9789197796552

Sune Axelsson

VÅR RESA I TIDEN Essäer och humoresker

Utdrag 31 sidor av 288

© Sune Axelsson 2011 Akfeo Förlag www.akfeo.se 2

Förord

Det är nu arton år sedan jag började skriva lyrik efter att ha ägnat så många år åt vetenskapens torra prosa. Visst kändes det som att äntligen ha slunkit ut i friheten! Ljuvligt, men också främmande. Känslan och fantasin viktigare än analysen. Bär orden? Och vart är de på väg?

Efter en tid ringde jag kulturredaktören på Östgöta Correspondenten, Gun Zanton-Ericsson, och frågade om hon var mottaglig för mina alster. Under samtalet berättade hon att tidningarnas kultursidor inte längre tar in dikter, men korta prosastycken kunde hon publicera som Droppar om de var välskrivna och tillräckligt intressanta.

Hon pekade också på den nystartade sidan Kort och Gott, som tog in såväl dikter som kåserier. Detta blev inledningen till ett inspirerande samarbete med dess redaktör Pitas Högfeldt. Också kultursidan publicerade hundratals artiklar, och några av dem fann vägen till Dagens Nyheter.

Det är detta material som denna bok bygger på. Här blandas minnesglimtar med tankestycken och kåserande funderingar om den tidvis svåra konsten att vara människa.

Förutom till min kära familj och uppmuntrande vänner vill jag rikta ett varmt tack till ovannämnda redaktörer och deras efterföljare för ett stimulerande samarbete.

Sune Axelsson

3

Världens medelpunkt

Någon frågade mig var jag kommer från. Och jag svarade: Från världens medelpunkt! Genast var följdfrågan där: Hur kommer man dit?

Låt oss fånga longituden som kommer farande nerifrån Brazzavilles kåkstäder. Den som stolt speglar sig i Tsadsjöns böljor och som vågar titta ner i Vesuvius krater. Högt svingar den sig över Prags tinnar för att slutligen med klockren klang träffa Nordpolen.

Försök också gripa tag i meridianen som kommer in över Kamtjatkahalvön i öster, sveper fram över Gorkij och kastar sig ut i Västerhavet efter att ha passerat Dundee! Säkert som solen finns den där, och längs dess bana föds ständigt nya dagar, nya nätter som tillsammans blev tjugo år av mitt liv.

På platsen, där dessa två världsfarare möts, föddes jag. Det vita huset och ladugården finns ännu kvar. Och trädgården med de gamla lönnarna – vildvuxen, sovande och nu tom på människor. De två grannhusen längre bort, de öppna fälten med sina åkerholmar, betande kor, dikesrenar och buskridåer.

Allt en så viktig del av min barndoms värld.

Vi var elva som bodde där. Bara en finns ännu kvar. Inom mig är Ni alla levande.

4

Vinterelegi

Jag står vid vägkanten och tittar ut över gärdet täckt av lucker vit snö – ett mikrokosmos av iskristaller gnistrande i solskenet.

Det ligger där som ett innanhav med ekbevuxna åkerholmar i en vintrig arkipelag.

Några grässtrån sticker upp och påminner om sommarens värmebölja. Det var då några av oss längtade efter vintern och dagar med isande kyla.

Denna rena, vita snö! Försiktigt kryper jag under taggtråden och pulsar ut över gärdet.

Långt inom mig finns minnet av den första snön. De långa veckorna av otålig väntan och längtan, och den stående frågan: När kommer den?

Så väcks jag en morgon av mamma som förkunnar: Det har snöat! Frustande av glädje springer jag ut och rullar runt som en yster fölunge. Nästa dag visar min storasyster mig hur man gör en snölykta.

Jag vänder mig om. Fotspåren ringlar sig i en vid båge. Som ett halsband med blåtonade pärlor eller som livets dagar och händelser. De flesta minns jag ej. Gömda, glömda utan spår.

5

Slåttertid

Vi går sakta över gårdsplanen. Morfar bär en lie och en spann vatten. Längre bort står ardennerstoet tjudrat. Hon vet ännu inte att idag börjar slåttern.

Mormor har gråstarr och rör sig trevande som vore hon rädd för att snubbla på någon sten eller uppskjutande tuva. I snart sextio år har morfar brukat jorden och fortsätter år efter år trots barnens protester.

De uppodlade mossmarkerna ligger i träda, men åkrarna ger tillräcklig gröda till djuren som ännu finns kvar. I år står gräset frodigare än någonsin. Långt mer än de behöver, men bra att ha på lager till nästa år, resonerar morfar.

De har gjort det så många gånger förut. Morfar häller vattnet i behållaren som slipstenens underdel är nedsänkt i. Mormor börjar dra i den rostiga veven, och vant tystnar hon gnisslet med en kupad hand vatten på lagret.

Lukten från den våta stenen och avskrapad grönmossa blandas med midsommarens dofter. I åkerkanten lyser hundkäx, smörblommor, prästkragar, åkervädd. En skata flyger skränande över gårdsplanen, och under tegelpannan går starungarnas röster upp i falsett när mamman landar masken i boet.

