9789197945622

GLร MSKELUNDEN

annika bengtsson roman

Grim fรถrlag1

Glรถmskelunden

2

Tidigare utgivning: Och natten är lång och svår (Settern) 1984, även som e-bok 2012 Kråkprinsessan (Ord & visor) 2007 Glömskelunden (Ord & visor) 2009 Snökupan (Grim förlag) 2011

3

Glรถmskelunden Annika Bengtsson

4

© Annika Bengtsson 2012 Grim förlag, Mellbystrand www.grimforlag.se epost: info@grimforlag.se www.annikabengtsson.se epost: annika@annikabengtsson.se Omslag och layout: Grim förlag Originalutgåvan utgiven av Ord & visor, 2009 Tryckt av Scandinavian Book, Danmark ISBN: 978-91-979456-2-2 5

Vinden överröstade hennes skratt trots att det var högt och gällt. Hackade det i småbitar och kastade mellan husväggarna. Hon kände värmen från de två männen, en på var sida.

Den tredje gick bakom. Trots att han inte sade någonting, inte rörde vid henne, var hon medveten om hans närvaro.

Kanske var det doften, han luktade gott och hon skrattade igen.

En tomflaska rullade längs gatan, en ölburk, en kastad kvällstidning, servetter och tomma stripsförpackningar utanför McDonalds. Upp en bit med hjälp av vinden och ner igen i ryckig dans. Det smattrade i flaggstångslinorna utanför Rådhuset, dånade från vattnet som tryckte på nere vid kanalen. På torget låg nedfallna grenar från den stora lönnen, lamporna på linor mellan husen snurrade runt och från någonstans slog det i en lös plåtbit.

Storgatan, vanligtvis fylld med människor som drog mellan nöjesställena, låg nästan öde. Hon som ville spegla sig i främlingars blickar, få bekräftelse, väcka beundran och avund.

Hon var stark. Vacker. Åtrådd. Allt snurrade omkring henne, blev otydligt, en trasig bild. Hon såg sig själv i en mörk glasdörr, blundade och lät det snurra. En av männen viskade något och hon såg på honom och skrattade trots att hon inte uppfattade vad han sade, tryckte sig mot honom när han höll sin arm hårdare om henne.

Det blåste allt mer och sista biten sprang de tätt tillsammans, lätt framåtböjda, fnissiga och upprymda. Så äntligen 6

dörrarna till hotellet, den mjuka mattan i receptionen som svalde ljudet av deras steg. Hissen var nere så de slapp vänta. I spegeln såg hon sig själv tillsammans med tre okända män. En hade rakat huvud och en hade skägg. Den tredje var snyggast. Hon slöt ögonen men blev tvungen att öppna dem igen. Bilden var densamma.

Så var de uppe, den rakade fick fram nyckelkortet, det blev grön signal och de tumlade in i rummet. Hon fick hjälp av med kappan, stod en stund villrådig innan hon vacklade till och satte sig på sängen.

Männen fick fram en whiskyflaska, lät den gå runt. De sneglade på henne, den skäggige torkade hastigt av flasköppningen med kavajärmen och räckte fram flaskan. Hon tog en snabb klunk och lät den gå vidare. Nästa varv hoppade de över henne. Orden hade tagit slut, behövdes ändå inte längre. Männen såg på henne och på varandra, en gick på toaletten, en annan ställde sig vid fönstret. Den tredje kom fram till henne, strök över hennes kortklippta hår, tog hennes huvud mellan sina händer, suckade och gnuggade det mot sitt skrev. Han hade stånd.

– Nej, vad fan … sade han vid fönstret, den skäggige, nu sätter vi igång.

De hjälpte henne knäppa upp knapparna i blusen, någon drog av henne kjolen, strumpbyxorna. Underkläderna. Männen tog av sig sina kavajer. Slipsar, byxor. Kalsonger. Den skallige behöll skjortan på. Hon såg på dem men kunde inte fokusera blicken, tänderna var så torra att hon måste ha hållit munnen öppen i ett leende en lång stund utan att veta det.

När den förste var redo vände de andra sig bort som om de inte ville se. Han körde upp sitt kön i hennes stela leende, hon tog det i munnen och han grymtade nöjt och lät henne 7

suga honom till utlösning. Näste man var tätt efter. Det var den snygge. Han bökade med ett par fingrar i hennes sköte samtidigt som han slickade ena bröstvårtan. De andra två hade kommit fram till sängen, inte längre lika blyga. Nu ville de se. Den skäggige väntade på sin tur, han höll i sitt kön, skakade det lätt, höll det igång med några hastiga rörelser.

Det gick för den snygge innan han kom in i henne och han lät det spruta över hennes mage. Svärande drog han sig tillbaka, men var snart framme hos henne igen. Klappade henne på huvudet, klämde på hennes bröst.

Den skallige vände på henne, fick upp henne på alla fyra och trängde in i henne bakifrån. Han bytte hål. Smärtan var ögonblicklig och hon skrek rakt ut.

– Fan, det här gillar hon, muttrade han.

– Hon har väl inte fått något på länge.

