9789197982023

Katherine Mansfield räknas som en av det tidiga 1900-talets främsta novellförfattare och en av de mest inflytelserika. Själv såg hon sitt författarskap som oundvikligt och hävdade att hon var ”i första hand författare, sedan kvinna”. Med sin penna utmanade hon världen och det förväntade – gärna vackert och känslosamt men alltid med den bitande ironin lurande runt hörnet.

Som läsare kastas man rakt in i berättelsen, utan att nödvändigtvis få en början eller ett slut. Det är ögon2 blicket som är viktigt. Ögonblicket som förändrar allt.

www.collingsvintage.se www.collingsforlag.se Originalets titel: Marriage à la Mode Översättning: Camilla Jacobsson Formgivning: Extrasmallagency Tryck: Holmbergs i Malmö ISBN: 978-91-979820-2-3 Den här boken är Svanenmärkt Det innebär att den uppfyller tuffa miljö- och energikrav, är tillverkad med hjälp av kemikalier som har minimal miljöpåverkan och att pappret kommer från hållbart skogsbruk.

Katherine Mansfield

Om det här är ditt första möte med Katherine Mansfield – vilket jag på sätt och vis hoppas – måste jag erkänna att jag är en smula avundsjuk. Känslan påminner lite om den när man presenterar två av sina favoritvänner för varandra för att man har på känn att de kommer att trivas ihop: lika delar förväntan och nervositet. Tänk om det inte klickar! Fast det är jag övertygad om att det kommer att göra. Katherine Mansfield är en cool katt, och själv kan jag inte tänka mig en större ära än att få vara den som säger ”Det här är min vän Katherine, ni har nog inte träffats förut?”

Jag är också ganska säker på att du efter att ha läst novellen kommer att vara ännu mer nyfiken på författaren – och då är det bara att vända blad och läsa vidare.

Camilla Jacobsson, översättare

På vägen till stationen slog det William att han glömt köpa med sig något till pojkarna. De små stackarna! De skulle bli så besvikna. Deras första ord när de sprang honom till mötes var alltid ”Har du något till oss, pappa?” och nu hade han inget. Han fick köpa lite godsaker åt dem på stationen. Liksom han hade gjort de senaste lördagarna. Förra veckan hade deras ansikten mörknat när de såg samma gamla chokladaskar räckas fram igen. ”Jag har haft röda snören på min ask förut!” sa Paddy. ”Det är alltid rosa på mina. Jag hatar rosa”, sa Johnny.

Men William visste inte vad han annars skulle göra. Det var en känslig situation. Förr i tiden skulle han helt enkelt tagit en taxi till en välsorterad leksaksbutik och valt ut något på fem minuter. Men nu för tiden hade pojkarna ryska leksaker, franska leksaker, serbiska leksaker – leksaker från Gud vet var. Det var mer än ett år sedan Isabel hade slängt ut de gamla åsnorna och lokomotiven och allt annat, med förklaringen att de var ”så gräsligt sentimentala” och ”fullkomligt skulle förstöra de små raringarnas formsinne”. ”Det är viktigt”, förklarade den nya Isabel, ”att de lär sig uppskatta rätt saker från början. Det spar så mycket tid senare i livet. Tänk själv”, sa hon, ”om de små liven tvingas växa upp omgivna av sådana här styggelser, då kommer de väl snart att be om ett besök på The Royal Academy.”

Det lät på henne som om ett besök på The Royal Academy vore ett straff värre än döden …

8

”Jag vet inte”, sa William eftertänksamt. ”När jag var i deras ålder bar jag jämt omkring på en gammal handduk med en knut på.”

Den nya Isabel tittade på honom med halvöppen mun och kisande ögon. ”Min rara William! Det är klart du gjorde det!” Och så skrattade hon sitt nya skratt.

Karameller fick det bli, tänkte William dystert och rotade runt i fickorna efter växel åt taxichauffören. Han såg framför sig hur pojkarna skulle bjuda runt sina påsar – de var väldigt generösa små gossar – medan Isabels fina vänner gladeligen stoppade i sig.

Var det bättre med frukt? William stannade framför ett stånd innanför stationsgrindarna. Kanske varsin melon? Skulle de behöva dela med sig av den också? Eller en ananas till Pad och en melon till Johnny? Isabels vänner kunde knappast smyga upp till barnens rum och förse sig av frukten. Men när han betalade för melonen kunde William inte bli kvitt bilden av en av Isabels unga poeter som i lönndom skar upp en rejäl skiva av den bakom barnkammardörren.

