9789197947282

Ă…ke Lasson

Blicken

Blicken

Ă…ke Lasson

columbi publishing

www.columbi.biz isbn 978-91-979472-8-2 Första tryckningen Copyright © Åke Lasson 2014 Scandbook AB, Falun 2014 Redaktör: Marie Peterson Grafisk form, omslag: Mystical Garden Design AB Grafisk form, inlaga: Columbi Publishing Författarbild: Oskar Vallinder

1 Ögonen kan dyka upp när jag minst anar det.

När jag vaknar på morgonen, eller äter frukost och bläddrar i morgontidningen.

När jag åker till arbetet, eller står och opererar. Till och med i sömnen, som en mardröm.

Inte varje dag, men de lurar ständigt där, bakom ögonlocken.

Det ena paret sitter i en höggravid kvinna: Sara. Jag minns exakt när de fastnade där för alltid, på insidan av mina ögonlock. Rådjurs­ ögonen. Som om allt är mitt fel.

Måndag morgon. Snabbrond på avdelningen innan vi ska till röntgen och sedan till operation. I dag heldagsoperation som star­ tar runt halv nio, kvinna med cancer i bukspottkörteln. Kan vi ta bort hennes cancer? I så fall är vi inte färdiga förrän runt fem i kväll, har jag fått lära mig sista månaderna. Hoppas Kristina går efter­ middagsrond och gör färdigt avdelningsarbetet. Jag förvarnade visserligen Elisabeth i morse om att jag nog blir sen hem, men ändå.

Under helgen har det lagts in flera patienter vi måste ta ställning till på morgonronden innan vi börjar operera.

Två överbeläggningar, suckar syster Lena, ansvarig sjuksköter­ ska, när vi samlats på vårt lilla rondrum. Bland annat Patrik på sal två, född 1970. Han kom in akut med gulsot och ont i magen. Jouren trodde det var ett vanligt gallstensanfall, men ett akut ultraljud vi­ sade i stället cancer i hela levern. Patrik har sjukhusskräck och åkte direkt hem på permission utan att prata med någon. Han väntar på

: 5 :

att någon av er doktorer ska ringa och ge besked.

Vi läser igenom ultraljudssvaret i journalen: Inga gallstenar. I levern finns utbredda, sammanhängande områden av tumörutseende. Förändringarna fyller ut hela levern. Det finns flera förstorade lymfkörtlar både utanför levern och runt de stora blodkärlen längs ryggraden. Sammanfattningsvis misstankar om utbredd levercancer, med omfattande spridning till lymfkörtlar utanför levern. Ytterligare utredning med datortomografi buk indicerad.

Jag läser en gång till. Tar en extra klunk kallt kaffe ur dagens första kaffemugg. Född 1970. Patrik är alltså trettiofyra, bara två år yngre än jag själv och verkar ha cancer i hela levern.

Vi måste se röntgenbilderna innan vi pratar med honom, säger chefen och tittar på mig och Kristina, min äldre kollega på avdel­ ningen.

Vad säger vi om han frågar? säger jag. Röntgensvaret verkar ju klart.

Vi säger precis det jag sa, svarar Gunnar, vår överläkare, att vi först måste se bilderna. Har cancern redan spridit sig utanför levern kan vi inte operera bort den, tillägger han och tittar tomt framför sig. Jag tycker inte man kan ge ett dödsbesked baserat på bara ett skriftligt svar. Man måste själv ha sett bilderna, och veta exakt allt om tumören och vilka möjligheter vi har, eller inte har, innan man informerar.

Vi fortsätter ronden, skyndar till röntgen och sätter oss i halv­ mörkret bland de tjugo andra kirurgerna, som redan är mitt i rönt­ genronden. Visst verkar Patriks ultraljudssvar vara riktigt, när vi får se hans bilder. Det måste säkerställas med både skiktröntgen och magnetkamera – men utgången verkar ganska klar.

Fy fan så orättvist, hörs det i halvmörkret.

Trettiofyra år och dödsdömd.

Var ligger han?

Hos oss, säger Gunnar.

: 6 :

Har ni snackat med honom?

Han är på permis och väntar på att vi ska ringa.

Good luck.

Personsökaren kallar och jag går ut och svarar i telefonen i kor­ ridoren utanför rondrummet.

Doktor Falck.

God morgon, Rickard. Det är syster Kajsa från operationssal nio.

Er patient sover. Tvättat och klart. Du är välkommen.

God morgon, Kajsa. Perfekt med tidig start. Klockan är ju bara kvart över åtta.

Har du inte hunnit lära dig att vi alltid gör vad vi kan, svarar hon syrligt. Det blir väl en heldag, så det är skönt att komma igång. Tar du någon av de andra operatörerna med dig, eller ska vi söka någon mer?

Vi har inte rondat färdigt på avdelningen, så jag kommer själv och börjar.

Jag går tillbaka, knackar Gunnar på axeln och viskar att det är klart på operation.

Gå du ner och börja, svarar han. Kristina och jag rondar färdigt på avdelningen, så kallar du när det är dags för oss att komma. Kris­ tina får ringa Patrik och säga att vi ska titta på röntgenbilderna och att du ringer honom om besked när vi opererat färdigt. Jag tycker att du är mogen att sköta den här killen.

På väg till operationsavdelningen går jag igenom dagens ingrepp, cancer i bukspottkörteln. Jag läste på i anatomiboken i går kväll och gick igenom de olika stegen, som en checklista före flygning.

