9789197897075

Anita Hammarstedt

Fyra generationer kvinnor

Edera Förlag c/o Bokverket Scheelegatan 13 112 28 Stockholm Kontakt om boken: Anita Hammarstedt, e-post anita.v.hammarstedt@gmail.com © Anita Hammarstedt 2013 (text och foto av vitsippor) Baksidans porträtt: Pierre Grahn Redaktör och formgivning: Göran Fagerström, Bokverket Tryck: SIA Drukātava, Riga, Lettland ISBN 978-91-978970-7-5

Prolog Det är en varm sommardag, den första dagen i juni månad 1897. Solen lyser på det röda huset i gläntan och runt omkring spirar det av sommarens skira grönska. På övervåningen i huset råder stor brådska. Grannens Elsa och hennes dotter Frida har ilat fram och tillbaka hela morgonen, eldat i spisen och värmt stora kittlar med vatten.

Två småflickor sitter tätt intill varandra på långbänken i farstun utanför. Lilla Elna är tre och ett halvt år gammal och hennes lillasyster Karin är bara drygt två år. Elsa har just rusat förbi för att hämta något i den egna bostaden och dörrarna står på glänt. Plötsligt kommer ett utdraget skri från köket och flickorna trycker sig ännu tätare intill varandra. Elsa kommer tillbaka med raska steg. ”Varför skriker mor så?” undrar Elna.

Elsa stannar upp, tittar på den lilla flickan och drar munnen till ett leende. ”Det är för att ni ska få en lillasyster eller lillebror idag”, svarar hon.

Elna tittar på henne och rynkar sin lilla panna. Det är väl roligt att de ska få ett litet syskon till, borde inte mor vara glad och inte skrika så hiskeligt.

Ute på backen vankar Henning Blomgren oroligt fram och tillbaka. Han har svårt att sitta stilla, det gör ont i 3

honom när han hör hustruns skrik. Timmarna går och han lyssnar hela tiden efter tecken på liv inifrån huset.

Solen står redan högt på himlen när det kommer små späda skrik från kammaren. Henning hör det tydligt och rusar in genom dörren och uppför trappan, där Elna och Karin sitter som fastvuxna. De tittar alla tre förväntansfullt mot den stängda dörren till bostaden. Efter vad som tycks dem en evighet öppnas den och Elsa står där och ber dem komma in. I den nybäddade sängen ligger mor Olga och på armen har hon en stor hopvirad filt. Flickorna går försiktigt fram till sängen och strax bakom dem kommer Henning. När de kommer riktigt nära ser de att filten rör sig. Oj, det är en liten människa där, tänker Elna. Men det är bara ett litet rött ansikte. Den lilla sover rofyllt på moderns arm. Mor ser trött ut, men hon ler mot sina små flickor och säger: ”Nu kan ni få hälsa på er lillasyster Sigrid. Så ska hon heta, för det har far och jag bestämt.”

Fรถrsta delen

Christina

1808 I slutet av 1700-talet var Malma by en liten ort i hjärtat av Södermanland. Där fanns endast två hushåll, Länsmansgården och Rusthållet. Chefen för Södermanlands Regemente fann omgivningarna perfekta för krigsövningar och så förvandlades Malma Hed till permanent övningsplats för regementet. Där fanns ett stort öppet fält som omringades av tät skog. Den lilla byn blev plötsligt en betydelsefull plats och utnämndes till köping och bytte därmed namn till Malmköping. Efter bara några år hade invånarantalet vuxit till över etthundra, det fortsatte att växa genom inflyttning av arbetskraft och så småningom började nya invånare födas i det snabbt växande samhället.

Under de tidiga sommarmånaderna var Malma Hed mötesplats för hela Södermanlands regemente. Hit strömmade då meniga, rotesoldater och officerare från kringliggande byar och Malmköping blommade upp. År 1808 föddes Christina Gabrielsdotter i Nybygget, ett litet torp under gården Eneboga, som låg i utkanten av Malmköping. Fadern Gabriel Carlson var statare på gården och modern Catarina Ersdotter arbetade som mjölkerska. Christina hade en äldre syster och en äldre bror.

Barnen fick tidigt lära sig att hjälpa till med allehanda 6

sysslor. Flickorna hade fått följa med modern tidiga morgnar för att mjölka i ladugården. När det var storbyk på gården hjälpte de även till där och fick lära sig hur det gick till.