De fnittrade. Blev allt djärvare, allt påhittigare. Trängde sig in, klämde, kände, tryckte. Whiskyflaskan var tömd och glömd. Nu skulle kuken ha sitt.

De var överallt, in och ut i alla öppningar. Det sprängde och sved, smärtan bedövade henne och ansiktet var svullet av tårar. Och de fortsatte. En och en och alla på en gång.

8

Ett Adams namn står fortfarande kvar på dörren. Monika har inte orkat göra något åt det, och nu har det inte längre någon betydelse. Hon håller andan och lyssnar efter ljud, någonting som kan avslöja att lägenheten är bebodd, men vem försöker hon lura? Hon suckar. Den är tömd på liv, kvar finns bara ett par stolar, ett litet bord, en madrass och en oformlig sittsäck.

En samling flyttlådor som står staplade i hallen.

Det var Adam som köpte säcken men han hade vägrat ta den med sig när han flyttade.

– Du kan få den om du vill, sade han generöst.

– Det vill jag inte, sade Monika.

– I så fall kan du kasta den. Eller skänka till Amnestys lopp­marknad. Den är trendig, vet du.

– Gör det själv.

– Kan vi inte försöka vara vänner?

Monika lyssnar till tomheten. Det finns en flyktigt färglös ton i den, som ett stycke musik spelad utan instrument.

Om tre dagar ska hon lämna lägenheten. Hon och Adam hade bott här i fem år. Hon tvingade honom att ta möblerna, det var inte så mycket annat hon kunde göra för att sätta käppar i hjulet. Vad skulle han med möbler till, han som flyttade in i en annan människas färdigmöblerade hem och liv?

– Du får väl magasinera dem, sade hon när han protesterade.

– Men du då, vill inte du …

9

Nej, det ville hon inte.

Hon vill inte ha kvar någonting som minne av livet tillsammans med Adam. Inte ens möblerna hon haft med sig när de flyttade ihop. Och Adam blev tvungen att släpa ut dem och köra dem till ett hyrt förråd.

– Tycker inte Hon om möblerna? Kan du inte ha dem hemma hos Henne?

– Jag vill att vi lämnar Susanne utanför det här.

– Hur i helvete hade du tänkt att det skulle gå till? Det är ju hennes fel alltihop.

Sedan bet hon ihop om alla ord som ville ut, lovade sig själv att inte visa vad hon tänkte och kände. Hon skulle stå med armarna i kors och låta honom gå, inte ge honom den glädjen, det argumentet. Vem ville stanna hos en gnällig och bitter käring?

Hon hade förstås varit enfaldig som aldrig anat, aldrig för ett ögonblick trott att han kände på ett annat sätt än hon. Kanske tog hon honom för given, blev vårdslös med känslorna.

Hon orkar inte göra någon mat, tar en smörgås och en halv mugg vatten. Om tre dagar ska någon annan få nycklarna och driva ut den sista resten av det som varit. Själv ska hon resa sig och gå vidare utan att se tillbaka.

Telefonsignalen ekar i tomheten och hon rycker till. Hon borde ha stängt av telefonen. Fortfarande ringer människor och frågar efter Adam. Tystnaden som följer när hon säger att han flyttat är pinsam. Sedan kommer en harkling och en ursäkt innan de lägger på. Hon kan föreställa sig dem förbryllade gå för att berätta. Visste du att Adam och Monika … att de separerat? Så klart att de vet, alla vet! Ibland tänker hon att de ringer bara för att göra henne illa. Varför ringer de inte till hans mobil och låter henne vara i fred?

10

Hon svarar på tredje signalen. Det är Yvonne. Hon hade försökt nå Yvonne tidigare under dagen men mötts av mobilsvar. Nu minns hon inte längre vad hon hade för ärende, och samtalet blir kort.

Yvonne är alltid på språng, har bråttom, fullt upp. Massör med eget företag, och familj som kräver allt mer. Någon måste komma i kläm, Monika inser det. Och Yvonne ställde verkligen upp när det behövdes. Som i vintras, när Adam stack.

Fem år är en lång tid. Sedan kom Adam hem en kväll och ställde sig i dörren till köket.

– Jag ska flytta, sade han och såg dum ut.

Hon måste ha sett lika dum ut. Hon hade varit vid fiskvagnen och köpt musslor, tänkte göra musselsoppa. Grädde och vitt vin, rotselleri och persilja. Vad då flytta? Hon hade inte ens lyssnat.

Hon hade trott att det de hade var för resten av livet. De hade varit förhoppningsfulla, säkra på sig själva och varandra. Inte två virriga tonåringar utan mogna människor. Två hem hade smält samman till ett, hon hade gjort sig av med sin soffa och han med sin säng. Soffbordet hade de köpt gemensamt, bokhyllorna var hans. Tavlorna hade stått i hallen i fyra månader innan de kom på plats. Nu bär väggarna spår av dem, stora mörkare fält på de blekta tapeterna.

Det finns inget ödsligare än en vägg där tavlorna plockats ner. Gapande tomrum och förlust i stället för drömmar och förhoppningar.

De nya ägarna kommer att måla om, byta stil på rummen.

