9789197959360

Kär lek?

Malin Johansson

ROMAN Contrast förlag

www.contrastforlag.se info@contrastforlag.se

ISBN 978-9-19795-936-0

Copyright Š Malin Johansson 2011 Formgivning: Malin Johansson Tryckt i Danmark hos Scandinavian Books 2011 Andra tryckningen

”Gränser? Jag har aldrig sett några, men jag har hört att de finns i tankarna hos andra människor.”

THOR HEYERDAHL

1. [ANOTHER ONE BITES THE DUST]

”Jag hade också en granne som hade sex hela tiden. Eller, inte hela tiden, men han hade typ en tältsäng så det gnisslade så sjuuukt mycket!”

Kan inte låta bli att le, mer riktat mot henne än mot vad hon berättar. Visserligen är gnisslet lite roligt, men Nina brukar sällan tala om sånt här. Inte för att jag känner henne så himla bra, men en del saker märker man direkt. Sedan den där festen i augusti har vi träffats ungefär fem gånger. Vi träffades i det gemensamma vardagsrummet i min studentkorridor, jag hade fest och hon råkade passera med några kompisar. Timmen var sen, spöktimmen slagen och jag var orimligt dragen. Vi satt och pratade rätt länge, bytte nummer, antagligen på mitt initiativ. Jag vet inte vad som felas, men jag har en tendens att skaffa tjejkompisar istället för att ragga killar när jag är full. Meningslöst, för jag raggar inte killar när jag är nykter heller vilket slutligen leder till i stort sett … ingenting. Absolut ingenting. ”Tyvärr är det ju inte sängen som gnisslar i det här fallet”, svarar jag. Suckar högt. Nina skrattar. ”Men Joanna, om det fortsätter måste du ju klaga.”

7

Klaga? På någon som har sex?

Erkänner inte att den tanken redan slagit mig nästintill gul och blå. ”Det har ju inte varit några problem förr. Det är först nu jag hört någon alls och jag har ju ändå bott där i nästan ett år.”

Skakar på huvudet. Och sedan skakar jag på huvudet en gång till. ”Men strunt i det. Vi är några som ska se film på Vinkeln imorgon, i navet.” ”Navet?” ifrågasätter hon, och det påminner mig om att den benämningen inte talar för sig själv utanför Vinkelns väggar. ”Det är ett stort sällskapsrum där alla som bor i korridoren kan ha fester eller större middagar. Och det finns teve och soffor om man vill ha filmkvällar.” Jag tystnar. Tänker.

Kommer på en sak som får oss båda att brista ut i skratt. ”Men hallåååå, Nina! Det var ju där vi träffades!” ”Jaha, okej.” Skrattpaus. ”Jag vet inte om jag kan, men jag hör av mig!” ”Gör det.”

Promenaden når sitt slut, vi skiljs åt och medan skymningen faller går jag in på Vinkeln. Kylan har krupit in under skinnet och jag fryser när jag kommer hem. Hänger upp vinter­­jackan och konstaterar att jag behöver köpa en ny. Jag ska bara gå ner en storlek först.

Efter en lagom lång dusch lägger jag mig i sängen, sluter mina ögon och väntar på att drömmarna som ofta kommer om natten ska göra mig sällskap. Exakt när jag är i det där till­ståndet mellan vaken och sovande börjar det. Skrikandet.

Ylandet.

Jag ryser till och lystrar till ett läte som för tankarna till skriet från en stucken gnu. Varifrån den referensen här­stammar har jag ingen aning om. Möjligen Discovery Channel. Det kan vara det värsta ljud jag någonsin hört från en människa, för jag 8

antar att skriet är följden av någon form av humant kåt­slag.

Jag sätter mig långsamt upp i sängen, tittar flackande omkring men lägger mig ner igen. Klockan är tio i ett denna tisdags­ morgon, och jag ligger och skrattar med täcket uppdraget till hakan. Några minuter efter mitt abrupta uppvaknande slaknar älskogen i lägenheten bredvid. Jag har svårt att sluta fnissa.

Ligger vaken ganska länge. Skickar sms till min kompis Linn om att grannen har besök. Hon är visserligen en granne hon också, men bor ändå en bit bort. Hon sover för inget svar inkommer. Jag smsar Nina men inte heller hon är vaken. Jag läser några sidor ur kurslitteraturen, men hinner inte särskilt långt innan syftet med mitt eget sängliggande gör sig påmint.

Inget är så sövande som programmeringsspråk i kombination med näst­intill övernaturligt komplicerade webbdesigntermer.

Somnar inom kort. Vaknar inom kort. Suckar. Två timmar har passerat. Klockan är strax efter tre, vilket tydligen är alldeles tillräckligt för att den manliga sidan av sällskapet i lägenheten intill ännu en gång ska bli återuppstånden. Det skriks. Gnun går på högvarv och jag undrar om inte ljudnivån höjts ytterlig­ are några decibel. Smått förargad överväger jag att banka i väggen, men låter bli. Den person som vistas närmare det där lätet än vad jag gör kan omöjligt höra något utifrån, särskilt inte en liten bankning från min sida.

Nästa gång jag vaknar är det av att väckar­klockan på mobil­ en ringer, det är dags att vakna för dagen. Det känns som om jag knappt har sovit, vilket jag visserligen har men inte är det mycket. Ute är det mörkt. Inne likaså. Längtar till sommaren.

Eller, jag längtar till sommaren tills jag en minut senare tar på mig mina jeans och inser att bikinisäsongen är alldeles för nära. Byxknappen fyller sin funktion, men under högst på­ trängande protester.

Precis när jag dukat fram fil och flingor och den första 9

skeden är på väg in i gapet ringer Nina. ”God morgon!” säger hon, morgonpigg och nytränad.

Klockan är inte ens nio. ”Hej hej.” ”Du låter lite trött! Inte har det väl varit besök inatt igen?”

Fniss, fniss.

Som om hon inte redan vet. ”Jo.” ”Har du klagat?” ”Nej.” ”Det borde du.” ”Kanske det.” ”Gör det! Men i alla fall, jag kan tyvärr inte komma ikväll.

Vi har tenta nästa fredag.”

Inte så oväntat. ”Aha, har ni mycket plugg? Tycker du har tenta jämt.” ”Det är rätt mycket, men jag tror nog det kommer att gå bra bara jag pluggar.” Utbilda sig till jurist är måhända inte det enklaste yrket att ta sig an, men Nina är även som sådan att hon alltid drar pluggandet till sin överkant. ”Men vi kan väl ses nästa vecka eller så? Vi ska förresten ha klass­fest nästa lördag, på Vinkeln.” ”Vad roligt, vi ska också ha klassfest men på min våning.

Var ska ni vara?” ”Det vet jag inte, men kanske det är våning tre?” säger hon frågande, som om jag borde veta. ”Okej. Men vi får höras närmare sen.” ”Det gör vi.”

Senare på kvällen möter jag mina vänner i navet. Min granne Alexandra gräddar våfflor, och vi äter till­sammans med vår tredje granne Linn. Våfflorna är alldeles för goda och jag bor­ 10

de bara äta en, men eftersom jag ska börja träna nästa vecka äter jag tre.

Och en halv.

När våffeljärnet svalnat och grädden tagit slut är det film­ dags. Jag lägger mig ner i en av sofforna. Känner hur det jäser i magen. Lamporna släcks, någon trycker på play. Alexandra snörvlar, kraxar och hostar hela tiden, host­ar och kraxar så det liksom skär genom ena örat och ut genom det andra.

Från min liggande position ser jag rakt ut i den mör­ka korr­ idoren, och när filmen hunnit halv­vägs ser jag någon komma gående mot oss. Han går med bestämda steg men stannar till och läser en lapp som är uppsatt på dörren in till navet, sedan kommer han in. ”Hej”, säger han och nickar. Passerar. Håret är mörkt, han ser solbränd ut. Jag undrar om han nyligen besökt betydligt varmare breddgrader än Malmö. Han försvinner bakom soff­ ryggen, gissningsvis för att gå ut och röka på balkongen. ”Herregud, vilken snygg kille!” säger jag och möts genast av fyra viftande händer, följt av ett högljutt hyschande. ”Vad är det?” fortsätter jag och fattar ingenting. ”Men Joanna, han var ju kvar här inne! Jag tror han hörde vad du sa”, meddelar Linn. Alla skrattar utom jag. ”Jaha. Oj. Men det finns ju värre saker att höra än att man är snygg”, försvarar jag mig och säger inte mer om saken, men visst rodnar jag i hemlighet.