Morfar står framåtlutad med kisande ögon och halvöppen mun. Under honom den roterande, råmande stenskivan. Han pressar eggen mot den våta ytan, och vatten sipprar fram över liebladet. Stenen är inte centrerad, och hans knotiga händer

6

rör sig rytmiskt gungande. Upphängningen ser murken ut, och skivans båda sidor är täckta av lavar.

Morfar är lomhörd och hör inte binas brummande eller starungarnas ivriga kvitter. ”Jag hör bara det jag vill höra”, brukar han säga och låter oberörd mormors tirader rinna av.

För mer än tjugo år sedan skadade han ryggen när han lyfte en timmerstock. Med åren har han sjunkit ihop ytterligare.

– Gör det ont, morfar, frågar jag på barnets rättframma sätt.

Han ser leende på mig och säger: – Nej, väldigt praktiskt! Nu kan jag stå rak när jag slipar lien!

Det dova skrapljudet från stenen tystnar, och prövande drar han tummen mot eggen. Ännu en hand vatten sköljer bort sandkornen och slipningen fortsätter. Viktigare än i yngre dar att hålla lien vass, och morfar har med åren utvecklats till en mästare.

När han har prövat eggen en fjärde gång, brummar han gillande. Deras blickar möts i samförstånd. Mormor lägger handen på min axel, och sakta går vi mot det rödfärgade huset.

7

Terra Incognita En udde vandrar ut i sjön och försöker dela den mitt itu.

Men lyckas bara till hälften. Egentligen är det en rullstensås, stor och väldig inne i land, men som smalnar av allt mer när den når sjön och där bildar två innanhav, ett på varje sida.

Som barn brukade jag med metspöet i handen följa åsen från viken upp till uddens spets. Halvvägs har starka nävar grävt en kanal för att man ska slippa ro hela vägen runt.

På kartan pekar det jättelika fingret uppfordrande mot en skogbevuxen ö, en halvmil norrut: Res dit!

Mystisk, spännande ligger den där – min barndoms Terra Incognita. En liten ö där man kan leva som Robinson Kruse?

Meta abborrar, göra upp eld och bygga sig en hydda. Kanske finns han redan där, väntande på mig?

I fantasin växte bilderna. Till slut ville jag inte längre åka dit. Jag skulle bli besviken!

8

Vem är jag?

I spegeln ser jag en framskjuten haka och lätt trutande mun.

Med mångårig vana följer rakhyveln ansiktets topografi. Två lågväxande skogsholmar på överläppen och hakan skonas också denna gång. Terrängen småbruten, skiftande i rött och rosa. Ett ansikte som för varje år blir allt mer likt min faders.

Hans rakhyvel var av märket Gillette och inköpt i Brooklyn redan på 1920-talet. Jag kan ännu känna den i handen, betydligt tyngre än dagens lättviktsmodeller. En hyvel i gedigen mässing som varade livet ut.

Redan som liten pojke såg jag honom raka sig. Haka och kinder täckta av lödder – som om han kommit i vägen för en gräddtårta. De bestämda hyveldragen, som omvandlade vita drivor till röd hud och strimmor av framsipprande blod. Hans ansikte med halvöppen mun, naket och blottat. Men ändå en stark känsla av gemenskap mellan oss – som om vi delade på en hemlighet. Så skulle också jag göra när jag blev stor.

Min far rymde många personer med skiftande lynnen. Den upprymde spelevinken. Men också den känslige, tankfulle och förströdde. Omtanken om familjen var ett dominerande drag, med eld i spisen under kalla vintermorgnar så vi andra kunde stiga upp utan att frysa.

Jag ser på mitt eget ansikte med sina kvarlämnade rester av lödder. Möter den blå blicken i spegeln: Vem är du? Knappast en helgjuten personlighet. Snarare är också jag en mångfald – som människorna i ett hyreshus.

9

Från min utsiktspunkt ser jag dem komma och gå, och de ryms där alla. Fasaderna, som förut var nya och putsade, har börjat vittra sönder. Snart ska hela rasket rivas.

Vad är det för själar som befolkar mitt hus? Många har flyttat men ändå glömt kvar någon persedel eller delar av sitt bohag.

De flesta borgerliga knegare som plikttroget går till sina jobb.

Många med välfyllda portföljer.

På nedre botten bor bonden kvar. Som går in i ett känslorus varje vår. Nu är det som åkrarna sås, brukar han suckande säga.

En kvinna med en moders godsinta drag pysslar om sina pelargonior bakom vita spetsgardiner. Hennes far sitter böjd över käppen under körsbärsträdet.

Här bodde också en barnfamilj med ivriga röster och klängande kroppar. När de flyttat ut en tid av tomhet. Som när sommarens fåglar har slutat sjunga.

Sedan följde en förändring, ett gradvis uppvaknande ur den borgerliga slummern. Bland ingenjörer och tjänstemän flyttar det in en poet och snart en målare. Och i våningen under finns en herre som noga följer händelserna i världen. Ibland ser man alla tre stå utanför porten livligt gestikulerande.

