9789197878760

den Lärda grisens MeMoarer

återberättad av

översättning Helen Ljungmark

försäkran Jag, William Cullen, med.dr., ledamot av Royal Society samt Edinburghs läkarakademi vidimerar härmed sanningen i det som följer.

Jag har, utan några som helst påtryckningar eller baktankar, undersökt författaren av denna berättelse vid ett flertal tillfällen och kan intyga att berättaren av denna historia, utan tvekan, anatomiskt och på alla andra sätt är en

gris

1

M

an får ta seden dit man kommer. Detta talesätt, som människobarn får lära sig redan i unga år, säkerställer ett visst mått av hövlighet och förståelse för seder och bruk som ter sig främmande från ens egna, och så till vida är det ett synnerligen klokt talesätt. Men – och härav talar jag av plågsam erfarenhet – de flesta som tillämpar det förstår det näppeligen. Att begära att människor betraktar andra människor som lika mycket värda som dem själva kräver ingen större ansträngning; sådan empati inom släktet är inte mer än vad några andra levande varelser tar för givet. Men det är bara bland människor som andra människor kan framstå som omänskliga; bland grisar (eller säkerligen vilket annat djur som helst) är något sådant ett helt och hållet okänt fenomen.

Jag tror faktiskt att man inom djurriket, till och med – eller kanske i synnerhet – när en varelse överfaller och dödar en annan, visar varandra större artighet och hänsyn i det att var och en erkänner den andre som en levande varelse lik en själv, [ 1 ]

än vad den genomsnittlige människan visar ens sina vänner.

Själv föddes jag ungefär år 1782 (närmare än så har jag inte lyckats utröna) på en bondgård i närheten av Salford, en liten by inte långt ifrån Manchester. Avståndet är så litet att jag nyligen hörde att Salford blivit en förort till staden. Men på min tid var byn helt och hållet lantlig till sin natur med ängar och häckar som gick kors tvärs, såsom det ser ut i de mest avlägsna delarna av landet. Hela regionen var en gång känd som häraden Salford och var i mångt och mycket sitt eget grevskap – det hade lika gärna kunnat heta ”Salfordshire” om saker och ting utvecklats annorlunda. Min egen födelseplats gränsade till det gamla godset Boothes Hall strax norr om det som i dag heter Boothstown, ett samhälle som har bibehållit något av sin ursprungliga lantliga karaktär. Min bondgård låg i slutet av Lower New Road, men på min tid hette den inte så – den kallades kort och gott Lloyds väg efter dess slutdestination.

Herr Francis Lloyd var bondgårdens ägare och enligt den lokala sedvänjan därmed även min ägare.

Herr Francis Lloyd var på alla sätt och vis en måttfull man. Han var en måttfullt framgångsrik bonde, måttfull i sina politiska åsikter, måttfull i hur han uppfostrade sina barn och måttfull i sitt drickande (vilket begränsades till en styrketår före middagen, förutom på söndagar). Han var dock tyvärr inte så måttlig i hur han behandlade sina djur. Men detta var inget som skulle förvåna hans medmänniskor – djur var trots allt [ 2 ]

djur och man hade lika lite tanke på att visa dem vänlighet och omsorg som man skulle visa en buske, ett träd eller en bit talg.

Det var inte det att kreaturen inte hade några känslor – det är klart att de hade – men deras känslor var helt enkelt inget man ansåg sig behöva ta hänsyn till. En griskultings skrik var utan tvekan ett uttryck av någon sorts känsla men mer än något annat var det ett oljud, något man filtrerade bort ungefär som en knarrande golvbräda eller ljudet av vinden som susar i en trädkrona. Herr Francis Lloyd födde upp grisar för att tjäna pengar på samma sätt som han odlade korn och födde upp kor – förutom att när det gällde korna var det deras mjölk han ville åt, inte deras blod.

När det gäller en del djur – särskilt hästar – har människan tagit för vana att ge dem namn och i viss mån hålla reda på deras familjeförhållanden, om så bara i ett försök att matematiskt räkna ut möjligheten till framgång. En fin märr kan sammanföras med en berömd hingst i förhoppning om att man på så sätt ska skapa en avkomma som kan vinna segerkransen på kapplöpningsbanorna. Men när det gäller grisar har människan länge varit av åsikten att det är föga värt att döpa dem eftersom det enda tillfället när de lägger märke till en gris vanligtvis är när den serveras till middag och då kanske anses vara mer smakrik eller mör än dess föregångare.