* När Christina var tretton år började hon arbeta som tvätterska på regementet. Hon bodde i ett litet rum i en av regementets baracker tillsammans med fem andra tvätterskor. De hade hårda arbetsdagar, speciellt på sommaren när så många extra soldater kom till mötena. På vintern var det inte så mycket att tvätta åt militärerna, men då tog de emot tvätt från övriga Malmköping och då skulle det iskalla vattnet tas upp ur en vak nedanför den hala bryggan och sedan bäras till det stora bykkaret. Tvätteriet förestods av Svea som var sträng mot sina flickor, men Christina hade fått en särskild plats i hennes hjärta. Kanske berodde det på att hon alltid var flitigast av dem alla trots den hårda tillvaron. Hon hade dessutom varit där i många år medan de andra flickorna kom och gick.

* Vid 21 års ålder blev hon förälskad i sadelmakarlärlingen Julius Berggren. Han gick som lärling i regementets stall och var inne på sitt sista år. De möttes av en slump en kall vinterdag. Christina skulle bära upp sina spannar med vatten som hon hämtat i Hosjön när hon plötsligt slant med foten och halkade omkull och de förargliga spannarna tömde ut sitt vatten över snön. Christina var nära att börja gråta av trötthet och ömhet i foten när Julius dök upp och hjälpte henne. Han log glatt och hämtade upp två nya spannar vatten ur sjön medan Christina borstade av sig snön och kände efter om foten gick att stödja på. Det var visst inte så farligt när allt kom omkring. Och Julius glada leende och hjälpande hand hade satt hennes 7

hjärta i brand. De samtalade några minuter och så gick båda var och en till sitt.

En strålande senvinterdag någon vecka senare hade Christina några timmar fritt på lördagseftermiddagen och var på väg till Nybygget för att hälsa på sina föräldrar.

Hon gick Landsvägsgatan fram och när hon passerade det stora stallet fick hon se Julius komma ut från porten med en kärra gödsel. Han log och nickade, de fortsatte åt var sitt håll och ögonblicket var förbi.

På kvällen när hon återvände från sina föräldrar dök Julius upp när hon passerade stallet och slog följe med henne. Hon anade att han kanske passat på henne eftersom han måste ha vetat att hon skulle återvända samma väg, och det gjorde henne varm inombords. De talades vid en stund men tvingades snart att skiljas åt, då kylan bet i skinnet och Julius var tunt klädd.

Julius lärde sig snart vilka dagar och tider som hon be­ sökte föräldrarna och de stal sig ofta till en pratstund och en och annan kyss. En kväll föreslog Julius att hon skulle följa med in i stallet och prata lite, det var varmare där.

Hon gjorde honom till viljes. I en undanskymd vrå på höskullen gav hon efter för hans smekningar och för en stund flydde de tillsammans bort till en värld av den sällsynta gemenskap som de båda hungrade efter.

Dessa möten upprepades så ofta tillfälle gavs och när de första vårtecknen började visa sig insåg Christina att hon var med barn. Hon tänkte hela tiden att hon skulle berätta det för Julius nästa gång de träffades, men deras stunder var ofta korta och ägnades sällan åt alltför långa samtal. En kväll i maj bestämde hon sig så för att nu måste det ske. De möttes utanför stallet och smög försiktigt in till sin vanliga höskulle. ”Jag har något viktigt att säga”, sade Christina. ”Det har jag också”, sade Julius och tog Christinas hand. ”Min lärlingstid här är över, och nästa vecka kommer jag 8

att börja min gesällvandring. Vad var det du skulle säga?” frågade han sedan.

Hon kunde inte ta mod till sig och tala om det när hon såg hur ivrig han var att komma iväg på sitt livs resa. Hon beslöt att bära denna börda själv tills han var åter från sin vandring och tvingade sig att le emot honom när hon sade: ”Det var inget viktigt, nu talar vi om din vandring, vart ämnar du dig?”

De tog farväl kvällen innan Julius avfärd. Christina arbetade vidare och när hon kände att det snart inte skulle gå att dölja faktum talade hon för Svea hur det var fatt.

Svea såg länge på henne. ”Nu är det som det är”, sade hon. Det finns mycket kvinnfolk i stugan som kan hjälpa till med en liten, så det kommer att ordna sig.” Hon gav Christina en liten klapp på axeln och gick sin väg. Christina grät av lättnad, hon hade oroat sig så för hur det skulle gå, men nu kände hon att det fanns hopp.

