9789197947244

Elisabeth Östnäs

Feberflickan

Feberflickan Av Elisabeth Östnäs

columbi publishing

www.columbi.biz ISBN 978-91-979472-4-4 Första tryckningen Copyright © Elisabeth Östnäs 2012 ScandBook AB, Falun 2012 Redaktör: Marie Petersson Författarbild: Maria Svenningsson Grafisk form, omslag: Mystical Garden Design AB Grafisk form, inlaga: Columbi Publishing

Jag blöder. Blodlevrar tränger ut ur mig och jag försöker stoppa dem med bindlar, men de är snart genomdränkta och blodet är mörkt och rinner, jag är genomdränkt, mina lår, mina knän, fötterna. Händerna är svartklibbiga.

Jag står i en pöl av blod, det är som när Samuel slaktade grisen om jularna, hur den hängde i trädet och skrek.

Så vi skrattade då.

Blodets lukt fyller mina näsborrar och jag kväljs och kastar upp i slaskhinken, tunna strängar gul galla.

Blodet klibbar fast vid mig och jag kommer inte undan.

Lukten, känslan, stanken. Smärtan i magen som kramar mig, rytmiskt. Huvudet värker, har värkt i många dagar.

Det har legat över mig.

Och så, äntligen, syndafloden.

: 5 :

D

et är september och hett. Solen steker och jag har huvudvärk. Det blixtrar innanför pannbenet och vattnet känns svalt mot mina händer.

Det luktar kött i huset, vi har ätit fårstuvning hela veckan.

Grytan stod på spisen och gav ifrån sig ett osande, en fet grå hinna flöt på ytan som skummet i vattenbrynet ute i Bjerred. Min far och hon blev sjuka till slut. Jag hörde dem kräkas en hel natt, och på morgonen tömde far slaskhinken genom fönstret som han brukade. Sedan var det jag som fick spola gårdsplanen från orenheter och jag sade till dem att slänga det som var kvar av köttgrytan. Men far vägrade. ”Man slänger inte mat”, sade han. Och så åt de en gång till av den veckogamla stuvningen och mådde dåligt ännu en natt.

Jag vet att det var köttet som gjorde dem sjuka, men hennes ögon var rädda när de såg på mig och jag kunde inte låta bli att le mot henne. Om hon tror att jag är faran, om hon tror att jag är den som man ska akta sig för, då har hon inte förstått någonting alls.

Vårt hus är inte stort och luften kvav. Fasaden är vitmålad med gröna knutar och vi har en trädgård, fast det skulle behövas en trädgårdsmästare nu när Samuel är för gammal. Det räcker inte med mig och Stella, min syster. Far har nog med sina böcker. För hon gör, som vanligt, ingenting. : 7 :

Jag har försökt skapa en kryddträdgård men det har kommit någon sorts lus i den och växterna har vissnat under sommaren. Rosmarinen har överlevt. Den överlever allt. Rosorna är hennes favoriter. Hon tycker om blomdoften säger hon. Hur kan hon ens känna den när hela hennes kropp är full av gammalt kött? Hon pratar om rosorna som rosengården. I själva verket är det ett par tre skrala buskar med mycket törnen och förkrympta blommor. Jag skrattar alltid när hon pratar om sin rosengård och hon kniper ihop munnen tills den blir ett streck och får vita linjer runt sig.

Så säger hon till min far, och han ger mig en blick, och jag krymper inombords. Fast nästa gång skrattar jag igen.

Rosorna är vissna, bleka blad med bruna kanter, doftlösa.

Mitt fönster står öppet men trots det är hettan som ett slag i ansiktet och jag häller vatten över händerna, försöker skölja bort. Jag har en liten tvål som doftar viol, jag gnuggar tills den nästan försvinner, det enda som blir kvar är en tunn, rödstrimmig flisa. Det blir ändå inte riktigt rent, jag har jord och smuts under naglarna och mörka strimmor i handflatorna och på manschetterna, upp mot armarna. Jag tar handkannan och sköljer igen. Det ilar, vattnet är iskallt, jag hämtade det nyss. Jag blundar och försöker känna svalkan inuti kroppen, men det är ett inferno, obarmhärtigt varmt.

