9789197812870

Dit drömmar färdas för att dö

Mattias Edvardsson

Kapitel 1 Landskrona, 1995 Det skulle dö. Barnet skulle dö. De skulle förmodligen dö båda två.

Känslan var så djupt genomträngande att det inte var riktigt rättvist att kalla det en känsla. Nej, det var snarare frågan om en insikt, en övertygelse. Barnet skulle aldrig få se dagens ljus. Och hon själv? Hon skulle inte överleva det här. ”Ta det lugnt. Du måste försöka ta det lugnt.”

Rösterna som virvlade runt i rummet, det starka strålkastarskenet, flackande rörelser och en tilltagande känsla av panik. Det kröp överallt i kroppen, som om hon invaderats av tusentals små grävande parasiter och Liisa vred sig, krängde runt på britsen och slängde med armarna.

Smärtan klöv Liisa på mitten, från underlivet upp genom buken.

En explosion, som om senor och ådror slitits i stycken, och hon vrålade rakt ut. ”Vad händer?” skrek hennes mamma Ritva. ”Ni måste hjälpa henne!” ”Det ordnar sig. Allt kommer att ordna sig.” ”Jumala, suojele minun rakkaintani pientä tyttöä!”

Någon grep tag i Ritva och vände bort henne. ”Vi måste be dig att lämna rummet nu.”

Det var den grönbruna sörjan som utlöst allting. Den kom störtande ur henne som en flodvåg, som en kräkning ur underlivet.

Hon satt upp i sängen med händerna knutna runt knäna och såg

10 11

denna gyttja välla ut ur sitt inre. Paniken drog en strypsnara om halsen och hon flämtade, kämpade, kippade efter luft. Skulle hon dö så här?

Trots att hon inte var mer än nitton år hade Liisa en tydlig föreställning om sin egen död. När hon dog skulle hon dö brutalt och för tidigt. Hon hade alltid tänkt sig döden så.

Sjuksystern vid britsens huvudände höll två kalla fingrar mot Liisas panna, strax intill tinningen, samtidigt som hennes röst smekte med fridfulla ord. Men snart började fingrarna skaka. De darrade mot den svettiga pannan. Hur många trösterika ord som än föll ur sköterskans mun, gick det inte att bortse från de darrande fingrarna. ”Vad är det som händer?” ”Det har tillstött vissa komplikationer”, sa sköterskan. ”Försök bara ta det lugnt.”

Det blev allt svårare att andas, som om luften i rummet höll på att ta slut, och nu skrek smärtan åter som en eld genom hennes bäcken, genom underlivet och upp i magen. Smärta som rev i tarmar och magsäck. ”Mamma!” skrek hon. ”Jag vill ha mamma här!” ”Mamma väntar utanför. Försökt nu att ta det lugnt! Andas, andas!”

Och Liisa slöt ögonen, tryckte samman dem hårt tills det sved och tårades runt dem. Knöt händerna och pressade fingrarna mot handflatorna, så hårt att blodkärlen på hennes underarmar stod sprickfärdiga under huden. Upprörda röster for genom förlossningsrummet. Mitt i paniken trädde en mansröst fram. ”Hör du mig, Liisa?”

Han hade böjt sig ner över henne så att hon kunde känna värmen från hans andedräkt. Liisa hyperventilerade, hennes hjärta rusade. ”Jag vill att du lyssnar noga.” Stramheten i hans ansikte, de all-

12

varsamma ögonen under raka ögonbryn. ”Barnet har svårt att syresätta sig självt. Vi får bara svaga fosterljud nu. Jag misstänker att ditt barn har blivit stressat och bajsat i fostervattnet. Det händer ibland att de gör det.”

Orden skar som roterande knivar genom hennes medvetande och efterlämnade endast tunna remsor av insikt. Hon ville inte veta, behövde inte veta – måste bara befrias från smärtan. ”Du kommer få en spruta nu. En epiduralbedövning. Sedan kommer vi plocka ut barnet med ett kejsarsnitt.”

Liisa såg det redan framför sig. Hon svävade i taket ovanför britsen och såg ner på sin egen orörliga kropp. Hur barnet lyftes ur magen på henne. Ett grönt skynke och blodiga händer som tog ut barnet. Det skulle inte bli någon riktig födsel. I nio månader hade hon väntat, släpat runt på det här barnet, vilket helvete hade hon inte tvingats utstå, och nu skulle det inte bli någon födsel.

