9789198031652

PATRIK STIGSSON

Första kapitlet

– Vi måste samla alla till ett koloniråd, sa Pabbel. Det som hänt är citron.

– Det är värre än citron, sa Myra. Det är blodapelsin.

De båda grybbingarna stod utanför farbror Frogas frukttorn.

Frogas själv stod i dörren och lyssnade på dem. I handen höll han en halväten banan. Han hade aldrig sett Pabbel och Myra så här uppskärrade. Deras ansikten var bleka och de stammade fram orden.

– Davvad och Polp är försvunna, sa Pabbel.

– Just det, fortsatte Myra, och när vi såg att din flotte var borta, så trodde vi att du också försvunnit. Vi sprang raka vägen hit.

– Men nu ser vi att du är här, sa Pabbel, för det är väl du?

– Vem skulle det annars vara? sa Frogas.

– Vi trodde att det som hänt Davvad och Polp kanske hänt dig också. Att du blivit osynlig eller uppäten av ett djur eller bortrövad eller ...

– Nej, det har jag inte, avbröt Frogas. Självklart är jag kvar i dalen, vart skulle jag annars ta vägen? Kom in och sätt er. Ni ska väl inte behöva stå här utanför dörren som två tiggare.

Pabbel och Myra klev in i tornet och slog sig ner i varsin mossfåtölj. Frogas bröt en klase röda vindruvor och en handfull krusbär från tornväggen, han plockade ett par mandariner och några nötter och la alltsammans i träskålen på soff bordet.

Trots att det var senhöst var luften varm. Fönstret stod öppet 7

och en ljum vind letade sig in. Bofinkarna kvittrade och i fjärran hördes en skogsduva kuttra. Nere vid sjön gjorde grybbungarna Fjonte, Ynkol och Valva som vanligt sitt bästa för att reta gallfeber på någon. De ropade den ena ramsan elakare än den andra.

Frogas båda gäster tog för sig av bären. Mellan tuggorna fortsatte Pabbel att prata: – Davvad brukar alltid sitta på gräset utanför sitt torn och äta tvärklyftade glasäpplen med aprikosgelé till frukost. I morse när jag gick förbi för att fråga om han ville följa med till grybbingbyn, så fanns han inte där. Jag fortsatte ensam, och halvvägs till byn träffade jag Myra. Hon berättade att Davvad är försvunnen från dalen.

– Sen såg vi tant Bylla, sa Myra. Hon låg som vanligt på alla fyra utanför sitt torn och rensade ogräs. Hon sa att Polp också är borta.

Varken han eller Davvad har synts till på ett tag.

De stoppade varsin mandarinklyfta i munnen och tittade på Frogas. När Frogas inte sa något fortsatte Myra: – Dörren till Davvads torn var inte låst, så vi klev in. Vi letade igenom rummen för att se efter om han låg sjuk där inne. Sen klättrade vi upp till utkikskorgen i toppen för att kolla om han kanske hade fastnat nånstans. Men det hade han inte. Tornet är tomt.

– Vi måste samla alla till ett koloniråd, sa Pabbel, och berätta att Davvad och Polp är försvunna, så att alla kan vara på sin vakt. Om det är en köttbjörn som stryker omkring, menar jag.

Farbror Frogas plockade till sig ett par vindruvor, lutade sig bakåt i fåtöljen och la upp fötterna på bordet.

– Om en köttbjörn ätit upp Polp och Davvad är den nog inte hungrig längre, sa han.

– Nej, inte just nu kanske, sa Pabbel. Men det blir den väl så småningom. Har den fått smak på grybbingar så vill den ha fler.

Det vet man väl, hur köttbjörnar är.

– Jag håller med Pabbel, sa Myra. Vi måste samla alla till ett 8

koloniråd, och det på momangen.

– De flesta vet redan att Davvad och Polp är borta, sa Frogas.

Såna rykten sprids snabbare än vinden. Inte mycket lönt att kalla till rådslag. Alla har fullt upp med skörden nu. Jag är faktiskt redan klar med min. Det finns bara lite nötter och sötmandlar kvar längst ut på grenarna uppe i toppen. I eftermiddag ska jag till byn och göra vinterinläggningar. Jag har hittat ett riktigt bra recept på hallontryfferad päronpasta som jag tänkte prova i år. Hur går det för er? Har ni skördat era torn?

Pabbel och Myra stirrade gapande på Frogas.

– Om ni inte har det, fortsatte Frogas, så tycker jag ni ska göra det, i stället för att oroa er för vad som hänt Davvad och Polp. Rädsla sprider sig som en sjukdom, och snart kan hela kolonin vara smittad.

De båda grybbingarna begrep inte hur farbror Frogas kunde vara så lugn. Att två kamrater var spårlöst borta verkade inte bekymra honom det minsta. Vad de inte visste var att farbror Frogas kände till vad som hänt. Polp hade kommit till hans torn med gråten i halsen och berättat att Davvad, som var Polps allra bästa vän, hade hittat en flaskpost med ett meddelande från en prinsessa. På lappen i flaskan hade det stått att prinsessan behövde Davvads hjälp.

