9789197947268

In i djungeln Det är mars 2002. Vi ska strax ge oss av på en färd till den förfallna maya­ staden Naachtún som ligger i den exotiska skogen i norra Guatemala. För­ beredelserna i basen Yaxhá har pågått sedan tidigt på morgonen och ut­ rustningen är lastad på terrängbilen.

Naachtún betyder ”avlägsna stenar” på mayaspråk och ligger i en fjärran del av regionen El Petén. Nu ska ett lag om sex personer bege sig till platsen för att registrera gravplundringar och vegetationens hot mot ruinerna. Upp­ draget leds av arkitekten Oscar Quintana. Han basar över det så kallade Triangelprojektet – det största arkeologiska projektet i Guatemala, med över 200 anställda – och han ansvarar för ett område som är ungefär 10 000 kvadratkilometer stort. De tre spetsarna i själva Triangeln utgörs av ruin­ städerna Yaxhá, Nakúm och Naranjo.

Vid tiotiden ger vi oss av. Bilen börjar långsamt rulla och det fläktar genom de öppna fönstren. Flaket är packat med proviant, vattendunkar och tält,

11

sjukvårdsutrustning, presenningar, rep och annat som kan komma till an­ vändning.

Ovanpå lasten sitter några medarbetare som vant balanserar när bilen gung­ ar till. Den första sträckan är en grusväg och där vi kör fram stiger ett stort dammoln. Sedan är vi ute på asfalterad väg och kan öka farten.

Efter en timme kommer vi fram till den kända ruinstaden Tikal, den mest storslagna av alla restaurerade mayaplatser. Där ansluter sig den andra ut­ länningen i expeditionen, en ung geograf som bland annat ska kontrollera kartans uppgifter med GPS-systemet.

Vi åker norrut i ytterligare en timme, till en liten by vid Uaxactún-ruiner­ na. Där lämnar vi förskottsbetalning till en kvinna som ordnat med mul­ åsnor och mulåsnedrivare. Dem ska vi möta vid ett läger som heter Yucatán, inte att förväxlas med den stora halvön med samma namn.

Efter ett sista riktigt mål mat på ett enkelt värdshus lämnar vi Uaxactún.

Genast blir vägen sämre och bilen får sakta kämpa sig fram. Växtligheten tilltar och snart är vi inne i den täta djungelskogen. Regnperioden har ny­ ligen upphört och det är fortfarande mycket lerigt. Det är många gupp och åtskilliga träd har fallit ner och hindrar vår färd. Medarbetarna på flaket

12

Utrustningen 채r lastad p책 terr채ngbilen.

13

hoppar vid flera tillfällen av och röjer väg med sina macheter.

De andra i bilen kan konstatera att det nu verkar finnas ytterligare några små vägar i området jämfört med när de åkte här två år tidigare. Och med ökad tillgänglighet växer hoten mot skogen. Det blir lättare för trädtjuvar att ta sig fram för att kapa och att transportera värdefulla trädslag, lättare för tjuvjägare att härja i området och lättare för vanligt folk att vartefter tränga in och börja odla upp marken. ”Man måste ju skaffa mat” brukar många ur lokalbefolkningen säga när avverkningen kommer på tal. ”Jag vill se denna skog innan den försvinner för gott, vilket kommer att ha skett när jag blir gammal”, säger någon i bilen. Risken är stor att han får rätt. Stora delar av den tropiska djungeln har försvunnit under de senaste decennierna och avskogningen verkar bara fortsätta.

Vi kliver ur bilen för att forcera ytterligare ett hinder, en tjock trädstam som ligger rakt över vägen. Mörkret har lagt sig och plötsligt börjar det regna kraftigt. Vi vet inte hur många hinder som ligger framför oss, och färden kan mycket väl fortsätta i snigelfart. Humöret är på nedåtgående.

En av våra medarbetare drar igång motorsågen och kapar snabbt stammen och vi kan fortsätta. Trots att vi har ett terränggående fordon tar det fem timmar att köra den drygt 40 kilometer långa sträckan till Yucatán.

14

• Våra två medarbetare som är specialister på djungelexpeditioner av denna typ, René ”El Gato” (det vill säga ”katten”) Lima och Walfre Homero Chi, är snabba och rör sig hemvant bland snåren och lianerna när de utför olika uppgifter.