Jag återgår till att titta på filmen, men skulle helst vilja sätta mig upp och blicka ut mot balkongen. Men ett par minut­ er senare går han förbi igen. Mina ögon följer honom när hans hand tar i dörrhandtaget ut från navet, men till min över­ raskande förtjusning hejdar han sig. Han tar ett par steg till­ baka och ställer sig framför soffan som jag degar i. ”Är det nån av er som ska ha festen på lördag?” frågar han 11

och syftar på informationen han nyligen läst på dörren. Fest ska jag visserligen ha, men inte den här helgen. ”Nej”, säger vi alla samtidigt.

Jag ser kisande på honom där han går i sin mörkblå jacka, och knappt hinner dörren stängas bakom honom innan han åter blir samtalsämnet mitt i filmen. Jag frågar om någon vet vem han är och om någon har sett honom förr. ”Han måste ju bo här, eftersom han frågade om den där festen”, säger jag högt, dock oklart till vem. ”Ja, det borde han väl, men jag har då aldrig sett honom förr”, säger Alex. ”Kan vi se filmen nu?” frågar Linn, men det låter mer som ett irriterat konstaterande. Another one bites the dust. Jag lovar att vara tyst, men filmens handling har redan fallit ur minnet.

2. [LIVING ON MY OWN]

Två dagar passerar anspråkslöst men på den tredje natten väcks jag åter, emellertid till ett mer råmande läte. Jag funderar på att ringa Securitas, men till vilken nytta? De hinner ändå inte hit förrän glöden hos grannen har falnat och gudagåvan sjunkit ihop. Min Ipod ligger vid sängkanten, så jag stoppar in hörlurarna och startar den. I don’t have no time for no monkey business. Musiken tystnar, batteriet är tomt. Helt dött. Återgår till att ofrivilligt lyssna till grannen med sällskap, lagom hoppfull om att tystnad är att vänta inom kort. Fem minuter senare blir det mycket riktigt tyst, men med förra gången i åtanke ligger jag och väntar på återtåget. Jag väntar förgäves eftersom det nattliga besöket denna gång tydligen blivit utpumpad efter en rond.

När morgonen gryr är jag trött bortom alla gränser och skriv­er ett klagobrev till min hyresvärd. Jag beklagar mig över 12

musiken som spelas alldeles för ofta och jag beklagar mig över den snuskiga aktivitet som utövas upprepade gånger efter mörkrets infall. Knappt hinner jag skicka iväg brevet innan jag får ångest över hur fånig jag är. Dels för det jag har skrivit men framförallt för att jag har skrivit det överhuvudtaget.

Aldrig någonsin har jag skrivit ett klagomejl och när jag läser igenom det jag nyss skickat iväg låter jag bitter. Bitter över grannen som har en bra stereo och bitter över grannen som har sex. Bitter över grannen som är ute sent om nätterna och bitter över grannen som har någon att dra hem.

Telefonen ringer och jag sätter mig vid köksbordet. Suckar tungt. Suckar överlag väldigt mycket nuförtiden, och det har blivit något av en tradition att mobilen ringer precis när den första frukosttuggan är på väg ner i systemet.

Numret är okänt. ”Hej!” säger en glad stämma. ”Hej hej”, svarar en inte lika glad stämma. ”Jag heter Jaqueline och jag ringer från Gym Värnhem.”

Tystnad. ”Det är såhär att du registrerat dig här hos oss för en tid sedan, men har inte hämtat ut ditt kort?”

Hoppsan. ”Ja, just det.”

Vet inte vad jag ska säga, har ingen ursäkt. ”Är allt bra med dig? Det har väl inte hänt nåt?”

Jaqueline, som jag aldrig har träffat och som jobbar på Gym Värnhem där jag aldrig har varit, undrar om jag mår bra. Det gör mig dels en aning glad, men ger också ganska dåligt sam­ vete. Det där gym­kortet skaffade jag precis efter nyårs­afton.

Ja, det var ett nyårslöfte. ”Nejdå, jag mår bra. Det har varit lite mycket bara, men tackar som frågar.”

Håller mig för skratt. Det är svårt. Hårdbrödssmulor har 13

fastnat i halsen, vill hosta. ”Okej, men du vill fortfarande träna hos oss?” ”Absolut. Kommer och hämtar det nästa vecka. Är bortrest för tillfället.”

Lögn. ”Okej! Jättebra Joanna, då kanske vi ses nästa vecka då!”

Nödlögn? ”Det gör vi.”

Senare under eftermiddagen har jag en kort men intensiv föreläsning i skolan, och i pauserna frågar många om gnun.

Efter redo­görelser på lunchraster, kompletterat med diverse klago­mål på Facebook­statusen från min sida, börjar den där gnun bli en väl­­känd figur i mina kretsar. ”Fy fan. Att du orkar. Jag skulle ha gått dit och bankat på”, hävdar Ylva, en av mina klasskamrater som gärna beblandar vårt vackra språk med en massa svordomar. Jag säger ingenting.

Nämner inte det där klagomejlet jag skickat. Nämner absolut inte det där klagomejlet jag skickat. ”Hur många gånger är det nu? Tre? Fyra?” ”Det är femte natten. Antalet omgångar mer specifikt vet jag inte.” ”Fy fan! Så vidrigt! Men det är klart. Det är väl tur att nån ligger så inte befolkningen dör ut.” Inte för att varken Ylva eller jag inbillar oss att juckandet som försegår på Vinkeln har något som helst produktivt syfte.

Svaret från hyresvärden anländer senare under dagen, jag läser det när jag precis kommit hem från skolan, men det förbättrar inte situationen. Hon meddelar att det verkar vara en jobbig granne jag har fått och hon skriver att personen som flyttat in bredvid mig i december är en kille. Hon uppmanar mig att ringa Securitas nästa gång detta händer. Hyresvärden 14

får där­efter en rapport från dem och kan ta kontakt med personen som väsnas, men tanken på att ringa vaktbolaget för att klaga på någon som ligger känns lika trolig som att jag kommer att vakna upp hos George Clooney nästa söndag. Jag är inte bitter och min granne får gärna ha sex, även om det ger mig vibbar från den afrikanska savannen.

Dagen och natten har gjort att energibatteriet lyser rött. Jag ligger på sängen, en sovstund är i antågande men förspelet består som vanligt av lite filosoferande. Och som alltid när tank­­arna gräver ner sig som djupast störs jag av något ljud utifrån. Nu är det grannen som lyssnar på den där konstiga musik­en igen, men det är väl såhär livet i en student­bostad ska vara. Otyst och galet. Inte för att det är otyst och galet här i min obesudlade säng, men jag funderar vem som anammat den otysta och galna livsstilen så nära inpå mig. Gissnings­ vis ett snille som anser sig vara mycket alternativ, för det där lustiga oljudet kan knappast räknas in i en ordinär genre.

Min tvättid börjar klockan sex och innan dess finns ingen tystnad som kan vagga mig till sömns, den där siestan är bara att glömma. Istället ligger jag en timme på sängen, stirrar upp i taket och lyssnar på den där så kallade musiken, försöker lista ut vad det är för grupp. Misslyckas totalt, men kanske det är någon form av ultra extreme super high techno. Dunk, dunk, dunk. För det mesta monotont, ibland med mer intensivt tempo. Det dunkar alltid där på andra sidan, dag som natt. På ett eller annat sätt. När jag ska kunna sova vet jag inte, och när personen som bor där sover har jag ingen aning om.

Två timmar senare har jag tvättat fyra maskiner, och allt hänger på tork. Lägger mig på sängen igen och lyckas på något sätt somna omgående, trots att det inte är min mening. När jag vaknar är klockan tjugo över tio och min tvättid har passerats 15

med drygt en timme. Skyndar mig till tvättstugan, men precis som med allting annat här på Vinkeln tar man sig inte in där man inte ska vara. Jag ska inte vara i tvättstugan halv elva och min tagg öppnar inte dörren. Jag kollar om det finns någon möjlighet att boka en ny tvättid, men nej. Med ett hus fullt av studenter är det givetvis någon som tvättar sent på kvällen. De digitala siffrorna på tvätt­maskinerna hävdar att det är tjugotre minuter kvar innan tvätten är klar, så jag bestämmer mig för att återkomma då i hopp om att någon är där. Jag väntar.

Väntar. Och väntar. Tjugotre minuter känns som tre timmar, men tjugotre minuter senare tar jag på mig ett par sandaler och öppnar ytterdörren.

Precis utanför min lägenhet är en kille i färd att passera, men nu stannar han upp framför min dörr. ”Hej!” säger han, lyfter en hand och vinkar hastigt. ”Linus heter jag, jag antar att vi är grannar.”

Jag känner igen rösten på en gång, men den manliga stämma­­n passar på något sätt inte riktigt ihop med den spensl­ iga killen som står framför mig. Hans hy är nästan lika blek som den vita skjortan han har på sig, och det måste ha varit det dunkla ljuset i navet som fått mig att se honom som sol­ bränd. Men trots att utseendet inte är vad jag tyckte mig se i sällskaps­­rummet i förrgår känner jag hur ett högtryck sveper in över bröstet.