Alla lika namnlösa förutom sådana flyktiga namn såsom kotlett eller spjäll. Med ett sådant synsätt i en sådan värld [ 3 ]

av oändligt ersättliga delar, en outsinlig rad av middagar, var tanken att döpa en sådan måltid lika absurd som att ge namn åt en hårklippning eller en fis. Då och då, när barn från andra gårdar kom på besök och ville se grisarna, hände det att den gamle gubben muntert ropade ”Knorren” eller ”Trynet”, men så fort de gått därifrån var namnet lika bortglömt som sörjan på botten av en hink skulor. För vem av oss hade inte en knorr eller ett tryne? Vi själva kunde lika gärna ha kallat människor för ”Näsan” eller ”Hårhuvud”.

I mitt fall är det svårt att säga exakt när jag fick mitt namn.

För när jag först blev tilldelad ”Toby” var det för mig lika mycket ett meningslöst ljud som mina grymtningar var för min ägare; jag hade ingen uppfattning om språk och gjorde inga associationer mellan sådana ljud och mig själv. Den gåvan fick jag senare av en intelligent ung gosse vid namn Samuel Nicholson, tillika herr Lloyds systerson som vid den tiden bodde på sin morbrors gård. Sam tyckte om grisar och till och med utan hjälp av språket var detta något som omedelbart märktes av alla invånarna i stian. De äldre, som hade levt länge nog för att se den tidigare generationen bli skickad till slakt, var naturligtvis mer försiktiga än jag och de andra yngre grisarna som svärmade runt utkanten av stian i konkurrens om en framsträckt morot. Och av anledningar som jag än i denna dag inte fullt ut förstår fattade Sam tycke för mig och jag för honom. Det dröjde inte länge förrän han alltid spejade efter [ 4 ]

just mig så fort han kom fram till staketet och inledde varje besök med någon godsak – en bit kål, lite sallad eller en rova – som var menat bara för mig, och sedan kastade han ut lite rester från köket till de andra.

Utan tvekan var det delvis denna favoriserande behandling som ledde till att jag snabbt växte till den största och friskaste i min kull (det ord människor använder för att beteckna de grisar som föds tillsammans). Sam var förtjust över detta och så var även herr Francis Lloyd, dock av helt andra orsaker.

Sam föreställde sig hur jag, precis som ett husdjur, snart skulle komma när han ropade och att vi skulle få den sorts intima förhållande som är vanligt (exempelvis) mellan pojkar och hundar. Herr Lloyd, å andra sidan, föreställde sig hur jag skulle vinna första pris på Salfords häst- och kreatursmarknad och hur han därmed skulle få ett betydligt höjt kilopris när jag sedan skulle säljas. Vad gäller Sam var han, såsom jag nu skulle uttrycka det, i den åldern när man nätt och jämt står på tröskeln till vuxenvärlden och föreställer sig denna vara inget mer än en förlängning av barnets bekymmersfria tillvaro, och därmed hade han ingen som helst aning om sin morbrors planer. Och vad gäller hans morbror – jag kan inte föreställa mig att det fanns något han ogillade mer än sin systersons umgänge med en gris.

[ 5 ]

2

N

är man betraktar sitt liv med det som människor, med sin benägenhet till oavsiktlig ironi, kallar ”efterklokhet”, är det en klen tröst att säga att det som hände var ofrånkomligt och att det som var ofrånkomligt i sanning hände. Och ändå var det just det som hände mig. Om det inte hade varit för de slumpartade omständigheterna och Sams ungdomligt känsliga sinne är det ingen tvekan om att du, i stället för att ha denna min bok framför dig på bordet, skulle ha haft en portion bacon och några revbensspjäll – och att dessa skulle ha varit mina enda jordiska kvarlevor. Och även om man tar det i beaktande var det alls ingen lätt sak att fly med bara en femtonårig pojke som ledsagare. Det var många saker som spelade in och hade någon av dessa händelser uteblivit eller inte inträffat i exakt det ögonblick det nu skedde, skulle jag säkerligen ha gått min ägares tilltänkta öde till mötes. Människor vill gärna tillskriva sådana saker Guds försyn, men som jag minns det hade vår Herre bara att göra med grisar vid ett enda tillfälle – nämligen [7]

när han skickade in en hord demoner i dem vilket fick dem att kasta sig i döden utför en klippa. Således hoppas jag att ni förlåter mig om jag inte tillskriver honom min tacksägelse.