Det här är en operation som kan ta sex till åtta timmar. Chefen ska vara huvudoperatör, men med lite tur får jag kanske göra delar av dagens ingrepp, trots att jag är ny på kliniken. Gunnar är den ende här som verkar lita på mig.

Jag knappar in dörrkoden och går in i ett av omklädningsrum­ men. Hänger in läkarrock och kläder i mitt klädskåp, låser och by­

: 7 :

ter om till grön operationsmundering modell medium, kortärmad operationsblus, knyter snöret i byxorna runt midjan, tar på grön operationsmössa. Öppnar dörren in till operationsavdelningen och passerar över gränslinjen mellan civilt, osterilt grått golv och det sterila gröna linoleumgolvet inne i operationskorridoren. Letar rätt på mina tofflor, storlek fyrtiotvå, på skohyllan, och nickar hej till alla grön­ klädda jag möter innan jag är framme vid sal nio. Går in och säger god morgon, lägger ifrån mig nycklar, plånbok och personsökare hos narkossköterskan, kollar att det är rätt patient och att hon fått sin antibiotikaprofylax.

Tar på munskydd och därefter tio minuters rutinmässig steril­ tvätt av händer och underarmar, nagelrensning och nagelborstning i ensamhet vid den avlånga, rostfria vasken ute i korridoren. Check­ listan från i går dyker automatiskt upp, nästan meditativt och pas­ serar som ett bildspel framför mig i den stora spegeln ovanför vas­ ken. Visualisering kallas det visst inom psykiatrin.

Jag kollar spegelbilden: inga mörka hårstrån som sticker fram under mössan och hotar operationssköterskans stenhårda krav på sterilitet. Det gröna munskyddets ovankant noggrant neråtvikt i ett upp-och-nervänt V över näsryggen. Övre paret snören dragna la­ gom hårt ner under och sedan upp bakom öronen, hopknutet med en råbandsknop mitt uppe på huvudet under mössan. Det undre paret snören löst knutna bak i nacken, så att andningsluften kan passera fritt under och bredvid munskyddet. En vana jag lärde mig för två år sedan, som gör att glasögonen inte immar igen och skymmer sikten när man står flera timmar och andas bakom ett munskydd. Hygiensjuksköterskan skulle definitivt inte godkänna lösningen, men den fungerar perfekt i praktiken.

Mellan mössan och munskyddet glasögonen, och bakom dem mina ögon, mörkbruna som pappas. Det vänstra ögonlocket häng­ er litet lägre än det högra och döljer nästan halva iris. En löjlig liten medfödd skönhetsdefekt, som gör att jag ofta ser sömnig och oin­

: 8 :

tresserad ut, framför allt när jag är trött. Borde kanske plastikope­ rera mig? Farsan tjatade jämt på mig när jag var liten: ”Ricardo. Nu ser du så där slö och dum ut igen. Skärp dig. Upp med båda ögonen.”

Jag lärde mig redan som liten att aldrig säga emot honom.

Nu är jag definitivt inte trött, utan tvärtom taggad inför dagens operation, bukkirurgins formel 1-race, åtta timmar långt. Maximal utmaning både psykiskt och kirurgtekniskt, men också fysiskt för ben och rygg. Jag hoppas vi kan ta bort cancern efter alla samtal jag haft med patienten och hennes man. Båda ungefär i ålder med mina egna föräldrar.

Jag skjuter upp dörren med ryggen och går in på salen med ar­ marna sträckta rakt fram, böjda nittio grader i armbågarna och händerna pekande rakt upp i luften. Allt för att inte osterila mig.

Kajsa ger mig en steril handduk att torka händer och underarmar torra med, och klär på mig grön steril operationsrock och tunna ljusgula operationshandskar.

Har du fortfarande bara sex och en halv, skrattar hon när hon drar på handskarna. Du är den ende av våra manliga kirurger som har så små händer. Typisk damstorlek.

De blir inte större, och jag lär aldrig växa i storlek åtta, som du säger att man måste ha för att bli överläkare här. Men de passar bra till mina etthundrasjuttioåtta. Om du nu inte drar upp handskar­ na ända upp till armhålorna. Förra veckan drog du dem halvvägs ovanför armbågen. Fingrarna domnade efter två minuter.

Millimeter eller centimeter? himlar hon med ögonen och sneglar på narkossköterskan. Du verkar vara i stöten i dag, Ricardo.

Det har alltså nått ända hit till operation? blixtrar det till. Då vet väl hela kliniken.

Försök bara vara följsam när jag klär på dig.

Vem har sagt att jag heter Ricardo?

Kvittar väl, svarar hon och knycker på nacken. Jag tycker Ricardo är mycket vackrare än Rickard. Mer spännande. Lite italienskt.

: 9 :

Det är första gången jag sett det glittra till i hennes annars is­ kalla och nästan smaragdgröna ögon. Det svarta håret måste vara uppsatt i en hård knut i nacken. Jag funderade alltid på hur lång tid fröken behövde för att få till den knuten, som dessutom gjorde att hon såg strängare ut.

Kajsa ler och klipper halvt förföriskt med sina kolsvarta ögon­ fransar, när jag snurrar ett halvt varv för att hon ska kunna kny­ ta min rock runt midjan. Hon kanske är riktigt vacker och sexig utan munskydd, mössa och spackel och med håret utsläppt? I full operationsmundering blir alla anonymt könslösa och lika gamla, förutom det ögonen och de tio centimetrarna mellan mössan och munskyddet avslöjar.

Kanske det, säger jag och försöker låta oberörd, men hennes sätt att betona Ricardo, kastar mig huvudstupa trettio år tillbaka.