Don Juan på tredje plan kastar varma blickar på någon förbivandrande skönhet eller öppnar dörrar i hennes väg. Men de chevalereska utfallen ger sällan utdelning.

När besökare kommer till mitt hus brukar jag hänvisa dem till den jag finner lämpligast. Är det min moster så blir det den blide ynglingen på plan två som får ta emot. Om någon skulle bli ovettig eller trampar mig på tårna ringer jag herr Olsson, som genast kommer sättande. Han har sitt krypin i källaren och är inte lätt att tas med.

Jag sköljer bort tvålresterna och stillar blodflödet på läppen med en pappersbit stor som en havreflinga. Blinkar åt det sömniga ansiktet i spegeln: Dags att vakna upp – till ännu en dag i mitt liv!

10

Klagomuren

På väg hem från Florens uppstod ett problem redan vid incheckningen. Damen bakom disken betraktade mig och biljetten med bekymrad min Efter en dryg kvart, fyra telefonsamtal och många tangenttryckningar meddelade hon mig att flygplanet skulle lyfta en hel timme efter tidtabellen.

Och därmed missade jag Köpenhamnsplanet i Bologna. Men hon och det tyrolska flygbolaget hade elegant löst problemet genom att låta mig åka med till Wien, därifrån skulle jag sedan ta SAS-planet till Köpenhamn, och det fanns faktiskt en ledig plats kvar på kvällsplanet till Linköping – den var nu min!

Besviken insåg jag att hemkomsten skulle bli fem timmar senare än beräknat. Där rök fredagskvällen med min käraste, som jag inte hade sett på en hel vecka. Jag tackade damen för en storartad insats och frågade var jag kunde klaga över förseningen på fem timmar. Hon hänvisade mig till flygbolaget, som hade sitt kontor en trappa upp.

Utanför dörren mötte jag en man i min egen ålder. Småvisslande viftade han med sin biljett och såg ut som om han just vunnit högsta vinsten. Ett gott tecken tyckte jag och klev in.

I rummet satt två yngre kvinnor bakom var sitt skrivbord.

Den ena var lång, blond och såg ut som en flygvärdinna från tiden när antagningen påminde om en Miss Universumtävling.

Den andra, med latinskt utseende, betraktade lojt scenen som om hon redan visste hur samtalet skulle avlöpa.

Jag framförde mitt ärende och riktade mig mot den sköna.

Hon lyssnade uppmärksamt, ibland deltagande med blicken 11

vilande i min. Första ronden gick till mig, och faktiskt tyckte jag mig märka ett ökat intresse hos den mörka. Det här kanske kunde bli en spännande match? Men ack vad vi bedrog oss.

Redan i andra ronden gick den blonda till motoffensiv. Hon inledde med att i artig ton be mig sända in klagomålen till flygbolaget i skriftlig form, så skulle det ta ställning till om eventuell kompensation. Här föll nog de allra flesta ifrån. Vem älskar brev och blanketter? Jag begärde i alla fall att få ett formulär och adressen. Glidande genom rummet som en gudinna hämtade hon en bunt papper i olika kulörer.

På väg tillbaka gled hon vant innanför min gard, såg mig i ögonen samtidigt som hon leende höll upp pappersbunten och frågade: Vilken färg önskar min herre?

Jag tog räkningen stående. Istället för att fortsätta min sakliga linje och fråga vad detta hade med saken att göra, blev jag stum. Men så skyndade reptilhjärnan till undsättning, eller var det den italienska gigolon? Förvånad hörde jag mig säga: ”Blå tack. Nej, gröna – gröna som dina ögon.”

Jag medger att detta inte var någon Bogartreplik, men den lät bättre på engelska. Hon log ljuvt, blinkade med höger öga och lämnade formuläret följt av ännu några visuella tryckare.

Den mörka gäspade stort och återgick till arbetet.

Lyckligt leende gick jag ut i korridoren. Gjorde det egentligen så mycket med några timmars försening? Och kanske var det inte flygbolagets fel? Denna kvinna håvade in miljoner åt sin uppdragsgivare.

I trappan ner till avgångshallen möter jag en medelålders man med högröd ansiktsfärg och vredgad min. I handen håller han en flygbiljett.

12

Änglavingar under klänningen

Som Vår Herre skapade jag först himlen – den mörka, djupblå natthimlen. Jag insåg att det skulle bli svårt att få den jämn och fin, men med bred pensel, ultramarin och en svag tillsats av blåklintsblått blev resultatet himmelskt.

Jag vilade nästa dag medan den halvcirkelformade pappskivan torkade. Min vision var fyra små änglar med var sitt ljus i handen och den mörka stjärnhimlen som stämningsfull bakgrund. Jag bävade inför uppgiften, och insåg tydligare än någonsin mina jordiska begränsningar.

På tredje dagen fattade jag åter mod, och med kisande ögon klippte jag till dem en efter en. Ja fort gick det inte. Först tog jag mått och tillverkade en änglamall, ritade av på ett papper som jag vek dubbelt, och nu var det dags för saxen.