Davvad hade lämnat Grybbingdalen för att rädda henne.

Polp hade sagt att han tänkte ge sig av för att leta efter sin vän.

Han hade frågat om han fick låna Frogas flotte, som låg förtöjd vid sjön Silverslantens brygga. Frogas hade sagt nej först, men när han förstod att han inte skulle kunna hindra Polp från att lämna dalen, så hade han låtit honom ta den. Det var trots allt bättre att Polp for iväg på flotten än att han gick ensam till fots genom den farliga Rovskogen. Frogas hade skickat med Polp en tunna som han haft stående i källaren. I tunnan fanns månmagi, och den skulle hjälpa Polp om han råkade riktigt illa ut.

Frogas trodde inte att han skulle få återse vare sig Davvad eller 9

Polp. Allt var annorlunda i den stora världen på andra sidan Rovskogen. Där fanns pampiga slott, stora städer och ett blått jättevatten som kallades havet. Men mest av allt så vimlade det av faror: opålitliga långryggar, raggklädda bestar, trollkarlar, ficktjuvar, häxor och troll.

Frogas hade drömt om att någon gång få besöka stora världen och med egna ögon se en del av allt det märkliga och storslagna som fanns där. Sånt som han bara hört talas om i skrönorna. Men han visste att det var omöjligt. Grybbingar kunde inte överleva där.

Medan han lyssnade på Pabbel och Myra funderade han på hur han bäst skulle kunna lugna dem utan att avslöja det han visste.

– Jag tycker ni ska ta det lite sirap, sa han. Davvad kan hitta på vad som helst. Ni minns väl när han klättrade upp i en gran och försökte fånga en fågel som han påstod värpte guldäpplen?

– Han är tokig, visst, sa Myra. Men han kan väl inte ha lämnat dalen frivilligt?

– Det har kanske flugit in nåt i hans huvud, och så har han stuckit iväg, sa Frogas. Sen har Polp traskat efter honom. De är nog inte så långt borta.

– Men det som flugit in i Davvads huvud kanske flyger in i våra huvuden också, sa Pabbel. Och då försvinner vi, precis som han!

– Nej, skrattade Frogas, jag menar inte att det verkligen har flugit in nåt i Davvad. Jag menar att han har fått en galen idé. Ett infall som han har känt sig tvungen att följa.

Pabbel blängde argt på Frogas.

– Det spelar väl ingen roll om det som gett sig på Davvad kan flyga eller inte. Har det ätit upp honom så kan det äta upp oss också!

– Jag håller med Pabbel, sa Myra. Det som ätit upp Davvad kanske inte kan flyga, men i stället kanske det springer väldigt fort. Tror du att du kan springa ifrån en riktigt snabb och hungrig köttbjörn eller varulv, Frogas? Du som är så gammal att du går med käpp?

10

– Davvad har fått en tokig idé bara. Jag är ganska säker på att ni båda är alldeles för stjälk för att få såna infall.

Pabbel drog efter andan och reste sig.

– Nu går du för långt, Frogas, sa han. Att kalla oss stjälk när vi kommer hit för att varna för ett blodtörstigt rovdjur, eller nåt ännu värre, det är verkligen maskäpple.

– Det är värre än maskäpple, sa Myra. Det är syltmögel. Är det nån här som är stjälk, så är det du. Nu samlar jag och Pabbel alla fruktgrybbingar till ett koloniråd.

– Det gör vi, sa Pabbel. Och du är inte välkommen.

– Ja, ja, suckade Frogas och reste sig han också. Det där med att ni är stjälk bara slank ur mig. Det var dumt sagt. Jag tar tillbaka det. Jag menar bara att Davvad inte är som vi andra. Han lider av nyfikenhet. Det är säkert den som dragit iväg med honom.

Pabbel och Myra lämnade Frogas utan att tacka för frukten. De sprang uppför grässlänten och stannade först när de nådde krönet, där Rovskogens granar tog vid. Där vände de sig om.

– Tänk att det finns de som säger att den där gubbstrutten är den klokaste i hela dalen, sa Myra.

– Ja du, det är verkligen konstigt. Pabbel skakade på huvudet.

Han är ju värre än ett plommonkvalster.

Nedanför dem reste sig frukttornen mot himlen. Löven hade börjat gulna. Flera av deras kamrater klängde omkring på tornväggarna och plockade frukt, bär och nötter. Andra var med fyllda korgar på väg till grybbingbyn på andra sidan sjön, där de skulle koka fruktmos, knåda nötkräm och vispa bärkompott inför vintern.

– Nu vet vi i alla fall vad vi måste göra, sa Myra.

– Japp, ett koloniråd ska det bli. Och det utan fåntratten Frogas.

11

– Jag hälsar alla välkomna till detta koloniråd, sa farbror Frogas.

Han stod på den flata sten som kallades pratstenen, och tittade ut över grybbingarna som satt på gräset i en halvcirkel framför honom.

Deras färgglada hårbollar lyste i solen.