Jag betraktar mitt rum. Det är en egen värld. Mina händer är fortfarande våta och jag torkar dem på kjolen innan jag stryker över bordsskivan på skrivbordet som står mot väggen. Gamla sprickor och håligheter. En av dem åstadkom jag själv som barn, och jag minns fortfarande örfilen mor gav mig, den fick hela huvudet att ringa. Jag hade : 8 :

hackat med bakänden på bläckpennan, bordet var poröst och jag ville göra en grop.

Varför minns jag inte. Varför vill barn orsaka förödelse?

Varför ligger det i deras natur att förstöra? Jag vet inte. Jag vet bara att jag ville se bordet bli gropigt, jag ville se träet böja sig för mig. Och så örfilen, smärtan. Antagligen fick jag ingen kvällsmat. Det var många gånger jag fick lägga mig utan. Jag var ett elakt barn. Jag förtjänade det.

Handkannan står på en kommod och vattnet har droppat på det gråmålade trägolvet. Jag torkar upp med en trasa som jag sedan hänger över handfatet för att torka. Vattnet är smutsigt och jag häller ut det genom fönstret och ser det sugas upp, gårdsplanen dricker som vore den ett törstigt djur. Det har inte regnat på länge. Dammet river i lungorna när man andas och hettan sticker i näsan. Gården är ful: på baksidan har vi gräsmattan som redan gulnat och på framsidan en grusplan, men gruset har trampats ner och kvar är mest lera. Jag har sagt till far åtskilliga gånger att han bör anställa en pojke som kan se till trädgården i alla fall, men han är för aktsam om sina pengar.

Så ser det ut som det gör: övergivet. Målningen på fasaden har börjat flaga och hänger i långa remsor, får huset att se ut som om det drabbats av en hudsjukdom.

Jag minns när vi flyttade in. Rummen verkade så stora och jag och Stella slog kullerbyttor på de tomma, blanka golven. Vi skrattade åt att vi kunde springa runt på nedervåningen: från tamburen till salongen, vidare in i köket och så tillbaka in i tamburen igen. Vi sprang tills vi tappade andan och föll ihop vid trappans snidade räcke: ett trappräcke som glänste honungsgult och var snidat med utsirningar där små barnfingrar precis passade in.

Jag minns hur min mor log åt huset, hon var sjuk och : 9 :

blev trött av att gå uppför trappan, men far stödde henne och verkade glad åt hennes glädje.

Innan bodde vi i en våning vid Gyllenkroks allé, men den minns jag inte mycket av nu. Rummen var dragiga trots att det var vackra tapeter på väggarna, och far skyllde alltid mors sjukdom på våningen, så vi flyttade till en villa i ett kvarter där de andra professorerna bodde, och hoppades att hon skulle må bättre.

Min mor hade ett vackert namn. Hon hette Åsa som betyder gudinna. Och även om jag inte minns åren i våningen så minns jag min mor där. Hennes klänningar, hennes skratt och hennes vänner. Vi somnade till brus av prat och musik, vi vaknade mitt i natten av mörka skuggor på väggarna. Mor fanns där, alltid, smal och glad och vacker. Hon var levande, alla kretsade runt henne som små planeter kring en sol.

Henne nämner jag inte vid namn. Jag är skicklig på att prata utan att kalla henne något alls. Det är inte så lätt. Jag kan inte ropa, jag kan inte tilltala henne när hon har ryggen mot mig. Så jag har gjort det till en vana att gå högljutt. Jag bryter mot min uppfostran genom att göra det – mor lärde oss att röra oss tyst och graciöst. Nu stövlar jag fram som en karl för att göra min närvaro hörd. Ofta får jag henne att hoppa till och lägga handen för bröstet, flämta. Det är komiskt, tycker jag. Är jag den som skrämmer henne? Men att höras är också ett sätt att synas, och hon ser mig då.

Fast när far är hemma rör jag mig tyst. Han tycker inte om ljud. När han sitter i sitt bibliotek, då tänker han stora viktiga tankar, och de kan bli krokiga om det låter för mycket i huset. Det sade han åtminstone när vi var små.

Så vi var tysta när vi kilade upp och ner för trappan, vi var tysta när vi lekte tagfatt mellan rummen på nedre botten : 10 :

och vi var tysta när vi lekte gömme bland all bråte uppe på vinden, tysta men med hjärtat i halsgropen. Vem visste vad som gömde sig däruppe? Alla möbler var täckta av lakan, och de såg ut som hukande kolosser, som elefanter vi sett på bild i fars bok om vilda djur. Man tyckte att något rörde sig i ögonvrån, men när man tittade var allt stilla.