Men änglarna blev inte alls som jag hade tänkt mig. Snarare som Picassos jättekvinnor med sina svällande armar och tunga kroppar. Men när jag såg på dem kände jag både ömhet och värme. Jag hade mött dem många gånger i min barndom.

Stora, varma, väldoftande tanter som det fanns en i nästan varje hem. Kvinnor som vände på slantarna, tvättade, lagade kläder, födde barn, bakade bröd och bullar, snöt snorungar, pysslade om gubben, och nästan alltid lyste de av godhet. Sina vingar dolde de under klänningen. Små änglavingar som inte förmådde lyfta dem ens en tum över köksgolvets verklighet.

Nästa dag vässade jag åter pennan och bytte ut den stora klipparen mot en nagelsax. Nu ökade precisionen betydligt.

Målningen av det lockiga håret, armarna, ansiktet och halsen 13

gick lättare än väntat, och pappfigurerna påminde allt mer om de älskliga keruber som fanns på min förebild.

Deras små händer förmår inte greppa ens halvvägs om de jättelika ljusen, men på samma sätt som när barnbarnen griper tag om mjölkglaset upphävs naturlagarna.

Redan som barn, berättar min hustru, fick hon papptavlan med de fyra änglarna som svävar fram i natten. Och varje jul hängdes den upp på väggen intill granen. Otaliga gånger har hon tankfullt betraktat det vackra motivet och med knubbiga fingrar tummat både här och där. Borta är lågorna på två av ljusen, men hennes mamma satte dit två gula stjärnor istället.

Också småsyskonen gillade den tilltufsade änglatavlan, och det var med stor smärta de skildes från den vid arvskiftet långt senare. Någon vecka innan lillasystern fyllde femtio, fick min hustru snilleblixten: Tänk om vi skulle göra en kopia och ge henne! Och så tittade hon vädjande – ja, på vem tror du?

Min svägerska mottog presenten, som åtföljdes av ett kort osammanhängande tal om änglarnas betydelse i vår kyliga värld. Förvånat såg hon på mig. Tankspridd hade jag ju alltid varit – men hade jag nu också blivit religiös? Men så vecklade hon upp papperet, ögonen tindrade i kapp med stjärnorna på natthimlen, och en ängels leende spred sig över det lyckliga ansiktet.

Man kan fråga sig om jag dragit någon fördel av att ha umgåtts med dessa änglavarelser? Känns sinnet ädlare, kroppen lättare och är håret lockigare? Inte vad jag har märkt – snarare tvärtom. Några dagar efter tavlan var färdig drattade jag på ändan i vinterhalkan – fadäser som nog inte Mikael eller Gabriel har råkat ut för. Kanske var det en varning från Vår Herre? Sluta busa i min änglaverkstad!

14

Julgranen

Trots all jämlikhet är julgranen fortfarande mannens huvudvärk. Ett tungt ansvar – för inte är det lätt att tillfredsställa allas åsikter om hur en vacker julgran ser ut. Dessutom begränsas urvalet av det tillgängliga utbudet.

En svårbedömd faktor är när granen börjar barra. Ett osvikligt sätt att få en barrfri julgran är att hugga den i november, gärna trettio mil från bostaden. Efter hemfärden på biltaket är granen torr som en pinne. Och på julafton ligger barren kvar i en prydlig hög på garagegolvet.

Men de flesta anser att barren ska sitta kvar så länge som möjligt och helst hela julen. Därför utarbetade jag för några år sedan en listig strategi: Köp sent – och kanske färskt! Det har fungerat hyfsat utom det året då jag höll på att glömma bort köpet. Dan före julafton påmindes jag om att julgran saknades i vårt hem, och på kvällen åkte jag iväg till bensinstationen i Ekholmen för att hämta ett vackert exemplar.

Det hade ju vimlat av granförsäljare hela december och nu borde det vara kundens marknad. Hade rean redan börjat?

Döm om min förvåning när jag såg att julgranshandlaren höll på att packa ihop. Kvar fanns två glesa grantoppar med en halv meter mellan grenkransarna.

Visst insåg jag att detta inte var mycket att komma hem med. Men vad göra? Bättre med en grantopp än ingen gran alls! Och säkert skulle juleljus och glitter göra underverk?

När jag parkerat bilen på garageuppfarten och plockat ut fyndet ställde vi upp oss i stram givakt framför köksfönstret.

15

Innanför stod min hustru och pratade i telefon. Ett förvånat uttryck spred sig över hennes vackra ansikte, följt av energiska huvudskakningar. Mina farhågor hade besannats och några minuter senare låg den stackars granen styckad i soptunnan.

På julaftons morgon gav jag mig åter iväg på granjakt. Marken var täckt med ett tunt, sprött snölager, och solen lyste från en frostig himmel. Min ställning i familjen kändes hotad.

Men fanns det egentligen någon anledning till missmod eller oro? Linköping har många bensinstationer och visst borde någon ha julgranar kvar? Nej – ingen gran någonstans.

Däremot hittade jag en förförisk tall med långa vackra barr.

Jag hade fallit för en sådan några år tidigare, och det kändes onödigt att upprepa det misstaget. När inte ens min vän Harry på Åtvidabergsvägen hade några julgranar kvar tvingades jag ge upp.

