9789197945646

CAYENNE

kryddpojken med bett kรฅserier och mellansnack

Annika Bengtsson Grim fรถrlag

1

CAYENNE kryddpojken med bett

2

Tidigare utgivning: Och natten är lång och svår (Settern) 1984 även som e-bok (Grim förlag) 2012 Kråkprinsessan (Ord & visor) 2007 pocket (Grim förlag) 2012 Glömskelunden (Ord & visor) 2009 pocket (Grim förlag) 2012 Snökupan (Grim förlag) 2011

3

CAYENNE kryddpojken med bett

Annika Bengtsson

4

© Annika Bengtsson 2012 Grim förlag, Mellbystrand www.grimforlag.se info@grimforlag.se www.annikabengtsson.se annika@annikabengtsson.se Omslag och layout: Grim förlag Tryckt av Scandinavian Book, Danmark ISBN: 978-91-979456-4-6 5

6

11 november 2002

Liten katt med sting

I

dag är det precis fem månader sedan Tussie dog.

Det var tungt, speciellt den första tiden. Jag saknade henne otroligt mycket, tittade mig förgäves om efter henne när jag kom hem, knäet var tomt när ingen katt envisades med att ligga där.

Men jag upptäckte andra saker. När den första sorgen lagt sig insåg jag att det var henne jag saknade, inte en katt vem som helst. Jag var inte intresserad av att ersätta henne med en fullkomlig främling.

En annan sak jag upptäckte var att jag nog tyckte mer om vuxna katter än ungar. Det finns inget mer bedårande än en kattunge, men det är enklare att resonera med en vuxen katt, att förstå och göra sig förstådd.

Så jag lade tankarna på att skaffa en ny katt på hyllan 7

och beslöt mig för att se hur ett kattfritt liv såg ut.

Det visade sig vara ganska bra. Den främsta fördelen var att jag slapp ha dåligt samvete. Under alla år med Tussie var samvetet ständigt närvarande. Oftast för att hon tvingades vara ensam för många timmar, men ibland bara för att hon var så löjligt snäll och gjorde precis som jag sade till henne. Är jag en så usel varelse att jag lyckats kuva en stackars katt? tänkte jag och skämdes.

Tills hon demonstrerade att även hon hade en egen vilja. Men då fick jag dåligt samvete för något annat.

Någon gång i början av hösten började tankarna cirkla i termer som ”hur skulle det vara att ha en katt igen?”

Jag kunde se för mig en liten kattunge, hona förstås, som strakbent sprang på tvären över golvet, eller kurade ihop sig i mitt knä, och kände att det var en rätt angenäm tanke.

Nu finns han här. Ligger bredvid mig i soffan och sover.

Han har haft en tuff stund i sina försök att ta sig upp på matbordet för att kolla om matte äter något värt att försöka sätta tänderna i.

Det blev alltså ingen liten kattflicka trots att jag hade siktet inställt på en sådan. Men när den här lille parveln, vid dryga tre veckors ålder, kom vinglande mot mig med ett bekymrat uttryck i ansiktet, tja då fanns ingen återvändo.

Han heter Cayenne och har redan, en vecka in i vårt samboförhållande, låtit mig förstå vad jag har att vänta.

För varje dag som går plockar jag undan saker. Ljussta 8

kar, vaser, krukväxter – ingenting står säkert där han far fram.

Det är inte helt lätt att fostra en katt. Den här lille strunten börjar spinna när jag tar mig ton. Och så testar han ofoget en gång till för att se om jag ändrat mig. Och för säkerhets skull även en tredje gång.

Då kan det ibland vara litet svårt att hålla sig för skratt.

När jag fick honom var han en glupsk liten varelse som åt i stort sett allting. Jag hade förberett med torrfoder av bästa märke för jag tänkte att här ska det gå rätt till från början.