Den 30 december 1830 födde hon en liten flicka. Svea hjälpte barnet till världen. Christina hade varit säker på att det skulle bli en pojke som skulle få namnet Gustav och därför fick flickan heta Gustava. Redan nästa dag var hon åter i arbete men Svea såg till att de andra flickorna fick ta de allra tyngsta sysslorna.

1833 Julius kom aldrig tillbaka efter sin gesällvandring. I flera år hade hon väntat, men insåg till slut att han nog aldrig skulle återvända till Malmköping. Nu var det en skön försommarkväll i slutet av maj. Regementets sommarmöte skulle snart vara över, men nu var det lördag och ikväll skulle det bli dans.

Christina var förväntansfull. Svea hade lovat att se till Gustava så att hon kunde gå med de andra flickorna till dansen. De var fyra stycken som efter att ha klätt sig i sina finaste kjolar och sjalar gav sig iväg upp mot heden.

Christina var äldst av flickorna, hon var 25 år gammal och hennes ungdomstid låg långt tillbaka.

Flickorna var fnittriga och glada, kvällen var ljum och äntligen skulle de få roa sig lite. När de kom fram var där redan fullt med folk som stod runt det lilla trägolvet som var uppbyggt i utkanten av heden. Några var redan uppe och dansade till musiken som flödade ut från fiolen och dragspelet. Soldaterna var stiliga i sina uniformer och flickorna förväntansfulla. Kamraterna blev snart bjudna till dans och Christina stod vid sidan om och stampade försiktigt takten med ena foten.

Hon märkte inte soldaten som närmade sig med något vinglande steg och hoppade till när hon hörde hans röst.

10

”Och här står lilla hon och väntar på mig, ska vi kanske ta oss en svängom?” Christina såg att han inte var vacker att se på, en tand saknades i överkäken och han vindade lite med ögonen. Men hon fick inte vara kräsen, hon ville ju dansa, så de klev upp de få stegen till dansbanan tillsammans. Han dansade förvånansvärt bra och säkert, trots sitt något svajiga tillstånd. Christina drömde sig bort och vaggades med av den härliga musiken i försommarnatten.

När kvällen led mot sitt slut och musiken upphörde hade de andra flickorna försvunnit med sina kavaljerer och Christina följde med sin soldat mot en skogsglänta.

Hon var inte bortskämd med famntag och vackra ord och soldaten var duktig på båda delarna. Kärleksstunden var snart överstökad och han tog ett hastigt avsked och försvann i natten. Christina vandrade ensam hem till sitt och de andra flickornas rum. Gustava sov gott i sin bädd och Christina tog av kjolen och kröp ner bredvid den lilla och somnade. Hon kände sig trots allt tillfreds med kvällen.

Några veckor senare hade alla sommarsoldaterna lämnat Malmköping som återgick till sin vanliga lunk. Christina och flickorna arbetade på som vanligt. Allt var dock inte som vanligt. Den namnlösa soldaten hade efterlämnat ett minne till Christina och i februari månad 1834 föddes sonen Adolf.

1835 För ett par år sedan hade Svea talat om för Christina att hon hade en dröm om att kunna ha ett marknadsstånd vid den årliga höstmarknaden i oktober. Som omyndig kvinna var det nästan omöjligt att få tillstånd att driva handel vid marknaden, men det gällde inte änkor, som var de enda kvinnor som betraktades som myndiga. Så därför hade Svea ett marknadspass som gav henne den rättigheten. Hon ville att Christina skulle stå där tillsammans med henne.

Många sena kvällar hade de arbetat flitigt för att tillverka saker som skulle säljas. En av de andra tvätterskorna, Linnéa, hade en bror som arbetade som färgargesäll på vadmalsstampen, som var belägen vid den lilla bäcken som mynnade ut i Kvarnsjön. När tyget stampades till vadmal lossnade en del av ullen och föll till golvet. Ullen hade gesällen fått som ersättning för sitt arbete och han hade tagit med det till systern. Linnéa hade i sin tur gett det till Svea mot löfte att hon skulle få ett av de vackra banden som Svea vävde på sin vävstol, efter det att hon kardat och behandlat ullen. Dem hade Svea tänkt att de kunde sälja.