Nu återstod bara reservalternativet: att uppsöka julgranarna på deras hemmaplan. För det ändamålet hade jag vid avfärden stoppat in en liten handyxa i bagageutrymmet. Naturligtvis tänkte jag inte stjäla granen – en tanke lika orimlig för en bondson som att råna Enskilda Banken.

Några kilometer norr om Linköping skymtade jag granskog till höger och en liten bondgård. Jag svängde in, parkerade och närmade mig huset till fots.

På gårdsplanen såg jag en medelålders man och hans stövare, som lekfullt hoppade mot den utsträckta handen. Det var som den vackraste jultavla, och jag stannade till och betraktade dem i det mjuka motljuset. Enstaka snöflingor dalade ner från himlen, och på grindstolpar och trädgrenar glittrade de som briljanter. Efter en stund fortsatte jag framåt och avbröt leken. På min fråga om att få köpa julgran, fick jag det vresiga svaret att han minsann inte brukade släppa in främlingar med yxa i sin granplantering.

16

Snart hittade jag en ny gård och knackade på. En äldre man öppnade och såg på mig med vattniga ögon och godsint blick.

Jag frågade åter om jag fick köpa julgran – jag kunde hugga den själv.

– Nä, det är inte lätt att hitta en julgran här. Själv fick jag leta en hel dag när jag skulle hugga åt mina bägge döttrar.

Men jag vet ett ställe där du kan köpa en. För en vecka sen såg jag en annons i Corren. Och på telefonnumret såg jag vem det var. Hon bor en halvmil åt Bankekindshållet.

En kvart senare var jag framme. Och vilka granar hon hade.

Det blev faktiskt svårt att välja – alla lika vackra.

När jag kom hem haglade lovorden. Det märkligaste var att den hade så många kottar. Inte mindre än femtiotre stycken räknade vi till när den stod färdigpyntad i vardagsrummet. Äntligen kunde julen börja!

17

Pusskalas i Milano

På väg till Florens bytte jag plan i Milano, och vår väntan vid utgång A23 blev lång. Blicken svepte runt bland idel uttryckslösa ansikten. Men det fanns ett undantag: en liten gosse i tvåårsåldern. För honom var detta en ny och spännande miljö, där han kunde dra ut bandet till mamma rejält.

Snubblande springer han bort mot väggen. När han vänder, ser han henne sitta på golvet med uppdragna knän, och hennes leende ansikte lyser som en ledfyr genom hallen.

När pilten är tio meter ifrån henne öppnar hon famnen. Han ökar farten och kastar sig upp och får en puss och kram förstås. Men pojkens krafter är långt ifrån uttömda. Energiskt börjar han överösa henne med kyssar. På munnen, kinderna och händerna.

Så inser den lille charmören att också pappan bör få sin del.

Men denne befinner sig inte på samma kyssvänliga nivå, och följaktligen hamnar en serie ömhetsbetygelser på den reserverade faderns kameraobjektiv.

Raskt finner gossen en ny lek och balanserar på linjen mellan stenplattorna. Ett suddigt minne tränger fram. Visst gjorde jag också detta en gång? Men kysste jag någonsin min mamma? Nej, jag tror inte det. Hon som var så väl värd det!

18

Hantverk och konst

Att måla garderobsdörrar är verkligen ett svårt hantverk. Det krävs extrem noggrannhet och minst tre strykningar för att få fram den djupa, jämna lystern.

Vid ett besök på museet för modern konst i Wien insåg jag plötsligt att mina strävanden inte bara är ett hantverk utan en konstart. Där hängde nämligen två rektangulära ytor i storformat målade i samma kulör utan den minsta färgskiftning.

Gerhard Richters tavla från 1973 med titeln: Grau. Redan 1961 hade Yves Klein mutat in den marinblå färgen i en målning kallad: Monokrom blå.

Eftersom den nymålade garderobsdörren uppenbarligen var ett konstverk, lyfte jag efter hemkomsten av den och fann en lämplig plats på väggen över soffan i vardagsrummet. Stolt döpte jag den till: Meditation i grått. Någon ansåg det väldigt störande med en sovrumsgarderob utan dörr, varför jag omvandlade också denna till ett konstverk.

Dörren ersatte jag med en glasskiva, och i tittskåpet bakom kunde en installation snart beskådas: Spånor från mitt liv. Där hängde min rutiga blazer från 1950-talet med ett par svartbågade glasögon över axeln, en gammal färgsprakande slips, en nylonskjorta och ett par fläckiga trädgårdsjeans. På golvet ringklockan och kedjan till min första cykel som jag ärvde av mor.

Ett kärleksbrev, några äggskal, en utriven dikt samt en citron och två albyl fullbordade konstverket. Också här hade jag fått inspiration från tidigare museibesök.

19

Resultaten av mina konstnärliga strävanden kan naturligtvis inte mäta sig med Richters eller Kleins, eftersom deras taveldimensioner är påtagligt större än garderobsdörrens.