Han räcker fram sin högra hand. ”Eh hej, Joanna. Jaha, har du bott här länge?” svarar jag och får för första gången känna hans hud mot min. Handslaget är fast och bestämt, men ändå varmt och inbjudande. Jag vill inte släppa taget. ”Sen december.”

Det var vid den tiden allt började, och bryderierna jag haft den senaste veckan får sig ännu en omgång. Jag gissar att jag 16

nu står ansikte mot ansikte med mannen som får kvinnor att skri­ka på ett sätt kvinnor aldrig skrikit förr. ”Jaha, men det är ju inte så länge”, svarar jag med ostadig röst och färgen i mitt ansikte skiftar. Jag ser det inte själv, men jag vet det alltför väl.

Linus är på väg i riktning mot tvättstugan så jag passar på att fråga om han möjligtvis har tvättid. ”Nej, det har jag inte, vadådå?” ”Jag har glömt mina kläder där”, svarar jag, gör mitt bästa för att inte fnissa vid tanken på gnun. Skrikandet. Ylandet.

Discovery Channel. ”Okej! Men jag kan öppna åt dig, det är inga problem!” ”Men du har väl inte tid nu?” ”Nej, men jag har många tider kvar”, svarar han och förstår uppen­barligen inte vad jag menar. ”Men alltså …” ”Kom! Det gör verkligen inget. Bara kul att kunna hjälpa till”, klipper han av och är redan på väg mot navet. Hans entusiasm och vilja att hjälpa gör mig knäsvag. Utsikten över hans ryggtavla gör mig inte mindre instabil. ”Alltså, det är redan bokat där.” Han stannar upp, ser fråg­ ande på mig. ”Alltså, inte av mig, men båda tiderna är bokade.

Tänkte om du kanske bokat en av dem och i så fall kunde släppa in mig.” ”Jaha … nej, då går det ju inte.” ”Nej … men tack ändå.” ”Okej …”, säger Linus med en antydan till besvikelse. Det blir tyst. Bara en kort stund men ändå alldeles för länge. ”Jag ska gå ut och ta en cigg, men vi ses säkert fler gånger”, säger han och håller upp ett paket Marlboro samt en svart tändare. ”Det gör vi alldeles säkert. Tack för hjälpen. Eller ja. Kul att ses”, säger jag med en alltför överdriven entusiasm.

17

Han går iväg och jag går in till mig. Det första jag gör är att ta en titt i spegeln och kan snabbt konstatera att det är en aktion jag borde ha gjort innan jag lämnade hallen. Egentligen borde jag inte vara förvånad, för jag ser ut precis som jag bruk­­ar se ut vid den här tiden. Mascaran verkar vara lika trött som personen den sitter på, för den har bekvämt lagt sig till rätta under ögat istället för ovan. Håret är slarvigt uppsatt men inte på ett sånt där gulligt och charmigt sätt, nej. Det ser bara skabbigt ut. Och varför jag inte rättade till behån när jag ställ­de mig upp ur sängen är en helt berättigad fråga. Hej dubbel­bröst. Hej megaångest. Hej pattastrof.

Jag sätter mig i soffan, funderar en sekund på hur jag ska få tag i mina kläder, men kommer på mig själv med att tänka på min nya granne. Tanken hinner inte särskilt långt innan tele­ fonen ringer. Den ligger på rumsbordet och vibrerar, jag ser att det lyser Moster på displayen. Min moster är alltid vaken sent, men vet inte om jag orkar svara. ”Hallå.”

Jag orkade svara.

Karolin frågar hur det är, vad jag gör och varför jag är vaken.

Sedan börjar de obligatoriska frågorna som alltid kommer när vi talas vid. ”Vad är det du studerar egentligen?” ”Webbdesign”, svarar jag, undrar flyktigt om Linus fort­ farande sitter på balkongen. ”Och vad blir man då?” ”Webbdesigner”, svarar jag och försöker dölja en suck. Det går inte bra. ”Men du trivs bra där nere i Skåne?” ”Jag trivs jättebra.”

För visst hette han Linus? ”Men du pratar ingen skånska väl?”

18

Linus. Got to be some good times ahead. ”Nej. Tror inte det är möjligt.”

Jag är ganska säker på att han sa att han hette Linus.

3. [KEEP PASSING THE OPEN WINDOWS]

”Min granne har fest”, säger jag direkt jag kommer in till Alexandra, ”jag orkar inte vara hemma.” Hon reagerar inte sär­skilt mycket. Eller, hon reagerar inte alls.

Alex har det som vanligt stökigt. Jag måste plocka bort en hög med kläder för att få plats i hennes soffa. ”Ska vi se Den gröna milen?” frågar jag. ”Ja, jag har den här.” ”Du borde läsa boken.”

Frågar inte ens om hon har läst den, för det vet jag att hon inte har. ”Varför?” ”För att den är helt fantastisk.” ”Jag tycker det är bättre att se filmen innan man läser boken”, säger Alex och får det att låta lika självklart som att äta fylle­käk efter en lång natt på krogen. ”Jaså? Varför det?” Gör mitt bästa för att inte låta alltför dum­förklarande, men det är svårt eftersom jag vet att Alex har en tendens att ha en lite annorlunda inställning till saker och ting här i livet. ”För sen när jag läser boken behöver jag ju inte tänka på hur allt ser ut, för det vet jag ju redan”, svarar hon. Jag måste vän­da bort ansiktet för att inte börja skratta, låter saken bero. ”Ska vi börja se nu?” Jag nickar. ”Förresten”, fortsätter Alex, ”har du en sax jag kan låna? Alla mina har försvunnit.” ”Javisst jag har flera. Du kan hämta en när du vill.”

Precis när filmen börjar gör jag ett försök att lägga upp 19

mina ben på hennes rumsbord, men det är lönlöst efter­som hon har grejer absolut överallt. En förpackning kondomer faller ner på golvet. ”Du Alex?” säger jag försiktigt och fortsätter när jag har hennes upp­märksamhet. ”Du kanske borde börja använda dem där?” hänvisar jag och pekar på förpackningen. ”Äh. Bara för att du aldrig har sex”, avfärdar hon och låter kondomerna ligga kvar. ”Förresten, vill du följa till Ullared nästa helg?” ”När?” ”Lördag.” ”Det går inte. Jag ska ju ha klassfest då.” ”Ja just ja. I navet va?” ”Ja, men nästa gång följer jag gärna med.”

Inte för att jag längtar dit så himla mycket, men jag har å andra sidan aldrig varit där.

Vi ser filmen. Alex kraxar, hetsäter chips, dricker cola och äter en chokladkaka.

När filmen är slut ska jag bege mig hemåt. ”Kommer och hämtar saxen om ett tag”, hör jag henne ropa precis när jag går ut.

Det är ingen lång promenad hem eftersom Alexandra och jag bor i samma korridor, men jag hinner knappt stänga dörren till hennes lägenhet innan jag får syn på en klasskamrat. Ylva står lutad mot den blå väggen ett par meter bort och knappar på sin mobil­telefon. Hon tittar upp, ser på mig. Jag ser på henne. Hon gapar lite. Antagligen gör jag detsamma. ”Vad gör du här?!” Hon har varit här några gånger tidigare, men varje gång för att hälsa på mig. ”Vad fan”, säger hon och sträcker upp en hand. ”Just det.

Du bor ju granne med Linus, kommer jag på nu.” ”Va? Känner du Linus?”

20

”En av mina bästa kompisar känner honom så vi är på fest där nu”, förklarar hon med rynkade ögonbryn. Tystnad.

Det ser ut som om hon tänker riktigt hårt. ”Men vänta nu.

VÄNTA NU. Är det han som drar hem tjejer?” utbrister hon och är nära att tappa mobilen i golvet. Jag nickar jakande till svar. ”Hahahahahahaha.” Hon håller händerna för munnen och garvar. ”Fan jag har aldrig varit här förr hos honom, så jag har verkligen inte fattat att det kunde vara han! Så sjukt!”

Många vet vad min granne haft för sig, men aldrig trodde jag att det skulle visa sig att någon i min närhet faktiskt vet vem han är. ”Sinnessjukt.”

Hon garvar lite till. ”Men du, joina festen!” ”Inte den här gången.”

Säger ofta nej när jag egentligen vill säga ja.

Hon tjatar men jag ändrar mig inte. Just keep passing the open windows.

När jag åter är på plats i min lägenhet tar jag en dusch och fnissar åt sammanträffandet, undrar om Ylva talar med Linus om mig just nu.

Knappt hinner jag torka öronsnibbarna innan Alex knallar in, frågar om saxen, och parkerar sig i min knallröda soffa.