Första skoldagen och tjugosex förväntansfulla och oroliga sju­ åringar slår sig ner i skolbänkarna i vår lilla byskola. Mamma och de andra föräldrarna har just lämnat av oss och gått hem med tryggheten. Träbänkarna blanknötta av många års tidigare skol­ elever. Gubbar, pistoler, genomborrade hjärtan och namn inristade i bänklocket med gem och kniv. Fröken Gustafsson ropar upp nam­ nen ett och ett, och då ska man resa sig upp och hälsa på klassen.

Klassen som ska bli min vardag fem dagar i veckan, fyra år framåt.

Jag verkar vara kortast i klassen. Hjärtat slår allt snabbare ju när­ mare fröken Gustafssons kommer mitt namn: Andersson, Bengts­ son, Davidsson …

Nils Oskar Ricardo Falck-Scarlatti.

Ja, säger jag och hasar mig ner från den alltför höga stolen och ställer mig hastigt upp. Håller mig stadigt i bänken.

Ansiktena som vänds mot mig och fnisset som ökar till förned­ rande skrattsalvor från pojkarna längst bak. Fröken Gustafsson som hyschar tystnad.

Scarlatti? Italienskt, eller …? frågar hon.

Pappa är från Italien, svarar jag. Men mamma är svenska, tilläg­

: 10 :

ger jag blixtsnabbt. Och pappa har bott åtta år i Sverige.

Och Falck?

Mammas efternamn.

Vad vill du att vi ska kalla dig?

Kalla mig Rickard, svarar jag och rodnar. Alla kallar mig Rickard.

Jag famlar efter fotfäste, tvingar mig att ta två bestämda steg framåt och försöker tyda Kajsas blick när vi tar plats mitt emot var­ andra, på var sin sida om den sterilklädda patienten.

Kniv.

Kajsa räcker mig kniven från sitt sterilklädda gröna assistans­ bord, där operationsinstrumenten ligger minutiöst uppradade i snörräta stålskimrande rader, noga inräknade och grupperade.

Knivar, pincetter, saxar i olika längder, peanger i olika storlekar, stora blänkande bukhakar, nålförare i olika längder, suturmaterial, rostfria rondskålar för använda nålar, tork och operationsdukar.

Gud nåde den som rör hennes assistansbord eller försöker ta något instrument själv. Jag råkade ta en sax från hennes sterilbord en av mina första dagar här, när hon stod en bit bort och inte nådde själv.

På mitt förra ställe försökte vi alltid hjälpas åt, men här … Hon var över mig som en hök med ett blixtsnabbt snärtigt slag med ena pe­ angen på min högerhand, is i rösten och hat i sina smaragdögon: ”Vad gör doktorn? Bort med tassarna från mitt bord.”

Får jag börja? frågar jag narkossköterskan och vilar kniven lätt mot den inplastade buken, strax under patientens högra revbensbå­ ge. Skinnet är klart gulare än vanligt skinn, eftersom hon har gulsot på grund av cancern, som stryper gallflödet från levern till tarmen.

Hon sover gott. Du kan börja Ricardo, svarar hon och blinkar i samförstånd med Kajsa.

Koncentration Rickard, tänker jag. Skit i deras pladder. Nu är det patienten som gäller.

Kniven möter det välbekanta sega motståndet genom den stra­ ma, mörkgula huden, glider därefter lätt som genom härsket smör

: 11 :

genom det mörkgula underhudsfettet. Jag byter till diatermikniven och bränner mig djupare ner genom de mörkröda musklerna och in i bukhålan, som öppnas i en vid båge från vänster till höger flank.

Det rent rutinmässiga i att öppna in till bukhålan genom bukväg­ gens olika lager får mig i balans igen. Jag viker hudkanterna utåt och syr ner dem mot skinnet, för att få maximal tillgång till hela bukhålan, och börjar frilägga magsäck, lever och bukspottkörtel.

Kvinnan är inte opererad tidigare och hennes bukorgan ligger ex­ akt på sina rätta platser, lika vackra och i intensiva färger: skirt rosa, mörkaste rött, ljust brunt, gråvitt, som på anatomibokens pedago­ giska färgbilder. Jag kan inte låta bli att tänka på vår mest entusi­ astiske föreläsare under medicinutbildningen. En intensiv sextio­ årig transplantationskirurg som inledde första kirurgdagen med: ”Välkomna till kirurgen pojkar och flickor. Kirurgi är förbannat vackert och det hoppas jag att vi kan visa er de ynka veckor ni har förmånen att få gå hos oss.”

Jag som annars hade bestämt mig för att bli psykiatriker efter psykiatrikursen, där professorn lyckats få nästan hela kursen att vilja bli psykiatriker. Efter kursen började jag till och med som tele­ fonjour för stressade studenter på helgnätter. Kirurgi krävde säkert hårdhudade och okänsliga tuffingar, alltså inget för mig.

Men visst hade han rätt: själva opererandet, hantverket, är sago­ likt vackert och oerhört spännande och kreativt. Snacka om adre­ nalinkickar. Allt kan hända i såret och på en tiondels sekund kan en enkel och lugn operation plötsligt kompliceras och övergå i död­ ligt allvar. Efterhand måste man själv kunna lösa de problem som uppstår. Få stopp på livshotande blödningar, ändra strategi när det ser annorlunda ut än man tänkt sig, improvisera när det inte liknar handböckerna, lita på sitt eget omdöme och kalla på förstärkning om det behövs. Vem har sagt att man måste hoppa bungyjump?