Man kan fråga sig varför ambitiösa men talanglösa konstnärer spiller färg, tid och energi på att försöka kombinera linjer, former och kulörer på ett nyskapande sätt. Det finns faktiskt milliontals färgnyanser, och den geniala genvägen till konsten är att välja blott en av dessa. Gerhard Richter, Yves Klein och vi andra har hittills bara fångat enstaka droppar från den ocean av möjligheter som enfärgstekniken erbjuder.

Naturligtvis har inte heller jag lyckats undgå alla konstnärers gissel – representanter från den praktiskt sinnade allmänheten.

En granne på snabbvisit betraktade storögt konstverket i vardagsrummet. Och med häpen röst frågade han: "Har du satt in en lucka i väggen till garaget?"

När han efter denna pinsamhet dragit sig tillbaka och hustruns undertryckta skrattanfall fått klinga ut, såg hon på mig med fundersam min: "Egentligen vore det inte så dumt med en lucka i väggen, så vi kan langa ut tidningshögarna som samlas på soffbordet.”

I denna miljö var mina dagar som konstnär räknade. Efter segdragna förhandlingar nådde vi fram till en kompromiss.

Utställningen fick pågå veckan ut men var inte öppen för allmänhet eller media.

Nu är allt som förut. Målningen av garderobsdörrar fortskrider i långsam takt med en mer hantverksmässig inriktning.

Och snart väntar ett nytt projekt. En lucka i väggen – mellan garaget och vardagsrummet!

20

Väntar på svar

Karin, som nu är dryga året, sitter i sin stol vid köksbordet och äter. Farmor och farfar tittar tillgivet på, medan mamma Åsa småpratar med sin dotter, trugar, ställer frågor och besvarar dem själv som mammor brukar göra.

Till slut kommer några ”da-da-da” från den lilla, som hellre utforskar vad man kan göra för skvättiga saker med en sked och blåbärspuré.

Då ser Åsa upp och säger med ett fundersamt leende: "Ja, jag pratar och pratar. Tänk en dag kommer jag att få ett riktigt svar!"

21

Konstkalabalik i Kivik

Som vanligt stannade vi till vid Brösarps backar och drack vårt medhavda kaffe. Efteråt tog vi oss upp på de branta kullarna, och i dalgången såg vi några konstnärer med sina uppställda stafflier. Solen, molnen, den flimrande atmosfären och frodiga växtligheten – allt var som en scen hämtad från 1880-talets Grez-sur-Loing.

Idyllen där nere förändrades plötsligt när nio kor gjorde entré. Råmande flockades de runt konstverken och utbytte åsikter. En äldre kossa hävdade högljutt att målningarna inte gjorde den underbara naturen full rättvisa. Demonstrativt vände hon bakdelen mot tavlorna och lyfte på svansen.

Den doftrika kritiken spred panik bland målarna, som vek ihop sina stafflin och flydde in bland träden. Men en av dem vände tillbaka och lyckades med höga skrik få besökarna att retirera.

Värdigt ställde korna åter upp sig på led, och med vackert svängande höfter lämnade de scenen.

Visst är komofobin ett problem i vårt mångkulturella samhälle! Några hävdar dessutom på fullt allvar att de ädla djuren inte förstår sig på konst.

22

Livet baklänges

Någonstans i mitten av livet börjar vi leva det baklänges. Och när arbetslivet är över går det undan. Det är då vi åter börjar behandlas som oansvariga tonåringar eller förskolebarn. Pensionen betraktas som barnbidrag istället för innehållen lön, och med högre skatt för redan intjänad krona.

Snart sviker kroppen – även du min Brutus – och vi segar oss upp på darrande ben som ett åtta månaders barnbarn. Till slut blöjstadiet, det blir plötsligt svårare att prata rent och annan förnedring. Kanske blir vi till sist så ödmjuka som vi borde ha varit?

Men visst finns det ljusglimtar. Kanske når jag också den dagen när jag som tvååring plockade smultron i gruset vid ett vägskäl? Stapplande steg i bländande sommarsol med handen i mammas. Hennes varma skratt och tyngden av gungande ”jordbär” på strå. Så knottriga och söta – så söta.

23

Vårregn

Hon sitter vid bordet med rynkad panna och fyra knappnålar mellan läpparna. Och ännu fler finns i plagget som formas under hennes händer. Vid fönstret står mannen med ryggen vänd mot henne. Det är tyst i rummet. Han vet att hon inte vill störas. I munnen pipan som just har slocknat. Han känner en stämning av förtätning – inte ett tomrum som måste fyllas.

Där utanför finns våren. Späda knoppar som sakta öppnas.

Och träden bär redan en klädnad av skir grönska. Från marken dunstar vätan, bäddar in björkdungar och nysådda fält i ett skimrande dis. Det är så svidande vackert. En varm lyckokänsla griper tag i honom.

En stund senare börjar dropparna falla, först några enstaka, och snart övergår det i ett stilla regn. Marken och träden täcks av en glänsande hinna, och i rönnen utanför fönstret klamrar sig vattendropparna fast i de våta grenarna. Han vänder sig om, tar ut pipan och säger: – Det vårregnar.