Vägröjningen har jag redan nämnt. Därefter är de effektiva vid ankomsten till lägret. De reser hastigt några mindre tält, ett var till expeditionens ve­ tenskapsmän dit även jag har förmånen att räknas tack vare Oscars gene­ rositet. Själva brukar El Gato och Walfre sova där de finner plats; någon gång på en brits i ett gammalt chicleroläger (chiclero är namnet på dem som arbetar med att tappa råvaran till gummi – chicle – ur chico zapoteträden) eller på en presenning på marken, eller i en hängmatta.

Efter att ha gjort i ordning vår logi övergår de till matlagning. Allt annat tar de också hand om: vedhuggning, disk, påfyllning av vattenflaskor med mera, något som onekligen underlättar färden för oss andra.

Sedan vi intagit middagsmålet samtalar vi en del med El Gato och Walfre.

Båda är runt 30 och bär hemgjorda tatueringar. El Gato har fått sitt namn därför att han rör sig smidigt som ett kattdjur i djungelsnåren. Han har

15

tidigare arbetat i tio år som chiclero, och han har klättrat upp i ett oräkne­ ligt antal träd och huggit jack i stammen där mjölksaften som blir till gum­ mi rinner fram.

Han har också arbetat långa tider med att skörda kryddan ur pimentaträ­ den. Och så har han varit verksam med att kapa gröna små kvistar som sedan exporteras till Holland och Japan där de ingår som utfyllnadsblad i blombuketter. Med ett sådant CV har El Gato ingående erfarenheter av att leva och verka i djungelns besvärliga miljö.

När vi till exempel har tagit oss upp på en pyramid och inte kan se långt på grund av den höga växtligheten som når över toppen, ber vi El Gato att klättra upp i ett träd och spana runt för att se om han kan upptäcka någon byggnad vid en annan ruinstad eller något annat landmärke. Smidigt sling­ rar han sig upp för stammen och spanar och ropar ner till oss om vad han ser, så att vi närmare kan fastställa positionen på våra kartor.

El Gato berättar att han också har varit över och knegat ett tag i grannlan­ det Belize, men att han oförskyllt hamnade i fängelse där. Senare har han också fått tre månader i finkan i sin hemort Melchor de Mencos, och även den gången var han oskyldig. Det var skumma vänner till honom som hade kört bil fulla, och polisen hade valt att sätta dit hela gänget som satt i bilen.

16

Sådant spelar egentligen ingen roll i detta sammanhang. Under den tid vi tillbringar tillsammans har El Gato genomgående en positiv inställning, och om hans tidigare liv enligt någon polis inte råkar vara helt fläckfritt så är det inte hela världen.

Walfre är en bondgrabb från byn San Andrés – eller var det San José? – och har följt med sin far på många turer in i djungelskogen. Därför är också han väl hemmastadd i denna typiska tropiska miljö. Liksom El Gato är han en skicklig medarbetare. Walfre har ett lugnt sinnelag och jag spår honom ett lyckligt liv. Kommer jag någonsin att kunna följa upp denna spådom?

De två arbetar bra tillsammans och fungerar lika samordnat som en Apollo­ besättning på väg till månen.

• Moskiterna flyger omkring oss, och för att minska störningsmomentet och plågan är det nödvändigt att bära långbyxor och långärmad skjorta. Kläd­ seln skyddar också något mot de hårda taggarna som täcker många träd och buskar.

17

Även fästingarna kan vara irriterande. De frodas bland annat i mulornas pälsar och därför finns det ofta gott om dem vid lägerplatser där mulor vis­ tats. För att skydda sig gäller det att bära strumpor som går upp en bit på byxbenen. Vi måste också vara försiktiga när vi tar av oss kängorna, och torka av dem ordentligt innan vi går in i tälten för att lägga oss.

Jag sover inte så gott i tältet den första natten. Framför allt beror det på den hårda marken. Jag har inget liggunderlag eller ens en sovsäck med mig, bara mitt resepåslakan.

18

Mulåsnedrivaren I morgonljuset får jag en bättre bild av lägret som ligger skönt i en glänta.

Yucatán är ett av åtskilliga gamla chicleroläger som finns utspridda i djung­ eln och som egentligen inte är mycket mer än enkla skydd för regn och vind, med tak av guanoblad.

Los chicleros har länge arbetat parallellt med arkeologerna som använder lägren under sina vetenskapliga expeditioner. Under åren har de gett ar­ keologerna värdefull information om ruiner som de observerat under sina vandringar. De har också trampat upp stigar och vägar som underlättar transporterna för arkeologernas arbetslag.