Jag tar på mig morgon­rocken, ger henne saxen, lägger mig på sängen och återberättar scenariot som nyligen utspelat sig i korr­idoren. Någon reflektion hinner jag inte få för att det knack­ar på ytter­dörren. ”Det är säkert min klasskompis, öppna du”, säger jag till Alex och hon går genast dit.

Jag hör hur låset vrids om och dörren gnisslar till. ”Eh … hej. Jag letar efter hon som bor här”, säger en röst som får mitt svalg att tjockna.

21

”Eh … hej. Jo, hon är här”, svarar Alex med ovanligt ljus stämma.

Jag kliver upp från sängen och ställer mig vid kylskåpet, väl skymd från insikt. ”Hej hej”, säger jag. ”Hej, det är din granne, Linus”, säger han som för att klar­ göra vem han är. ”Ja, hej”, säger jag igen och funderar hur många gånger man kan säga hej utan att börja skratta. ”Vad gör du?” frågar han. ”Inte så mycket”, svarar jag och drar åt snöret runt morgon­ rocken extra hårt. ”Okej. Jag har fest och tänkte höra om du ville komma?”

Jag vill gärna komma men inte tillsammans med andra, hinn­­er jag tänka innan jag ännu en gång avböjer en inbjudan till hans fest. ”Men, vadådå?” ”Jag har för det första inga kläder på mig och håret är all­ deles blött eftersom jag kom ut ur duschen för tio minuter sen”, svarar jag och undrar om mitt svar är lite väl ärligt. Han skrattar. Möjligt att han låter lite generad. Vad Alex gör vet jag inte. ”Jaha. Haha. Jag förstår, men kom över sen när du är klar”, fortsätter han. ”Visst”, säger jag skrattande med en ironi jag hoppas att han begriper, trots att han knappt vet vem jag är. Han försvinner och Alexandra drar igen dörren. Klockan är tio och Linus har precis knackat på min dörr för första gången. När Alex knallat hem och teven tystnat hör jag musiken på andra sidan väggen.

Mitt öra är klistrat mot betongen men jag hör inga röster, bara dunk, men det påminner i alla fall inte om läten från brunstiga djur.

22

4. [IT’S LATE]

”Gick tentan bra?” ”Är inte helt säker, men jag tror att jag kanske klarade den i alla fall.”

Nina får säkert alla rätt. Nina brukar få alla rätt trots att hon säger att hon knappt får godkänt. Jag vet inte om det går att kalla lögn, för jag vet inte om hon är medveten om sin ständ­ igt onödiga tveksamhet. ”Det gick säkert jättebra! Jag måste plugga lite nu, men vi ses kanske imorgon?” ”Jag hör av mig! Lycka till med pluggandet!”

Jag borde verkligen plugga, men istället fördriver jag tiden med att sortera garderoben. Måste sortera, reparera, slänga bort. Börjar storslaget, som alltid. Drar ut, vecklar upp, vik­er ihop och staplar på sängen. Håller i en jumper som aldr­ig är använd. Den har tio pastellfärger som färgpalett och jump­ ern saknar helt passform, men jag har fått den av mormor, eller kanske det var farmor, så den kan jag inte kasta bort.

Gräv­er vidare och hittar de blekrosa pressvecksbyxorna från förs­ta året på gymnasiet och undrar hur de hamnat här till att börja med. Lägger dem i högen för det som ska skänkas bort, där byxorna för övrigt ligger alldeles ensamma. Fem sekunder senare konstaterar jag att de kanske kan kom­ma till användning vid någon maskerad. Den svarta t-shirten i något baddräktsliknande material som jag gjorde i syslöjden kom­mer jag aldrig att ha på mig, men den har jag gjort själv.

Den är ett minne. Och kjolen vars dragkedja varit ur funktion sedan sommaren 2006 är visserligen väldigt fin, men kommer aldrig att restaureras till dugligt skick. Men den är väldigt fin, och någon regnig dag ska jag fixa den. Den svarta klänningen vars prislapp fortfarande sitter kvar är något snäv i dagsläget 23

och knappen på baksidan går inte riktigt att knäppa, men klänningen kommer att vara jättesnygg när jag gått ner femton kilo.

Sorteringen slutar med att när allt är utdraget ur garderoben så tröttnar jag och tänker fortsätta klädstädningen imorgon.

Som alltid, det också. ”Tja! Kommer du ner och hämtar mig?”

Ylva kommer inte helt oväntat sist av mina klasskamrater till vår fest. ”Kommer strax.”

Går ut. Åker ner i hissen och möter henne. ”Är Klas här?” ”Alla är här. Du är sist.” ”Åh fan vad jobbigt. Jag har iiingen lust med att han ska hänga efter mig hela kvällen. Såg du i torsdags på föreläsningen hur han glodde på mig i tre timmar?” ”Eh, nja tänkte inte på det men det kanske han gjorde.” ”Eh, JA.” Hon himlar med ögonen. Om vi inte vore inomhus skulle hon ha tagit upp en cigarett. Hon himlar ofta med ögonen innan hon röker.

Klassfesten är igång, vi är samlade. Tittar på varandra. Fullt ös medvetslös är en högst opassande beskrivning. Klas pratar med någon men Ylva är helt säker på att han bevakar henne hela tiden. Medan hon sitter och suckar känner jag hur det vibrerar i handväskan. Sms från Nina. Läser. Frågar. ”Vill du följa till en annan fest?” frågar jag Ylva. ”Absolut! Här är det ju fan dötrist”, viskar hon och himlar försiktigt med ögonen. ”Ska bara hämta jackan.” ”Var har du den?” ”I Linus lägenhet.”

24

”Oh! Får jag se stället där det händer nu med andra ord?” frågar jag och hon nickar leende. Linus har lämnat sina extra­ nycklar till henne eftersom han inte är hemma.

Jag följer efter in i lägenheten, blir förvånad över hur fint han har det. Det är extremt välstädat och inte en enda pinal ser ut att ligga på en felaktig plats. Han har en loft­säng. Ylva säger att han har byggt den själv. ”Han är händig”, säger hon, och jag tror bestämt det ligg­er lite MacGyver över min nya granne. ”Jo tack, jag har hört det”, svarar jag utan att tänka efter, men det är förvisso sant.

Under sängen står en stor teve, samt något som liknar ett litet trumset. Jag undrar i det tysta om det möjligtvis är den alternativa musikgenren jag tittar på.

Med det sjätte vinglaset i högsta hugg och håret lite lagom på sniskan tar vi hissen ner till tredje våningen. Jag hälsar på Nina, kramar henne, men vi hinner inte inleda någon kon­ versation innan hon måste smita iväg till damernas. ”Heeeej!” säger en tjej med en gigantisk kamera framför ansiktet. Klick. Klick. Klick. Säger inget tillbaka, går osmid­ igt undan. Slår mig ner i hörnsoffan och börjar samtala med killen som sitter närmast. Jag frågar vad han heter och vad han gör. Han säger att han läser till jurist och går i Ninas klass. Vad han heter har jag redan glömt så jag frågar igen. Och glömmer det en gång till.

Mitt i fyllesnacket ser jag en kille i par svarta jeans och en mörkblå överdel på andra sidan rumsbordet, funderar om jag druck­it för mycket. Börjat hallucinera. Linus. Där står Linus.

Från att aldrig ha sett honom förr dyker han nu upp överallt, precis överallt, i alla sammanhang. Kanske jag borde be om ursäkt för spridandet angående hans nattliga aktiviteter, men istället höjer jag mitt glas mot honom och han gör detsamma.

25

Jag vet inte riktigt om han ler, eller om han ens känner igen mig. I berusat tillstånd kan även det mest obscena förefalla all­ dag­ligt och normalt, men scenariot är onekligen lite konstigt.

Nina kommer tillbaka efter sitt toalettbesök. ”Nina! Han är här”, viskar jag när hon satt sig ner. ”Va? Vem?” ”Men han med gnun! Han är här på festen!” ”Du skojar! Var då? Vem då?”

Jag pekar diskret mot honom, hur diskret jag nu kan vara efter en och en halv flaska vin. ”Linus heter han, tror jag då”, viskar jag tyst i hennes öra.

Troligen följer det med några centiliter spott av bara farten. ”Nej, du skojar!” svarar hon och sjunker fnissande ner i soffan. ”Han heter Linus, det vet jag.” ”Vad menar du?” frågar jag samtidigt som jag lutar mig bakåt och petar henne i sidan. ”Han går i min klass.” ”Går Linus i din klass?” ”Ja”, säger Nina och tystnar. ”Så, det är Linus, min klass­ kompis, som är din granne som har sex? Bara för att klargöra det hela.”

Déjà vu. ”Det verkar så.”