Vi kallar på Gunnar, som kommer och tar över. Det visar sig att tumören är större än röntgen visat och han blir tveksam till att den

: 12 :

går att ta bort. Plötsligt börjar det blöda kraftigt på djupet, bakom tumören och buken fylls på ett ögonblick. Vi står med mörkrött, venöst blod upp till handlederna, det rinner över sårkanterna och ner på golvet, ner i min vänstertoffel som blir varm och klibbig.

Jag fick en stor blödning från portådern bakom tumören, säger han sammanbitet och vänder sig mot narkossköterskan. Så länge jag står och täpper till med vänster tumgrepp är det torrt. Men jag måste släppa greppet och fria tumören bättre för att kunna få stopp på det, och då kommer hon att blöda som ett såll. Dags för er att börja ge blod redan nu. Kan någon hämta mina luppglasögon och pannlampa, men låt det gå undan.

Man ser ju inget i det här förbannat dåliga ljuset, morrar han när han försöker ställa in den stora operationslampan utan att lyckas.

Skitlampor på den här salen. Sök doktor Nilsson. Vi måste vara fler vana operatörer i såret för att reda upp det här. Och ta fram en sug till, syster. Vi behöver dubbla sugar om jag ska ha en chans att kun­ na se var hålet på portådern sitter.

Full aktivitet på narkossidan, spring i dörrarna och mer folk på salen. Höga röster, order, blodpåsar som kopplas. Patienten, en sextiofyraårig kvinna, tappar blodtrycket innan påsarna kommer, men repar sig när blodet pumpas in under övertryck i både vänster och höger armveck.

Har ni fått upp trycket? frågar Gunnar narkosläkaren, som has­ tigt kommit in på salen och oroligt tittar över narkosbågen.

Det är uppe över åttio och blodet forsar in under övertryck. For­ tare kan vi inte.

Okej, säger Gunnar och tittar på oss. Nu håller du hakarna sta­ digt Rickard och extrasyster sköter båda sugarna och suger rent från blod nere på djupet. Det är era uppgifter, medan doktor Nils­ son, syster Kajsa och jag försöker få håll på blödningen. Ni ändrar inget handgrepp för att hjälpa till. Förstått?

Han släpper tumgreppet och det blöder ymnigt.

Omstickning, sex noll på liten nål, backhand, säger han och hål­

: 13 :

ler fram högerhanden.

Kajsa laddar snabbt nålföraren och ger den med en bestämd snärt i hans framsträckta handflata.

Omstickning, sex noll på liten nål igen, backhand igen. Och sug rent.

Teamarbetet är väloljat och efter ytterligare några omstickning­ ar får han stopp på blödningen, så att operationen kan fortsätta som planerat. Det rostfria torkstället fylls med stora blodiga bukdukar i takt med att Kajsa får andrum, och hinner ikapp med att röja upp på sina operationsbord. Blodet droppar från de sist upphängda du­ karna och skvallrar om att det blött mycket.

Doktor Nilsson avviker och undersköterskan får komma till att torka upp blodet på golvet och torka av våra tofflor. Blodet gör golvet glashalt. Jag tänker försöka byta den blodiga strumpan när tumören väl är ute, och vi nog får en kvarts paus om några timmar.

Brukar ha ett par rena strumpor och kalsonger liggande i klädskå­ pet, om utifall. Eller hur var det? Använde jag det paret i förrgår?

Stämningen på salen är spänd och orolig, och Gunnar gör resten av den fortsatta operationen själv, under tystnad. Där försvann min chans i dag också.

Sex timmar senare lyfter han ut tumören med vidhängande del av bukspottkörtel, tolvfingertarm, gallblåsa och del av magsäcken.

Hur mycket har hon blött? frågar han narkossköterskan.

Nästan två liter, svarar hon efter att ha kontrollräknat alla blo­ diga dukar på torkstället och sett hur mycket blod som finns i sug­ flaskorna.

För mycket, säger han och skakar på huvudet, men annars hade vi inte fått ut den rackaren radikalt. Hoppas hon tål det. Nu tar vi operatörer femton minuters fikapaus, innan vi kopplar ihop och syr anastomoserna. Vi sitter i fikarummet och har sökarna på om det händer något.

Denna sista rekonstruktionsdel mellan tarm, magsäck, buk­

: 14 :

spottkörtel och gallgång, brukar ta minst två timmar, och när jag bytt till rena torra strumpor ringer jag hem. Pratar in på telefonsva­ raren att jag blir sen i kväll, precis som jag trodde i morse. Kristina säger generöst att hon kan gå eftermiddagsrond och fixa avdelning­ en, innan hon ansluter till oss igen. Skönt. Jag börjar gilla henne och hon är en av de få kollegor jag hunnit lära känna. Men okej, jag är inte världens mest sociala människa och har aldrig riktigt fattat kafferummets stora betydelse, som Elisabeth brukar påpeka.

Klockan på salen är nästan halv sju innan vi är klara, dränage­ slangarna på plats och sista hudsuturen satt.

Sorry att du inte fick operera så mycket den här gången Rickard, säger Gunnar, när vi tar av oss munskydd och mössor. Cancern var större än jag trodde och störtblödningen krånglade till det. Hoppas hon reder upp det. Efter två liter blödning har man inga reserver i hennes ålder. Men lugn, din dag kommer tids nog. Jag tycker du är bra i operationssåret. Bra känsla för olika vävnader och lätt på handen. Det är sånt som utmärker en bra kirurg, och det gillar jag.

Han tittar på mig med sina vänliga ögon över de tunna läsglas­ ögonen och jag rodnar, ovan vid att få beröm.