Lägenheten fylls med drömmar igen. Kanske barnskrik, så småningom. Monika gör en grimas. Det är ett ungt par som köpt, de bodde tillsammans i en liten etta i över ett år medan 11

de sparade för att bli trovärdiga i bankens ögon och kunna köpa en bostadsrätt.

Monika går ut i köket för att brygga kaffe. Adam tog espressomaskinen, en julklapp från hans föräldrar.

– Du kan få dvd-spelaren i stället. Och citruspressen.

Den är formgiven av Phillipe Starck för Alessi och ser ut som en silverfärgad långbent insekt. Snygg men opraktisk eftersom den tar så stor plats. När han sade att hon kunde få den tänkte hon på vad hon ville göra med benen på pressen.

Sticka dem i Adams rygg, exempelvis.

Kommer de nya ägarna göra om i köket också? Byta skåpsluckorna, sätta upp mosaik i stället för kakel? Hon struntar i vilket, det angår inte henne längre. Hon sätter filterhållaren på muggen och väntar medan vattnet rinner igenom. Bredvid madrassen i sovrummet står en flyttlåda som hon använder till avlastningsbord. Ett vinglas med spår av rött i botten balanserar längst ut vid kanten av lådan. Hon flyttar ner glaset till golvet och ställer ifrån sig muggen, går in i vardagsrummet och hämtar sittsäcken.

När hon var ung gick det otäcka historier om sittsäckar.

Folk hade fyllt dem med bönor och så småningom började bönorna gro och växa och sticka ut gröna spjut genom tyget. Andra historier handlade om att bönorna jäste och fick säcken att svälla och till slut explodera och skicka ut rutten bönsörja.

Monika dricker det heta kaffet i små klunkar och känner ett svagt illamående. Hon sträcker sig efter en inredningstidning som hon köpt på väg hem från jobbet. Långsamt bläddrar hon förbi det ena reportaget efter det andra med vackra ljusa hem, avskavda vita möbler och människor som lyckats förverkliga sina livsprojekt.

12

Mitt hem ska bli ännu vackrare, tänker hon. Jag ska ha citruspressen stående framme i köket och dricka färskpressad apelsinjuice varje morgon. Om jag har bråttom ska jag äta i köket, annars dukar jag i matsalen och sitter länge vid bordet och unnar mig att njuta.

Hon kravlar sig ur sittsäcken och går på jakt efter vinflaskan som hon öppnade i går. Ett sista glas i hennes och Adams lägenhet, det kan hon vara värd. I morgon ska hon börja köra flyttlådor.

I morgon är den första dagen av resten av hennes liv.

Hon ska gå vidare utan att se sig om en enda gång. Livet med Adam är över – snart glömt. Och det som hände sedan – hon skakar häftigt på huvudet. Stormen har lagt sig sedan länge. Hon behöver aldrig mer tänka på det.

13

Två Hon kunde ha valt något annat. Hon kunde ha köpt en lägenhet, ett radhus – vad som helst. Bara inte rusat iväg och begapat sig i ett gammalt ruckel i en liten by vid havet. Ångesten gräver i hennes mage och hon drar ett djupt andetag.

Handen darrar. Hon står på trappan utanför köksingången och ser sig omkring.

Tvärs över vägen ligger ett stort vitt tegelhus. Det ryker ur skorstenen, en tunn strimma som lutar lätt i sin flykt undan vinden. Hon drar ett nytt djupt andetag, försöker få tag i röklukten. Hon betraktar omgivningarna. De andra husen, trädgårdarna, ännu i vila efter vintern. En bit mark som inte är bebyggd, inklämd mellan två hus en bit bort längs vägen.

Där kunde hon ha byggt, om hon nu nödvändigtvis ville hit.

Fast det var inte nödvändigtvis hit hon ville, det var bort.

Bara bort.

Hon blåser ut luften med ett väsande. Skärpning! Hon har ingenting att vara nervös för. Absolut ingenting. Hon sväljer. Munnen är torr och hon trevar i kappfickan efter halstabletter men hittar bara en tom påse. I den andra fickan ligger nycklarna.

Hon blir stående på trappan med händerna i fickorna medan hon fortsätter se sig omkring. Från kökstrappan kan hon skymta grannhuset åt öster. Det är rött med gröna knutar, har skarp lutning på taket och ligger delvis gömt bakom en hög kulle. Det är byggt på mark som tidigare tillhört hen14

nes hus, precis som huset närmast åt väster. Hon måste gå runt till andra sidan om hon vill se det. En hög rhododendronbuske bildar insynsskydd mellan de båda husen. Hon hade inte tänkt på det förrän mäklaren nämnt det: hennes hus låg en smula inklämt.

Långsamt går hon mot bilen. Huset ser blint efter henne men hon väntar i det längsta med att se tillbaka. Inte förrän hon öppnat dörren till baksätet och lagt händerna på biltaket tillåter hon sig att titta. Solen har gått i moln och vinden är vass och elak.

Vad har hon gjort? Färgen flagar från fasaden och träet runt fönstren är murket. Hängrännorna har lossnat på en del ställen och i det höga fjolårsgräset gömmer sig trasiga tegelpannor.