Min största fasa som barn var att plötsligt upptäcka ett stort fotspår i dammet.

Jag torkar av fönsterbrädan, jag spillde vatten från handkannan. Dammet ligger tjockt och grått och under finns den flagande färgen. Jag torkar fingrarna på kjolen igen. När jag växte upp förstod jag att barndomens fasor är ganska lätthanterliga. Det som verkligen är otäckt, det är att aldrig undkomma det som hänt.

Mitt rum är alldeles mitt eget. När de låste de andra rummen för mig tog jag ner mors möbler från vinden. Jag tog ner skrivbordet och stolarna. De var franskpolerade och jag fick Samuel att hjälpa mig. Han var vår trädgårdsmästare när jag var mindre, men nu är han för gammal för att arbeta och bor i ett av fattighusen vid Själbodarna.

Han är krumryggad och luktar snus, men han är duktig på möbler. När vi tog ner möblerna putsade vi dem med schellack och sedan gned vi med sandpapper och pimpsten, och efter med polityr och sprit. Möblerna började glänsa som de gjorde i mitt minne. Mors skrivbord med överbyggnaden hade en glans som honung. Jag ville också ha mors spegel, den höga med utsirningen upptill: två knäböjande kvinnofigurer i mörk relief mot en ljusare bakgrund. De har en trefot mellan sig och blomrankor slingrar sig runt dem. Spegelglaset är sprucket, en djup spricka som letade sig fram som en rännil vatten i en uttorkad flodbädd. Den kunde jag inte göra något åt. Samuel föreslog att jag skulle : 11 :

byta ut glaset men det ville jag inte. Det glaset hade mor speglat sig i. Det bar minnen av henne. När jag såg mitt eget ansikte reflekteras kunde jag bakom mina alldagliga drag skönja hennes vackra. Hon var som en skugga bakom mig. Hon finns kvar där.

I mitt rum är vi ensamma. De låste alla dörrar i huset och de sade att jag inte fick gå in i rummen mer. Men Samuel hjälpte mig och jag har en extra nyckelknippa. Jag kan fortfarande ta mig in överallt, men ingen kommer hit, det är bara vi, mor och jag.

Mitt rum är orört. I resten av huset finns far och hon. De är överallt nu.

Birgit, vår tjänsteflicka, har sin lediga dag. Jag vet inte vad som händer när hon kommer tillbaka.

: 12 :

D

et är september nu och det var februari då.

När mor blev sjuk. Hon kom hem från en visit en dag, hon var stor och tung av min bror som låg i magen. Hon gick och lade sig i sängen i sovrummet och klev inte upp igen. Hon hade varit dålig länge, men inte så sjuk att man kände närvaron av döden och såg skuggan på hennes axel. Den dagen, när mor kom hem och lade sig i sängen, då blev skuggorna i huset mörka. Gardiner drogs för, mor tålde inte ljuset. Och jag och Stella blev strängt tillsagda att tala med låga röster, annars kunde vi ge mor huvudvärk. Jag minns hur de nakna grenarna från kastanjen utanför ritade linjer i fars ansikte när han väste åt oss att vara stilla: han tålde inte våra rörelser, vi var som små möss, sade han, som ilade och pilade och gnagde sönder allt. Vi satt vid bordet och åt kvällsvard. ”Men vi säger ju ingenting!” Stella vågade alltid säga emot. ”Det är inte det.” Fars röst darrade av ilska. ”Det är hur ni är. Ni bara finns där. Ni kräver så mycket. Ni dödar er mor.”

Till och med Stella tystnade och lade ner skeden. Soppan växte i munnen på mig och jag svalde för att inte kräkas.

Försökte att inte tänka, bara svälja ner. Det var oxsvanssoppa, mörk och salt och klibbig. Jag försökte bli genom: 13 :

skinlig. Inte behöva ta emot fars blickar. Inte behöva ställa mig på Stellas sida. Hon var den lysande, den starka. Jag var tyst och tassande. Nu går jag med tunga kliv. Ingen kan säga något längre.

Min bror anlände, liten och skrikande som alla barn, och med honom försvann hon.