Nästa gång mitt fokus flyttas från Nina till platsen där han tidigare stått är den alldeles tom. It’s late, but I’m bleeding deep inside. Timmen är sen, festen dör ut. Jag går hem till mig och lägger armarna kring den lila prydnads­kudden. Saknar någon att ringa eller någon att sakna när jag vaknar. Mest av allt längtar jag efter någon som skulle vilja sakna mig. Fullosofisk som aldrig förr ligger jag i sängen och tycker synd om mig själv. Omtyckt av alla men inte älskad av någon.

Och kanske lite bitter.

26

5. [MY MELANCHOLY BLUES]

”Hur gick det för dig?” frågar Ylva, tänder en cigarett. Det är kallt utanför skolan. Förstår inte varför jag envisas med att stå här ute i kylan bland de nikotin­beroende studenterna. Men står här gör jag. ”Vet inte riktigt. Frågan i slutet var svår. Tror jag.” ”Jaaaa fy fan! Jag menar, databaskonfigurering? Fattar fan inte. Vilken jävla plåga. Den var jävligt om­ständlig i alla fall.

Hur kan man ens form­ulera en sån fråga? Tror fan han skrev så bara för att jävlas. Måste ju ha gått formulera på ett enk­la­ re sätt!” Hon inhalerar istället för att andas luft. Det kan be­stämt inte vara hälsosamt. ”Men fan också nu glömmer vi det. Vad ska du göra i helgen?” ”Vet inte riktigt. Har inga direkta planer.” ”Ah, men du jag ska till Helsingborg, drar vid lunch imorgon. Det ska vara en fet fest. Du borde fan komma dit!”

Första känslan är att jag inte vill, men Ylva lyckas tjata och man­ipulera så en minut senare har jag tydligen sagt att jag ska kom­ma, om än inte förrän på kvällen. ”Fan vad kul!” säger hon. Och ja, det kanske det kan bli.

Jag beger mig hemåt och sover en stund på soffan. Det är så skönt att sova när man inte ska, när man inte borde. Det är ung­efär där min lustfyllda gräns är i dagsläget. En snooze på soff­an, det är klimax.

Kvällen blir tidig, natten blir lång och färden till Helsingborg följ­ande dag går inte lika smidigt som den borde. ”Va? Missade du tåget? Det var som fan!” säger Ylva när jag ringer henne. Hon är inte van att jag missar en tid. Inte jag heller. ”När går nästa då? När är du framme?” ”Det går om en timme, så jag är väl framme vid halv åtta.

27

Är festen långt från centralen?” ”Det är nära, men ring när du är i närheten så möter jag upp dig!” ”Okej. Hörs sen då!” ”Det gör vi! Skål!”

Hon är redan onykter och halvvägs in på den första vin­ flaskan. Själv går jag en sväng inne på Malmö Central. Allt är som vanligt, lördagen till trots. Människor stressar, springer, är knappast i tid. Jag får syn på Martin Timell som sitter på en bänk och väntar på ett tåg. Antagligen till Stockholm. Eller jag gissar att han väntar på ett tåg eftersom han sitter och läser på centralstationen i Malmö. Jag funderar om jag ska gå dit och fråga om han är äntligen borta. Det är nästan så att jag blir lite star­struck. På Martin Timell. Jag skäms.

En knapp timme senare sitter jag i vagn nummer tre på tåget mot Helsingborg. Festen är nära. Jag lyssnar på musik och besvarar sms som inkommit de senaste dagarna.

Jag kommer snabbt på fötter när kvinnan i speakern säger något om Helsingborg som lyckas leta sig in bland Mercurys ton­gångar, och vid nästa stopp kliver jag av. Hinner ref­lekt­era över att jag glömt ringa Ylva. Ser mig omkring. Betongen som omger mig bekommer mig inte först, men i samma veva som tåget rälsar vidare känner jag att något inte stämmer. Jag har åkt till Helsingborg förr och dess centralstation är belägen i ett shopping­center. Här ses en bro på hög höjd, robusta trappor till höger och vänster, en väntplats under öppen himmel. Inte en butik finns att skåda och de enda människorna i mitt syn­ fält består av två äldre damer som sitter på en bänk.

Jag går uppåt i hopp om att finna civilisationen, kanske till och med Helsingborg, men icke. En större väg utan trafik, samt en öde busshållplats tjugo meter bort är vad som hälsar 28

mig välkommen. På andra sidan vägen ligger ett stort industri­ område. Jag går ner igen och det första jag ser är en stor skylt som det står RAMLÖSA på. Den skrattar mig rakt i ansiktet och jag vet inte om jag bör skratta tillbaka. Jag letar upp en tid­tabell och upptäcker att jag klivit av en hållplats för tidigt, och att min egentliga slut­destination är fyra minuters tågresa bort. Fyra minuter med tåg är en lång promenad. Nästa tåg går om fyrtio minuter och val­möjligheter existerar inte, det är bara att vänta. Ringer till Ylva och hon agerar precis som skylten RAMLÖSA. Jag har aldrig gillat vattnet, och bestämt gillar jag inte platsen heller.

När jag slutligen kommer fram till festen är klockan näst­an tio. Hälsar på femton personer, hinner kon­versera med tre.

Sveper en flaska vin innan vi drar ut på stan. ”Vet du att Klas smsade mig igår? Fan vad trött jag blir.” ”Jaså? Vad skrev han?” ”Han frågade typ hur det gått på tentan, men jag vågade knappt svara.”

Ylva är helt säker på att han är kär i henne och tolkar allt han gör därefter. ”Men du svarade?” ”Ja, men det var nära att jag inte gjort det.” Ett sms om tentan. Vilket intimt ämne. ”Men tur att vi mest kommer att ha praktik nu så jag slipper träffa honom så ofta. Ah! Här ska vi gå in!” Hon pekar med hela handen mot en av nattklubbarna.

Vi dansar, Ylva tjatar om tequila men jag tackar nej.

Några timmar senare är fötterna ömma och plån­boken något lättare än när jag lämnade Malmö. ”Fyll i här”, säger killen vid utlämningsdisken för jackorna. ”Men måste jag fylla i? Jag menar, det är ju helt säkert min jacka så ingen annan kommer ju att fråga efter den!”

Han ler lite. Jag känner mig smart.

29

”Alla som tappat sina brickor måste fylla i en. Det bara är så.”

Jag fyller i formuläret och får min jacka. Vi går ut, jag säger hejdå till Ylva och hennes vänner som jag inte känner. Till­ sammans med några andra alkohol­ påverkade människor i varierande åldrar tar jag morgonens första tåg hem. När jag närmar mig Vinkeln börjar jag tänka på Linus. Tänk om Linus står i hissen. Eller i entrén. Eller i korr­idoren.

Känner glädjerus vid blotta möjlig­heten att det fakt­iskt skulle kunna hända, sedan att det inte gör det är en fullt hanter­ bar besvikelse. Jag somnar med den lila kudden på magen, och vaknar några timmar senare med en brännande känsla på näsan. Mina persienner är uppdragna, solens strålar värmer min säng. Vårtecken i början av februari lindrar bak­smällan.

Inte mycket, men något. Another party’s over, and I’m left cold sober.

Jag kliver upp och försöker släcka törsten med ett glas vatten, men kroppen vill ha mer och jag bestämmer mig för att gå till närmsta mataffär och inhandla en liter apelsinjuice. Det är kyligt ute, men upp­friskande och på något plågsamt sätt även lite skönt. Inne på Coop är det lite folk. Ser några i samma tillstånd som jag själv samt ett antal småbarnsfamiljer, två grupper som inte borde tillåtas att handla samtidigt. Skyndar mig ut ur butiken och går tillbaka med juicen hängande i en kasse som slår mot benen hela tiden. Kommer fram till Vinkeln. Åker upp. Går in i korridoren. Linus står utanför sin dörr. ”Hej! Läget?” frågar han och slutar pilla med nyckeln. Än en gång slås jag av hur ung han ser ut. Och smal. ”Hej. Jo det är bra, lite trött. Själv?” svarar jag och pass­ erar honom, funderar om jag kanske bör stanna men det känns fånigt eftersom min egen dörr bara är tre meter bort.

Jag letar efter min nyckel. Gräver. Känner hur jag greppar en 30

tampong, men släpper den och gräver vidare. Hand­väskan känns ovanligt stor. ”Samma här”, säger han och skrattar till. Sedan ler han.

Han har ett fint leende. ”Du, vi kanske var lite högljudda inatt.

Det blev efterfest hos mig. Hörde du nåt?” ”Vilken tid? Jag har inte hört nåt.” ”Fyrafemtiden”, säger han och rycker långsamt på axlarna. ”Jaha, nej jag kom hem klockan sex.”

Sex, sex, sex.