Hon hade fallit för bilderna på internet, och mäklarens ord. Varenda klyscha hade hon sugit åt sig och valt att tro på. Ett pittoreskt hus med potential. Ett hur med stor personlighet, atmosfär och charm.

För två år sedan inträffade ett dråp i huset. En galen kvinna slog ihjäl en man med en hammare. När mäklaren berättade drog sig Monika till minnes. Hon hade läst om det i tidningen. Innan han nämnde det hade hon inte ägnat det en tanke. Hon hade suttit kvar en kväll på jobbet när de andra loggat ut och gått hem, och surfat planlöst i jakt på en bostad. Som annonssäljare på en dagstidning brukade hon få tips om vad som var på gång, men det var inte förrän hon utökade sökregistret till grannkommunerna som huset dök upp.

Ett hus med torn. På bilderna syntes inte att den gula fasaden var sliten, att taket hade trasiga tegelpannor och att fönsterfodren ruttnade. Allt hon såg var tornet, som stack 15

upp som en stolt spira mot himlen. Det fanns flera bilder inifrån huset. Matsalen hade fönster åt två håll, nedre tornrummet var sexkantigt som det där uppe, ett sovrum bredvid tornrummet, med trägolv, randiga trasmattor och vita enkla möbler. Huset såldes med inventarier. Möbler och minnen.

På övervåningen fanns ett rum som gick i blått och ett litet solgult, uppenbarligen använt som barnkammare.

Det saknades bilder på övre tornrummet och köket, och hon lät sig nöjas med upplysningen att rummen var i behov av renovering. Badrum med badkar i källaren. Tvättstuga, matkällare, pannrum. Hon hade inte kunnat sova på natten.

Nästa dag hade hon ringt och bokat tid för visning.

Solen kommer fram igen. Ett par talgoxar filar på sin vårlåt från en buske. Några murkna brädor är väl inte hela världen, och fasaden går att måla. Hon ler bestämt och böjer sig in för att dra ut en av flyttlådorna.

Två av husen på andra sidan vägen ser igenbommade ut, med fällda persienner i det ena och gapande tomma fönster utan växter och liv i det andra. Utanför huset där det ryker ur skorstenen står en smutsig vit herrgårdsvagn slarvigt parkerad på infarten. Monika sneglar ditåt medan hon bär in lådorna i huset. Snart ska det ryka ur skorstenen till hennes hus också. Hon ska fylla det med värme och liv. Det kommer att bli bra, hon vet att allt blir bra till slut.

Den råa lukten berättar att ingen bott i huset på länge. Fram tills för några månader sedan fanns allt skräpet kvar, allt hon släpat in, sparat på, samlat. Hon som dödade en man, hon som slog ihjäl en annan människa med en hammare och hamnade på institution.

Det hände uppe i tornet. Mäklaren berättade. Monika vill 16

inte tänka på det han sagt, men varje gång hon kommer till trappan och bestämmer sig för att gå upp, vänder hon efter några steg.

Hon har tömt sovrummet, kört iväg med den gamla madrassen och sängkläderna till återvinningscentralen och släpat ut möblerna till ett annat rum medan hon farit längs väggar, golv och tak med trasa och skurmedel. När alla spår av det förflutna tvättats bort tar hon rummet i besittning, långsamt och målmedvetet gör hon det till sitt. Hon behåller sängramen och byrån, köper ny resårmadrass och bäddar med lakan i vit bomullssatin. Doftljus på den gamla byrån och ett fång tulpaner; nöjd står hon i dörren. Så. Just så.

Sedan kommer verkligheten ikapp henne och hon sjunker ihop. Hur ska hon orka vidare? Om ändå Adam … Hon biter ihop. Nej. Ett rum i taget. Så arbetar hon sig igenom matsal, tambur, köksingång och nedre tornrum. För att göra köket beboeligt har hon anlitat en snickare som hon fått kontakt med genom mäklaren. Han kommer några dagar efter att hon flyttat in i huset, ser sig omkring och gör ingen stor affär av hur det ser ut eller vad som behöver göras.

– Vi river ut och sätter in nytt. Vet du hur du vill ha det?

Hon hämtar ny köksinredning på Ikea, kör själv hem den med hyrt släp och monterar ihop skåpen efterhand som snickaren gör plats åt dem. Nytt kakel, målat golv, ett par omgångar färg på väggar och tak. Snickaren förklarar att han tycker om att renovera gamla hus. Det finns alldeles för många som köper renoveringsobjekt och river, bara för att komma åt attraktiva tomter.

– Det finns ingen själ i nya hus, det är bara stora fönster och tomma ytor över huvudet. Vad ska det tjäna till? Rymd, 17

pratar de om. Jag vet inte jag, jag ser det mer som outnyttjat utrymme.

Han nickar och kliar sig i huvudet med tumstocken.

– Det är ett jädrans grant hus du fått tag i, det blir bra när det blir i ordning. Jag står och tittar på de här dörrtryckena, porslin med målade rosor på. De har alla gånger suttit här sedan huset var nytt. Och serveringsskåpen i matsalen.