Trevligt att du tycker det, mumlar jag.

Dikterar du? Och ringer hennes man? Du har ju pratat mycket med dem.

Visst, svarar jag utpumpad efter tio timmar vid operationsbor­ det. Stel i nacke, rygg och axlar, stum i benen.

Tack. Skönt att slippa efter en lång dag. Jag kan klippa upp ope­ rationspreparatet och skriva remissen, så delar vi åtminstone på en del av jobbet. Vi ses i morgon, säger han och försvinner ut i prepa­ ratrummet.

Det har hunnit bli mörkt ute när jag dikterar operationsberät­ telsen. Tröttheten tar över och jag måste koncentrera mig för att inte spåra ur, utan bara ta med det väsentliga. Samtidigt pratar jag redan i tankarna med kvinnans man i telefon, hör hur glad och lät­

: 15 :

tad han kommer att bli. De har varit helt inriktade på att vi skulle lyckas, så att frun slipper cellgiftsbehandling. Vi vet hur det går med cellgifter, sa hon under ett av våra samtal. Min bror tappade allt håret när han fick det, och ändå dog han.

En grön post-it lapp på sökaren påminner att jag måste ringa Patrik när jag äntligen är tillbaka på mitt rum, som jag delar med fyra andra läkare. Nu är vårt belamrade minirum tyst och lugnt.

Operationsbyxorna och tröjan hamnar i högen med sjukhuskläder, som väntar på att någon ska bära ut dem till tvättkorgen. Sneglar på uppmaningen på väggen: ”Tag med dig smutstvätten. Din mamma jobbar inte här.”

Sökaren piper. Fan också. Det är sent, långt efter arbetstidens slut och jag måste ringa två samtal innan jag kan ta bussen hem. Den går bara en gång i timmen vid den här tiden på kvällen och nästa går om trettiofem minuter. Ska jag svara eller låtsas att jag inte hört?

Tittar på displayen: min egen avdelning – måste svara. Jag kan våra patienter bättre än jouren.

Doktor Falck.

Rickard, är du fortfarande är kvar. Sådan tur. Jag bara chansade.

Det är syster Anita på avdelning sex. Nilsson på 7:3 blev plötsligt blek och jättedålig, och skriker att han har fruktansvärt ont i ma­ gen. Han står inte ut, trots att han precis fått fem milligram morfin.

Han är uppspänd i buken, brädhård tycker jag. Har du möjlighet att komma upp? Jouren står på operation.

Irriterat svarar jag att jag egentligen slutat för två timmar sedan och precis opererat färdigt. Jag har faktiskt en buss att passa om en halvtimme.

Snälla.

Okej. Jag kommer förbi en snabbis.

Syster Anita är ångerfull och ber om ursäkt när vi ses och jag skäms. Hon gör bara sitt jobb. Nilsson på 7:3 skriker av smärta och är gråblek i ansiktet och kallsvettig. Han verkar ha mest ont över sin utspända urinblåsa, när jag till sist får känna på hans mage utan att

: 16 :

han hela tiden tar bort mina händer.

Hjälp mig snälla doktorn, ber han och håller fast mig i armen.

Syster får sätta urinkateter på dig och kolla blodvärdet, säger jag och tar hans hand, för att lugna honom. Du verkar ha en riktig sa­ longsblåsa, kanske en hel liter. Du ska se att det blir bra när det får rinna ut.

Sök mig igen om tio minuter och rapportera blodvärdet, och hur mycket det kommit i katetern, innan jag sticker hem, säger jag till Anita och småspringer från avdelningen.

Jag ringer den nyopererade kvinnans man och berättar att da­ gens operation gått bra och att vi kunde ta bort all cancer. Han är först tyst, gråter sedan av lättnad efter alla timmars väntan. Han tackar och säger att vi är änglar, som botat hans fru. Kroppen slapp­ nar av när jag hör tacksamheten i hans röst och stelheten i nacke och rygg ersätts av skön trötthet, som i varmvattenduschen efter ett extralångt joggingpass. Syster Anita söker från avdelningen och rapporterar att Nilsson på 7:3 nu mår bra. Det har tömt sig en liter urin och blodvärdet är normalt. Vi enas om att han får ha katetern kvar tills i morgon. Jag läser igenom Patriks röntgensvar igen, tittar på blodproverna och lyfter luren.

Patrik, svarar han på första signalen.

Hej, det är doktor Rickard Falck på sjukhuset. Ledsen att du fått vänta, men jag har opererat hela dagen.

Det var på tiden. Någon ringde och sa att ni skulle titta på rönt­ gen. Jag har fan suttit klistrad vid telefon hela dagen och väntat. Vad visar röntgenplåtarna?

Ultraljudet är svårt att bedöma, med du har inte gallsten. Det är annars den vanligaste orsaken till gulsot i din ålder. Vi måste röntga mera och har beställt skiktröntgen och magnetkamera.

Beställt? Magnetkamera, vad är det? Och när blir det?

Vi räknar med att det ska bli i veckan.

I veckan? skriker han. Ni kunde väl för fan ha röntgat färdigt redan

: 17 :

i dag. Vad gör ni egentligen hela dagarna? Jag har inte tid att vara sjuk.

Sara, min sambo, är höggravid. Hon kan föda när som helst.

Jag förstår att du är otålig och vill få besked. Vi gör vad vi kan.

Vill ni komma hit i kväll och prata, eller ska vi vänta tills i morgon?

Jag tittar på klockan. Tio minuter tills bussen går.

Prata om vad då? snäser han. Du vet ju ändå ingenting.