Jag går nerför trappan. Mina steg ekar. Jag är ensam i huset. Jag går ner mot salongen där de brukar äta. Jag och Stella äter oftast i köket. Bordet är inte avplockat, det är min syssla. Hon gör inte mycket alls. Stella är bortrest och Birgit är ledig. Kladdiga tallrikar efter lunchen. Birgit hade lagat sallad på bröd och makrill och ägg. Blödande gulor och fisk som surnat i värmen. Två tallrikar. Jag åt ingen frukost, tog bara några småkakor i köket.

Far och hon brukar alltid sova middag. Dag efter dag drar de sig tillbaka till sitt rum och jag är ensam vaken.

Birgit brukar också passa på att ta sig en lur. Stella går in till sig, jag tror inte att hon sover, men Stella är alltid tyst och hennes närvaro vilsam, inte som de andras.

De där timmarna när alla sover är mina egna. Ingen vet var jag håller hus. Resten av dygnet är jag snärjd av frågor och blickar, men de där timmarna mitt på dagen kan jag göra vadhelst jag önskar. Och då rör jag mig lätt igen. Tyst.

Ofta går jag in i deras rum bara för att se dem vila. Far brukar ligga med munnen halvöppen. Han snarkar ljudligt och ligger ovanpå överkastet, han har inte ens tagit av sig skorna. Översta knappen i skjortan är uppknäppt och kragen ligger bredvid honom på nattduksbordet, men jackan behåller han på och byxornas pressveck är raka linjer, de följer sängens sidor, far ligger rakt. Munnen är fuktig och man ser en bit av den gråvita tungan. Över munnen hänger : 14 :

mustaschen, några strån rör sig i takt med hans andetag.

Frisyren är prydlig över pannan, han har en tjock lugg och den är han stolt över.

Bredvid ligger hon. Tjock som ett dunbolster och ljudlig som en gris. Faktiskt ser hon ut som den där ilandflutna grisen vi såg på stranden i Bjerred när vi var på promenad hela familjen.

Det var sommar och varmt. Jag och Stella lekte tagfatt och sprang iväg långt, mor och far gick långsamt under mors parasoll, solen var vit och het och havet kastade glitter i ögonen på oss. Vi sprang så långt att vi inte längre hörde mor och fars samtal, det enda som fanns kvar var våra gälla röster och rörelser. Vi sprang, vi aktade oss för både vågorna och varandra. Och så låg den där. Svart och uppsvälld. Trynet som försvunnit in i ansiktet eftersom köttet var utspänt till bristningsgränsen. Ögonen som helt försvunnit i det svarta. Lukten minns jag. Sur och söt på samma gång. Den kom i fläktar med havsbrisen. Grisen var täckt av tång som kletat sig runt kroppen, den var sandig och de små benen stod rakt ut eftersom kroppen blivit en tunna. Stella skrek och sprang. Jag stod kvar. Grisen fascinerade mig. Jag tog ett vasstrå och petade på den. Ingenting hände utom att strået vek sig. Jag tog ett steg närmare, böjde mig framåt, försökte se ansiktet på den som var död.

Jag tänkte att det borde synas något där. En rädsla, eller ett svar. Grisens ansikte var så uppsvällt att munnen öppnades och man såg rakt in i gapet. Jag tänkte att den kanske viskade åt mig, om jag böjde mig nära. Jag gjorde det. Och tyckte att jag hörde grisens röst. Den lät som havet, samma rytm, samma takt. Precis som havet, och rösterna som skriker åt mig nu, talade den utan att säga något.

Jag lade handen på kroppen och kände hur kall döden : 15 :

var. Kroppen var hård och när jag tryckte var det stumt.

Inte den mjuka känslan av levande kött som andas. Då sprang jag. Men mina händer luktade död efteråt, trots att jag skrubbade dem med tång och saltvatten fanns den där sötman kvar.

Som grisen brukar hon ligga bredvid min far, de där långsamma timmarna när de andra vilar och jag rör mig lätt. Hennes midja är hårt snörd av korsetten och kinderna högröda. Hennes andetag är grunda och snabba. Ögonfransarna som är långa och svarta, kanske det vackraste hos henne, brukar fladdra och jag trodde i början att hon höll på att vakna, men det är så hon sover. Grunt och fladdrigt.

Jag rör mig lätt. Idag sover de inte middag. Jag är ensam.

