9789198031607

Patrik Stigsson: Cirkoli patrik.stigsson@gmail.com | cirkoli.se © Patrik Stigsson, 2012 förlag: Universum Noll Fantasy illustrationer: Fredrik Dimrå, animism.se omslag: Marcus Österström grafisk form och original: Lillemor Bulukin, Appellera tryck: Scandinavian Book 2012 isbn 978-91-980316-0-7

INNEHÅLL Prolog 7 DEL 1 En märklig historia till frukost 12 Cirkoli 22 En kompis som aldrig sviker 32 Trollkarlen foulazi 38 En vanlig dag?

42 Ägget kall(n)ar 52 Filko blir synlig 56 Forskare på besök 66 Ett gammalt ruttet ägg 74 Ägget kläcks 78 Professor Kamapher 94 Femlingar 100 Ute i rymden 110 Att falla i glömska 118 DEL 2 Odjur 126 Nilla 133 Två djärva idéer 143 En samling änglar 149 I fängelsehålan 157 Gusten i korsförhör 163 Rådslag 171 En ensam bläckfisk 180 Värjan talar i klosternatten 186 Två är lika med ett?

196 Miraklet i kyrksalen 200 Fabricia 204 Tumult i tornet 217 DEL 3 Filko vet bäst 230 I full frihet 236 Vresnoköppnare 243 Hemma bäst 248 Två äpplen som vanligt 255

Att bli synlig Den som sig i leken ger… … får leken tåla Gubbarnas labb Hos det styrande rådet Herr Lokust rasar

259 263 269 283 289 298

DEL 4 En oväntad gäst på marknaden 304 Gusten tar farväl 310 Rådet får besök 313 Vapenmästarna 321 Mosters dilemma 330 Planering på två håll 334 Lurad i en fälla 341 Flodhäst eller fågel?

352 Den hemliga boken öppnas 355 Budkavlen går 363 På liv och död 374 Läkande örter i getmjölk 384 När börjar kriget?

389 DEL 5 Hopp och förtvivlan 396 Kabinettets krismöte 401 Flyta på en flotte 414 Mandra dansar 422 Brunnen 429 Lindansare 434 Den världsberömde clownen Gustino 437 Knosnervsrövare 451 Vi är i krig 466 Den sista drabbningen 471 Slagfältets dimmor skingras 478 Epilog 485 Författarens tack 489

Fantasi är viktigare än kunskap.

För kunskapen är begränsad, medan fantasin omgärdar hela världen, stimulerar framsteg, och föder utveckling. albert einstein

Prolog Det var på nätterna Filko jagade. När solen försvunnit och skymningen smugit in under bron lämnade han sina kamrater och gled ut i stan. Han svävade över hustaken, flög över trottoarer och gator och genom parker och trädgårdar. Han rundade klocktornet i centrum, cirklade några varv runt ekarna i stadsparken och följde floden en bit. Sedan la han sig på rygg och lät vinden föra honom dit den ville. Som en såpbubbla flöt han fritt från det ena väderstrecket till det andra.

När han samlat tillräckligt med kraft och började känna gubbens dragningskraft satte han fart mot himlen. Med armarna tryckta mot kroppen for han uppåt som en pil. Stan försvann under honom och han gled in i molnen.

Moln ser mjuka och varma ut nerifrån marken, men när man är inuti dem är de inte lika gulliga. För att slippa känna den otäckt klibbiga och kylslagna fuktigheten blundade han hårt, knep ihop munnen och höll andan.

Ovanför molnen blev det ännu värre. Där var luften tunn och isande kall. Den mörka himlen välvde sig över honom som en jätteparasoll och det kändes som om de tusentals stjärnorna stack nålar i hans kropp. Han frös så att han skakade och kippade efter luft. ”Du måste orka, Filko, orka”, sa han till sig själv och tvingade sig vidare.

