9789197911078

H책kan Lindquist

Regn och 책ska Charlie by Kabusa

Av Håkan Lindquist har tidigare utgivits: Min bror och hans bror (Rabén & Sjögren, 1993) Dröm att leva (Rabén & Sjögren, 1996) Om att samla frimärken (Kabusa Böcker, 2003) I ett annat land (Kabusa Böcker, 2006) Nära vatten (MEET, 2010)

Copyright © Håkan Lindquist 2011 Charlie by Kabusa, Johan Skyttes v 203, 125 34 Älvsjö www.charliebykabusa.se Omslagsfoto Oskar Degard Foto Tallinn och Visby Håkan Lindquist Omslag och grafisk form Erika Söderström Korrekturläsning Erika Larsson Tryckt 2011 hos WS Bookwell ISBN 978-91-979110-7-8

Det kom åska och regn.

Och solen sken.

Johannes Collin Toutes les histoires ne sont que des fragments d’autres histoires.

Il n’existe pas d’histoires complètes.

Il n’existe pas de descriptions qui disent tout.

Alla historier är brottstycken av andra historier.

Det finns inga fullständiga berättelser.

Det finns inga skildringar som säger allt.

Nadine Moreau

1 J

ag vaknade nästa morgon av hans närhet, en närhet som jag tror jag känt av också i sömnen. Mina drömmar under natten hade varit förvånansvärt varma och sinnliga, fyllda av färger och behagligt mörker.

Så brukade det inte vara. De kanske var mörka ibland, men då var de knappast behagliga. Det var annorlunda nu, med honom intill mig. Jag tror att hans närhet trängde sig in till mig medan jag sov, att hans värme spred sig till mig, påverkade mina drömmar, förändrade mina drömmar. Förändrade mig.

Katten hade hoppat upp och satt sig på fönsterbrädet. Den vände sig om, gråspräcklig och stolt, och såg på mig, men bara för ett ögonblick. Som om jag inte var intressant nog. Jag tror den väntade på att han skulle vakna, kela med den en stund innan han gav den mat. Och jag ville också att han skulle vakna, trots att det var så skönt att bara ligga där intill honom och 7

höra honom sova. Jag ville att han skulle vakna, och kela med mig en stund innan …

Ett dovt och avlägset mullrande fick katten att rycka till.

Intill mig kände jag hans kropp, alldeles nära, alldeles bredvid mig. En kropp så lik, men samtidigt så olik min egen. Han var varm, nästan het, och jag tänkte på värmeflaskorna min mormor berättat om en gång, som de brukade ha i sängarna när hon var liten och det var kallt. Det här var en annan värme, behagligare och betydligt mer levande.

En blixt flammade till – katten försvann som en grå pil mot köket – strax därpå ännu en. Så mullrade det igen. Sommaråska. Torrt och dovt.

Jag vände mig om och såg på honom. Försiktigt smekte jag hans kind. Han log. Ögonen var ännu slutna. Jag flyttade mig närmare honom, låg på sidan med min bröstkorg mot hans. Jag kände hans hjärtslag. Jag kände mina hjärtslag. Dunk-dunk. Dunk-dunk. Dunkdunk. Det var vår rytm. Det var våra hjärtan som slog.

Våra hjärtan.

8

2 A

llting började bara några dagar in på sommarlovet – under mitt och min mammas första besök i Estland – och det märkliga var att jag på något sätt kände igen honom redan från början, redan vid det första mötet uppe på stadsmuren runt Tallinn, en stad som både liknar och inte liknar staden som jag själv växte upp i. Murarna som omringar de medeltida stadskärnorna påminner om varandra, några av kyrktornen likaså, och många av husen, särskilt de gamla stenhusen med trappstegsgavlar. Ett kort ögonblick tänkte jag att också han – killen som stod bara ett par meter ifrån mig och lutade sig ut från muren med en liten kamera i sina händer – kanske hade sin motsvarighet någonstans hemma i Visby. Det var som om jag omedelbart kände igen honom, som om jag med en gång visste vem han var. Som ett återseende.

Eller kanske en återspegling. Jag hade – utan att egentligen kunna förklara det – på känn att vi trots alla yttre 9

olikheter nog var ganska lika varandra, att vi kanske delade samma drömmar.