: 16 :

S

alongen är tom. Jag öppnar dubbeldörrarna på vid gavel när jag dukat av. Jag drar ifrån gardinerna, först de tunga av sammet som skänker hela salongen ett rödaktigt skimmer när solen lyser igenom dem, sedan innergardinerna i tunnare voile. Jag drar ifrån alla, salongen har fyra höga fönster ut mot baksidan och ljuset faller in på parketten när tygmassorna inte längre är i vägen. Fönstren har välvda fönsterbågar och blyinfattade småfönster i olika färger högst upp. Mor insisterade på den dyrare blyinfattningen när vi flyttade in, de gamla glasen var spruckna och måste ändå bytas. Far skrattade och lät henne få sin vilja igenom. Vi barn älskade att se solen lysa genom glasen och falla ner som karamellsmeten sockerbagaren brukade jonglera på heta tänger, skinande blank och i lysande färger. Vi hade våra favoritfärger: Stella älskade den smaragdgröna, vår bror den koboltblåa och jag tyckte mest om den röda. Rubinröda, sade mor. Det var hon som gav våra färger namn. Men jag tyckte inte om ordet rubin. Det lät hårt och kyligt. Jag tänkte mig rött som varmt, bultande varmt, som blod.

Nedre delen av fönstren är vanligt glas och rutorna är större. De släpper in ljuset från trädgården och de går att öppna. Jag gör det. Fönstren skrapar. De har inte öppnats på många år och jag får ta i. Jag tar spjärn med fötterna : 17 :

mot kanten på den tunga äkta mattan som ligger på golvet.

Det gnisslar när fönstren går upp och ett knippe kvistar och spindelnät faller in på golvet. Jag betraktar det och sparkar till med skospetsen. Det är resterna av ett fågelbo.

Antagligen har de byggt på fönstrets utskjutande övre del, fåglarna har levt i fred i många år, ända sedan hon kom och stängde fönstren och satte upp gardinerna. Kvistarna är delvis multna och fjädrar och dun dansar i brisen som tar sig in. Fåglarna har klätt boet med sina egna kroppar för att skydda sina ungar.

När ljuset tar sig in ser jag hur slitet det är. Dagen avslöjar det som gardinerna och mörkret dolde. Solen faller på nytt genom de små färgade fönsterrutorna högst upp, grönt, blått och rött. Parketten under mattan är blek, mattan uppvisar tunnslitna fläckar och väggarna är strimmiga. Tavlan med roddbåten har en tung guldram som har spruckit, målarduken har tusentals nålsfina sprickor, och lampetterna av brons är matta. Matsalsbordet som står mitt i rummet med sina stoppade stolar runt omkring har repor jag aldrig sett förr. Längs väggarna finns ett par bokhyllor, böckerna i dem är fars. De som inte får plats i hans bibliotek. De som inte är så viktiga. I ena hörnet finns en etagär. Inuti står hennes saker. Hon har en porslinsgrupp: en liten scen med två kvinnor i vackra klänningar som sitter framför en kolonn. Framför dem knäböjer en man med stångpiska och halvlånga byxor, hans skor har höga klackar och spännen.

Luften i salongen är dammig. Solen skiner genom dammet och hettan utifrån börjar ta sig in i rummet. Mitt huvud bultar. Jag stänger dörren till etagären hårt och bryr mig inte om att lägga på haspen.

Jag låter dörrarna till salongen stå öppna. Korridoren : 18 :

utanför blir ljusare och förfallet märks även här. Jag går till tamburen. Det är det minst slitna rummet i huset. Hon håller tamburen prydlig, för besökarna skull. Här finns alltid en vas med friska blommor på ett bord. Där står också ett vackert glasfat i blått som är fritt från damm. Här finns asken med visitkort från våra besökare och hon ser till att professorskan Q–s visitkort alltid ligger överst, trots att det är två år sedan hon sist besökte oss. Längre än till tamburen brukar de i regel inte komma. Hon tar emot dem där, och så talar de med viskande röster. Sedan går hon ut tillsammans med dem.

Tamburens väggar är nyligen vitmålade, och blommorna i sin vas daggfriska. Birgit måste ha köpt dem nu på morgonen, innan hon gick hem. Jag krossar dem under klackarna och lukten av döende blommor kommer mig att nysa.