Jag tycker du ska komma till avdelningen i morgon förmiddag, och ta nya blodprover. Vi måste se hur det går med din gulsot. Ta med Sara så att vi kan pratas vid alla tre. Fråga efter mig, doktor Rickard Falck.

Gulsot? Heter det så när man är gul som en kanariefågel? säger han och slänger på luren.

Jag rusar till bussen och hinner precis betala innan chauffören ger gas. Tar fram mobilen och slår Elisabeth en signal att jag precis hoppat på bussen.

Patriks skrik: ”hon kan föda när som helst!” drunknar till sist i musiken, när jag väl fått in hörsnäckorna och skruvat upp volymen.

Tisdag morgon dyker Patrik trots allt upp på avdelningen med sin sambo. Jag ser dem komma gående i den långa sjukhuskorri­ doren, förbi dörrarna in till våra tio patientsalar. Osäkra. Jag skulle vilja rusa fram och trösta dem, men hur skulle det se ut. De letar efter någon att fråga innan de till sist hittar sjuksköterskeexpeditio­ nen. Patrik är mager och märkt av sin gulsot. Smålockigt ljust hår mot det gula. Han är närmare två meter och hukar sig instinktivt och kröker nacken framåt, när de passerar dörröppningen in till sköterskorna. Sara är mycket kortare, når honom knappt till arm­ hålan, och har rakt, mörkrött hår. Mörk mahogny, som Elisabeth.

Sara är småmullig, framför allt nu med sin stora gravida mage, som putar rakt fram. Hon kan verkligen föda när som helst. Han ser extra sjuk ut bredvid henne, den friska och urstarka blivande mo­ dern. Jag hör att de frågar efter doktor Falck och skyndar mig fram och tar i hand.

: 18 :

Vi letar efter ett ledigt rum och hittar ett vi kan låna av en patient som nyss åkt ner till operation, tar in en extrastol och slår oss ner för vårt första samtal. Jag tar om det jag sa dagen innan. Patrik flackar planlöst med blicken runt väggarna, upp i taket, trummar otåligt med ena handens fingrar mot armstödet och flyttar sig oroligt i sto­ len. Han är arg, spänner plötsligt sina ljusblå ögon i mig och undrar när vi ska röntga, så att han kan få ordentliga besked. Han pekar på Sara och säger att förlossningen är beräknad till om två månader.

Jag svarar så gott jag kan och det är då jag ser dem: rådjursögonen.

Saras uppspärrade och oförstående. Som ett skrämt, skyggt rå­ djur.

Vad tänker, eller anar, hon där hon sitter med händerna vilande på magen? Den bildar en helt naturlig hylla strax under brösten, när hon sitter ner.

Det kunde ha varit Elisabeth. Då.

Hon var också gravid i sjunde månaden och vilade händerna ex­ akt likadant. Hur mycket ser Sara i mina ögon eller i mitt kropps­ språk? Vad syns av sorgen och av mina misstankar om Patriks öde?

Utan säkra fakta är de ännu bara misstankar, men anar de ändå min förtvivlan och min egen rädsla? Jag ser många samtal fram­ för mig, där jag efterhand måste ge allt värre besked, trots att jag i stället skulle vilja trösta. Nu gäller det att skapa förtroende inför de samtalen.

Onsdag förmiddag görs skiktröntgen, med lika dystra besked.

Vi diskuterar inom teamet och jag ringer Patrik. Han är på plats trettio minuter senare med Sara, och nu också med sin mamma och pappa, båda i sextioårsåldern. Vi försöker få plats runt bordet i vårt minimala samtalsrum, dominerat av en stor, kroppslång spe­ gel på hjul. Rummet är egentligen ämnat för utprovning av bröst­ proteser: fönsterlöst med kala vita väggar, inte en tavla. Stolsbenen skrapar. Jag tar om det vi pratade om i går och berättar om de nya

: 19 :

röntgenfynden. Tar fram ett A4-papper ur rockfickan och lägger det mitt på bordet. Ritar en figur över magen som jag brukar göra.

Man kan få en viss känslomässig distans till det hemska jag ska säga om man ritar ner detaljerna på ett papper, har jag läst någonstans.

Rent teoretiskt lägger man det svåra utanför sina inre känslor, säger psykologerna. Jag markerar revbensbågarna upptill, ljumskarna nertill, naveln i mitten och den stora misstänkta tumören i levern på höger sida. Patrik är forcerad, panikslagen och aggressiv. Han vill ha röntgen, beslut och operation direkt.

Vad tänker ni göra? säger pappan och tittar på figuren. Fixerar mig med blicken.

Jag ritar fler detaljer i figuren och säger att tumören nog har spri­ dit sig ända hit, till lymfkörtlarna nära ryggraden. Sara och Patriks mamma sitter tysta, djupt nersjunkna i sina röda skinnfåtöljer.

Det går inte att dölja våra misstankar längre. Både ultraljud och skiktröntgen talar sitt entydiga språk: Patrik har en elakartad can­ cer i levern. Vi vet inte om den börjat i levern, eller spridit sig dit från en tumör någon annanstans i kroppen. Röntgen har inte visat något annat ursprung för tumören än själva levern, men vi måste ändå undersöka de vanligaste ställena magsäck och tarm för att utesluta dem.

Hur som helst går den inte att bota med operation, eftersom den har spridit sig extensivt utanför levern. Att operera bara levern skulle vara meningslöst. Cancern skulle närmast explodera efter operation, om det inte går att ta bort all tumörväxt. Enda möjlig­ heten för kirurgi skulle vara om det är en ovanlig endokrin, hor­ monproducerande tumör med spridning. I så fallfinns det bättre behandlingsalternativ med en klart bättre prognos. Men både ul­ traljud och skiktröntgen talar emot den möjligheten.