Christina hade plockat kvistar och näver i skogen och de senaste två åren hade Gustava varit med och hjälpt 12

henne. Flickan var mycket duktig. Adolf hade hon burit i en kont på ryggen, där han vaggats till ro av moderns rörelser och inte varit till något besvär. Kvistarna hade hon sedan under långa vinterkvällar bundit till kvastar, och av nävern hade de tillsammans tillverkat vackra små korgar.

Nu var den stora dagen äntligen inne. Det var en strålande höstdag i början av oktober, lördag och allmän marknadsdag. Söndagen skulle komma att ägnas åt kreatursförsäljning. Datum för marknader i hela landet fanns noga nedtecknade i den lilla almanackan som årligen gavs ut av Kungliga Vetenskapsakademien.

Christina och Svea lastade på sin nyinköpta nålstol och sina varor på den kärra som de vanligtvis lastade tvätten på. Nålstolen hade hon köpt av en kvinna om tidigare haft stånd på marknaden. Den var en hopfällbar ställning där man kunde placera sina varor. Det var tidig morgon när de drog iväg genom staden till marknadsplatsen på torget invid Malma kyrka. De hade fått sig anvisat en plats som låg nära Landsvägsgatan där alla passerade, och det såg de som ett gott tecken. Torget myllrade av ekipage som var i färd med att packa upp sina varor.

Christina och Svea fällde upp nålstolen. Längst fram hängde de upp de mångfärgade vackra banden. På själva stolen placerade de näverkorgarna och kvastarna ställde de lutade mot kanten. De var klara i god tid innan kunderna skulle börja komma, och de turades om att ta en tur runt torget för att se vad deras konkurrenter hade att erbjuda. Det fanns flera månglerskor som sålde liknande varor, men de hade stånd i utkanten av torget, då de inte kom från Malmköping utan från Eskilstuna och Nyköping. Det fanns också väldigt många stånd där det såldes smidesprodukter och mestadels var det hustrur till Malmköpings smeder som skötte försäljningen.

Solen stod högt på himlen och det var runt middagstid.

Myllret på torget ökade hela tiden. Flickorna hade ännu 13

inte sålt så mycket, några band och korgar. Men det var mycket folk som gick förbi och tittade, och de visste från de gånger de själva gått där att halva nöjet var att gå runt och titta. De som passerade var oftast svältfödda på vackra ting och hade inte mycket att spendera heller. Så det gällde att välja rätt när man skulle inhandla något. Det var mest pigor och fattiga bondflickor som passerade deras stånd. De visste att pigorna kanske fått eftermiddagen ledig från sin husbonde och en liten slant i handen att köpa något för och de trodde sig veta att kunderna skulle bli flera senare på eftermiddagen.

Det var mycket liv och rörelse på Landsvägsgatan. Alla krogar och caféer var öppna och fyllda med folk, speciellt krogarna. Männen satt ute på de väggfasta bänkarna och drack och skrålade. De höll allt som oftast fram sina medhavda dryckeskärl för att få dem påfyllda. Ett och annat slagsmål avbröt ordningen när några hade fått sig lite för mycket innanför västen och blev oense med grannen om någon småsak. Hästskjutsar passerade hela tiden och hästarna släppte ifrån sig stora högar på vägen som stank och ångade. Det var roligt att stå och titta på den brokiga skara som rörde sig runt bland marknadsstånden. En del pigor var nog utsända av frun i huset för att inhandla lite nytt till hushållet, men dem kunde de inte hoppas så mycket på.

Läs i boken hur det gick!

Fyra generationer kvinnor kan beställas hos Internetbokhandlarna.

14

Christina, Emilia, Olga och Sigrid är fyra generationer kvinnor. Anita Hammarstedt följer dem och deras familj­er från tidigt 1800-tal till 1900-talet med dess två världskrig.

Att tjäna som piga tills man gifte sig var det vanliga, men flera av dem visade sig också vara duktiga entre­ prenörer, samtidigt som de tog hand om hem och barn.

Fyra generationer kvinnor utspelar sig framför allt i de sörmländska samhällena Malmköping och Valla, men också i det snabbt växande Stockholm.

Anita Hammarstedt är bosatt i Upplands Väsby utanför Stockholm. Hon har tidigare gett ut sin självbiografi Mitt liv.

15