9789197897051

Den som dÜr  lyckligast vinner Viki Klingstedt

Förord

Hur överlever man i sorgen efter att ha mist sitt eget barn?

Mitt tankerabbel som rann ur mig som en bångstyrig bäck gjorde det möjligt att klara av det första året! Det var ett jävla år av ältande och jag kände mig som det olydiga barnet som alla svek och lämnade i sticket.

Genom texterna resonerade jag med mig själv, skrev mig igenom sorgen. Utan att få skriva skulle jag ha blivit galen!

Varför vill jag då ge ut en bok som är så privat, där jag ärligt beskriver mina känslor och vad som hände när mitt barn dog?

Jag har via texterna fått ihop många pusselbitar, vilket har hjälpt mig, och därför vill jag förmedla vad som kan röra sig i skallen på en sorgemamma så att andra som förlorat någon kanske känner igen sig. I bästa fall kan vänner till personer i sorg förstå knepiga beteenden som den sörjande har för sig och våga stötta den drabbade. Barn och unga dör. Vi behöver bli bättre på att hantera dessa smärtsamma upplevelser. De finns här mitt i livet, framför oss, hela tiden.

Bagarmossen, augusti 2013 Viki Klingstedt

Juli 1/7 2007 Kl. 00.30. Telefonen ringer. Dotter 1: ”Tuomas ligger på sjukhus efter att ha hoppat ner från en bro i Göteborg. U, hans kompis, ringer igen när han vet lite mer.”

Vad har jag gjort för ont för att bestraffas så här hårt?

Jag klarar inte det här.

Låt mig försvinna.

Jag vill inte vara med längre.

HELVETES HELVETE. Jag sitter uppe i min loftsäng med mobilen i handen. Jag fattar ingenting. Jo, jag fattar men vill inte fatta. Klättrar ner och börjar vanka runt i lägenheten fortfarande med telefonen krampaktigt i handen. Klättrar upp i sängen igen, ner, upp. Tänker tanken: K är redan död. Men inte min son.

På sitt rum spelar lille sonen World of Warcraft med en kompis. Ovetande.

Jag går in till honom och berättar att hans bror ligger på sjukhus. Han svarar ”jaha” och fortsätter spela. Jag låter dem vara.

Jag ringer till Tuomas pappa. Dotter 1 har sagt till honom att vi skall åka klockan 6 på morgonen till Göteborg, men pappan har redan kollat bilen. Både jag och han är i startgroparna.

Jag ringer kompis U och jag hör honom säga: ”Man vet inte om han överlever.”

Vet inte om han överlever Vet inte om han överlever Vet inte om han överlever Jag säger att vi åker till Göteborg så fort vi kan och han blir lättad.

Ringer dotter 1 igen. Säger att vi inte kan vänta till klockan 6, vi måste åka nu.

Till slut fattar hon.

Jag går in till lille sonen och talar om för honom att vi skall till Göteborg. Han vill inte följa med men när han får höra att det kanske är sista gången han ser sin storebror i livet förstår han.

Kompisen lommar iväg hemåt i den svarta natten.

Klockan är 4. Världen har stannat. På väg från Stockholm till Göteborg med Tuomas pappa och våra barn, Tuomas 3 syskon.

På väg till Tuomas som hålls vid liv med respirator.

Nej ! ! !

2/7, dagen efter Var finns du nu?

Mitt älskade barn!

Varför får man för sig att hoppa från en 20 m hög bro?

Varför klarade inte du dig när den andra killen gjorde det?

Varför?

Jag vill inte, nu måste vi leva utan dig.

Jag klarar inte det här.

Du var så fin!

Du är så fin!

3/7 kl. 16.15, 2 dagar efter Nu går jag och väntar på det tredje dödsfallet. Är det jag själv som ska dö?

Jag har Tuomas byxor i famnen. Blåa fladdriga halvlånga jeans med trycket Independentt på bakfickan. Varför?

För att jag saknar honom!!!

Och för att f.d. flickvännen tog collegetröjan, kompis U hans linne och lille sonen skorna. Kvar blev byxorna. Kalsongerna hade han på sig när han hoppade.

Jag kan inte ens hjälpa de andra syskonen, mina barn. Döttrarna bor tillsammans och har varandra. Lille sonen är hos sin pappa.