Som ett rasande rovdjur kämpade han på. Han pressade sig till det yttersta. Han vägrade att ge upp. Tills han fattade att det inte skulle gå den här gången heller. Gubben var lika svårfångad som alltid. Stelfrusen och med gråten i halsen föll han tillbaka genom molnen, ner mot stans tinnar och torn, mot parkernas träd och flodens vatten.

Han slog sig ner på ett hustak med benen dinglande över 7

kanten. På himlen svävade gubben oberörd, som vanligt med ett hånfullt leende på läpparna. Han vilade sig en stund, men tog snart ny sats.

Jakten slutade alltid med att han strax före soluppgången återvände till bron. Utmattad, arg och besviken.

Varför var han tvungen att jaga den där gubben? Den frågan var lika svår som själva jakten. Det enda han visste var att gubben var som ett glas iskallt vatten när man höll på att dö av törst. Eller som en portion köttbullar när man var utsvulten. Eller som en marängtårta med massor av grädde och chokladflisor när man var sugen på något sött. Och att gubbens hånflin retade gallfeber på honom. Trots att jakten var lika dum som en kattunges jakt på sin egen svans kunde han inte låta bli.

☞ Det var efter ännu en misslyckad natt som Filko i gryningstimman hittade en gammal gumma. (Eller också var det hon som hittade honom.) När han föll tillbaka mot jorden såg han i solens första strålar ett blixtrande ljussken inifrån ogrässkogen.

En solkatt, tänkte han, den ska jag väl ändå kunna fånga.

Han visste att människorna var så rädda för skogen att de aldrig satte sin fot i den. Men när det gällde att fånga en solkatt var han beredd att trotsa vilka faror som helst. Skogen fick hysa monster om den ville.

Idag ska jag inte återvända tomhänt, tänkte han. Kan jag inte fånga gubben ska jag åtminstone ha den här katten. Utan att tveka svävade han in över skogens stora svällande blad.

Ljuset från solkatten kom och gick. Ibland försvann det och han trodde att det slocknat, men så blixtrade det till igen. Efter att ha flugit länge och väl och flera gånger varit nära att ge upp hände någonting märkligt. Ogräset förändrades och blev en van8

lig skog. De slingrande taggiga stänglarna blev till barrträd, stenar, buskar och mossa. Han sänkte sig mellan träden och satte försiktigt ner fötterna på den kalla fuktiga marken. Han var så nära solkatten nu att ljusblixtarna sved i hans ögon. Men trots att han vände och vred på huvudet kunde han inte se den.

På en mossbelupen sten mellan två skrovliga tallar satt en gammal gumma och pudrade näsan. I ena handen höll hon puderdosan, i den andra en liten rund spegel. Försiktigt tassade han fram till henne.

Trots att Filko när han stannade stod så nära gumman att han nästan nuddade vid hennes stora krokiga näsa brydde hon sig inte om honom, utan fortsatte bara att pudra sig. Han skulle just ge sig av när hon plötsligt la ifrån sig spegeln, lyfte på huvudet och tittade på honom. Hon granskade honom från topp till tå.

– Var är den svarta hästen? sa hon. Rösten var hes och knarrade som en gammal vindsdörr.

– Det har jag ingen aning om, sa Filko.

– Vad gör du här då?

– Jag har hört talas om solkatter men aldrig träffat nån, sa han och nickade mot spegeln som hon hade lagt på mossan bredvid sig. Den hade slutat blixtra nu. Jag ville fånga den och ta med mig den hem.

– Är du en ängel?

– Nej. – Vad är du då?

– På nätterna jagar jag en gubbe, på dagarna håller jag reda på Gusten.

– Gusten? Gumman tittade frågande på honom.

– En kille i stan, på andra sidan skogen. Jag hjälper honom så gott jag kan.

Det var tyst en stund. Sedan frågade Filko: 9

– Vart ska du rida med den svarta hästen?

– Jag ska inte rida, skrockade gumman. Jag ska dö.

Hon tystnade, men fortsatte att stirra på honom. Ögonen var som två stora, svarta vattenpölar i det vitpudrade ansiktet. Filko fick kämpa för att inte dras in i dem. Han ville ge sig av, men stod som fastvuxen i marken.