Fina, jag minns att vi hade sådana hemma. Far gömde spriten där, ja, mor visste förstås om det, han tog alltid fram den på söndagseftermiddagarna. Då drack han kaffegök. Och så när det kom främmande. Kaffegök, och whiskygrogg när det var kalas.

Snickaren skrattar och blinkar åt henne.

– Som sagt, det är grant, lite färg här och där, sedan blir det bra. Och nu är köket nästan klart.

– Tornrummet, säger Monika och sneglar åt taket. Jag har inte varit där uppe sedan jag flyttade in.

– Ja, just det, det var väl där det hände.

– Du känner till det? säger Monika.

Han ler bistert och skakar på huvudet.

– Vem gör inte det? Alla pratade om det, och de skrev om det i tidningen. Ingen begrep hur det kunde gå till. I våra trakter, där det är så lugnt. Jag minns att det fanns en del som tyckte att huset skulle rivas. Vad säger du om det? Folk trodde att det satt i väggarna.

– Det gör det också.

Snickaren ser på henne. Han samlar ihop sina verktyg, lägger dem i en stor sliten trälåda med handtag på, och bär ut den till köksingången.

– Försök inte, flicka lilla. Köket blev väl inte så tokigt.

Och efter vad jag har hört var det ingen rolig syn som mötte 18

polisen och, ja alla som kom hit. Jag förmodar att det värsta var utrensat när du kom hit?

Monika nickar. Mäklaren berättade att köket varit fullt av skräp, på samma sätt som där uppe. En smal gång ledde fram till sängen, som blockerade dörren in till matsalen, och en annan gång bar fram till vedspisen.

– Låt mig se hur illa det är där uppe, säger snickaren och ställer ner verktygslådan.

Monika kan höra mäklarens röst när de går upp för trapporna. Ettrig, enträgen. Han hade pratat hela tiden, mest om det som hänt och mindre om charmen, det pittoreska i huset.

– En hel container blev det, med allt skräp hon samlat på sig. Grenar, stenar, plastflaskor, döda djur, tänk dig det – hon hade släpat hit döda djur, eller kanske hållit dem fångna och låtit dem svälta ihjäl, det är det väl ingen som vet säkert. Och repstumpar och hundratals gravduvor.

– Jag är inte intresserad, bet hon av och mäklaren stängde munnen med en dov smäll.

Vad var det för en liten fjant, han var ju hur oproffsig som helst. Det var som om han inte ville sälja huset, som om han ville ha det stående som ett museum att visa upp för människor med morbid fantasi. Eller köpa det själv, kanske.

Se till att ingen blev tillräckligt intresserad och sedan själv lägga ett lågt bud.

– Det var här hon slog ihjäl den stackaren, sade mäklaren när hon stod med ryggen mot honom och såg ut genom ett av fönstren i det övre tornrummet.

Mellan de spretiga, ännu nakna trädkronorna syntes en skarp kant och ett mörkblått band som trasades sönder av andra hus och träd. Det var havet. Om Monika köpte huset skulle hon kunna stå här uppe och se havet.

19

– Hon gjorde det med en hammare, sade mäklaren trotsigt. Den fanns förstås inte kvar. Polisen tog hand om den.

Bevismaterial. Men fläckarna finns kvar. Blodfläckarna.

– Jaha, säger snickaren och ser sig omkring i tornrummet.

Det är klart, golvet behöver slipas, och väggarna skulle må gott av en omgång färg eller tapeter. Men taket ser bra ut, här är ingen fukt. Fuktskador är mycket värre, mögelsvampar som förökar sig medan man tittar på dem. Det här är väl inget.

Han går fram till ett av fönstren.

– Fin utsikt. Och bra trä i fönsterbågarna. Jag ska gå runt huset sedan och kolla, det är möjligt att du får byta en och annan bräda i fasaden och kanske något fönster.

Innan de går ner tittar han in i de båda andra rummen.

– Efter vad jag förstått använde hon inte de här rummen de sista åren. Hon flyttade in i köket när tösen dog, och hade tornrummet till att samla i.

– Så hon hade en dotter?

– Mm. Hon var bara liten, ett par år, när hon dog. Det var visst en olycka, jag tror att det blev för mycket för Solbritt, det var nog då hon blev lite tosig.

– Usch, jag vill inte prata om henne. Jag har nog med mitt eget liv.

– Det är rätt, det tjänar ingenting till att gräva i det som varit. Det mår ingen bättre av, säger snickaren och knäpper av hängslena till blåstället, knyter dem runt magen.

– Vi får se, fortsätter han, när jag kan komma nästa gång.

Jag har lite annat för mig några dagar, men jag dyker upp när du minst anar det. Ja, jag ringer innan, så du säkert är hemma.

20

Diskussionerna runt fikabordet på jobbet handlar om golv.

Pergo, tycker någon, laminat är lätt att lägga, starkt och inte det minsta ömtåligt.

– Kallt, säger Halvar, en av säljarna, och förespråkar heltäckningsmatta.

– Äkta trägolv, det finns inget bättre, säger en annan.

Klinker, plastmatta. Stavparkett, som det lades på sextiotalet.