Som jag redan har berättat hade min välgörare – det ville säga unge herr Samuel Nicholson – ingen som helst aning om att det pågick en budgivning och att den som lade det högsta budet skulle få skicka mig till slakt. Precis som alla andra pojkar i hans ålder såg han tvärtom marknaden enbart som ett tillfälle för nöjen och förströelser, ett tillfälle att få se kasperdockorna slå varandra i huvudet med en käpp eller skratta åt positivhalaren och hans apa, att förundras över tittskåpen eller gå omkring bland zigenarnas vagnar och, inte minst, för att köpa sig en god ingefärsdricka och kaka.

Naturligtvis visste han att där fanns djur; av marknadens tre dagar handlade man under en av dessa med hästar, en med kor och en med grisar. Men han hade aldrig varit vid inhägnaderna där djuren hölls, inte heller vid auktionsplatsen där de köptes och såldes och han hade definitivt aldrig besökt utkanten av auktionsområdet där de stora vagnarna stod redo att forsla sina olyckliga passagerare på deras sista färd till en fjärran slaktinrättning.

Eftersom min ägare förväntade sig en god slant för mig kördes jag till marknaden i en robust och rymlig kärra med staket runt om, för att min ankomst till staden skulle ådraga sig beundrande blickar från uppfödare och köpare. Sam fick [ 8 ]

för sig att dekorera kärran med vimplar och färglada tygremsor längs sidorna tillsammans med en banderoll där han med sin barnsliga handstil hade skrivit ”TOBY den berömda GRISEN”. Exakt vad jag var berömd för hade han inte specificerat, men utan tvekan tolkade åskådarna det på följande sätt: att min berömmelse låg i det faktum att jag var och ung och stor och därmed mör och god. Allteftersom kärran letade sig fram till marknadsplatsen längs de smala, leriga gatorna gick Sam före och ringde i en klocka och ropade: ”Giv plats!

Giv plats! Giv plats för Toby, den fantastiska grisen!” Han förstod det naturligtvis inte, men all denna uppmärksamhet hade blott en effekt – nämligen att öka åskådarnas intresse för mig och därmed påskynda min försäljning till en ivrig köpare.

Själv insåg jag inte heller vilken fara jag befann mig i eftersom när det gäller grisar är vårt första besök på marknaden oftast även vårt sista. Naturligtvis gick det rykten bland mina bröder och systrar – och ibland även från de få äldre och visare grisarna på gården – som erbjöd olika förklaringar till varför ingen som lämnade gården någonsin återvände och ingen av dessa förklaringar var speciellt betryggande.

Från min kärra föstes jag bryskt in i en fålla tillsammans med de som var mina medtävlande om priset. En jury bestående av tre domare, valda bland de bönder och livsmedelsleverantörer vars erfarenhet av att sälja och köpa grisar var störst, gick omkring i fållan och undersökte var och en av oss – vi var [ 9 ]

totalt tio stycken – med oroande professionella blickar. Man tittade på mig, petade, klämde och talade över mitt huvud. Min mun tvingades våldsamt upp och mina tänder undersöktes, och samma sak gjordes mot oss alla – något som tilldrog sig stort intresse från alla församlade som stod runt omkring och muttrade och knotade. Man skulle kunna tro att det endast var av olika grader av missnöje vi skilde oss åt när vi hörde hur vår fysik diskuterades, men tydligen var det så att när det gäller en bedömning på denna höga nivå är det bristen på fel som eftersöks och detta kunde inte påpekas utan att räkna upp våra skavanker. Jag anser det vara en stor välsignelse att jag vid den här tiden ännu inte var bekant med mänskligt tal eftersom jag då skulle ha inlett mitt nya liv med en väldigt låg uppfattning om mig själv, något som skulle ha kunnat ligga till hinder för den utveckling jag senare genomgick.

Till sist, när domarna tydligen ansåg sig vara nöjda i det att de hade noterat varje skönhetsfläck på vår lekamen, drog de sig tillbaka till ett litet bås för att skriva ned sina bedömningar.

