9789197910002

 

   Översättning: Tora Hedin

A S P E K T F Ö R L AG



    

I antikvariatet på Karlovagatan strövade jag längs raderna med bokryggar och såg då och då ut genom skyltfönstret: det hade börjat snöa ymnigt. Med en bok i handen betraktade jag snön som virvlade framför Salvátorkyrkans mur på andra sidan glaset. Så återvände jag till boken, andades in dess doft, lät blicken glida längs sidorna och läste här och där ett fragment av en mening som hemlighetsfullt blänkte till lösryckt ur sitt sammanhang. Jag hade inte bråttom utan var glad att befinna mig i ett rum där det doftade behagligt av gamla böcker, där det var varmt och tyst, där man kunde höra sidorna prassla när de vändes, som om böckerna suckade i sömnen. Jag var glad att inte behöva gå ut i skymningen och snöstormen.

Långsamt lät jag fingret glida över de böljande bokryggarna i hyllan. Plötsligt försvann mitt finger in i en mörk springa mellan ett tjockt franskt band om nationalekonomi och en bok 

på vars trasiga rygg det stod skrivet Geburtshilfe bei Rind und Pferd, och längst in i springan snuddade jag vid en ovanligt len bokrygg. Med visst besvär drog jag fram en bok i ett band av mörklila sammet utan vare sig titel eller författarnamn och öppnade den: sidorna var tryckta med en okänd skrift. Utan att tänka efter började jag bläddra i boken och studerade en stund försättsbladets förvridna arabesker som förde mina tankar till yrsnö. Jag stängde åter boken och pressade in den mellan de två lärda betraktelserna, som under tiden fått andas ut och som fyllt upp utrymmet efter volymen som hade avlägsnats.

Jag fortsatte att gå längs hyllan, men så hejdade jag mig och gick tillbaka, kände på boken i lila sammet igen och höll den en stund halvt utdragen i raden av bokryggar. Det hade varit så enkelt att skjuta in den igen och bläddra i några andra böcker, som jag gjort så många gånger förr, gå ut i snöstormen, fortsätta längs gatorna, återvända hem. Ingenting hade ju hänt, inget värt att lägga på minnet, inget värt att glömma. Men så insåg jag att bokstäverna som boken var tryckt med inte hörde hemma i någon skrift i vår värld. Det hade fortfarande varit lätt att gå förbi springan med dess dunst av något oroande och lockande, låta sprickan växa igen med ett nätverk av ständigt nya sammanhang. Det var inte det första mötet av det slaget. Som alla andra hade jag många gånger i livet passerat halvöppna dörrar som ledde någon annanstans, i kalla hallar i främmande hus, på bakgårdar, i utkanterna av städer. Gränsen för vår värld är inte långt borta, den sträcker sig inte längs horisonten eller ner i djupen utan den glimmar blekt i vår omedelbara närhet, i halvmörkret i vår trånga tillvaros utkanter; i ögonvrån skymtar vi hela tiden en annan värld utan att vara medvetna om det. Vi går ständigt längs en strand och i utkanten av en urskog. Våra 



gester verkar komma ur en helhet där även dessa bortglömda utrymmen ingår och verkar på något underligt sätt locka fram det mörka liv som finns där. Men samtidigt märker vi inte vågornas svall och djurens skrik som på ett oroande sätt ackompanjerar våra ord (och kanske är deras hemliga ursprung). Vi märker inte de glimmande juvelerna i vrårnas okända land och avviker vanligtvis inte från vår väg en enda gång under hela livet. Vilka gyllene tempel i djungeln skulle vi komma till? Vilka vilddjur och vidunder skulle vi kämpa mot, på vilka öar skulle vi glömma våra planer och mål? Kanske var det snövidundrens fascinerande dans på andra sidan glaset, kanske var det min ironiska kärlek till ödet efter de senaste årens nederlag som fick den gamla skräcken för att överskrida gränsen att bara svagt ge sig tillkänna, som av gammal vana, och snart tystna helt.