– Det finns redan golv i tornrummet, säger Monika. Jag vet bara inte vad jag ska göra med det. I köket målade jag, det var kanske dumt, det kommer säkert att slitas bort snabbt.

– Hyr en golvslip, och olja in det sedan, föreslår Halvar och viker ihop folieformen som suttit runt mazarinen. Sedan kommer vi och inspekterar.

Han reser sig och de andra följer hans exempel. Snickaren tyckte att hon skulle slipa och olja. När Monika kommer till sin plats ringer hon till ett byggvaruhus. Jo, de har golvslipar för uthyrning. Det avgör saken, och två dagar senare står hon utanför tornrummet med den där klumpiga maskinen vid sina fötter. Hon blev förskräckt när hon såg den på byggvaruhuset, men de försäkrade att det inte var speciellt svårt att hantera den. Ungefär som att dansa, det gällde bara att hänga med.

Dansa, tänker Monika ilsket när hon släpar den tunga maskinen upp för trapporna. Hon är våt om händerna av handsvett och i magen krälar obehaget som sömniga ormar.

När hon stått utanför den stängda dörren till tornrummet en lång stund vänder hon och går ner igen, drar på sig en tjock tröja och sliter till sig jackan från kroken innanför köksingången.

Hon måste ut, få luft, låta hjärnan blåsas ren i den kyliga 21

vinden. Snabbt går hon ut på vägen och tar till vänster. Förbi Hotellet, den stora parkeringen, pensionatet som bara håller öppet om somrarna. Det luktar illa från stranden. Breda mörka fält av surnad ilandfluten tång, men efter en stund har näsan vant sig och Monika styr bestämt stegen mot norr för att få vinden i ansiktet. Det krasar under fötterna när hon trampar på musselskalen. Hon ser ner, söker efter vackra exemplar, stora tomma snäckor, långa rakbladsmusslor, vackert marmorerade blåmusslor, andra som hon inte vet namnet på. Hon samlar och lägger i stora glasburkar.

Och sedan går hon upp genom dynerna och hemåt. En portion sparrissoppa ur påse, ett par knäckebrödsskivor med ost, ett glas vatten. Innan hon byter om till jobbarkläderna, färgfläckiga jeans och en sliten skjorta som varit Adams, och går upp för att slipa golvet i tornrummet.

Efter de första stapplande turerna då slipen vill rusa ifrån henne och dansa på egen hand kommer hon underfund med den. Fram och tillbaka för hon den och spåren efter det som hänt i rummet försvinner långsamt. Golvet blir vitt och mjukt, hon stänger av maskinen, drar ner halsduken hon knutit över näsa och mun och sätter sig. Stryker över den lena ytan och ler. Samtidigt känner hon hur trött hon är, hungrig och smutsig, stel när hon försöker resa sig. Nu ska hon gå ner i källaren och tappa upp ett hett bad. Dricka ett glas vin och njuta. Det är hon värd.

Då hör hon steg där nere och en dörr som gnisslar. Det blir tyst en stund, sedan fortsätter stegen, knarrandet. Någon smyger genom rummen. En inbrottstjuv? Hon har glömt att låsa, det har hänt förut, en morgon när hon kom upp och skulle gå ut för att hämta tidningen. Låset fungerade inte.

Tills hon insåg att hon lämnat dörren öppen hela natten.

22

Vem är det? Solbritt Persson? Herregud, har hon kommit tillbaka? Har de släppt ut henne, vad vill hon? Ta tillbaka huset, tänk om hon har hammaren med sig!

Monika smyger fram till trappan. Hon vågar knappt andas, skräcken kryper utmed ryggraden. Hon ser sig om efter någonting att slå med.

Steg i trappan.

– Hallå! Monika, är du hemma?

Monika är nära att falla ner för trapporna i en lättnadens utandning. Inkräktaren tar förskräckt ett kliv tillbaka. Det är en kvinna med långt mörkt hår. Hon håller två flaskor vin i händerna.

– Fan Yvonne, vad rädd jag blev. Kunde du inte ha ringt innan du kom?

– Det gjorde jag, men det var ingen som svarade. Har du glömt att vi skulle träffas i dag?

Ja, hon har glömt. Hon har huvudet fullt av slipdamm och kan inte tänka klart.

– Vad härligt att du är här, säger hon i stället. Jag måste bara få duscha så går vi husesyn sedan. Sätt dig i köket, jag är snart tillbaka!

Hon springer ner till badrummet, kliver i badkaret och skruvar på kranarna. Äntligen har Yvonne kommit loss från familj och plikter! De ses alldeles för sällan nu för tiden, och sedan i vintras är det inte heller tal om trivsamma parmiddagar.

De hade träffats och blivit vänner när de jobbade sida vid sida längs det löpande bandet på en fabrik för över tjugo år sedan.

De var nitton år och hade just avslutat gymnasiestudierna. Det var obegripligt att de en gång varit så unga, så ove23

tande, flamsiga och naiva. Och så övertygade om att världen fanns där bara för att de skulle kunna erövra den.

Och nu – se på dem nu! Monika sträcker sig efter badlakanet och sveper det om sig. Hon torkar bort imma från spegeln och stirrar på sin spegelbild. Medelålders. Vart tog alla åren vägen?