– Mmm, svarar hon utan att lyfta blicken.

– Det vårregnar ... hördu, det vårregnar!

Hon tar ut knappnålarna ur munnen, ser på honom och säger med betoning på varje stavelse: ”Det vet jag väl att det vårregnar på våren och höstregnar på hösten!”

Arbetet har sin tid och sinnligheten sin. Ej alltid mötas de två.

24

I de dödas sällskap

Vi besöker en släkting som numera bor på servicehus i Stockholm. Samma hjärtegoda människa som hon alltid har varit.

Men minnet av det som hänt henne under de sista åren är helt borta.

Vi dricker vårt kaffe. Vid bordet finns också hennes mor och syskon – de flesta döda men nu åter levande. Och jag kommer att tänka på uttrycket att en människa aldrig är riktigt död så länge någon minns henne.

I början försöker vi tala om hur det verkligen förhåller sig – så som vi upplever världen. Men snart får hon fortsätta utan avbrott. Igår träffade hon sin farmor i Skåne och på kvällen var hon och handlade i Chicago. Det tar bara en halvtimme med tunnelbanan dit.

Obesvärat rör sig vår kära i tid och rum, och vår kaffestund formas till en surrealistisk teater eller en modern dikt, där författaren har etablerat direktkontakt med sitt djupare jag och lämnat verklighetens grå betongvärld. I landskapet nedanför enstaka händelser som etsat sig fast, och människor som verkligen har betytt något. Minnen blandade med önskningar och drömmar.

En svindlande tanke når mig. Våra främsta diktare kanske inte längre finns i Svenska Akademien utan på servicehus och sjukhem? Kanske du och jag om några år?

25

Lust och lidande

Jag befann mig i Florens och miljön kändes oerhört spännande och kreativ. Den historiska staden med sina rika konstskatter, ringlande gator, klämtande kyrkklockor, knattrande vespor, doften av pizza och hundbajs, språkets melodiska rytmer och operaklanger.

Också i det gamla hotellets väggar fanns vibrationerna. Men mest märkbara var de från nutiden. I synnerhet från det unga kärleksparet i rummet bredvid. Väggen var lövtunn och ljudet från deras förehavanden blandades med det vardagliga rasslet från hissen, susningarna i vattenrören eller en påslagen TV. Jag såg en skymt av dem varje morgon vid frukosten. Tysta satt de med blickarna vilande i varandra. Egentligen ett ganska alldagligt par. Han kraftigt byggd med bakåtstruket mörkt hår och tjurnacke. Hon mellanblond med blek hy och återhållsamt uppträdande.

Det brukade börja sent på kvällen just när jag hade somnat.

Det var inte hotellsängens kvidande som väckte mig – snarare kvinnorösten. Hennes plågsamt klagande rop skar genom den tunna väggen. Några minuter senare tystnad, följt av forsande vattenkranar, och rören genom mitt rum susade ytterligare en kvart. På sennatten kunde jag ännu en gång vakna av dessa återkommande ljud.

Jag var förbryllad. Var mannen verkligen en plågoande, en simpel hustrumisshandlare? Eller snarare den omtänksamme, outtröttlige älskaren? Jag hoppades på det senare, och bilden

26

från frukostbordet stödde min uppfattning. Med armen om mannens midja lämnade hon lokalen.

Och åter tänkte jag på nattens ljud genom väggen. Aldrig förut hade jag tänkt på att uttrycket för smärta och den råa lustan kan ligga varandra så nära.

Plötsligt slog det mig att språket uttrycker större erfarenhet i dessa frågor. Jämför lidande och lidelse – tyskans Leiden och Leidenschaft. Eller de av poeter nötta ordparen: hjärta, smärta och låga, plåga.

Leka på riktigt Barnbarn är grädde på moset, säger många, ja som livets efterrätt! Själva har vi fem, som vi ibland får passa när föräldrarna far bort några dagar.

Glada, förväntansfulla åker vi dit och hamnar i en energirik tillvaro fylld av illtjut, drag och släng. Med sagor, sånger, kortspel och kurragömma försöker jag roa, dämpa, sysselsätta.

Utpumpade far vi hem men längtar tillbaka redan efter några dagar.

Men har man tur kan man där få världens bästa kramar och komplimanger. Som i torsdags när femåriga Frida och jag satt utanför skolan och väntade på storasyster Karin. Då säger filosofiska Frida samtidigt som hon sticker handen i min: ”Farfar – jag tycker du är som en tolvåring.”

Glatt överraskad undrade jag förstås: ”Hur menar du då?”

Svaret kom blixtsnabbt: ”Jo, för att du leker på riktigt.”

27

Myror och människor

Bredvid stigen en myrstack i söderläge. Vårsolen gassar, och stacken sjuder av syrligt doftande myror i ständig rörelse. På håll ger den ett intryck av kaos. Men när blicken följer en ensam myra rör den sig målmedvetet som om den tydligt vet sitt uppdrag och att den ingår i ett större sammanhang.

Hur uppfattar en myra världen och tidens växlingar? Som människor söker vi strukturera intrycken från vår omvärld, vi skiljer på nuet, gårdagen och en oviss framtid. Bakom de rationella fasaderna bubblar känslorna. Samtidigt som vår teknologi har rubbat världen.