– Det var Myra och Pabbel som ville att vi skulle samlas. Alla har rätt att begära ett koloniråd, men det måste vara nåt allvarligt som hänt. Först tyckte jag inte att vi behövde träffas. När jag funderat en stund så ångrade jag mig. Det är nog lika bra att alla får säga sitt hjärtas mening. Det var längesen vi var samlade så här. Jag vill minnas att det senaste gången handlade om att knösgrybbingarna krävde mer betalt för sirapen och …

– … det som har hänt nu är mycket värre än allvarligt, avbröt Pabbel. Han reste sig och gick fram till pratstenen. Frogas klev ner och lämnade plats för honom.

– Det som hänt är blodapelsin. Davvad och Polp är spårlöst borta.

– Jag håller med Pabbel, sa Myra och klev upp på pratstenen. Vi vet inte om de blivit osynliga, bortrövade, uppätna eller gått vilse.

Men vad det än är som hänt dem, så kan det hända oss också. Vi måste rädda oss innan det är för sent.

Hon tystnade. Blicken rörde sig från den ene grybbingen till den andre.

– Vi ska lyssna på alla som vill säga nåt, sa Frogas och klev tillbaka upp på stenen. Ordet är fritt. Vad tycker ni att vi ska göra?

Just när Frogas sagt detta såg han en kutryggig gumma runda ett av tornen och med släpande steg närma sig. Hon gick framåtböjd, stödd på en knotig träkäpp. Det långa grå håret hängde i tovor och nådde ända ner till marken. På hennes ena axel satt en vit snigel, stor som halva hennes huvud. Gumman stannade en bit bakom de församlade grybbingarna.

När Frogas förstod vem det var stack det till i hans bröst. Han kände en besynnerlig blandning av förfäran och hopp. Han nick12

ade försiktigt mot fru Ruka, men hon besvarade inte hälsningen.

Det var tyst en stund. De församlade grybbingarna satt sammanbitna och sorgsna. Pabbel och Myras ord hade inte kommit som någon överraskning. Alla visste att Davvad och Polp var försvunna.

Knuker, en fullvuxen grybbing med mörkbrunt hårburr, buskiga ögonbryn och en stark och senig kropp, var den förste som bröt tystnaden.

– Vet vi säkert att de har lämnat dalen? frågade han med kärv mörk röst. De kanske ligger och trycker nånstans utan att ge sig till känna. Leker kurragömma med oss bara för att jävlas. Davvad kan hitta på vad som helst, det vet vi allihop. Och Polp är av samma skrot och korn. Ni minns väl när han gick runt och delade ut visselpipor som han täljt själv, för att han ville starta en orkester?

– Det är inte bara Polp och Davvad som är borta, sa Pabbel. Farbror Frogas flotte syns inte heller till.

Frogas slog ner blicken och låtsades som ingenting när han hörde detta.

– Men … de kan väl ändå inte stuckit iväg på flotten? sa Barke.

Barke var Knukers bästa vän. Hans lurviga hår var silvergrått, ögonen stora och blå. Han var inte lika lång som Knuker, men kroppen var lika muskulös. Knuker och Barke var kolonins starkaste grybbingar. När en tung sten behövde flyttas eller en trädrot dras ur marken var det dem man kallade på.

– Tänk om de har irrat bort sig i Rovskogen, sa Knuker.

– I så fall måste vi in där och leta, sa Barke.

– Det kommer inte på fråga, sa Frogas. Då kanske ännu fler försvinner. Rovskogen är stor och livsfarlig. Det vet ni lika bra som jag.

– Tänk om mångrybbingarna har tagit dem, sa Myra.

– Ja, eller de giriga och feta knösarna, sa Pabbel.

– Mångrybbingarna och knösarna är våra kusiner, sa Frogas.

Deras grenar växer bredvid vår egen på Nandis stjärnträd. De kan13

ske inte är precis som vi, men rövar bort andra grybbingar, det gör de inte.

– I så fall måste vi samla alla grybbingarna i dalen till ett stormöte, sa Pabbel och blängde på Frogas. Så att vi kan varna våra kusiner. Det vi har att göra med kanske inte nöjer sig med fruktgrybbingar. Det kanske vill ha mångrybbingar till mellanmål och knösar till kvällsmat.

– Sakta i backarna, sa Frogas. Nu har vi ett eget rådslag. Innan vi drar in fler i det här måste vi se vad vi själva kan hitta på.

Det blev tyst. Grybbingarna tänkte efter. Pannor lades i djupa veck och hakor kliades, men det verkade inte som om någon hade något bra förslag att komma med.

Plötsligt hördes ett tjut och Ynkol, Fjonte och Valva kom springande. De kilade snabbt över gräset och hoppade upp på pratstenen.

– Din flotte har kommit tillbaka, Frogas, ropade Ynkol. Den ligger där den brukar, nere vid bryggan!

– Och Davvad är tillbaka han också, tjöt Valva. Vi smög in i hans torn och klättrade upp till sovrummet. Han har stängt fönsterluckorna och ligger i hängmattan och sover fast det är mitt på ljusa dan.

– Och han snarkar så att löven fladdrar!

14