Jag drog ut boken, öppnade den på nytt och såg på de likgiltiga bokstäverna: de var rundade men hade samtidigt vassa utstickande uddar. Det var former som var slutna eller höll på att sluta sig i sig själva, krampaktigt sammanpressade och samtidigt stående på ända, men också söndertrasade av spetsiga kilar som trängde in i dem utifrån. Andra gånger tycktes de runda bokstäverna öppna sig under trycket av expanderande inre krafter. Jag betalade för boken i kassan, stoppade den i fickan och lämnade affären. Ute hade det under tiden blivit kolmörkt och snön yrde i gatlyktornas sken.

Hemma tände jag lampan på bordet vid fönstret, satte mig och började studera boken ingående. Jag vände långsamt blad, och i lampans sken framträdde sidorna en efter en, som om de flöt upp ur en mörk tjärn; som snören i magiska halsband vilade rader av rundade och vassa bokstäver på sidorna. Det som spred sig från bokstäverna och steg upp från sidorna nästan 

vibrerade av mörka berättelser som utspelade sig i djungler eller i vidsträckta vindlande städer. Då och då tycktes mig en bild ur dessa berättelser glimma till, ett elakt ansikte hos en inbiten anhängare av ett fantastiskt kätteri, ett rovdjurs tysta steg djupt inne i ett palats om natten, en orolig gest från en arm i böljande siden, en bit av en söndervittrad stenmur bland buskarna i en trädgård. Jag upptäckte att det fanns ett antal kopparstick i boken. Den första illustrationen visade ett vidsträckt öde torg behärskat av ett slags drömlik symmetri, med ett melankoliskt tvärt perspektiv i stenläggningens schackrutemönster. Mitt på torget reste sig en obelisk vars sockel bestod av regelbundna polyedrar av slät sten. På obeliskens båda sidor fanns fontäner i tre nivåer, och vattnet som rann från skål till skål på bilden gav intrycket av en styv och orörlig kropp. Torget inramades på de tre synliga sidorna av fasader till palats med enformiga höga pelarrader ovanför symmetriska entrétrappor. Att döma av de korta och skarpa skuggorna var det middagstid en het sommardag någonstans söderut. Till en början tänkte jag att torget var helt övergivet, och först efter en stund lade jag märke till några små figurer som hade helt andra proportioner än de gigantiska byggnaderna, och vars silhuetter försvann i den täta skrafferingen som föreställde skugga i kolonnaderna på de två palatsen mittemot varandra. På stenläggningen av marmor på vänstra sidan av palatsväggen låg en ung man på rygg med utsträckta armar, och böjd över honom stod en tiger som höll fast honom med sin stora tass och satte tänderna i hans hals.

Det klumpigt avbildade blodet som sprutade ut ur såret såg ut som en utfälld solfjäder. Vid foten av en av palatsets pelare på torgets motsatta sida satt några män och rökte pipa och spelade kort i godan ro. Antingen såg de inte vad som utspelade sig 

på andra sidan torget eller så brydde de sig inte om det. Lite längre bort bland pelarna stod en man och en kvinna: mannen pekade med en svepande gest över det tomma soldränkta torget på tigern som var i färd med att döda, medan kvinnan vred sina händer och lyfte dem i riktning mot kassettvalvet långt borta i kolonnaden. På ett annat kopparstick fanns ett anatomiskt snitt av en pärlmussla som låg på en dyig botten. Den tredje illustrationen avbildade något slags maskin vars delar förenades av sinnrika rullband och ett stort antal kugghjul med omsorgsfullt skrafferade tänder inkilade i varandra.

Jag lämnade boken uppslagen på bordet vid fönstret och gick till sängs. När jag hade slutit ögonen såg jag de rundade och vassa bokstäverna i rader som krängde och vajade i mörkret och förvandlades till yrande snö i skenet från gatlyktorna. Jag fick ångest av det okända och oberäkneliga föremål jag tagit in i mitt hem likt en svart hönas ägg. Men jag intalade mig att jag kanske oroade mig i onödan, att boken tyst och försynt skulle växa in i det välkända rummet och suga upp dess safter, som så många andra oroande föremål som har invaderat vår värld.

Mitt i natten vaknade jag. När jag öppnade ögonen såg jag ett svagt grönaktigt sken som darrade ovanför boksidorna. Jag steg upp och gick fram till bordet: bokens bokstäver glimmade, och i deras svaga ljus lyste snöflingorna gröna medan de sakta dalade ner mot fönsterbrädet utanför fönstret.