Min mamma tittade på utsikten en lång stund. Jag tittade bara på honom. Det mörka, nästan svarta håret, luggen som ibland föll ned över hans ögon. Hans gröna ögon. Mamma märkte det, följde min blick, och jag anade mer än såg hur hon rynkade pannan och sa något om att man inte borde luta sig ut på det där sättet, men jag var aldrig rädd att han skulle ramla. Och just då jag tänkte säga det till henne, att hon inte skulle vara orolig, tappade han balansen.

Mamma skrek till. Jag rusade fram och lyckades precis gripa tag i hans arm. Jag förstod verkligen inte att jag hann. Kanske hade jag ändå känt på mig att han skulle behöva mig, jag vet inte. Men på något sätt fick jag tag i honom, fick honom att ramla mot mig i stället för att falla ned från den höga stenmuren. Vi tumlade runt innan vi återfick balansen.

Hans ansikte förändrades. All färg försvann. Så svor han. Tror jag. Jag kunde bara ett par ord på estniska, men tonfallet gjorde att jag ändå förstod. Och så var det ett annat ord också, ett sådant där ord som man känner igen var man än befinner sig. Kamera. Jag såg på hans händer. Solbrända, vackra, och tomma.

Han glodde ilsket på mig, och nu var färgen tillbaka.

Han verkade tycka att det var mitt fel att han hade tappat kameran. ”I’m sorry”, mumlade jag. ”Jag menade inte att …

10

Jag skulle bara hjälpa dig.” ”Jag behöver ingen hjälp”, svarade han argt och drog till sig armen som jag fortfarande höll tag i.

Min mamma sa någonting, och han vände sig mot henne. Jag tittade på hans ansikte i profil, de mörka ögonbrynen, läpparnas form –­ överläppen sköt ut lite grann som om den ville nafsa tag i något – och halsen som var som gjord för att smekas eller kyssas. Jag rodnade, vände mig om, tog några steg och tittade ned.

Muren kanske inte var så hög, trots allt. Inte just där, i alla fall. Kameran låg intill ett buskage på gräsmattan nedanför. ”Vänta lite!” ropade jag utan att se på dem. Och så sprang jag bort till öppningen vid ett av tornen och nedför trapporna.

Det var en liten digitalkamera, förvånansvärt lätt och utan några utskjutande delar. Den var lite jordig och smutsig på ena sidan, men i övrigt verkade den ha klarat sig. Några av de tunna reporna kanske glänste lite mer än de andra. Jag borstade av den med ärmen på min tröja, och sprang uppför trapporna igen.

Killen stod och pratade med min mamma. Hon vände sig leende mot mig. ”Men, där är du ju! Har du hört? Ni är precis lika gamla!” kvittrade hon på engelska. ”Hur skulle jag kunna ha hört det?” svarade jag lite irriterat på svenska. ”Förresten är det väl tusentals människor här som är lika gamla som jag.”

11

Mamma skrattade som om jag hade sagt något riktigt roligt. ”Ja, men jag menar på dagen lika gamla.” Sedan återgick hon till att prata engelska. ”Ni är födda på samma dag, förstår du. Han och du. Samma år och samma dag!”

Jag stirrade förundrad på henne. Sedan tittade jag bort mot tornet med trappan, försökte beräkna avståndet. Jag hade sprungit dit, och sedan nedför trappan.

Därefter hade det varit den där korta biten över gräsmattan och fram till buskaget. Och så tillbaka igen samma väg. Tjugotvå sekunder, på sin höjd. Längre än så hade jag inte varit borta. Vad hade hon ställt för frågor under tiden? Vad hinner man med att ställa för frågor på tjugotvå sekunder? Vilka svar hinner man få från en praktiskt taget främmande människa? Min mamma är verkligen fantastisk!