Det är lätt att förhäva sig som människa. Men lika lite som myran förstår vi skapelsens innersta väsen. Inte ens oss själva.

28

Kvällspromenad i bokskogen

Det är sena kvällen när jag kommer iväg och beckmörkt i bokskogen. Svagt anar jag stigen och rör mig sakta för att undvika att snubbla. Fåglarna har tystnat, skogens dofter blandas med havets och gräsets, och dagens värme strålar ut mot världsrymden från trädkronor och ängar.

Jag tänker bäst när jag promenerar, och mina bara armar och ben blir känselspröt som förnimmer bokstammarnas ljumma värme. Vid stengärdet når kallraset mig från ängen och får huden att knottras.

Sista promenaden i Valje bokskog den här sommaren. Förut har jag alltid känt mig nedstämd när semestern är slut. Men inte nu!

Om några år har jag ingen semester. Eller semester jämt om man så vill. Bättre att njuta av skrivbordets pappershögar och mina arbetskamrater den tid som är kvar. Det är de senare jag kommer att sakna mest. Vad väntar sedan?

29

Vår resa i tiden

Ett nytt årtusende närmar sig. En märklig känsla att vi snart är där. Det har funnits som en osynlig vägg inom mig sedan min barndom. Framtiden bortom den – tom och outgrundlig som polarisens snövidder. Ett hinder, en barriär för fantasin att övervinna.

I tioårsåldern insåg jag att jag förmodligen skulle få uppleva denna unika nyårsdag. Men det väckte ingen glädje, då skulle jag ju själv vara en gubbe.

Jag tror första tanken dök upp redan när Gustav V gick bort.

Mormors suckar över tidens gång. I tidningen stavade jag mig igenom kommunikén i fetstil från slottet: Gustav den femte, Sveriges, Götes och Vendes konung, har idag avlidit.

Min far, född 1902, fick inte samma möjlighet som jag att passera ett sekelskifte. Men han upplevde två grymma världskrig och den långa raden av tekniska framsteg som i hög grad skiljde ut vårt århundrade från de föregående.

Elledningarna förde ut ljuset på landsbygden. Bilen, flyget, telefonen, radion, och TV knöt samman människor över ofantliga avstånd. Den orubbliga tron på en bättre framtid och människans förmåga att bygga det goda samhället var fortfarande oanfrätt trots två världskrig. Några veckor innan min far dog fick han uppleva den första månfärden.

Min morfar berättade för mig att han som pojke träffade min farfars farfar, Jakob. Därför känns det som att min kontakt bakåt i tiden sträcker sig ända till 1800-talets början. Bortom är det förflutna dolt i historiens dimma.

30

På samma sätt är våra barn och barnbarn länkar in i framtiden. Om inte jag får uppleva den, så får de. Därmed spänner sig min inre tidshorisont över flera hundra år. Tiden för Kristi födelse känns i det perspektivet inte längre lika avlägsen och obegripligt långt borta.

I somras föddes vårt barnbarn. Denna älskade lilla varelse, med första tanden på väg och som närmar sig de första orden – han är också med på resan in i det nya millenniet. Men han kommer inte att ha några minnen från det gamla.

Hur kommer det att prägla honom att han föddes i slutet av ett årtusende och inte i början på ett nytt? Och jag undrar vilka märkliga saker han ska få uppleva. Nya uppfinningar som vi i vår vildaste fantasi inte kan föreställa oss idag.

Tänk på hur revolutionerande fotografiet var på 1800-talet: att kunna frysa en projektion av tidsrummet. Trattgrammofonen och vaxskivan som gjorde det möjligt att fånga och återge röster från gången tid; och telefonen, radion som sprider dem över hela vårt klot.

Nyåret närmar sig. Nu bara några dagar kvar. Jag vet ännu inte hur vi kommer att fira. Med champagne och fyrverkeri, eller med tända ljus i innerlig begrundan? Kanske blir det i sällskap med vår tryggt tickande moraklocka från 1784 som vi gör resan in i ett nytt årtusende. Efteråt en känsla av tomhet.

31

I väntrummet

När jag som åttaåring satt i tandläkarens väntrum och väntade på min tur kände jag ångest och fruktan över vad som skulle hända mig därinne.

Och inte blev det bättre av att se mina kamrater komma ut och höra dem berätta om alla hemskheter som hade utspelat sig bakom den stängda dörren.

Till slut hittade jag en ljuspunkt, en metod att överleva. I morgon – tänkte jag – i morgon måste ju allt vara över. Då är jag åter hemma och allt är precis som det brukar vara.

Och jag tillämpade senare liknande förträngningstankar på många andra obehagliga upplevelser som jag gruvade för och som jag måste ta mig igenom. I morgon eller nästa vecka är allt som vanligt igen.

Drygt femtio år senare inser jag att livet självt är en lång väntan, som i tandläkarens väntrum. Vi vet att något fruktansvärt till slut kommer att hända. Och efteråt – är ingenting som förut.

32