Bladen i regnskydden förmultnar ganska snabbt, och på många platser står bara resterna av träställningarna kvar som skelett efter tidigare verksam­ het. Här i Yucatán har de enkla hyddorna redan börjat förfalla, men bladen ligger kvar, brungula mot den gröna djungelväggen, vilket ger ett vackert färgackord.

19

Vi går över för att hälsa på mulåsnedrivaren, tillika vägvisaren, Don Matias.

Han är en äldre man med ett vänligt ansikte, klädd i en pistagefärgad skjor­ ta och ett par byxor som under turerna i vildmarken impregnerats av den grå leran. Med sig har han en medhjälpare, en pojke på kanske 16 eller 17 år.

De har övernattat i ett vindskydd några tiotal meter från oss, och de har just avslutat sin frukost och håller på att ordna med kastrullerna. En ma­ chete är lutad mot en pall invid dem, och några plastdunkar står vid deras fötter. Här och var på marken ligger lite skräp som tidigare besökare läm­ nat efter sig.

Don Matias säger att det kommer att ta två dagar på mula för att nå fram till ruinstaden Nakbé, en ruinplats med ständig bevakning, och sedan ytterligare två dagar för att ta oss vidare till slutmålet, Naachtún. Detta överensstämmer inte med våra planer. Vi har räknat med att anlända till Nakbé redan första dagen, och vi är tvungna att ha ett relativt högt tempo för att hålla vårt tidsschema.

Vi invänder mot Don Matias tidsplan och hävdar att kvinnan i Uaxactún som förmedlat uppdraget till honom har sagt att det ska gå fortare, och vi antyder att vi kommer att klaga hos henne om detta inte skulle visa sig hålla.

20

Vi h채lsar p책 mul책snedrivaren.

21

Utan att överanstränga oss når vi sedan fram till Nakbé redan första da­ gen. Det visar sig snart att Don Matias genomgående anger längre tid för varje sträcka än vad den i verkligheten tar. En förklaring till hans försök att förlänga transporttiderna kan vara att han försöker tjäna mer pengar genom att dra ut på turen – han får nämligen betalt per dag.

Men kanske är det också så att han vill ha en säkerhetsmarginal, för in i det sista fortsätter han att tänja ut färdtiderna, också när han bör ha insett att vi inte längre tror på hans överdrifter.

Don Matias är hur som helst en driven och fängslande person som har många spännande historier att förtälja. Med sin långa erfarenhet av djungel­ liv och med sin speciella livsstil är han en ovanlig människa på vår jord.

22

Karavanen sätts i rörelse Trots hjälp av våra medarbetare tar det lång tid för Don Matias och hans medhjälpare att samla ihop mulorna och sedan spänna fast packningen på dem. Att kalla på mulorna, som alltid går lösa på natten, blir ett återkom­ mande företag.

Don Matias går ut i bushen och hojtar särskilda lockrop, och en efter en kommer mulorna lunkande fram till honom. Ibland kan det dröja långt mer än en timme innan alla djuren har samlats ihop.

Fyra stycken av mulorna är riddjur och sex är packdjur, varav tre enbart bär dricksvatten. Flera av mulorna ser slitna ut och pälsen har skavts av här och var på ben och rygg. Vi har också med ett annat djur, nämligen Don Matias trogne följeslagare Samba, en charmig hund av svårbestämd ras.

Riddjuren sadlas, och packning och annan utrustning, liksom vattendun­

23

Packningen f채sts ordentligt p책 mulorna.

24

karna, stoppas i säckar och fästs ordentligt med snören på de andra mu­ lorna. Sedan täcks packningen med presenningar för att hållas bättre på plats, och för att stå emot regn.

Till sist är allt fastspänt och vi sitter i sadlarna. Vi tar avsked av vår chauf­ för och hans medhjälpare, och har gjort upp med dem var de ska möta oss med terrängbilen om några dagar.

Karavanen sätts i rörelse och vi är strax inne på en smal stig. Den tropiska snårskogen är så tät att jag inte kan se hela vårt långa tåg utan bara mu­ lorna närmast framför mig.

Vårt följe ringlar sakta fram genom den djupa växtligheten, och grenar och blad stryker emot mig. Jag fångas nästan av en lian, som sträcks ut när mu­ lan fortsätter gå. Till sist brister den långa växten och en del av den hänger kvar runt mitt bröst. I den fuktiga luften blir allting omkring mig ett dis i grönt och grått. På trädens stammar växer orkidéer som lysande färgklickar.