Och så tittade jag på honom. Han log lite hastigt och aningen generat. Han var också fantastisk. På ett annat sätt. ”Jag är ledsen”, sa han, och den mörka luggen rörde sig lätt i vinden. ”Jag menade inte …” ”Det gör inget”, svarade jag och räckte fram kameran. ”Det är några små repor. Jag hoppas att …”

Jag råkade nudda hans fingrar. En elektrisk stöt ilade genom min kropp. Jag försökte med tankekraft att trolla bort min mamma, men det fungerade inte. Det gör det aldrig. I stället frågade hon – medan jag såg på hans 12

händer, hans fingrar som hastigt och vant rörde sig över den lilla apparaten, tryckte på alla knappar, rörde vid de färska reporna – om han kunde visa oss till ett trevligt kafé. Jag önskade att jag kunde prata med honom på ett annat språk, ett språk som min mamma inte förstod, men de enda estniska ord som jag hade snappat upp var mesi och tere, som betyder honung och hej.

Jag blundade ett kort ögonblick och försökte föreställa mig vilka reaktioner jag skulle få om jag sa Tere mesi! till honom. En möjlig reaktion var ett brett leende och ett svar som jag troligen inte skulle förstå, men som kanske skulle betyda ungefär samma sak som det jag hade sagt. Men de andra tänkbara reaktionerna hos honom som flimrade förbi i mina tankar lutade mer åt förvirring och förundran. Jag skakade på huvudet och öppnade mina ögon.

Han fortsatte att undersöka kameran, men det var tydligt att han inte längre var särskilt orolig för den.

Han verkade lyssna på allt min mamma sa, och hon pratade hela tiden om något som jag hörde men egentligen inte lyssnade på. Och så – med ansiktet fortfarande vänt nedåt – sökte han hastigt min blick. Jag skymtade hans ögon genom luggen. Mörka, gröna. Och så var det något annat också. Något som jag anade men inte riktigt fick grepp om. ”Det finns ett kafé som heter Kultus borta på Vabaduse väljak, Frihetsplatsen. Det är mycket populärt.

Dit skulle vi kunna gå.”

13

Jag hörde hans röst samtidigt som jag läste hans läppar. De rörde sig, formade sig för att uttala orden, men det verkade som om läpparna sa något annat också, något som kändes mycket mer spännande än ett kafébesök. ”Ja, det låter trevligt”, utbrast mamma och lade sin hand på hans skuldra. ”Förresten, vilken tid på dagen föddes du?”

Han skrattade. ”På morgonen. Tidigt på morgonen, enligt min mamma.” ”Då är du lite äldre än min son. Han föddes sent på kvällen. Det var en mycket lång och smärtsam … Vad heter det på engelska? Äsch, det spelar ingen roll. Ni förstår nog.”

Han nickade och mötte min blick. ”Ja, jag tror att vi förstår. Jag tror att vi båda förstår mycket väl.”

Tillsammans gick vi nedför en annan trappa som ledde till en kullerstensgata innanför muren. Mamma först, i sina klapprande gula sommarskor, sedan den estniske killen och sist jag. Jag såg hela tiden på honom, lät min blick röra sig över hans kropp innan den stannade vid hans nacke och hans öron. Det var något mycket sinnligt över dem. Huden verkade praktiskt taget genomskinlig, och allt jag såg lockade till beröring, så starkt att det nästan gjorde ont. Jag var så absorberad av alla intryck att jag snubblade på sista trappsteget.

14

Mamma och killen vände sig om och såg förvånat på mig när jag med några snabba steg och ett oändligt uppbådande av viljestyrka lyckades återfå balansen utan att ramla. Jag kände mig som en clown och rodnade när jag mötte hans blick. Han log. ”You seem to live a very adventurous life.”

Jag muttrade ”jäklar” för mig själv. På svenska. För säkerhets skull upprepade jag det en gång till lite tystare. ”Vad heter du?” fortsatte han och sträckte fram sin hand, en hand som jag vid det här laget visste kunde ge stötar. Jag stirrade på den, sedan på min egen hand som lite darrande närmade sig för att möta hans. Försökte förbereda mig för elektriciteten. ”Oscar”, svarade jag, och det kändes som om det hade gått en evighet sedan han frågade. ”Och du, då?” ”Rein”, svarade han, och med ens förstod jag det självklara i hans genomskinlighet. ”Som det engelska ordet rain, även om mitt namn stavas med e.” ”Thunder”, mumlade jag, och mötte Reins undrande blick. Grön och mörk. ”Förlåt! Jag menar … Mitt namn låter nästan som åska. Det är det svenska ordet för thunder. Regn och åska. Rain and thunder.”