Hon drar på sig badrocken och går upp och in i sovrummet för att klä sig. Fortsätter ut i köket. Yvonne har ställt vinflaskorna på diskbänken men själv är hon borta. Monika hittar henne i ett av rummen på övervåningen. Hon gör en grimas.

– Du skulle ju vänta! Jag ville visa dig runt.

Yvonne rycker på axlarna.

– Jag var nyfiken.

Monika slår ut med handen i en gest.

– Här är blå rummet, det ska jag ha som gästrum och du får äran att inviga det.

De gläntar på dörren till tornrummet där slipdammet dansar i ljuset från fönstren. Monika hostar och stänger igen.

– Du får se det nästa gång du kommer, det är inte färdigt än.

– Det är jobbigt att renovera, säger Yvonne. Jag minns när vi höll på, Hasse och jag. Varenda kväll, varenda helg i evigheter. Ibland var vi så sura på varandra och att vi knappt ville sova i samma rum. Men sedan, när vi var klara, det blev ju bra och vi var jättenöjda att vi klarat av det utan att det slutade i skilsmässa. Jag minns när vi skulle tapetsera i hallen, den där tapeten med fåglar och blommor på, och vi mätte tokigt så att mönsterpassningen blev fel. Då kastade Hasse ut hinken med tapetklister genom fönstret i ren frustration.

Hon skrattar. De går ner i köket.

24

– Jag har ingen mat hemma, säger Monika. Vi får köra till stormarknaden och handla.

Under åren som gått har de druckit hundratals liter vin och analyserat livet från alla håll. När de träffades på fabriken var båda trötta på skolan och längtade efter att tjäna ihop pengar och resa ut i världen. För Monikas del blev det lite blygsamt tågluffande i Europa, medan Yvonne åkte till Australien och stannade borta i ett halvår. Tillbaka i Sverige återupptog de både skolarbete och bekantskap, och hade sedan dess varit en del av varandras liv.

– Vad tänker du på? säger Yvonne.

Hon halvligger i soffan, med chipsskålen inom bekvämt avstånd. Monika skakar på huvudet och höjer sitt vinglas.

Till all lycka fanns inte mer än en flaska vin i förrådet. Med Yvonnes två är det ändå mer än nog. Varje gång de vaknat med huvudvärk och illamående efter en alldeles för vindränkt gårdagskväll har de lovat varandra att aldrig mer dricka för mycket.

De sitter i nedre tornrummet. Den nya soffgruppen är på plats, fylld av kuddar och plädar. Monika har köpt fem blockljus i olika blå nyanser och ställt på en bricka på bordet. Hon har också lyckats tända en brasa i den öppna spisen, den knastrar och knäpper, och sprider en behaglig värme.

Det är rofyllt att se in i elden, lågorna som slickar vedträna innan de äter sig in i dem. Monika snurrar sitt glas, tar en klunk, sneglar på Yvonne. Hon letar efter det rätta tillfället.

Vet att det kommer. Snart. Ett ögonblick när allt blir stilla och tyst och hon äntligen vågar berätta om det som hände den där natten. Det som hon lämnat bakom sig och ändå ständigt återkommer till. Det som följer henne ända in i drömmarna.

25

Nu kanske? Monika öppnar munnen samtidigt som Yvonne gäspar och sträcker armarna över huvudet.

– Åh, vad trött jag är. Jag tror inte att jag pallar att sitta uppe längre. Du måste väl också vara helt slut, som har hållit på med huset hela dagen. Golvslipare, minsann, det ska jag berätta för Hasse. Han kommer att bli imponerad.

Monika nickar och reser sig för att hämta lakan. Ögonblicket kommer och går, och ingenting blir sagt. Hon är både lättad och besviken.

De äter frukost vid bordet i matsalen nästa morgon. Yvonne rör håglöst med skeden i kaffemuggen, runt, runt en lång stund, tills hon inser att hon inte lagt i något socker. Hon suckar, häller i en sked och fortsätter röra.

– Nästa gång blir det bara en flaska vin, hör du det? En enda. Och du får inte ha några fler på lut någonstans.

– Nej. – Berätta om huset, ber Yvonne med en suck. Vad var det egentligen som hände här? Och hur kom du på tanken att köpa det? Jag trodde att jag kände dig, du är den typiska ”ringa-tillhyresvärden-när-en-packning-i-kranen-gått-sönder”-typen.

Och så gör du detta! Det är fantastiskt, jag är djupt imponerad.

Monika lägger huvudet i ena handen och tittar ut. Snart grönskar det, trädens knoppar sväller, gräset får liv, allting blir ljusare och enklare. April månad har virrat omkring utan någon riktning, men nu är det snart valborg och första maj.

Om hon bara inte mått så illa.

Hon tiger en lång stund, sväljer och ser på Yvonne.

– Jag ville gå vidare, lämna allt bakom mig. Och jag måste ju ha någonstans att bo.

Det var rätt att lämna stan, slippa riskera att stöta på 26

Adam. Fast ibland saknar hon att inte kunna ta cykeln till jobbet. Smita inom puben och ta en öl innan hon trampar hemåt, eller gå ner på stan, gå på bio, bara träffa folk.