Vi ska visserligen rådfråga transplantationskirurgerna i Göte­ borg när magnetkameran är klar, men i realiteten vet vi redan deras svar – cellgift. Extensiv kirurgi eller transplantation omöjlig. Bero­ ende på cancertyp överlever Patrik sex, åtta månader, högst ett år.

: 20 :

Utan cellgifter kanske fyra till sex månader. Det är den hårda medi­ cinska sanningen, men hur mycket kan och vågar jag berätta i dag?

Vi är knappt halvvägs i utredningen, och har inte alla fakta ännu.

Hur uttrycker jag mig så skonsamt som möjligt och ändå sannings­ enligt?

Varför svarar du inte på pappas fråga?

Jag önskar jag kunde, men det kan jag inte. Vi måste se magnet­ kameran också.

Fan vad ni läkare alltid slingrar er, skriker han. När ska ni ope­ rera bort den?

Jag vet inte om vi kan operera bort den.

Kan ni inte operera bort den. Kommer jag att dö? Säg inte att jag kommer att dö. Jag ska ju för fan snart bli pappa.

Han skriker ut sin ångest.

Vad ska jag säga?

Jag funderar febrilt på ett svar. Väggklockan på den kala vita väg­ gen mitt emot mig tickar öronbedövande högt sekund för sekund: tar över rummet när vi tystnat.

Patrik, trettiofyra och Sara, tjugonio, väntar barn om två måna­ der, men frågan är om Patrik ens överlever tills dess. Jag har inget hopp att ge, utan att ljuga. Samtidigt har vi inte alla fakta. För att inte tala om hur nyckfull naturen är, och hur sällan den uppför sig exakt som vi förutser. Just det. Det är där jag måste börja, för att åtminstone ge en strimma av hopp.

Sara ser på mig med sina rådjursögon. Stora, vidöppna och svar­ ta, med maximalt öppna pupiller.

Jag tar av glasögonen, gnuggar mig i ögonen för att bli av med rådjursblicken. Tittar mig oroligt runt i bussen. Genomsvettig trots att jag huttrar och jag lossar skjortkragen. Vid den här tiden på kvällen mitt i veckan är bussen välfylld, de flesta är på väg hem från arbetet i stan. Anar de vad jag precis gått igenom? Vad jag tyckt mig se i mörkret utanför?

: 21 :

De sista veckorna har i och för sig varit förfärliga, men varför fal­ ler allting över mig just nu? Visst har jag reagerat för sorgsna ögon tidigare, men alltid lyckats skaka av mig obehaget. Elisabeth väntar hemma med middag och kanske en flaska gott vin, eftersom det är min födelsedag. I en av de regnblöta sidorutorna får jag ögonkon­ takt med en liten flicka i barnvagnen i mittgången. Kanske ett och ett halvt år. Är det hennes stora oskyldiga ögon som påmint om Sara? Så liten och ändå så stora, uttrycksfulla ögon.

Jag stiger av bussen en hållplats för tidigt. Måste få andas frisk luft, röra på benen och promenera sista biten hem. Kanske försvin­ ner ögonen bara jag kommer ut. Vinden är isande februarikall och regnet har övergått i enstaka stora snöflingor, som kyler skönt i an­ siktet. Jag drar upp dragkedjan i jackan ända till hakan. Snön har redan bildat ett tunt täcke och genvägen till vårt lilla villaområde genom dungen blir förrädiskt slipprig.

Levande ljus möter i köksfönstret i vårt nyköpta hus. Två vå­ ningar i vitt tegel och svart papptak, som behöver bytas till takpan­ nor. Femtiotalshus som de flesta i området. Fantastiskt välbevarat objekt, som mäklaren uttryckte det. Ett renoveringsobjekt sa svär­ föräldrarna. Jag kramar Elisabeth extra länge när hon öppnar och värmen slår emot mig.

Aj, det gör ont när du kramar så hårt, säger hon och backar. Vad är det med dig?

Det luktar super, säger jag och följer efter ut i köket.

Du fyller ju år.

Så fint du har dukat. Sista tomteservetterna och till och med vin­ glas mitt i veckan. Vad blir det? En stor blodig biff?

Det är hemligt. Näst sista kvällen man kan använda spisen och mysa i köket på länge.

Vad menar du?

Hantverkarna kommer i övermorgon och river köket. Har du glömt det?

Visst ja.

: 22 :

Du har lovat att släppa in dem klockan två. Har du fixat ledigt på eftermiddagen?

Inte än, men jag ska. Jag lovar.

Det hoppas jag verkligen, för jag jobbar sent. Det ska visserligen bli skönt att få ny spis och vita köksluckor i stället för de här urtrista grågröna. Men hur ska vi klara oss utan kök i fem veckor?

Det är lång tid, men jag trodde vi var överens om att vi behöver en ny spis. Den här är helt utsliten.

För att inte tala om den förfärliga tapeten och matchande lino­ leummattan, suckar Elisabeth. Den gör mig deprimerad. Vad hade de för smak? Jag vill ha ljusa väggar och nytt ljust golv.

Det luktar rök, säger jag när vi slår oss ner vid köksbordet.

Tycker du? Det är nog bara ljusen. Om nu inte köttet stått inne för länge i ugnen.

