åtta minuter för solens strålar...” ”Jo, det stämmer. Men jag vet att solen inte har slocknat. Jag är din fröken och jag vet sådant. Nu vill jag inte ha fler frågor om något som inte gäller Skåne.”

Hon vände sig demonstrativt bort från mig. Vid katedern hade hon rullat ner Skånekartan och med pekpinnens hjälp tog hon oss med på en snabb färd runt landskapet. Rabblade ortsnamn: Malmö, Helsingborg, Kristianstad, Ystad och tillbaka igen.

Det gick inte. Jag kunde inte hålla mig. Armen for upp och viftade ivrigt. Jag sträckte mig över bänklocket, hasade mig upp tills bara mockasintårna snuddade vid golvet, och när fröken fortfarande inte såg mig, ansåg jag mig nödd och tvungen att ge ifrån mig små kvävda ljud. Till slut vred hon runt hela sin kulstötarkropp och väste åt mig: ”Vad är det nu då, Charlie?” ”Är det sant att Skåne är platt? För pappa säger att Skåne är platt, fast en gång var vi på utflykt med mina kusiner och då kom vi till något som heter Brösarps backar och där var inte alls platt...” ”Skåne är platt, din pappa har rätt”, avbröt Cykelstyret vars ögon nu stod rätt ut, som om det kokade inuti skallen på henne.

Hon andades tungt och återgick till kartan med pekpinnen.

Det fanns mer Skåne att plugga in: sjöar, åar och ett vattenfall.

Skolan var en besvikelse. ”Jag trodde vi skulle lära oss en massa”, sa jag till pappa. ”Tänk så mycket det måste finnas som jag inte vet, som ingen i klassen vet, men när jag frågar blir fröken bara arg. Trots att jag räcker upp handen och väntar på min tur.”

26

I stället ägnade vi timme efter timme åt bokstavsstenciler i alfabetisk ordning. En hel vägg i klassrummet upptogs av plastfack med dessa stenciler. Först när man skrivit stora A femtio gånger på rätt sida av de heldragna linjerna tilläts man återvända till bokstavsväggen för att gå vidare med lilla a.

Alfabetet var en oändlig uppsättning stenciler. Tjugoåtta stycken närmare bestämt, för på den här tiden, i mitten på åttiotalet, var W ännu inte en godkänd bokstav, vilket inte minst upprörde min klasskamrat William, som undrade hur i hela friden han skulle kunna skriva sitt namn om W inte fanns.

Alla dessa stencilövningar övervakades av fröken som marscherade mellan bänkraderna med bestämda toffelsteg, händerna i en stram knut mot ryggslutet och huvudet piskande från sida till sida á la tennispublik. Att slinta utanför linjerna på stencilen betraktades som ett grovt övertramp. Att viska med bänkgrannen åthutades med mordiska blickar. Att kalla fröken för Cykelstyret skulle visa sig rendera i uppläxning á la Hitlerstajl och direktskjuts till rektorsexpeditionen.

Cykelstyret var polis och stencilist. Den kunskap som förmedlades i klassrummet på Kulladalsskolan, mellan betongbunkern Hanna och gamle folkhemsbyggarens barndomsgata, var fyrkantig och kom i form av monologer från katedern eller rabblade ramsor. Onyanserad fakta och heliga sanningar stängda för diskussion. Nyfikenhet var inte en tillgång, bara till besvär. Jag var en jobbig elev, jag som längtat så efter att börja skolan. ”Jag ska snacka med dem”, sa pappa.

Mamma stack ut huvudet från köket och såg på honom. ”Är det en så bra idé?”

Hela pappa var en handling, ett infall. Ett hjärta och en rörelse.

Redan nästa eftermiddag stod vi på rektorsexpeditionen. ”Kan man inte flytta upp honom i tvåan direkt? Det är ju en begåvad grabb. Jag vill inte gå så långt som att kalla honom geni,

27

vi har inte gjort något IQ-test eller så, men han behöver i alla fall mer intellektuell stimulans än han får i sin nuvarande klass.”

Rektorn stirrade på pappa som om han rymt från hispan. Så vände han sig mot mig med medlidande i blicken. ”Jag ska tala med Charlies fröken”, sa han. ”Givetvis måste Charlie känna att han utvecklas.”

Pappa log segervisst, skakade rektorns hand och med högburet huvud gick han framför mig över skolgården. ”Vad var det jag sa? Nu ska du se att det blir andra bullar”, sa han med stjärnor i ögonen och knuffade till mig i sidan när vi kommit ut på Velandergatan.