Jag sätter nyckeln i låset men låter inte mina ögon lämna honom. ”Hahaha. Jahaaaa, ja då förstår jag.”

Kanske tror han att jag sovit borta, men jag kommer inte på något mer att säga, går in till mig utan så mycket som ett ljud­ligt adjö. Hans närvaro slungar alla mina sinnen ur balans, och jag i det närmaste snubblar in över tröskeln.Vrider om låset. Jag går in i badrummet. Varför vet jag inte. Har ingen anledning, ingen förklaring. Kassen med juicepaketet håller jag fortfarande kramp­aktigt i handen.

Framåt kvällen ringer Ylva. Frågar hur formen är och när jag åkte hem. ”Tror jag åkte vid fem. När kom du hem?” ”Du jag har fan ingen aning men jag var på efterfest till jävligt sent. Eller tidigt. Solen höll fan på att gå upp!”

Hon hostar och mår dåligt. Frågar om nästa föreläsning, jag svarar när den är. Samtalet närmar sig ett avslut. ”Ses på tisdag! Lycka till med praktiken.” ”Det gör vi, och detsamma.”

Knappt hinner jag lägga mobilen på rumsbordet innan den börjar vibrera igen. Nu står det Moster på displayen. ”Hallå?” svarar jag. Varför jag nu svarar med en fundersam 31

röst eftersom jag vet vem det är som ringer. ”Hej Joanna! Hur är det med dig?” ”Det är bra. Hur är det själv?” ”Det är bra men jag måste till veterinären imorgon.”

Min moster har tio små hundar som hon alltid pratar om.

Jag vet inte vilken som är vilken, men på något sätt verkar det som om hon förväntar sig att jag ska kunna särskilja dem utan problem. ”Ojdå”, säger jag och inväntar fortsättningen. ”Ja. Det är Loe. Han har haltat i flera dagar nu. Men han verkar inte ha ont eller så men måste ju ändå kolla upp det.”

Min moster Karolin läser mycket, så hunden är uppkallad efter den norske författaren Erlend Loe, en av hennes fav­ oriter. Hon påstår att hunden har mycket humor samt är lite konstig, och att Loe därför är ett passande namn. ”Hoppas det går bra, och att det går över snart.” ”Verkligen. Alltid är det nåt fel på nån hund, haha! Men strunt i det. Hur går det för dig? Du har inte hittat nån hane där nere?” Hon fnissar. Hoppas säkerligen på skvaller. ”Inte det.”

Inte första gången hon frågar. ”Säkert?”

Och antagligen inte den sista. ”Helt säkert.” ”Okej. Vad tråkigt.” Tystnad. ”Jag tror du är för kräsen.”

Kräsen och kräsen. ”Kanske det.” ”Eller du kanske är sådär modern?” ”Va?” ”Ja, men nu när du är storstadsbo och allt.” ”Karolin, jag är inte lesbisk.”

Ofta känns det som att ett bristfälligt kärleksliv är synonymt 32

med homosexuell. ”Alltså, det gör ju inget om du är det.”

Suck. ”Det var ju skönt att höra, men jag är verkligen inte det.” ”Okej, okej.”

Lägger på.

Slappnar av.

Efter min tredje dag på praktiken kommer jag hem till en postbox vars innehåll inte riktigt är som det brukar. Förutom räkn­ing­ar och en katalog ligger där en skrynklig lapp som blivit avriven från ett kollegie­block med små rutor i.

Hej! Ber om ursäkt att jag spelade högt igår natt. Hade en musikervän nere på besök från Stockholm. Jag är skyldig dig ett glas vin när det passar. Än en gång, ursäkta.

Ha en bra vecka!

-Linus, lgh 73 B Precis som en rödvinsfläck på en vit klänning lyser av sig och inte går att tvätta bort, ler jag när jag återvänder till lägen­ heten med mina räkningar i handen. Om och om igen läser jag lappen som lämnats i mitt postfack. Ett glas vin i hans sällskap låter som en lockande avbetal­ning, och jag sitt­er i soffan och tittar på den när det ringer på dörren. Linn kommer in, undrar vad jag gör. ”Vad gulligt!” utbrister hon när jag visar henne lappen. ”Han måste ju tro att jag är en sån där granne som bara gnäll­er på sina egna grannar”, klagar jag och grinar illa. ”Varför skulle han tro det?” ”Men han vet ju antagligen att jag pratat om att han spelar hög musik och sånt.” ”Inte tror jag det. Han kanske bara vill bjuda ut dig?”

33

försök­er hon övertyga. ”Jag menar, ett glas vin?” ”Han har säkert en massa tjejer efter sig. Om han ens är singel.” ”Men han skulle väl knappast ha bjudit ut dig sådär om han hade tjej?” ”Han har ju inte bjudit ut mig! Och vad skulle vi prata om?

Jag skulle ju bara sitta och dregla i vinglaset.” ”Vad ska du göra nu då? Ska du svara?” frågar hon och håller demonstrativt upp roten till vår konversation. ”Det måste jag ju så han inte tror jag är sur.” ”Ska du knacka på?” frågar hon nyfiket. ”Nej!” Blotta tanken leder till mental tunghäfta. Vad skulle jag säga till honom? ”Jag tror jag ska lägga en lapp i hans brevlåda. Om han blir hälften så glad som jag blev över att hitta nåt annat än reklam och räkningar i posten är det lätt värt det”, utvecklar jag och skiner upp vid tanken på känslan när jag fann lappen. ”Ja, det är klart. Det skrivs för lite brev nuförtiden.” ”Helt klart.”

Pappersarbete har aldrig varit min starka sida och tyvärr visar det sig att inte ens detta dekadenta uppdrag kan förändra mig.

Dagarna skenar iväg och veckorna likaså. Ja, veckorna. Vid ett par tillfällen möter jag honom i korridoren när han är på väg till balkongen eller står utanför sin lägenhet. Vi hälsar knappt.

Varje gång vill jag säga något, men lika många gånger förblir jag tyst.

Efter en tur på stan står jag i Vinkelns entré och väntar på att färdmedlet upp till våning fem ska komma ner. Ett par killar passerar och går vidare till de små personhissarna tio meter bort. I ögonvrån ser jag att en av dem ser på mig, men med musiken på hög styrka och blicken fixerad på texten ovanför 34

hissdörren låtsas jag vara i min egen värld där främlingar inte finns. I vanliga fall är jag social och kan prata med vem som helst, men det är något med hissar som får mina murar att resa sig.

Hissdörrarna öppnas, jag åker upp. När jag kliver ut på femte våningen är en kille precis på väg in i min korr­idor.

Han håller upp dörren så den inte stängs innan jag är framme, väntar in mig. Jag blir stressad och skyndar mig dit. Fort­ far­a­nde ignorerar jag omvärlden, men de där murarna rasar över mig när det visar sig att killen som tittat på mig nere vid hissarna, och killen som hållit upp korridordörren för mig, är Linus. Inte förrän han låser upp sin egen dörr inser jag vem det är. Jag har ignorerat hans försök till kontakt två gånger under loppet av tre minuter. Jag tar ut hörlurarna, mimar ett hej. Volymen ur min strupe uteblir, jag svär inom­bords.

Träningskläderna han gömmer sig i får mig att undra om han inte ser inbjudande ut i allt. Den misstänkta svetten som döljer sig där under avskräcker mig inte.

Han pratar i telefon och har låst upp men går inte in, precis som om han vill prata med mig. Jag står framför min egen tröskel utan att ta klivet över den. Han iakttar varje steg jag tar.

Flera gånger gör han en ansats att avsluta telefon­samtalet utan att lyckas. Jag känner mig som en tjuvlyssnare så slutligen går jag in, stänger sakta dörren och ser att han gör detsamma, men ingen av oss förmår att dra igen den helt. So come into my enclosure, my melancholy blues. Med tio centimeters glugg ser vi fortfarande på varandra men Linus talar alltjämt i telefon och hela situationen är helt fenomenalt besvärlig. Slutligen stänger jag min dörr och andas ut.

Inte bara sprider jag rykten om hans nattliga aktiviteter och nonchalerar hans charmiga brev, nu kan jag även skriva upp ordet ignorerat till min samling av interaktion med Linus.

35

Jag mår illa.

6. [HAMMER TO FALL]

Femton dagar efter jag hittat hans rutiga pappersbit i post­ facket tar jag tag i det hela. Jag sitter i soffan med datorn i knät och genom min klasskompis Ylva finner jag honom på Facebook. Han har över sjuhundra vänner. Där står vilket datum han är född, att han är singel, drygt ett år äldre än mig och där står vilken skånsk småstad han är uppvuxen i.

Efter att ha begrundat hans sida tjugo minuter för länge sänd­er jag iväg ett med­delande som tilldelas rubriken Oss grannar emellan.