Rein log. Och jag ville fråga honom om tusentals saker, både för att jag ville veta mer om honom, men också för att jag ville höra mer av hans röst. Jag ville lyssna på honom. Berätta saker för mig, Rein. Vad som helst. Berätta!

15

Och mamma såg lätt leende på mig och frågade – på svenska och med dämpad röst, nästan som om hon pratade för sig själv – varför jag rodnade hela tiden.

Jag brydde mig inte om att svara. Ingen känner mig så väl som hon. Jag borde vara en öppen bok för henne.

Vi promenerade långsamt genom de medeltida kvarteren, och jag tänkte på alla gamla kärleksfilmer jag hade sett på tv. Alla de där fraserna som lät så pinsamma då skådespelarna uttalade dem, men som nu plötsligt kändes självklara. Vandra på moln. I sjunde himlen. Mitt hjärta sjunger.

Här och var stannade vi för att mamma ville titta i något skyltfönster med antikviteter eller konsthantverk. Jag tittade på Rein. Några gånger möttes våra blickar. Mitt hjärta sjöng. Jag vandrade på moln. Och jag blev lite generad. Ibland tittade jag på honom via speglingarna i skyltfönstren. Jag såg att han var något längre än jag. Hans hår var också längre, och betydligt tjockare än mitt. Han tittade på sakerna innanför fönstren med road min, men det var nog mer på grund av situationen än föremålen. Och han nickade tyst när mamma pratade om det ena eller det andra.

Jag tänkte att han nog skulle kunna lura människor att han var nitton, kanske till och med tjugo, men när han skrattade såg han inte ut att vara mer än femton.

Jag visste förstås hela tiden att han var sexton, halvvägs till sjutton, precis som jag. Det var bara några timmar 16

som skiljde oss åt. Timmar och en osynlig mur.

Jag ville sträcka ut min hand och röra vid honom.

Jag ville säga Tere mesi till honom. Jag ville … ”Jag måste gå tillbaka hit senare”, sa mamma och började leta efter en gatuskylt. ”Var är vi, Rein? Vet du vad gatan heter?”

Rein ställde sig intill henne, och hans arm – den som jag hade gripit tag om då han höll på att falla – snuddade vid hennes arm då han pekade på kartan. Varför var det inte jag som bar den? ”Vi är här”, förklarade han. ”Den lilla sneda fyrkanten här, är det där torget som skymtar där borta. Det är lätt att hitta tillbaka, Therese.”

Therese! Hur ...? Javisst, ja! De tjugotvå sekunderna. Min mamma skulle lätt platsa i Guinness rekordbok, kanske i någon avdelning mellan spanska inkvisitionen och världens bästa förhörsledare.

Vi satt vid ett av fönsterborden på kaféet och pratade om allt det man kan prata om när någons mamma är närvarande. Jag ville prata med Rein om andra saker, viktiga saker, men vågade inte riktigt.

Ute på torget pågick en massa byggarbeten. Medan mamma pratade med Rein om museerna hon ville besöka, tittade jag på en barbröstad kille som höll på att lägga stenar längs en trottoar, men varje gång Rein sa någonting återvände mina blickar till honom. Hans läppar var som en magnet för mina ögon. Vi satt på 17

varsin sida av bordet, och några gånger råkade våra knän nudda varandra. Beröringen framkallade en explosionsartad ilning som for genom min kropp, kittlande och livsfarlig. Den tredje gången det hände flämtade jag till. Mamma frågade mig om allt var som det skulle. Jag mumlade något otydligt och nickade. Och när tjugo minuter hade gått – en tredjedels timma som kändes som några få hastigt flimrande minuter – tittade Rein på sin klocka och sa att han snart skulle vara tvungen att gå. Jag suckade djupt men återhållet, över allt det jag inte hade sagt, allt det jag inte hade frågat.