Liisa bar med sig bilder. Djupt förpackade i ett vindsrum längst inne i hjärnan hade hon gömt undan dem, en hel uppsättning album där hon år efter år klistrat in bilder av det goda livet, bilder av lyckan, av framtiden. Ett av dessa album var tillägnat barn och födslar: tydliga bilder av hur födseln gick till, hur barnet långsamt pressades fram ur skötet, skrek av liv och placerades ömt på hennes bröst och hur hon sedan låg där utmattad och lycklig och höll om sitt barn, kysste det och kände det lilla hjärtat slå.

Nu gjorde verkligheten ännu en gång våld på hennes mentala bilder och ett häftigt illamående bet sig fast i Liisa. ”Kommer det att dö?” viskade hon.

Läkaren såg på henne. ”Nej”, sa han och vände bort ansiktet. ”Vi ska göra allt vi kan för att rädda ditt barn”, sa sköterskan.

13 12

När läkaren satte sprutan i ryggen på Liisa skrek hon rakt ut.

Hon skulle ha plockat bort det från början. Ett piller och sedan skulle man ha skrapat bort det. Som man skrapar bort en död fluga från en fönsterruta. Hon skulle aldrig behövt ligga på den här britsen, aldrig behövt det gröna skynket över magen och främlingarna som rotade runt i hennes underliv och skar med skalpeller i hennes kropp. De hade inte behövt lyfta ut barnet ur ett hål i hennes mage.

Ett piller och en skrapning och allting kunde ha varit så enkelt.

Det fanns ingen pappa där som kunde klippa navelsträngen. Ingen tid att låta barnet vila vid moderns bröst. Det fanns ingenting. Bara en blodig köttklump, lila och blå i det som skulle föreställa ett ansikte, en köttklump i de handskbeklädda händerna på sköterskan som gick mot dörren, ut ur rummet och försvann, samtidigt som Liisas tunga huvud landade på kudden.

14

Kapitel 2 Som ett hål. Som om en del av henne skurits bort och avlägsnats.

Som om man amputerat en kroppsdel. Det var inte alls så här det skulle vara. Hon skulle ju föda: någonting skulle komma till henne, inte fjärmas från henne. Det här var ingen födsel, det var en stympning.

Sköterskan drog undan gardinen. ”Lever det?” frågade Liisa.

Hon kände igen sköterskan. Samma kvinna som lagt sina fingrar på Liisas panna under förlossningen, som kramat hennes hand och skänkt henne mjuka ord av tröst. Nu stod hon ovanför Liisa igen och såg på henne med blida ögon. Det fanns något älskvärt, något vackert, moderligt ömt i hennes ansikte. ”Det blev en pojke”, log hon.

Liisa försökte också le, men fick endast till ett oroligt ryck i kinden.

En obehaglig bild som en blixt genom medvetandet. Ett par blodiga plasthandskar. En blålila köttklump. Blodet som droppat och runnit nerför de bleka sjukhusarmarna. ”Var är mamma?”

Sköterskan strök hennes hand. ”Din mamma är hos din son. Pojken mår bra, allting är bra, men vi måste hålla honom under uppsikt. Han hade lite svårt att andas när han kom ut så han får hjälp av en respirator.”

Liisa såg bara den blodiga köttklumpen framför sig. ”Allt kommer ordna sig. Han kommer att bli bra.”

Sjuksystern log fortfarande, men hennes leende var förändrat, en aning ängsligt nu.

15 14

Det låg i en liten rektangulär glasbur, i ett akvarium, det som skulle föreställa hennes barn. Färgen var en annan nu, ljusare, mattare, mer mänsklig, trots de intorkade blodresterna längs benen och över magen.

En reptil i ett terrarium. Inte större än Liisas underarm. Fingrar och tår så ynkliga att de knappt gick att särskilja från varandra och det lilla huvudet helt ansiktslöst med mask och slangar. De pekade och sa att det var hennes barn, men Liisa trodde dem inte.

Någonting måste ha blivit fel. Vad var det som låg där? Varför påstod de att det var hennes barn? Liisa plockade fram bilderna ur huvudet och jämförde. Det stämde inte. Det var inte hennes barn som låg i den där glasburen. Hon visste att bebisar förväxlades på BB, det hände faktiskt då och då, det hade hon sett på TV. Det här kunde inte vara hennes barn. Hon önskade att hon vågade säga ifrån, skrika och fäkta med armarna, protestera högljutt. Men hon förstod att det skulle vara lönlöst.