Ingen är här hos mig. Ingen ringer. Jag är säkert en dålig mamma så ingen vill veta av mig.

Men varför skulle de vara arga på mig? Det var inte mitt fel att Tuomas dog.

Jag ordnar upp allt innan vansinnet kommer. Tror du att jag hinner?

På förmiddagen var jag och härjade på Clas Ohlson i Farsta. De hade gett mig vilseledande besked i informationsdisken vilket lett till att jag köpt fel fotopapper till min skrivare. När jag gick dit för att byta så fick jag höra av den snorkiga kvinnan i kassan: ”Ja, så är det när snålheten bedrar visheten.” Jag grät. Var tvungen att be att få tala med chefen innan jag lyckades få byta fotopappret.

Min egen syster 2 kom på kvällen och vi åt middag. Det var

skönt att få prata med henne om det som hänt.

Efter att min syster gått var lille sonen hemma en stund tillsammans med sin kompis.

Lille sonen hade på sig Tuomas t-shirt. Det känns bra att han vill ha den, som att hedra Tuomas. Undrar hur han kommer att klara det här.

Livet är alldeles som vanligt. Känner ingenting. Märkligt.

Fick ett sms från dotter 1: God natt, kära mamma.

Ensamma med varandra Ditt hår skimrade av guld Det såg ut som om du sov Jag ville tro det Du skulle vakna och skratta Säga Trodde ni att jag skulle lämna er Men det var på riktigt Färgen lämnade dig Läppar vita Vacker som en gud Men borta Borta Du lämnade oss i alla fall Du lämnade oss Ensamma med varandra –––

JÄVLA ALLIANS Regeringen har bestämt att man bara kan vara sjukskriven 364 dagar, sen måste det finnas speciella skäl.

Ersättningen minskar också.

Jag har gjort vad jag kunnat för att komma tillbaks till arbetet på heltid men ibland går det inte att sköta ett jobb. Så mitt i sorgen kämpar jag emot rädslan att bli hemlös. Och det på grund av de nya reglerna.

Det räcker inte att man förlorat ett älskat barn.

Också resten av tryggheten skall slås i spillror, av försäkringskassan. Man får veta att ”skarpt läge” gäller från ett visst datum, dvs. då man blir utförsäkrad. Det är konstigt att försäkringskassan, flera månader i förväg, kan göra en överenskommelse när man skall börja jobba 100 % efter en sjukskrivning. De ringer och undrar om man kommer ihåg överenskommelsen. De frågar inte om man är frisk utan bara om man tänker hålla överenskommelsen. Helt sjukt! Det är Alliansens nya sjukförsäkringspolitik!

Det är inte lätt att bli frisk när man känner sig förföljd. Stressen ökar, magkatarren blir värre, sömnlösheten tilltar.

Så tack alliansen för de nya reglerna. Ett jävla stort tack.

Nästa steg, socialbidrag? Och vad sen? Hemlöshet?

Kanske jag skall säga upp mig. Då blir jag av med försäkringskassan och dess jävla regler.

Den 1 juli 2007 nås Viki Klingstedt av budet att hennes 22-årige son har hoppat från Götaä lvsbron. En dag senare avlider han.

Den som dör lyckligast vinner följer Vikis sorgearbete under ett år.

Händelser, minnen och förtvivlan förmedlas i form av en dagbok, dikter och dokument. Boken är en storslagen skildring av kamp för att fungera och att hålla ihop familjen. Med hennes egna ord: Varför vill jag då ge ut en bok som är så privat, där jag ärligt beskriver mina känslor och vad som hände när mitt barn dog? Jag

har via texterna fått ihop många pusselbitar, vilket har hjälpt mig, och därför vill jag förmedla vad som kan röra sig i skallen på en sorgemamma så att andra som förlorat någon kanske känner igen sig. I bästa fall kan vänner till personer i sorg förstå knepiga beteenden som den sörjande har för sig och våga stötta den drabbade.

Viki Klingstedt arbetar inom hemtjänsten och har tidigare varit heminstruktör för människor med nedsatt syn eller hörsel. Hon är bosatt i Bagarmossen i södra Stockholm.

Beställningar och kontakt om boken: Viki Klingstedt, tel. +46 70 461 58 44, e-post viki.klingstedt@gmail.com © Viveka Klingstedt 2013