När de återvände hade den äldste av dem en blå rosett i handen som han – till min stora bestörtning – överräckte till herr Francis Lloyd. Sam kom omedelbart på fötter och hurrade och klappade och utropade mig till marknadens praktgris och stora vinnare, men det enda jag förmådde tänka var varför rosetten hade givits till min ”ägare” och inte till mig. Det var ju ändå jag som hade genomlidit den prövande och provokativa [ 10 ]

undersökningen. Det är en viss tröst att detta pris, trots dess ursprung och det sätt på vilket det utdelades, sedan dess har återbringats till min ägo. Faktum är att det ligger här framför mig nu när jag inlett detta företag att nedteckna min livshistoria.

Efter ett kort avbrott återfördes de andra grisarna till sina ägare och jag föstes ännu en gång upp på kärran, där Sam nu även hade satt fast rosetten, för en procession runt marknaden under vilken jag, likt en nykrönt monark, mottog mina undersåtars hyllningar. Under hela den här tiden var emellertid herr Francis Lloyd upptagen med samtal och förhandlingar med potentiella köpare och när jag återkom från mitt ärevarv hade man tydligen kommit överens om ett pris.

Jag tvingades in i en särdeles liten fålla, så liten att jag nätt och jämt rymdes, som hissades upp på en balansvåg där min vikt noggrant noterades till 303,8 skålpund, en väldigt präktig summa har jag senare fått höra för en gris som ännu inte blivit ett och ett halvt år. Jag visste naturligtvis ingenting om detta men blev oerhört rädd för att jag kanske skulle tvingas skiljas från min välgörare och såg mig oroligt om efter honom. Sam hade dock blivit uppehållen av en grupp vänner som föreslog att min vinst skulle firas med ett stop ingefärsdricka som de hade införskaffat från den närliggande krogen och eftersom han inte insåg vilken fara jag befann mig i accepterade han gladeligen deras inbjudan. Mitt försök att se mig omkring [ 11 ]

möttes av en skarp reprimand från min nya ägare som slog mig med en bambukäpp vilket fick mig att vrida mig så våldsamt att jag bröt mig ur den lilla fållan, och för ett kort, underbart ögonblick kunde åtnjuta frihetens ljuva sötma.

Den blev dock inte långvarig eftersom denne man – som jag senare fått veta kallades Wilson – var förberedd på sådana eventualiteter och hade snart fångat mig i det lasso som han hade till hands för dylika oförutsedda händelser. Med detta avskyvärda redskap runt halsen leddes jag uppför en smal ramp in i en enormt stor kärra som han använde för att forsla hem sina nyförvärv. Jag befann mig i ett mörkt utrymme fyllt med den smutsigaste halm tillsammans med ett flertal bröder och systrar i olika tillstånd av chock och förtvivlan.

Det är ett välkänt faktum att människor, som varande söner av Narcissus, anser sig vara uppfyllda av vänlighet och omtanke när de beredvilligt tillskriver andra varelser samma typ av känslor och reaktioner som de själva har. Skulle de således skildra denna scen skulle de tro att de gemensamma känslorna i en grupp som vår skulle leda till omedelbar vänskap och ömsesidiga löften om hjälp. Men naturligtvis fungerar det inte på det sättet. Sådant ter sig helt främmande för oss grisar – vi har ingen uppfattning om, och ej heller anledning att konstruera, det som människan kallar jaget. I dess ställe har vi endast denna torftiga självuppfattning: att vi lever, vi äter och vi dör för att tillgodose människans middagsbord. Har vi [ 12 ]

en röst? Nej. Har vi någon form av uppfattning om vad som väntar oss? Det har vi sannerligen, men den är till föga hjälp.

Mest väsentligt är att vi inte känner till en sådan mänsklig företeelse som språket och detta gör oss oförmögna att besitta och uttrycka dessa känslor som människor tillskriver oss. Så i respekt för dessa mina kamrater, och även för mig själv, kan jag bara säga att vi förenades i en gemensam och stum skräck.

En skräck vi inte kunde uttrycka, ens om vi velat, i annat än grymtningar och det skulle inte ha gjort den rättvisa, vare sig för oss eller för några människor som skulle råka höra – och således stod vi i tystnad.

[ 13 ]