Men om torrfoder tyckte han inte. Jag tror inte att han begrep att han skulle äta det. Han petade litet med tassen och tittade uppfordrande på mig. Jag tvingades köpa små förpackningar med blötfoder speciellt för ungar, och blanda i några krispiga bitar av torrfodret för att lära honom.

I en djurbutik fick jag veta att det jag gav min katt var rena skiten. Skit vill man ju inte ge sina små så jag köpte en burk kattmat av finare slag och hällde upp ett par skedar på ett fat.

Cayenne sprätte omsorgsfullt på golvet runt fatet för att visa vad han ansåg och pep för att få något han kunde äta.

Efter att ha försökt med finmaten i två och en halv dag lät jag honom få av den där skitmaten igen.

God skit, tyckte Cayenne och åt med frisk aptit.

Sedan rusade han för att fånga en papperstuss och putta iväg en bordtennisboll och attackera en virkad mus.

9

Att hitta rätt namn till en katt är inte det enklaste. Tussie skulle egentligen ha hetat Saskia, men det blev inte så.

Cayenne skulle ha varit en kattflicka, och hetat Saskia; jag ville verkligen ha en katt med det namnet. I stället fick jag kolla i kryddstället efter lämpligt namn. En katt i rödaste rött och vitaste vitt, ungefär som nykokt risgrynsgröt och kanel. Kanel? Nej, jag ville ha ett namn med mer sting.

Curry var redan upptaget av en annan rödvit katt jag stött på, paprikapulver var inte tillräckligt hett. Det fick bli Cayenne, och det skulle visa sig vara ett synnerligen passande namn. Han är sannerligen en kattpojke med bett i, helt enkelt en liten kryddpojke.

10

26 december 2002

Två månader med Röda faran

S

å har det, hastigt och lustigt, gått två månader sedan jag fick katt i huset igen. Det har varit en pärs, och de första två veckorna hade jag nog slagit till om jag fått ett bra erbjudande om byte. Mot en mjuk kudde eller något annat stillsamt.

Men när jag försiktigt förde det på tal möttes jag bara av skratt. Det var ingen som trodde att jag menade allvar.

Han var ju så söt, den lille.

Förvisso, men han rubbade alla mina cirklar, och allting annat som satt löst. Jag hade inte en lugn stund och känslan av frihet och oberoende, som jag skattar så högt, krympte för varje timme i den lille parvelns sällskap.

Då blev jag arg. På mig själv, förstås. Cayenne hade sannerligen inte bett om att få flytta hem till mig. Han 11

hade lika gärna förgyllt tillvaron hos någon annan. Det får finnas gränser för hur egotrippad en människa kan bli.

Men det här med nattsömnen var ett problem. Att inte få sova ostört en enda natt. Jag vet att småbarnsföräldrar har samma problem. Men jag är inte småbarnsförälder, så jag borde få ha mina nätter i fred.

Och hur kan en liten katt störa nattsömnen, undrar ni kanske? På alla möjliga sätt, är mitt svar. Genom att hoppa på sin matte tills hon vaknar. Genom att kasta sig på och bita i en fot som plötsligt blir synlig. Genom att kittla mig under näsan med sina morrhår, när han äntligen bestämmer sig för att slå sig till ro, och inte kan finna denna ro någon annanstans än i omedelbar närhet av sin mattes ansikte.

Alltsammans handlade naturligtvis om att jag var bortskämd. Under det halvår jag varit utan katt hade jag lagt mig till med kattfria vanor, och en del av dem ville jag ha kvar. Efter några kvällars strid verkar Cayenne ha accepterat att vi har skilda sovrum. På morgonen får han ta en tur in till mig och kolla så att jag lever och visa att han själv gör det (om jag inte på annat sätt skulle bli varse detta; som exempelvis den gången han hade trasslat in sig i en prasslig plastkasse och sprang omkring med den efter sig).

Ett problem värre än striden om sovplats var sladdarna. Från första stund tyckte han att det var lämpligt att tugga på sladdar.