Elisabeth skyndar sig att öppna ugnsluckan och dofterna sprider sig i köket. Ugnsbakad fläskfilé med krämig kantarellsås och mitt favoritvin, Campo Viejo.

Riserva från 2004, säger jag och lutar mig tillbaka, lyfter vingla­ set. Perfekt val.

Skål och grattis, säger Elisabeth.

Ska inte du ha vin?

Jag håller mig till cider i kväll.

Cider i stället för Rioja? Mår du inte bra?

Känner inte riktigt för rödvin i kväll.

Tack ändå, även om trettiosex låter hopplöst urgammalt.

Gammalt? Du är fem månader yngre än jag, säger hon och lägger sin hand på min.

Vad är det som är fel? Här har man lagat fläskfilé, varit på Syste­ met och valt ditt älsklingsvin, och som vanligt väntat och väntat på att du äntligen ska komma hem. Och du är inte ens glad.

Minns du Patrik?

Han med gulsot?

Han har levern full av cancer enligt skiktröntgen. Går inte att

: 23 :

operera när cancern spridit sig så vilt utanför levern. Han är tret­ tiofyra.

Trettiofyra år, säger Elisabeth, och drar efter andan. Två år yngre än du och jag.

Jag har informerat honom i dag, tillsammans med sambon Sara som är tjugonio, plus hans båda föräldrar. Sara är gravid i sjunde månaden.

Hon satt där tyst med sin jättemage, fortsätter jag, och vilade händerna på den där hyllan du också fick under brösten sista veck­ orna. Minns du?

Klart jag minns.

Det kunde ha varit du och jag.

Elisabeth ser på mig över köksbordet, men tvingar sig att vända bort blicken mot det upplysta köksfönstret i grannhuset tvärsöver.

Hur allvarligt är det? frågar hon ut i mörkret.

Med tung cellgiftsbehandling har han kanske sex, åtta månader kvar, max ett år.

Sex månader. Menar du allvar?

Med den spridningen är det en rimlig gissning enligt chefen.

Sa du verkligen det till dem?

Nej, det kunde jag förstås inte. Det får komma efterhand, men något var jag ju tvungen att säga. Kunde inte bara ljuga dem rätt upp i ansiktet.

Det blir tyst i köket och Elisabeth reser sig och kommer runt till min sida. Hon ställer sig tätt bakom och håller om mig, gråter stilla.

Tårarna droppar ner i mitt hår precis där knuten på munskyddet skavt under dagen.

Då får Patrik aldrig se sitt barn växa upp. Kanske inte ens får vara med när Sara föder.

De var friska och lyckliga tills för en vecka sedan. Och nu, rena dödsdomen. Jag kan inte släppa hennes blick. Om jag åtminstone hade haft en enda positiv grej att komma med.

: 24 :

Stackars dem. Och stackars dig, som måste berätta.

Det kryper in under skinnet och skaver. Går inte att skaka av sig, som jag kunnat tidigare.

Elisabeth stryker mig över håret, och vaggar mig sakta från sida till sida, som mamma gjorde alla gånger hon till sist lyckades låsa upp dörren till den mörka klädkammaren och släppa ut mig ur beckmörkret.

Du måste lära dig att släppa patienterna när du går hem. Annars knäcker du dig.

Det är mycket svårare här. Alla stans cancerpatienter verkar vara samlade på vår avdelning. Undrar om det över huvud taget är nå­ gon som blir frisk och kan åka hem igen.

I bussen hem satt det en liten flicka i en barnvagn i mittgången, fortsätter jag. Kanske ett och ett halvt. Hon hade stora bruna ögon och plötsligt såg jag Saras ögon, som om det stod ett rådjur i mörk­ ret utanför och stirrade på mig. Jag trodde jag höll på att bli galen, tills jag förstod att det var flickans ögon som reflekterades i rutan.

Försök släppa det när du går hem, säger Elisabeth igen. Du mås­ te, för din egen skull.

Vi ska både vara professionella och empatiska i vårt jobb, och ändå hålla nödvändig distans. Hur ska jag klara det? Jag kan inte släppa, som du säger. Sista veckorna har jag inte kunnat somna, inte ens på sömntabletter.

Vi har väl inga sömntabletter?

Trodde det skulle bli bättre bara jag fick sova ordentligt.

Har du lånat på avdelningen? På förlossningen får vi aldrig låna ut sömntabletter eller morfin till personalen.

Jag har retat upp mig på rena skitsaker sista tiden, säger jag och skakar mig loss. Rätar på ryggen.

Du brukar inte reta upp dig.

Jag försöker alltid behärska mig, men i förra veckan skällde jag nästan ut en av våra gamla undersköterskor för en bagatell. Höll på att klippa till henne. Allt blev plötsligt bara svart, precis som när jag

: 25 :

var liten grabb.

Det har du inte berättat.

Jag hann bita mig i tungan, men i måndags kväll blev jag skitsur på en av sköterskorna, som sökte mig halv sju. Precis när jag dikte­ rat färdigt, och bara längtade hem efter tio timmar på operation.

Precis som man känner sig om jouren är stressad och upptagen när man söker.

Som tur var lugnade jag ner mig innan jag kom upp till avdel­ ningen. Hon gjorde ju bara sitt jobb. När vi gick in till patienten var jag så slut att jag inte kom ihåg vad vi opererat honom för. Kunde inte komma på vad sköterskan hette heller. Jag vet inte vad det är med mig.

Känn, säger Elisabeth och lägger min högra hand på sin mage.

Vad ska jag känna?

Det växer här inne.

Växer?

Fattar du inte? säger hon och trycker min hand hårdare in i magen.

: 26 :