Köket är Birgits domän. Jag väntar henne inte förrän till kvällen, det är flera timmar kvar. Jag minns hur förnöjd hon var över järnspisen när hon kom till oss. Hemma hade de en vanlig vedspis och hon tyckte att vårt kök var höjden av förfining, med sitt linoleumgolv och sin pärlspont på väggarna. Nu är hon inte särskilt nöjd längre. Nu vill hon ha inbyggda skåp med luckor och helst ett isskåp också.

Men far har satt sig emot. Han tycker att det ska vara vid det gamla. Han är ju astronom. Det har jag hört henne skratta åt många gånger, alltid när hon berättar om hans tillkortakommanden. Och hennes väninnor skrattar med, en smula överseende, en smula hånfullt. De har själva äkta män som ger dem skåp och gasspisar och vad de nu kan tänkas önska sig. Jag har lyssnat utan att ha en åsikt. För mig duger det gamla skafferiet, och linoleummattan känns kall om fötterna, men jag ställer mig inte på någon sida.

Inte ens fars. : 19 :

Köksgolvet är klibbigt att gå på. Mina sulor ger ifrån sig ett sugande ljud när jag kliver över golvet. Bänkarna längs väggarna är avtorkade. Vad man än kan säga om Birgit så är hon ordningsam av sig. Trots att hon också var sjuk har hon utfört sina sysslor, man kan inte begära att det ska vara fläckfritt. Jag ställer inga omöjliga krav. Spisen blänker inte riktigt som den brukar, spiselhyllan har ett spindelnät som rör sig i draget från skafferiventilen och det finns intorkade rester av fårstuvningen: grytan stod på lite för länge och skafferiet var för varmt – inte så konstigt att de blev sjuka.

När jag öppnar skafferiet kommer en sur dunst emot mig.

Där står järngrytan fortfarande och jäser.

Birgit har sin lediga dag. I vanliga fall brukar hon komma innan middagen, men hon skickade en biljett där hon skrev att hon blir sen. Det var jag som tog emot biljetten.

Jag gav inte pojken något för besväret och han kastade en lerkoka på dörren som jag sedan fick skura bort. Jag knäböjde på trappan och kände mig dum, som om lerkokan var min skam. Så var det ju inte. Ändå skyndade jag mig så mycket jag kunde och jag hörde pojkens fniss bakom ligustern vid grinden. Jag hoppades att han skulle gripas av lust att smaka på bären, de är giftiga att äta, det hade varit roligt att se.

När jag lyfter på locket har stuvningen öar av mögel på den stelnade ytan och jag kommer att tänka på fars ögon, oseende och blinda. Bitarna fårkött som ligger kvar är trådiga och grå, och morötterna har tappat sin färg och är lika bleka som löken. Jag lyfter upp grytan och håller på att tappa den, men återfår greppet. Med ena höften skjuter jag upp dörren ut mot trädgården. Längst bort ligger de lövhögar Birgit och Samuel med gemensamma krafter åstadkommit. Samuel gör då och då ett dagsverke och får : 20 :

betalt av far, pengar som han köper snus och brännvin för.

Nu är det brittsommar, men löven har redan gulnat och börjat falla. De prasslar under fötterna på mig. Ligusterhäcken inramar vår trädgård och här, längst bort, finns ett parti där grenarna är glesare och lägre. Samuel försökte under många år täta häcken genom att klippa och fläta och plantera nya skott, men det ville sig aldrig och han förstod inte varför han inte lyckades täta den, han lyckades ju med allt annat i vår trädgård. När mor levde var rosorna mörkröda och sammetsaktiga, labyrinten av myrten djupt grön, rabatterna blommade i allsköns färger och kastanjens frukter var guldbruna och blanka om hösten. Ligusterhäcken var tät, utom där vår trädgård vetter mot familjen R–s. Samuel anade aldrig att Stella och jag, och Konrad och hans syster tog oss igenom just där. Vi klämde oss emellan, vi blev rispade av grenarna, men att ta sig igenom en häck är alltid mer spännande än att gå ut genom en grind och in genom en annan.

Nu är vår trädgård blek som ett gammalt fotografi. Solen har bränt bort de sista resterna av liv. Och ligustern som egentligen ska vara grön året om har börjat tappa sina blad och liknar en antimakass i gulnad spets.