Jag blev inte uppflyttad i tvåan. Däremot förvisades jag allt oftare till skamvrån, den hörna i klassrummet där olydiga barn, ögontjänare och upprorsmakare, erbjöds en möjlighet att tänka över sina orätter och bli bättre människor. Tio minuter i skamvrån var standardstraff för småprat och viskningar, blyertsklotter på bänklocket, tuggummin eller sugtabletter i munnen. Dock var straffskalan väl tilltagen. När Daniel haft med sig ett nummer av Aktuell rapport och tio upprymda grabbar stått hukade med strutshalsar nerkörda i hans bänklock på förmiddagsrasten, hade han tilldömts en hel timme i skamvrån samtidigt som tidningen, som Daniel knyckt ur sin pappas verktygslåda, konfiskerades av Cykelstyret för att aldrig mer omnämnas.

Vi sjöng psalmer. Cykelstyret satt på pallen bakom tramporgeln och lade ackord på ackord med sina korvtjocka och rödflammiga fingrar. Trots att hon enligt all hörsägen ännu var ogift glänste en stor guldring på hennes vänsterhand. Någon fingerfärdig dans var det inte tal om: händerna attackerade tangenterna som var de ett slaktdjur.

Och vi sjöng med. Härlig är jorden, härlig är guds himmel. Härlig är själarnas pilgrimsgång. ”Vad betyder pilgrimsgång?” frågade jag.

28

”En pilgrim”, sa Cykelstyret. ”Det är någon som åker till en helig plats.”

Jag räckte upp igen, men hon viftade genast ner min hand. ”Nu sjunger vi Barnatro.”

Vi stod upp i bänkarna och jag klämde i ända från tårna i refrängen. Jag tyckte om höjningarna, där man verkligen fick sjunga ut. Några flickor tittade snett på mig och fnissade med händerna för munnen, men jag lät mig inte nedslås. Inte ens när Cykelstyret, mitt under pågående orgelspel, spände blicken i mig och såg så där brinnande förbannad ut som om hon strax skulle spricka, lät jag mig skrämmas till tystnad. Jag sjöng för allt vad tyget höll.

Mitt i sången drog Cykelstyret åt sig händerna, sköt ut pallen och for upp från orgeln. ”Om du försöker göra dig lustig på något vis så har du misslyckats, unge herr Borg!”

Jag protesterade tamt, försäkrade att jag inte haft några sådana avsikter. Men hon lyssnade inte. ”Du verkar tycka så mycket om att sjunga att jag föreslår att du kommer fram här och gör det.”

Hon pekade på platsen intill sin orgel. Ville att jag skulle stå där i ensamt majestät och sjunga inför klassen. ”Jag kan sjunga lägre, fröken. Det var inte meningen att...” ”Nu kommer du fram här, ögonaböj!”

Så där stod jag sedan, med nacken böjd och blicken i golvet.

De fluffiga mockasinerna med tår som rörde vid varandra. Och jag sjöng, lågmält och anonymt: Blott en dag, ett ögonblick i sänder.

Allt medan dagen mörknade utanför fönstren.

29

6.

Min pappa var bäst i världen på fotboll. Åtminstone bäst i Malmö, eller bäst på Kirseberg. Han berättade ofta och gärna om inlägget från vänsterkanten som han nickat in och som kvitterat IFK:s 2-1-ledning på bortaplan, hans berömda dribblingsrajder på Hästhagens IP och den legendariska straffen mot BK Flagg i Baltiska Hallen.

Framför Tipsextra i soffan var han ännu bättre, upplyste högljutt och inte alltid så vänligt spelarna i Liverpool och Manchester United om hur man slog en riktig bredsida, eller fick till den perfekta volleyträffen. En lördag prickade han in tretton rätt på Stryktipset, välte ut popcorn över golvet och skrek sig blå i fejset, bara för att minuten därpå konstatera att utdelningen stannat vid 138 kronor. Men pappa var av seglivat virke, drömmen om storvinsten levde kvar.

Han gick med mig längs Per Albin Hanssons väg. Jag var ombytt, iförd begagnade Lottoskor och en klarblå träningsoverall med KFF-emblem på bröstet. Pappa hade stuckit ner gårdagens Arbetet i mina strumpor och i famnen bar jag en svartvit läderkula med Roy Anderssons autograf. På väg till min första träning med knattelaget på Kulladals IP. Vi cirkulerade kring planen medan pappa berättade för alla om sina egna fotbollsframgångar, klappade mig på axeln och sa att det nu var dags för ättelägget att ta över. Tränaren blåste i sin pipa och ett lämmeltåg av smalben stapplade ut på grusplanen och omringade honom för upprop. ”Och här har vi Charlie, som är ny i laget. En applåd för Charlie.”

Medan händerna klappade såg jag viskningarna. Grabbarna från klassen, från skolgården. Jag såg deras flin.

30