De stod framför glasburen, framför akvariet, och mamma lade armen om Liisas axlar, log och grät, viskade i hennes öra: ”Minun pikku tyttö – min lilla flicka. Minun pikku tyttö on tullut äidiksi.”

Men det var inte Liisas barn i kuvösen. Det var inget barn alls!

Den där blekblå reptilen med plastmask för ansiktet och slangar ur näsa och mun. Det var ingen mänsklig varelse som vred sig, öppnade och slöt sina små klor. Liisa visste inte vad det var, bara att det inte kunde vara hennes barn.

Först när hon fick barnet i sin famn, när hon höll pojken intill kroppen, förstod Liisa att han var hennes. När hon såg den lille krabaten krampaktigt skruva på sig i hennes famn, när hon såg den leverbruna hyn, de stora öronen och knappnålsögonen svarta som sot behövde hon inte längre tveka. Hon såg Hussein i pojken.

16

”Vad är det för fel på hans mun? Varför ser den ut så där?”

Läkaren slickade sina torra läppar och fingrade på läsglasögonen, lyfte upp dem ur bröstfickan och satte dem på sin näsa. Under tiden som han förklarade tummade han på en pappersbunt, vid vilken hans blick naglat sig fast som i flykt. ”Han har diagnostiserats med Pierre Robins syndrom. Tungbasen har fallit bakåt mot svalgväggen och han har en ganska bred spalt i gommen. Som du ser är hakan underutvecklad, även det ett tydligt tecken på Pierre Robins. Troligtvis kommer man att behöva operera gomspalten inom ett år. Pojken hade vissa svårigheter med andningen först, men det är bra nu.”

Liisa såg med urholkad blick på läkaren innan hon betraktade den lille pojken som kravlade i hennes famn. Han såg ut som en… en apa. De stora öronen likt vingar på det lilla klotformade huvudet, avsaknaden av haka, de tjocka läpparna och munnen som inte riktigt ville stängas. ”Med största sannolikhet endast utseendemässiga omständigheter, ingenting som behöver påverka pojkens förståndsmässiga eller kognitiva funktioner”, fortsatte läkaren.

Liisa kunde inte förstå de ordforsar som vällde ur hans mun och tordes inte heller fråga. Och vad gjorde det? Antagligen var det bäst att inte veta. Liisa ville bara därifrån, hem och sova i sin egen säng. Hon ville att allt det här skulle vara över nu. Hon hade fått nog.

Liisa bar sitt skrikande nyfödda barn genom sjukhuskorridoren.

Tillbaka på avdelningen log sköterskan och lovade ännu en gång att allting skulle bli bra. Kanske var det bara någonting hon sa.

Pojkens rakbladsskrik mot Liisas sköra hjärnväggar. Hon stod inte längre ut. ”Här”, sa hon och höll fram honom i utsträckta armar.

17 16

”Ta bort honom, jag orkar inte mer.”

Förbluffad tog sjuksystern emot det lilla barnet och tryckte det mot sitt bröst.

18

Kapitel 3 Liisa Nenämaa var nitton år och visste ingenting om att vara mamma. Hon hade gjort sig föreställningar, byggt upp och möblerat sina innersta rum med en uppsättning idéer, knäppt bilder av hur saker och ting skulle kunna vara, borde kunna vara, bilder av det kommande mammalivet. Inga utopiska bilder, inget ouppnåeligt alls – nej, hon hade varit realistisk, insett att det var frågan om ett ytterst mödosamt uppdrag som skulle kosta både tårar, svett och en hel del tålamod. Hennes mammas varnande finger hade höjts mer än en gång och även om Liisa var myndig och självständig och gärna betraktade sig själv som åtminstone en aning mammarebellisk, hade hon, även om hon inte visat det, tagit moderns varningar på fullaste allvar. Hon var beredd att slita och våndas, samtidigt som hon såg fram emot de stunder av lycka som hon var övertygad om också väntade.

Hur mycket Liisa än förberett sig på sömnlösa nätter, igengråtna och sönderskrikna dagar som staplades på varandra utan möjlighet till ro och vila, hade hon aldrig kunnat föreställa sig det här. Och den där lyckan – den oöverträffliga lyckan i att se sina egna ögon i barnets, att hålla sitt eget kött och blod i famnen – var fanns den?

Den där lilla varelsen, människoapan, låg där i vaggan och skrek. Ibland tänkte Liisa på den som en insekt, men det skulle hon aldrig erkänna. Varför låg den bara där och skrek, ångestladdat och skräckfyllt? Liisa visste inte vad hon skulle göra för att få tyst på den.