Mamma drack upp den sista skvätten av sitt kaffe, och så reste vi oss. Rein borstade bort några brödsmulor från sin tröja och sina byxor. Jag sneglade inte längre. Jag tittade hänfört på honom. Allt han gjorde var vackert. Allt han gjorde var spännande. Du är en magiker, tänkte jag. Och jag kände mig som en vit liten kanin som trollats fram ur en trollkarlshatt och fått liv.

Mamma såg sig omkring med ett frågande uttryck.

Hon fick ögonkontakt med en tjej bakom disken, som nickade och pekade mot en trappa längre in i lokalen. ”Jag kommer strax. Ni kan väl vänta utanför.”

Rein och jag gick ut på Vabaduse väljak och ställde oss i skuggan under några träd intill parkeringsplatsen.

Lite längre bort stod stenläggaren och rökte i solen.

Jag vet inte om han kände min blick, men han vände sig plötsligt om och såg på mig. Mina ögon letade sig snabbt vidare. Det låg ett konstgalleri i huset bredvid 18

kaféet. Fasaden pryddes av två skulpturer. Jag fastnade för den ena, en naken ung man med en bok i sina händer. Boken var mycket strategiskt placerad. Jag tittade lite förstulet på skulpturen medan jag lyssnade på Reins röst och tänkte att allt – hela min tillvaro och allt som skedde runt omkring mig – plötsligt kändes oerhört mycket mer spännande än det gjort för bara ett par timmar sedan. Lockande. Kanske till och med lovande. ”Hur länge ska du stanna här i Tallinn?” frågade han. ”Vi reser tillbaka på söndag. Så det är …” Jag försökte komma på vad det var för veckodag för att kunna räkna dagarna som var kvar, men det var för många tankar som rörde sig i mitt huvud, för många intryck.

Rein tolkade min paus på sitt sätt. ”Är du mycket intresserad av konst? Litteratur?”

Jag flyttade hastigt ögonen från skulpturen och mumlade något. Sedan mötte jag åter hans blick. ”Det är … tre dagar kvar.” ”Vill du träffa mig igen? Kanske bara du och jag.”

Det var en så härlig känsla. Jag bara var, och jag kände inte något tvång eller någon press – vare sig från mig själv eller från någon annan – att jag skulle behöva vara på något särskilt sätt. Jag behövde inte göra mig till, bara vara mig själv. Det var jag som stod där, mittemot Rein. Det var mig han vände sig till, det var mig han pratade med. Och jag kunde ha stått kvar där på 19

torget som verkligen gjorde skäl för sitt namn, Frihetsplatsen, hur länge som helst. Med honom intill mig.

Med hans röst i mina öron. ”Ja, det vill jag. Mycket gärna. Jag …”

Rein tittade än en gång på sin klocka. ”Jag är ledsen, men jag måste gå nu. Jag jobbar extra ibland på eftermiddagarna. Men jag vill gärna träffa dig i morgon. Vihm ja äike. Ska vi säga klockan två? Blir det bra? På Raekojatorget?”

Jag ville knappt säga något, för jag visste att han skulle ge sig av så fort han hade hört mitt svar. Ett ögonblick och några ord senare – och samtidigt som mamma kom ut från Kultus – såg jag honom småspringa bort mot Harjugatan. Det var fullt av turister överallt, ändå lyckades han ta sig fram snabbt och smidigt. Överallt människor. Ändå såg jag bara honom. ”Vart tog han vägen?” frågade mamma när hon kom fram till mig. ”Han hade en tid att passa”, svarade jag och stoppade ned lappen med mobilnumret han hade gett mig innan han sprang iväg. ”Något jobb.” Och så, efter bara någon sekunds tvekan, berättade jag att vi skulle ses nästa dag. ”Rein och jag.”

Mamma nickade för sig själv. ”Jag tyckte om honom”, sa hon. ”Han gav ett så ljust och fint intryck, tyckte du inte det?”

Jag tänkte på min svensklärare som alltid ville att vi skulle precisera oss, nyansera våra ord och tankar. Nej 20

mamma, han är inte ljus och fin, han är fullständigt underbar och vacker, och det verkligen lyser om honom. Jag skulle kunna ge bort allt jag äger till fattiga barn i krigsdrabbade länder om jag bara fick vara nära honom. Ser du inte att jag känner det?

Jag hummade något diffust till svar.

21