Vilken gullig lapp du skrivit! Kul att få något annat än räkningar i brevinkastet för en gångs skull. Stockholmare har en tendens att vara högljudda men jag har inte hört något alls så rocka lite hårdare nästa gång!

Vin låter bra. Du vet var jag bor. (Vinkelvägen 46) /Joanna 40 centimeter bort.

När jag skickat iväg det kollar jag igenom alla hans bilder en gång till, och granskar i synnerhet fotografierna där han har kvinnligt sällskap. Jag undrar om gnun eller hyenan finns med på bild, eller kanske hans flickvän. Om han har någon.

Det står visserligen att han är singel, men eftersom jag är misstänksam av naturen letar jag per automatik efter fel. Jag överväger att skicka en vänförfrågan men nej, det är alldeles för tidigt. Efter ytterligare en minuts betänketid känns det bättre och jag hoppas att han kommer att acceptera.

Flera timmar senare har fortfarande inget svar mottagits.

Inte för att det fanns något att svara på, kanske jag borde ha ställt honom en fråga? Jag kan inte låta bli att känna ett uns av besvikelse men blir genast irriterad på mig själv. Sitta och 36

sucka över någon jag inte känner. Jag begrundar bilderna på hans sida ännu en gång och googlar hans namn, men det ger ingenting eftersom det är alldeles för vanligt. På Facebook står däremot namnet på en grupp som han spelat med. Jag hittar deras hemsida, klickar på varenda länk som finns till­gänglig.

Det visar sig att han har trummat i den där fotbollslåten som jag ofrivilligt har hört alldeles för många gånger, men som jag direkt lyssnar på flera gånger till. Linn ringer och stör vid repeat nummer sju. ”Hej! Vad gör du?” ”Inget särskilt.” ”Är du sugen på pizza?” frågar hon.

Egentligen inte. ”Javisst.”

Men jag slipper laga mat. ”Okej! Alex ska också ha, men vi är på Triangeln nu, men tar bussen om typ en halvtimme.” ”Jag kan ju gå och handla pizza om ni vet vad ni vill ha?” erbjuder jag mig. Linn jublar. Jag undrar om detta var den eg­ entliga anledningen till att de frågade om min närvaro till att börja med. Jag tar emot deras beställning, ringer till pizzerian och en kvart senare beger jag mig dit. ”Beställt tre pizzor?” frågar pizzabagaren bakom den en halv meter höga glasskivan. Jag nickar. Pizzorna är inte riktigt klara, det är varmt i lokalen och jag drar ner dragkedjan på min vinterjacka. Han frågar vad jag gör, var jag bor, om jag har pojkvän och om jag har bott i Sverige länge. Jag förstår inte vad han menar. ”I Sverige? Har du bott här länge?” frågar han igen och jag blir än mer förvirrad. ”Men alltså, jag är ju svensk. Eller jag har bott i Malmö i ett år. Eller hur menar du?” ”Svensk? Är du svensk? Men du talar ju inte svenska?”

37

fortsätter han. ”Jag kommer från Arvidsjaur.”

Brukar säga Arvidsjaur även om det inte är riktigt sant. ”Va?” ”Men alltså, jag kommer från Norrland”, säger jag och förklarar ursprunget till den utländska brytn­ingen han tycker sig höra. ”Norrland? Vad är det för land?”

Trots att jag letar efter en antydan till ironi så finns den inte där. Jag förklarar vidare och han säger att han förstår, trots att han antagligen inte gör det. Han ställer upp pizzakartongerna och jag skrattar hela vägen hem. Alex och Linn gör detsamma när jag berättar det för dem tjugo minuter senare. Samtalet övergår till min granne och jag är osäker på hur samtalet styrdes därhän. Men därhän är vi nu. ”Ser han inte väldigt ung ut?” säger Linn när vi tillsammans kollar igenom fotona på hans Facebook hemma hos henne. ”Ja, och feminin”, tillägger Alex och jag tror knappt vad jag hör. De tycker mannen som idag är för mig vad MacGyver var på nittiotalet har feminina drag och ser ut som en pojke. ”Äh, bara för att han har långa ögonfransar”, avfärdar jag och inleder samtalet på annat spår. ”Ska vi måla i navet nästa vecka?” Både Alex och Linn nickar. ”Fint! Nu måste jag hem och diska.” Mötet avslutat. Går hem. Håller andan när jag passerar hans dörr men ingen kommer ut.

När diskhon precis blivit tom hör jag hur det plingar till i datorn. Ljudet kommer från ett meddelande i Facebookchatten.

Linus säger: Hej!

Chock.

Joanna säger: Hej du 

38

Han skriver till mig.

Linus säger: Tack för meddelandet! Sorry om vi var högljudda.

Och han har därmed accepterat min vänförfrågan.

Joanna säger: Haha men jag hörde ju inget. Absolut ingen fara.

Linus säger: Okej bra 

Jag kan inte förstå att han skriver till mig.

Joanna säger: Alltså jag är egentligen ingen person som ringer hyresvärden varje gång en granne spelar musik. Om du fått för dig det vilket du kanske har ;) Linus säger: Hahaha vad menar du?

Han måste veta vad jag menar.

Joanna säger: Ja alltså jag antar att du hört att jag har hört?

Linus säger: Hahaha ja om gnun ja.

Se där, till och med den rätta titeln har han koll på.

Joanna säger: Ja precis.

Linus säger: Sorry för det … Trodde inte det hördes så bra. Jag har inte hört nåt från nån.

Joanna säger: Det är väldigt ljudisolerat här men allvarligt vad var det för läten???

Det lät inte mänskligt.

Linus säger: Hahaha :P

Jag bör inleda diskussionen på ett mer neutralt område, skri­­va om mer normala saker.

Joanna säger: Okej … Nåja … Hade jag vetat att det var min granne som hade kul och att min granne kände nån som jag kände hade jag nog inte sagt

39

det om gnun till så … ja … eller skrivit om det på Facebook.

Neutralt område var det ja. Jag hinner inte ens lägga ut min­orna innan jag själv trampar på dem.

Linus säger: Haha ingen fara. Det är väl inte det sämsta heller :P Joanna säger: Nej sant. Jag har ju spridit ut att du får tjejerna att skrika som en stucken gnu.

Mamma mia.

Linus säger: Hahaha nej precis … Vad gör du då?

Joanna säger: Vadå just nu eller mer generellt?

Linus säger: Typ nu …

Joanna säger: Nja inte så mycket porrsurfar lite.

Vet inte vad jag håller på med.

Linus säger: Jaså? Hittar du nåt intressant?

Joanna säger: Ja verkligen.

Vad håller jag på med?

Linus säger: Vilken sida är du inne på?

Joanna säger: www.hotdwarfs4you.com

Vilken livlig fantasi som kryper fram när det inte passar.

Linus säger: Ah okej. Ska ut och röka. Brb.

Det blir tyst och jag lyssnar efter att höra hans dörr stängas och slå igen. Surfar in på hans Facebookprofil medan han är borta. Nu när han har accepterat min vänförfrågan kan jag se ännu mer information. Hittar hans mejl och söker efter hans msn. Blir oproportionerligt glad när jag finner honom där.

40

En minut senare passerar han min dörr ute i korridoren och kvar sitter jag och undrar om han har humor. Jag breder mig en smörgås när datorn plingar till.

Linus säger: Är det du som har lagt till mig på msn?

Det gick snabbt.

Joanna säger: Jo ...

Linus säger: Ok. :) Vilken sida är du inne på nu då?

Joanna säger: Alltså det där med dvärgarna var ju ett skämt …

Linus säger: Jaså du bara luras :P Joanna säger: Hahaha ja men alltså jag trodde det var uppenbart att jag skämtade … Sorry.

Linus säger: :p Joanna säger: Vad gör du då?

Linus säger: Blir lurad av min granne :P Joanna säger: Sorry. Nu ska jag sova. God natt!

Linus säger: God natt! Kram

Jag vill inte alls sova, men konversationen blev inte som jag tänkt mig. Inte för att jag tänkt ut någon särskild strategi, men att vårt första webbsamtal skulle handla om sex, dvärgar och porrsurfning fanns inte på kartan, men jag tänker tydligen utanför gränserna från och med nu. Make the bed, light the light.

Lady mercy won’t be home tonight.

När jag vaknar nästa morgon dröjer det knappt en timme innan det knackar på dörren, och när det rycker i hand­taget 41

en sekund senare vet jag att det är Alexandra. Hon får mig att återgå till mentaliteten jag hade när jag bodde hemma och de­monstrativt satt upp hand­skrivna lappar på min dörr som upp­manade alla besökare att knacka först. Alex knackar i och för sig, hon bryr sig bara inte om att vänta tills någon öppnar. ”Hej! Vad gör du?” frågar hon och sätter sig vid köksbordet.