Bärande på sina två otympliga paket satte han kurs mot tåget. Det hade precis rullat in och perrongen svämmade över av människor. Dörrar öppnades och stängdes. Loket gav ifrån sig ett väsande, så högt att de kringrusande rese9

närerna hoppade till. William skyndade sig mot en förstaklassvagn för rökare, stuvade undan sin resväska och sina paket, slängde sig ner i ett hörnsäte och plockade upp en tjock bunt papper ur innerfickan. ”Vår klient ställer sig positiv till detta … vi överväger att återuppta förhandlingarna … skulle så ske–” Ah, det var bättre. William strök tillbaka håret från pannan och sträckte ut benen över kupégolvet. Den molande obehagskänslan i bröstet lättade något. ”Beträffande vårt beslut att–” Han plockade fram en blåpenna och strök långsamt under ett stycke.

Två herrar kom in i kupén, klev över hans ben och slog sig ner i det bortre hörnet. En ung man svingade upp sina golfklubbor på hyllan och satte sig mittemot honom. Tåget ryckte till och rullade iväg. William tittade upp och såg stationen långsamt försvinna bakom dem, ångande i sommarhettan. En flicka med blossande kinder rusade längs vagnarna; det var något ansträngt och nästan desperat i hennes sätt att vinka och ropa efter tåget. Hysterika, tänkte William trött. Sedan såg han en svettig banarbetare med svartblänkande panna le upp mot det passerande tåget. Ett smutsigt liv, reflekterade William och återgick till sina papper.

När han tittade upp igen såg han fält, och betesdjur som sökt skydd under de skuggande träden. En vidsträckt flod med nakna barn plaskande vid strandkanten slingrade sig 10

in i synfältet och försvann sedan igen. Himlen var bländande vit och högt där uppe svävade en fågel, som en mörk prick inuti en ädelsten. ”Vi har granskat vår klients korrespondens–” Den sista meningen han läst ekade i huvudet. ”Vi har granskat …” William försökte hålla fast meningen men det var lönlöst, den bröts av på mitten och allt framför honom – fälten, himlen, den svävande fågeln, vattnet – allt tycktes vilja säga ”Isabel”. Samma sak hände varje lördag eftermiddag. När han var på väg för att möta Isabel dök de upp, dessa oräkneliga inbillade möten. Hon stod på stationen, en bit ifrån alla andra, hon satt i en öppen taxi utanför stationen, hon stod vid trädgårdsgrinden, hon kom gående över det torra gräset, stod vid dörren eller inne i hallen.

Med sin klara, ljusa röst sa hon ”Det är William!” eller ”Hej, William!” eller ”William är här!” Han tog hennes svala hand, rörde vid hennes svala kind.

Hon var så utsökt, så frisk! Som liten pojke hade han älskat att springa ut i trädgården efter en regnskur och skaka rosenbusken över sitt huvud. Isabel var hans rosenbuske, lika sammetslen, uppfriskande och sval. Och han var fortfarande samma lilla pojke. Men tiden för regnvåta trädgårdar, för skratt och för svalkande rosenbuskar var förbi. Den välkända, gnagande känslan i bröstet gjorde sig påmind igen. Han drog upp benen, slängde papperen åt sidan och slöt ögonen. ”Vad är det, Isabel? Vad är det?” sa han ömt. De var i 11

”The most emblematic woman writer of her time” The New York Times Book Review

Om livet ändå kunde vara lika enkelt som förut! Innan allt förändrades. Innan Isabel förändrades.

Solen gassar, det är lördag eftermiddag och William är på väg hem till sitt hus på landet efter en arbetsvecka i London.

Han längtar efter sin fru Isabel och sina små pojkar Paddy och Johnny, men undrar om den här helgen kommer att bli likadan som de senaste …

Scenen är 20-tal och den engelska landsbygden dallrar i sommarhettan. Bland kulörta parasoller, slånbärsgindrinkar och hedonistiska konstnärsbohemer möter vi det unga paret William och Isabel, som försöker hitta sig själva och varandra i den sköna nya värld som ligger öppen framför dem. Men förändring är inte alltid enkelt.

ISBN 978-91-979820-2-3

www.collingsforlag.se ISBN 978-91-979820-2-3

9 789197 982023

Collings Vintage Berättelser som har älskats, glömts, gömts, lagrats och mognat och nu är redo att avnjutas på nytt