Jag slår ut fårstuvningen i den ena lövhögen och höljer den med blad. Tittar mot grannens hus. Deras fasad är nymålad. Fönstren står öppna för att fånga upp de svaga brisar som kommer från Sölvegatan: det är en aveny som byggts bred, och därifrån blåser det för det mesta. Husets gardiner är mörkröda som våra, men de är nya, jag urskiljer skimret, till och med på det här hållet. När man kommer nära fångas man av tygets tjocklek: våra gardiner släpper inte igenom ljus men de är av den billiga sorten, andra sorteringen som hon köper billigt hos Welands. : 21 :

Fru R– har alltid varit först med det senaste. Herr R– är en medelmåttig professor i medicinvetenskap, men hon får medelmåttigheten att alldeles förlora betydelse. Hans lilla grå gestalt döljs av hennes raka: hon är alltid klädd i det senaste modet och jag vet att hon är grön av avund. Ibland lånar fru R– ut Idun till henne, men det spelar ingen roll för vad hon än tar på sig så ser det ut som förra årets modell, hur nysytt det än är. Glada färger tappar glansen när de möter hennes ansikte och mjuka tyger fastnar i ens fingrar, åtminstone tror man att det är så, om man nu skulle vilja föra handen över dem.

Far och herr R– har aldrig umgåtts. Stella och jag lekte med barnen ända tills vi blev för gamla för att leka. Nu betraktar jag dem utifrån. Båda barnen R– är gifta och utflyttade men inte särskilt långt, de kommer ofta och hälsar på sina föräldrar. I sällskap har de barn och äkta hälfter, huset sjuder. Ibland står jag i trädgården om kvällarna och betraktar dem genom salongsfönstret. Jag är noga med att inte bli sedd. Om jag hade varit gift med Konrad, då hade det varit jag därinne, som suttit på schäslongen med mina barn omkring mig. Kanske hade jag skrattat en aning ansträngt åt min svärfars små skämt, kanske hade jag fått huvudvärk av min svärmors nya parfym från Paris, men jag hade antagligen varit lycklig över att ha en äkta man som såg på mig som Konrad ser på sin fru: jag kan ibland se honom ge henne en förstulen smekning över kinden.

Idag är fönstren öppna, men ingen verkar vara hemma.

Antagligen har de åkt på en utfärd. Kanske har herr och fru R– besök av sina barn och barnbarn och de har alla åkt till havet för att känna sommarens sista svalka. Jag vänder ryggen åt huset och går in igen. Jag undrar vad de ska säga.

Vad Konrad kommer att tänka. Kommer han att minnas : 22 :

kvällen för nästan tio år sedan när vi promenerade i Botaniska trädgården tillsammans? Kommer han att minnas den kvällen med en rysning?

Skafferiet luktar fortfarande unket. Potatisen har börjat skjuta skott och hyllpappret är fuktigt och skrynkligt: jag river ut det. Grönsakerna hamnar i slaskhinken och den blir snabbt full av det som ruttnat. Längst ner i golvdraget finns kött, ett paket inslaget i brunt papper och med ett snöre om. Jag tar upp det och sniffar. Det luktar skämt. Jag låter det ligga kvar på sin plats.

Jag fyller kaffekannan med friskt vatten och mal några bönor i den lilla handkvarnen. Doften får huvudvärken att lätta och jag blundar ett ögonblick, försöker att höra tystnaden bakom skriken. Så rör jag om i spisen tills elden tar sig, petar in ett vedträ till och sätter mig vid köksbordet.

Det är för hett för att elda, för hett för att dricka en kopp kaffe. Men jag behöver känna smaken av någonting annat.

Kakorna jag åt till frukost, och skriken jag aldrig skrek, värker i strupen.

Jag sitter vid köksbordet med fötterna på tvärslån. Jag har fyllt koppen men det är grumsigt, man får sila det mellan tänderna och ändå smakar det sand. Det knackar på dörren. Jag rycker till och kaffet skvimpar över kanten.

Det är uppfordrande knackningar. Jag undrar om det är dags. Men jag är inte färdig! Jag ser mig omkring. Köket är sig likt, alldeles för likt. Snabbt drar jag undan bordsduken.

Under syns den ärriga träytan med svarta ådror. Här och var märken efter knivar. I mitten en svart förkolnad fläck efter strykjärnet som Birgit en gång glömde. Så skyndar jag mig mot knackningarna som envetet fortsätter, som om de vet att jag är hemma.