Det knakar i det gröna äpplet hon smaskar på. Alltid dessa gröna äpplen. ”Klev upp för ett tag sen. Du då?” ”Ska bara hämta några grejer i förrådet. Vad ska du göra ikväll då?” ”Tvätta. Vadådå?” svarar jag utan att säga att min tvättkorg är tom. ”Äh. Inget särskilt”, svarar hon och fortsätter smaska.

Ingen kan smaska äpple som Alexandra. ”Ska vi måla i samlingsrummet på onsdag?” ”Javisst! Då ses vi på onsdag. Nu ska jag dra vidare”, säger hon och jag får en kram innan hon försvinner. Jag klär på mig och går ut. Tänker på Linus. Tänker att jag borde sluta tänka på Linus för jag vet knappt vem Linus är. Har bestämt mig för att gå till gymmet och fixa det där som jag borde ha fixat för snart två månader sedan.

Dörren in till gymmet är öppen och receptionen väl synlig direkt jag kommer in. Jag tar upp pappret ur jackfickan som det står att jag måste ha med mig. Det har blivit skrynkligt, jag skäms lite när jag lämnar fram det. Den blonda tjejen bakom disken tycker säkert att jag ser ut att vara en människa på fel stä­lle. Eller ja, egentligen borde hon väl tycka att jag är en männ­iska som äntligen har dragit mig till rätt ställe. ”Titta in här”, säger hon och håller upp något som ser ut som en lampa. Jag frågar vad det är och hon säger att hon bara ska ta ett kort på mig. Som om jag på något sätt är i ett 42

skick för fotografering, men jag har inte mycket till val. Hon knäpper till. ”Hur blev det?” frågar jag. ”Det blev bra”, ljuger hon.

Hon, som inte heter Jaquelin, ger mig en snabb genomgång av gymmets lokaler. Det verkar bra, förutom det där med finger­avtrycksläsaren som jag måste använda mig av för att komma in på anläggningen de tider när receptionen är obe­ mannad. Det låter enkelt när hon säger det, men jag ser fram­ för mig hur jag inte kommer att bli insläppt när jag senare står där ensam och oförmögen att få upp dörren till gymmet. Eller ännu värre, inte tar mig ut. ”Kortet kommer med posten inom ett par dagar”, säger hon avslutningsvis och jag tycker att hon ser konstigt på mig.

Hon tycker att jag är konstig och jag tycker att hon är konstig.

Jag går hem och väntar att min tvättid ska börja.

När klockan visar arton noll noll kan jag bege mig mot tvätt­stugan. Det är den bästa tiden, bäst chanser för lyckat resultat. I tvätt­kassen har jag två diskhanddukar och ett bad­ lakan. Miljö­ministern skulle mest troligt exportera mig till Guantanamo om hon såg mig nu. Jag tvättar varje tygbit sep­ arat för att kunna köra flera maskiner och därmed besöka det så kallade glas­akvariet minst fyra gånger under kommande tre timmar. När jag går tillbaka till mig ser jag på hans dörr, väntar att den ska öppnas. Hoppas. Det händer inte.

Jag lägger mig i soffan med en bok och försöker intala mig själv att jag läser. Visst tittar jag på texten och vänder blad med jämna mellanrum, men vad som står har jag ingen aning om. Öronen är på helspänn och lystrar efter knaket i väggen som signalerar att han är hemma. Ja, jag har uppmärksammat ett knak i betongväggen.

Efter en timme kommer Linus hem och han loggar in på 43

msn. Snart blir hans status inte vid datorn och jag tycker mig höra någon gå i korridoren. Skorna åker på och jag går till tvättstugan. Mycket riktigt sitter han där ute i sin mörk­blå vinter­jacka. Den ljusgrå cigarettröken utmärker sig i mörkret.

Min överkropp vrider sig mot balkongen när jag kommer in i navet, men mina fötter passerar per automatik. Jag vet inte om det är hjärtat som drar sig dit och hjärnan som får mig att gå vidare, men jag vågar inte gå ut och hälsa. Istället hänger jag upp bad­lakanet i torkskåpet och blänger på de två svarta hand­dukarna. Känner värmen svepa över mitt ansikte medan jag mumlar, funderar på vad jag ska säga. När jag vänder mig om ser jag Linus gå förbi tvättstugans stora fönster. För sent.

Igen.

När jag åter sitter i soffan med datorn i knät väger jag för­ delar mot nackdelar, varför jag ska skriva till Linus på msn och varför jag inte ska göra det.

Joanna säger: Hej granne

Jag kanske borde ha låtit bli, men nu gjorde jag det ändå.

Linus säger: Hej  Allt bra?

Hej kom och ta mig.

Joanna säger: Ja alldeles utmärkt tack. Själv?

Allt är jättebra förutom att jag vaknar upp på fel sida varje morgon, för att uttrycka det lite dramatiskt.

Linus säger: Trött och sliten efter helgen. Men annars bra.

Joanna säger: Jaså? Haft en hård helg? Jag har inte varken hört nån gnu eller hyena.

Varför jag ständigt påminner honom om gamla ragg vet jag

44

inte, men jag är nog mer själv­destruktiv än jag vill er­känna.

Och en hård helg, det kan tolkas på många sätt.

Linus säger: Hahaha. Hyena? Nej inte det.

Joanna säger: Alltså jag måste fråga. Visst var det olika tjejer som skrek?

Linus säger: Nej det var samma.

Joanna säger: Oj. Jaha.

Linus säger: Vadådå?

Joanna säger: Nej alltså jag trodde det var olika. Jag kanske har sagt till folk att du dragit hem olika tjejer och fått dom att skrika.

Det där lät fel. Så fel.

Linus säger: Hahahaha. Ingen fara. Man kan väl ha sämre rykte :P Joanna säger: Nej det har du ju alldeles rätt i. Du verkar ju vara lite av en handyman.

Vill dö.

Linus säger: Hahahaha. Det är i alla fall inget jag har planer på att sluta med bara så du vet :P Joanna säger: Nej för all del. Jag är bara avundsjuk.

Jag vet inte vem det är som för den här dialogen, men det kan omöjligt vara så att jag faktiskt är delaktig i den. Jag pratar knappt om sex med mina närmsta vänner och att jag skulle göra det med min granne är något Alex skulle kunna göra, inte jag.

Linus säger: Är det så illa?

Joanna säger: Japp

45

Vad som nu menas med illa, men om det betyder att det är torka på min horisont far jag inte med osanning. Rent sexuellt lever jag sedan länge långt under existensminimum.

Linus säger: Jag har också haft långa perioder utan sex.

Kanske att vi snart är bästa kompisar om vi fortsätter i den här stilen. Alternativt grannar med fördelar.

Joanna säger: Hahahah! Det har jag svårt att tro.

Varför jag nu har svårt att tro det. Bara för att man är skapt som Guds gåva till kvinnan behöver inte det betyda att man drar hem något skrikande från köttmarknaden varje vecka.

Linus säger: Men vadå det är sant!

Joanna säger: Ja ja okej då  Linus säger: Men du får väl göra nåt åt situationen.

Joanna säger: Ja det är ju bara upp till mig men det är inte så lätt.

Det är inte så lätt eftersom personen jag gärna skulle dra av kläderna på är samme man som uppmanar mig till aktion.

Linus säger: Nej men då blir det ju heller inget.

Joanna säger: Nej precis … men jag klarar mig. Men det är lite jobbigt vissa dagar.

Särskilt söndagar av nån anledning.

Tangentbordet arbetar snabbare än tanken just nu.

Linus säger: Ja var du också ute igår? Att vara bakiskåt är ju det värsta.

Nu när han verkligen skriver ut det där ordet svider mina ögon och jag vet inte om den här diskussionen speglar den han är. Mig reflekterar den i alla fall inte.

Joanna säger: Ja det var jag. Ja söndagar och alla andra dagar. Typ jämt egentligen.

46

Jag var inte alls ute igår. Helgen har varit den lugnaste på länge, men det vill jag inte erkänna för Linus. Han ger mig trots allt något av en anledning till mina utflippade kommentarer.

Linus säger: Ja jag med. Jämt. Verkligen jämt.

Kanske att jag finner detta upphetsande och det är därför jag inte kan vara still på stolen jag sitter på, men jag försöker intala mig att det beror på obekvämlighet och ingenting annat.

Det här måste avslutas. Helst för fem minuter sedan.

Joanna säger: Nu ska jag stänga ner. God natt!

Linus säger: God natt och sov gott! Kram

Jag avslutar inte med kram. Oh every night, and every day. A little piece of you is falling away. Så länge han gör det men inte jag har jag makten. Intalar jag mig.

47