– Kom närmare, sa hon.

– Varför?

Han började bli misstänksam. Hon verkade besitta magiska krafter och han kände sig illa till mods. Ändå närmade han sig försiktigt. När han var helt nära böjde hon sig fram och viskade i hans öra: – Innan jag dör måste jag, hör du, jag måste visa Cirkoli.

– Cirkoli, vad är det?

Gumman rätade på ryggen.

– Det är … det vill jag inte berätta för dig, sa hon. Jag måste berätta det för en människa. Far tillbaka dit du kom ifrån och hämta en riktig människa.

10

EN MÄRKLIG HISTORIA TILL FRUKOST Det var någonting i gummans vädjan som gjorde att Filko tog henne på allvar. Det var som om hon hade uttalat en förbannelse över honom och att han skulle gå under om han inte lydde henne.

Han var inte rädd men han var uppspelt, som när man fått veta någonting spännande och snabbt vill föra det vidare.

Så fort han kunde svävade han tillbaka över ogrässkogen och in över stan. Han flög över floden och bron där han och hans kamrater höll till på nätterna. Förbi domkyrkan och det stora sexkantiga torget som var stans mittpunkt. Fontänen sprutade kaskader av kristallklart vatten och det stora rådhusets fasad glödde som guld i gryningsljuset. Runt torget bredde stan ut sig åt alla håll. De största gatorna strålade ut från mitten som ekrarna på ett vagnshjul, och mellan dem slingrade smala tvärgator.

Husen var av trä och snickrade med stor fantasi. Där fanns runda byggnader med snidade balkonger och grällt färgade fönsterkarmar. Avlånga hus med spiror och torn som reste sig mot skyn. Där fanns hus som liknade bakelser, som var spiralformade, eller niokantiga. Där fanns hus med trädgårdar på taken, några så vildvuxna att de tycktes sväva fritt i luften. Där fanns små grå kråkslott som såg ut att kunna rasa samman i vilket ögonblick som helst, sida vid sida med slottsliknande palats.

Uppifrån liknade stan ett vilt barnkalas med godis, kakor och saftglas i en enda röra.

12

Jämfört med många andra hus var Gustens ganska anspråkslöst: en smal citrongul byggnad i tre våningar med ovala fönster och vinröda fönsterkarmar. Gusten hade sitt rum i en vindskupa under det branta taket.

Filko stannade vid hans fönster och bultade så hårt han kunde. När ingenting hände bultade han en gång till. Genom rummets halvdunkel såg han Gusten vakna till, kasta av sig filten och tassa fram till fönstret. Yrvaken tittade han ut på Filko som svävade tre våningar ovanför marken. Filko gestikulerade till honom att öppna, men Gusten rörde inte en fena.

– Öppna genast, skrek Filko. Jag har nånting viktigt att berätta.

Gusten gäspade stort, skakade på huvudet och öppnade fönstret på glänt.

– Vad gör du här så här tidigt, sa han. Jag har inte sovit färdigt än. Jag satt uppe sent igår och gjorde läxor och …

– Du måste följa med mig, avbröt Filko. Så att hon får träffa dig innan hon dör.

– Va? Vem ska jag träffa?

– Den gamla gumman. Hon dör snart … men först måste hon visa dig Cirkoli.

Gusten stirrade på Filko. Han ville krypa tillbaka ner i sängvärmen och fortsätta att sova.

– Du är inte klok, sa han och började stänga fönstret. Filko kastade sig fram, tog tag i fönstret och höll emot.

– Gusten, skrek han. Du måste lyssna på mig. Jag jagade en katt, en solkatt alltså, men den var bara en gammal gumma med en spegel. Hon väntar på den svarta hästen, hon dör snart, men först måste hon visa Cirkoli.

Gusten stirrade på honom och suckade.

– Börja från början, sa han och öppnade fönstret.

☞ 13