Men mest är det skönt. Heja på grannarna, byta ett par ord över staketet, stänga dörren om sig och gå in i sin egen värld. Hon tränar på ensamheten, fyller den med pocketböcker och dvd-boxar, eld i kökskaminen och drömmar om ljuset.

– Visst är det här ett vackert rum, säger hon och slår ut med handen. När jag såg bilderna på internet visste jag att jag var tvungen. Det var som en dröm och nu är den drömmen min. Jag kan föreställa mig hur det blir att äta julaftonsfrukost här. Med dörrarna öppna mellan matsal och nedre tornrum, och en tänd brasa som knastrar och värmer. Och snön utanför, tysta flingor …

– Snarare regn, säger Yvonne. Och du tycker ju inte ens om julen.

– Nej, jag vet, men man kan väl ändra sig.

Efter frukosten häller Monika vatten i diskhon och droppar i diskmedel, medan Yvonne tar fram en handduk för att torka.

– Jag fattar inte att du inte har någon diskmaskin, säger hon.

– Det fattar inte jag heller. Jag tyckte att det var onödigt, det är ju bara jag, hur mycket disk kan det bli efter en person?

Men jag ångrar mig nästan varenda dag.

De står tysta en stund. Monika lutar huvudet mot överskåpets dörr, vispar med diskborsten över tallrikar, bestick, skålar. Hon biter försiktigt i underläppen.

– Du, säger hon långsamt och drar ett djupt andetag, det är någonting jag måste berätta.

27

– Vad då?

– Det hände i början av februari, den där stormkvällen.

– Just det, det var för djävligt. Tio takpannor blåste av vårt tak. Hasse fick krypa upp nästa dag och lägga dem på plats igen. Han är livrädd för att gå upp på taket och såg ut som en spindel där han kröp på alla fyra och svor hela tiden.

Men fortsätt, vad var det du skulle säga?

Då piper det uppfordrande från Yvonnes mobil och hon går för att svara. Monika blundar, jagar skum med diskbors­ ten och väntar.

– Det var Hasse, säger Yvonne när hon kommer tillbaka.

Han har ringt flera gånger fast jag inte hört det. Jag måste åka hem, det är full cirkus, ungarna är som galna och Hasse säger att han tänker sälja dem på nätet till lägstbjudande om jag inte kommer hem på stört.

– Okej.

– Men vi hörs, jag kommer hit och hjälper dig någon gång, jag är bra på att måla. Bara jag slipper mönsterpassa tapeter, så … Och så mindre vin nästa gång!

– Visst.

Monika sjunker ner på en stol i köket när Yvonne kört.

Det spränger i huvudet, illamåendet kommer och går. Kraftlös reser hon sig och går in i sovrummet. Huset är tomt och dött.

Vad gör hon här? Kalla skuggor tassar över golvet. Hon vill inte vara ensam, klarar det inte.

Om ändå Adam … varför … De kunde ha bott här tillsammans, slipat golv ihop, målat, möblerat. Fyllt huset med gemensamma drömmar. Hon saknar honom, fast hon vägrar erkänna det. Yvonne tror att hon glömt, bara för att de inte nämnde honom en enda gång i går. Hon knyter händerna.

Hon hatar honom, vill aldrig mer se honom.

28

När gråten väller fram tänker hon att det beror på att mensen är på gång. Men det är den inte.

29

Hon var stark. Vacker. Åtrådd. Allt snurrade omkring henne, blev otydligt, en trasig bild. Hon såg sig själv i en mörk glasdörr, blundade och lät det snurra. En av männen viskade något och hon såg på honom och skrattade trots att hon inte uppfattade vad han sade, tryckte sig mot honom när han höll sin arm hårdare om henne …

Monika står i köket när Adam kommer hem och berättar att han ska få barn med en annan kvinna och tänker flytta hem till henne.

I chock och förtvivlan går Monika på krogen, dricker sig kraftigt berusad och söker bekräftelse på att hon duger som kvinna. Hon får det i form av tre män som hon följer med till hotellet.

Efteråt känner hon sig smutsig och utnyttjad, men väljer att tiga och försöka begrava händelsen. Spåren låter sig dock inte utplånas så lätt.

Glömskelunden är en fristående fortsättning på Kråkprinsessan. I serien ingår även Snökupan. Avslutande delen, Mellan raderna, kommer våren 2013.

Annika Bengtsson är författare och journalist. ”Glömskelunden är mycket bra som samtida kvinnoporträtt. Livet i det lilla kustsamhället skildras även här med starkt sinne för naturens skiftningar och sociala samspel.”

Björn Gunnarsson, HP/HN ”Stilistiskt flyter språket fint och de psykologiserande dragen i texten håller.”

Sara Sivre, BTJ ”Under läsningens gång kan man inte skaka av sig det smutsiga ämnet, vilket jag är kluven till. Jag tänker på dirty realism – amerikanskt 70- och 80-tal – men språket är inte lika avskalat och matter of fact i Glömskelunden.”

Erik Löfvendahl, SvD

30