Mina steg i korridoren är korta och nervösa. Jag trodde : 23 :

inte att jag skulle bli nervös. Väggarna suger upp ljuset och i fönstret i dörren ser jag en silhuett. En enda. Jag trodde att det skulle komma flera stycken.

Jag stannar och slätar till håret. Håroljan fastnar på fingrarna. Ställer mig rakare. Tittar på mig själv, jag speglas i den mörka gestalten utanför. Jag ser en blek oval och ett par ögon. Mörkt hår som ligger slätt. Och så min kropp som blivit mager. Klänningen är mörkblå bengalin, av sommartyg. Det syns inga fläckar alls. Jag ser prydlig ut, om man bara kastar en snabb blick. Mina ögon är ljusa, de ljusnar för varje år. De ser lugna ut när jag möter min egen blick. Och bakom den blicken min mors.

Jag harklar mig. Vill ha rösten fri. Så tar jag ett steg fram och lägger handen på handtaget. Det är runt och utsirat, av metall. Om vintern skär kylan in i fingrarna om man är ute och ska in. När jag var liten slickade jag på det, tubbad av Stella. Tungan fastnade men innan jag hann slita mig loss hade hon öppnat dörren från insidan och den träffade mig i ansiktet. Jag föll ihop och blödde både från tungan och ögonbrynet. Snön blev vackert rosa. Blodet smälte hål.

Men sån var hon. Om man blödde på ett ställe stack hon på ett annat. Hon såg ingenting, gick bara på. Hon bad inte om ursäkt heller, fast min tunga såg ut som gristungan de skållade till jul: när den läkte blev den blekt grå och såg död ut. Ögonbrynet fick jag ett ärr i. Men jag minns att Stella skrattade.

Det är Konrad som står där. Jag lägger handen mot bröstet, tar ett steg bakåt. Vill be honom komma in. Men jag hinner inte säga något. Han har något i handen som han sträcker fram mot mig. Jag ser över hans axel. Hans fru står utanför, vid grinden och väntar. Jag ser honom i ögonen.

Han betraktar mig intensivt med ögonbrynen hopdragna. : 24 :

Han tar ett steg fram han också. Tingesten i handen viftar uppfordrande och jag tar den. Det är meningen. ”Den här låg i rabatten utanför vårt salongsfönster. Jag tror att det är er handske.”

En handske. Ja. Det är en handske. Om den är min? Ja. Jag lyfter den mot näsan och luktar. Ja, det är min. Min lukt blandas med hans. Jag nickar, tar handsken och knycklar ihop den. Han darrar på rösten. ”Den låg i rabatten.” Hans röst är kvävd och jag ser att hans ögon är lika vackra som förr. Lysande blå. Jag minns dem från vår promenad i Botaniska trädgården. Jag ler försiktigt och känner hur det stramar i kinderna. Jag är inte van. Han ler inte tillbaka utan tar ett steg tillbaka. ”I rabatten” säger han en gång till. Jag nickar. Går efter honom. Han står på farstutrappan. Den är av sten, tre höga steg ner till grusgången. Han vänder ryggen mot mig för att gå mot grinden och jag tar ett steg fram, mot hans breda ryggtavla, men han är för långt bort. Och där står hans fru.

Hon höjer ansiktet mot mig och jag ser att hon är söt med runda kinder och lockigt hår. Hon tittar på mig med ett uttryck jag inte kan tyda. Hon ler och skakar på huvudet.

Hennes man tar henne under armen. Han är ju det. Hennes man. Så lyfter han handen mot hattbrättet. Det är den minsta artighetsgest jag har sett. Det minsta han kan kosta på sig utan att vara direkt oartig. Hans fru nickar mot mig.

Vet hon vad som hände mellan oss, den där kvällen? Jag ler mot henne. Nej. Han har inte berättat. Det är bara han och jag som vet. Och vi tänker på det varje gång vi ser varandra. De fortsätter att gå utan att titta på mig och jag ser dem förvinna bakom ligustern. Jag står kvar med handske i handen. Det är en halvvante av svart spets och den har trasats sönder. Jag slänger den också i slaskhinken. I rabat: 25 :

ten låg den, utanför deras fönster. Jag har varit slarvig.

Huset är tomt igen: ingen närvaro. Han gick och är borta.

: 26 :