Antennsladden till klockradion bet han av i ett nafs, 12

men då hände inget allvarligare än att ljudet blev sämre.

Värre var det med lampsladdarna. Jag röt och daskade till honom men tydligen inte tillräckligt hårt, för han trodde att jag lekte med honom och gav sig på sladdarna med än större frenesi.

Till slut kom senapen fram. Jag strök stark, skånsk (grovkornig) senap på alla sladdar och väntade mig en fnysande och spottande reaktion. Fast killen heter väl inte Cayenne utan anledning. Han slickade ivrigt i sig den starka senapen och bet samtidigt lite i sladdarna.

Andra kryddor prövades med samma resultat. Till slut dränkte jag en bomullstuss i Tabasco och strök på sladdarna. Där gick gränsen, tyckte Cayenne; fnös och såg sig om efter leksaker som inte bet tillbaka.

Alla förstå-sig-påare i närheten förklarade att katter blir litet lugnare när de är tolv veckor (Cayenne var väldigt ung när han kom till mig, bara åtta veckor). Det blev inte min. Han inskränkte sin sömn enbart till när matte inte var hemma, och visade att han lärt sig hoppa upp på stolar och i fönster samtidigt som han var på väg någon annanstans. Darra månde tingen i hans närhet.

Men man vänjer sig. Och det lilla rödskinnet är långt ifrån obildbar. Jag har äntligen börjat få lite pli på honom. Han har till och med lärt sig komma när jag ropar på honom, vilket var en fördel i julas, när han fick vara ute för första gången.

Det var mer spännande än allt annat han varit med om. Men ganska farligt också. Därför gallskrek han så 13

fort han inte såg mig. Åtminstone den första tiden. Sedan tog upptäckarlusten över och han hittade samma smultronställen som Tussie hittat och hann inte riktigt hålla koll på mig samtidigt.

När jag ropade på honom kom han rusande, med lyckan som en aura omkring sig.

Han har fått ärva en stor ampellilja efter Tussie. Hon tog ett bett i den då och då, men lämnade den i stort sett orörd. De senaste månaderna har den fått massor av nya skott och blivit ett riktigt praktexemplar.

Det tog Röda faran exakt tio minuter att slita av alla skott och förvandla den forna stoltheten till en förskrämd stackare, och golvet under plantan till en tjock grön matta.

Men det är som det är. Jag skulle inte byta bort honom ens för en rejäl summa pengar.

14

Under flera år hade jag två bostäder. Jag bodde i mitt hus vår, sommar och höst medan jag övervintrade i lägenhet i stan. Cayenne tillbringade sin första tid hos mig i lägenheten. Det var bättre att vänja honom vid att vara innekatt, och lugnt och fint slussa ut honom när vi var i huset någon helg och sedan flyttade dit för säsongen framåt våren. Om vi gjort tvärtom, att han kommit till mig medan jag bodde i huset, och han fått smak på utelivet skulle det kanske ha blivit outhärdligt tråkigt att tvingas till det mer begränsade livet i lägenhet.

Men jag vet inte; katter tycks vara väldigt anpassningsbara. Tussie bytte också bostadsort efter säsong, och det märktes på henne hur hon uppskattade att komma till lägenhet på hösten. Då kunde hon slå sig till ro i en fåtölj och hålla ständig koll på var matte befann sig.

15

Som ung kattpojke for Cayenne fram med fara för sitt eget liv. Att tugga på elsladdar var både spännande och gott. Matte tvingades smeta in samtliga sladdar med senap och tabasco. Gott, tyckte Cayenne, tuggade vidare och knep en tulpan i förbifarten.

CAYENNE kryddpojken med bett är en kåseri-

samling om denne kattpojkes liv och leverne under de första tio åren. Nu går han in i medelåldern, och matte hoppas få lite lugn och inte behöva oroa sig så mycket.

Annika Bengtsson arbetar som redigerare på Hallandsposten, där de flesta av kåserierna tidigare varit publicerade.

16