Hon försökte amma. Mamma Ritva hjälpte henne och höll barnets huvud i sina skrynkliga nikotinhänder så att det kunde komma till Liisas svullna bröst. Barnet gapade med den märkliga

19 18

munnen och Liisa tänkte på en fågelunge. Hon försökte hjälpa till och föra läpparna mot bröstvårtan, hon tryckte och klämde, knep åt med fingrarna tills det gjorde ont, och sedan lade Ritva sin ena hand under det tunga bröstet och knådade. Tillsammans kramade och gned de så att bröstet blev avlångt, men mängden mjölk som barnet fick i sig stannade vid några droppar. ”Jag orkar inte mer!” snyftade Liisa.

Hon tänkte att barnet måste tycka fruktansvärt illa om henne.

Kanske kunde det känna hennes förskräckelse, hennes rädsla?

Hon hade hört att hundar kunde lukta sig till människors skräck, kanske var det samma sak med pojken. ”Du måste orka”, sa Ritva. ”Det är ditt barn. Sinun lapsi!”

Till slut ringde Ritva till BVC som skickade en barnmorska, en barsk kvinna med småskoleläraruppsyn som drog och slet i Liisas armar och bröst, puttade och knuffade och var alldeles för hårdhänt, men till slut fick barnet att äta i lugn och ro i några minuter.

Men så fort barnmorskan vaskat av sina händer och var på väg ner i trapporna vägrade pojken bröstet igen.

Vad hade hänt med den där ögonblickliga kärleken? Den oförlikneliga? Liisa hade fått det beskrivet för sig ett oändligt antal gånger: lycksaligheten, den obeskrivliga känslan av att få hålla i sitt barn för allra första gången. Lycka upphöjt till miljoners miljarder. ”Det är de jävla läkarnas fel”, sa hon. Läkarna som tagit barnet ifrån henne, lyft upp det i plasthandskar och rusat iväg med det.

Sex timmar hade det dröjt innan hon fått se pojken och då hade han legat i det där terrariet med mask för ansiktet och slangar i näsa och mun.

Hon ville ingenting hellre än att älska honom. Alla mammor ville älska sina barn och Liisa Nenämaa var inte annorlunda. Men hon var inte beredd.

Hur visste man när barnet var hungrigt? När man skulle byta

20

blöja? När det skulle läggas ner, hållas upp, kramas eller vaggas?

Liisa ville bara fly. Gräva ner sig och vänta ut verkligheten. ”Skärp dig!” sa Ritva.

Naturligtvis skulle hon ha tagit bort det, gjort någonting åt det medan det fortfarande gick. Nu var ångern bara plågsam. Liisa undrade hur man gjorde om man ville adoptera bort ett barn, det fanns så många människor som längtade efter barn men inte själva kunde bli föräldrar – men hon tordes inte fråga Ritva.

Amningen fungerade inte och den barska barnmorskan från BVC kom tillbaka, marscherade rakt fram till Liisas blånade bröst och stirrade på den nyblivna mamman som om hon var ett olydigt barn. Hur hårt hon än knådade fick pojken ändå inte i sig mer än små mängder och slutligen konstaterade hon kort: ”Modersmjölksersättning.”

Liisa fick åka till sjukhuset och prata med en kurator.

Vad skulle hon säga? Att hon ångrade sig? Att hon inte visste om hon älskade det där barnet som man påstod hade kommit ur hennes kropp. Att hon helst skulle vrida tillbaka klockan och få alltsammans ogjort, att hon önskade att hon tagit tabletten och fått skrapningen gjord. Inte kunde hon säga till en främling att hon fruktade att barnet kände hennes rädsla, att pojken kunde känna doften av hennes olust.

Liisa satt av tiden. Hon svarade fåordigt på kuratorns närgångna men oengagerade frågor, vände bort blicken och trummade med fingrarna mot sina knän. Men när frågan dök upp om hur hon mindes sin förlossning krackelerade hennes mask, hon bröt ihop och grät, sa att hon knappt kom ihåg något annat än den starka övertygelsen om att både hon och barnet skulle dö. Hon mindes blodet och den blålila köttklumpen och sedan inte mycket mer.

Kuratorn såg bekymrad ut. Liisa skulle bli tvungen att komma tillbaka.

21 20

Ritva skötte matningen med flaska. Hon instruerade Liisa, men när Liisa väl satt där med barnet i sin famn och flaskan redo hade pojken plötsligt slutat gapa med fågelnäbben. Hon gjorde verkligen allting fel. Det var förstås inte alls pojken som var problemet – det var hon! Så jävla idiotiskt att inbilla sig att en sådan som hon skulle klara av att vara mamma. Hon som aldrig lyckats med någonting.