En botaniker skulle säkerligen njuta av att rida runt i detta gigantiska växt­ hus. Här finns hundratals trädarter – varav en del kan bli upp till 30 till 40 meter höga – och en myriad andra växter.

• 25

Jag har tidigare försökt att lära mig namnen på en del träd och andra väx­ ter. Dels för att fördriva tiden, dels för att det kan vara nyttigt att känna till en del växter, som till exempel pacayan vars frukter man kan äta om man någon gång skulle komma vilse i djungeln.

Vidare har vi guanon som är ganska lätt att urskilja med sina långa, spet­ siga blad som strålar ut i en cirkel. Av dessa blad gör man alltså tak till regnskydd och hyddor. Sådana tak ska hålla i åtminstone tio år, vilket är en lång tid i den fuktiga djungeln där allt organiskt snabbt ruttnar bort.

Corozon är också lätt att känna igen. Den har väldiga blad som kan skjuta upp sju, åtta meter från marken och ser ut som en gigantisk ormbunke.

Den passar väl in i urbilden av djungeln. Även av dessa blad kan man byg­ ga tak, men de håller inte lika bra som ett guanotak. Av corozons frukter lär man vidare kunna framställa matolja.

Många av träden i djungeln liknar varandra. Vi har till exempel ramónträ­ det, vars blad är bra mulåsnefoder. För att komma åt det måste man klättra högt upp på den kala, gråflammiga stammen innan man når den närings­ rika kronan. Sedan har vi cedron som påminner om ramónen, men har grövre och tydligare bark. Och sedan ceiban som skiljer sig blott genom att den … Nej, jag har glömt de olika särdragen.

26

En av mina favoriter bland djungelns växter är den resliga matapalon. Det är ingen riktig trädväxt, utan lianer som ringlat sig runt ett träd och till slut omslingrat det helt och hållet. Det ser märkligt och fascinerande ut med de grova lianerna som aggressivt brett ut sig, och det känns drama­ tiskt när jag tänker på att det är en kamp på liv och död som utspelas mel­ lan växterna. Till sist dör och förmultnar värdträdet och matapalon, det vill säga lianerna som har blivit tjocka och hårda, står sedan kvar som ett skal.

Då och då ser vi en palo de jiote, ett träd med lätt rödaktig stam som påmin­ ner om den tunna barken på tallarna i Sverige. På en del platser i området utgörs för övrigt vegetationen inte alls av typiska tropiska växter, utan av vanliga enkla träd och buskar. De platserna liknar sådana som kan finnas i Norden, till exempel svenska lövskogsdungar.

Vi gör ofta halt. Ibland är Don Matias, som rider i spetsen, tvungen att kliva av för att hugga bort grenar som hindrar vår väg. Emellanåt måste något justeras på mulorna: packning eller tyglar eller sadel.

Under den första sträckan faller då och då några regnstänk, och i övrigt är det lätt disigt, något som gör färden än mer fantasieggande. Dessutom pas­ serar vi ett träkors som stuckits ner i marken alldeles bredvid stigen. Jag

27

undrar hur stackaren som vilar där slutade sina dagar, och Don Matias berättar att han dog i kolera för några år sedan. Vår vägvisare verkar kän­ na till det mesta som har hänt i denna märkliga avkrok.

Vi tar lunchpaus vid de oansenliga resterna av ytterligare ett chicleroläger.

Troligen hade Don Matias planerat att vi skulle övernatta här om vi tagit oss fram i den hastighet som han först tänkt sig. Jag tackar ja när Oscar bjuder mig på en cigarett som smakar bättre än många andra – allt smakar bättre ute i det vilda. Efter en snabb måltid på stående fot fortsätter vi vår ridtur.

Här och där blir terrängen mer kuperad, men vi rider inte mellan naturliga kullar. Det som höjer sig över marken är övervuxna ruiner från den antika mayaepoken. Vi kommer att korsa åtskilliga arkeologiska platser under fär­ den. Vid en hastig anblick ter sig dessa mestadels ointressanta eftersom de oftast saknar intakt arkitektur, men på flera platser i området finns det också någorlunda välbevarade byggnader.

Flera av ruinerna vi passerar har ännu inte prickats in på arkeologernas kartor, men de har alltid hunnit besökas av plundrare. Öppningar här och var in i de övervuxna byggnaderna utgör spår efter banditernas härjningar.

28