På nätterna skrek ungen. De fick inte sova mer än någon timme innan han satte igång. Det hände att Liisa låg kvar i sängen och gömde huvudet under kudden. Hon orkade inte, kunde inte hantera det, ville bara gräva ner sig och försvinna. Hon var ingen mamma! Så fick Ritva gå upp och ge pojken flaskan. ”Jag orkar inte!” kved Liisa. ”Du måste”, sa Ritva.

Och så dessa nätter, då Liisa vankade av och an genom den trånga hallen med Ritvas broderade tavlor på väggarna, vankade som en dåre på ett mentalsjukhus, i filttofflor och nattsärk, av och an, med bebisen mot skuldran och skriken som aldrig ville ta slut.

Tomheten inuti. Hennes kropp hade gröpts ur på allt mod, all kraft, all ande, som om musklerna förtvinade i samma takt som tankarna. Det föreföll hopplöst att fortsätta. ”Kan vi inte adoptera bort den?” sa hon till slut. ”Skärp dig!” sa Ritva.

Fem veckor gammal döptes pojken i Sofia Albertina kyrka i Landskrona. Trots mamma Ritvas tysta men tydliga invändningar gavs han namnen Paul Sammy. Alla som var där sa att han var så söt.

Liknade han inte Liisa, åtminstone litegrand? Ingen förstod varför Liisa grät.

Men Liisa fortsatte gråta och lille Sammy fortsatte skrika. Ritva gav barnet flaskan och vaggade honom genom nätterna, medan Liisa sov och sov. Hon gick tillbaka till kuratorn och fick tid hos

22

en psykiatriker. Precis som hon trott, det var inte barnet det var fel på, det var Liisa.

När Sammy var tre månader opererades hans gomspalt på Lunds Universitetssjukhus. Liisa satt tillsammans med Ritva i ett sterilt väntrum med obekväma rutiga fåtöljer, gamla sönderbläddrade veckotidningar och en skvalande TV som ingen tittade på. Ritva tog sin dotters hand och höll den i ett fast grepp som hon inte släppte under deras långa väntan. Liisa såg små tårar i moderns ögonvrår och måste vända undan blicken. Hennes egna tankar skrämde henne. Hon tänkte att det trots allt kanske vore bäst för alla, inte minst för lille Sammy, om någonting gick snett, om operationen misslyckades, om han slutade andas och det mikroskopiska hjärtat slutade slå. ”Är du orolig?” frågade Ritva.

Liisa bara grät. Hon ville så gärna älska Sammy. Vad var det för fel på henne?

Efter flera timmars väntan kom läkaren utspringande med fladdrande rock och munskyddet nerfällt över hakan och sa att allting hade gått bra, Sammy låg på uppvak nu. Utan förvarning kastade Ritva sig över dottern i en känslosam omfamning och när Liisa såg den rena oförställda lyckan i sin mammas ansikte och förstod att det var så hon också borde känna, tänkte hon att om inte Sammy fick dö var det nog bäst att hon själv dog.

Psykiatrikern ställde samma frågor som kuratorn, nickade och hummade, såg snett på henne och tuggade på underläppen. Sedan skrev han ut antidepressiva tabletter och försökte trösta Liisa genom att rabbla statistik över hur många nyblivna mödrar som kände likgiltighet och att de inte räckte till. Hon var inte ensam, postnatal depression var vanligare än man kunde tro. Hon behövde inte känna sig annorlunda, behövde inte känna sig oduglig.

23 22

Men tomheten bestod. Om så en miljon andra mammor kände samma sak – vad gjorde det? Det var inte så här det skulle vara.

När hon nämnde ordet adoption igen slog Ritva henne med öppen hand rakt över kinden. Förbjudna tankar. Hur kunde hon ens tänka så?

De var tre i lägenheten på Silvergården 9A nu, men Liisa hade aldrig känt sig så ensam. Hennes storasyster Saara kom och hälsade på, Ingrid var på besök och Leena och Pentti hade presenter i glättigt papper med sig, men ingen pratade med Liisa och om de väl gjorde det ställde de bara frågor om barnet. Allt ljus på Sammy. Så söt han är! Titta nu skrattar han! Nu gråter han! Vad gör han nu?

Bara Sammy, alltid Sammy. Till och med psykiatrikern frågade hur det var med lille Sammy.

24