9789197795166

Tidigare av Ramona Fransson: Dyrbar kärlek, 2005 (Omarbetad inbunden upplaga, 2007) Iskall hämnd, 2006 Mord i Skärhamn, 2007 Älskling, vi blir inte med barn, 2008 Lyckohjulet, 2009 Tidigare av anomaR förlag: När mardrömmen blev sann, Glenn Forrestgate, 2010

Ramona Fransson: Mord under Tjörn Runt © Ramona Fransson 2010 www.anomar-forlag.se Foto omslag: Thommy Fransson Omslag och sättning: Mia Raunegger, design 4u2.se Tryck och bindning: Scandbook, Falun 2010 ISBN: 978-91-977951-6-6

Om journalistens trovärdighet var börsnoterad skulle bara dåliga affärsmän köpa aktier Thomas Urhskov

Den 2 november 2009

Han släpade fötterna efter sig de sista fyra stegen uppför trappan till entrén. Framme vid dörren sparkade han undan högen med torra löv, tittade upp mot björken tre meter från entrén och konstaterade att trädet var i det närmaste avlövat. Han huttrade i ulstern, plockade fram nycklarna, vände sig om och tittade på sin syster Stina. Klädd i en tunn kappa stod hon vid dörren och hackade tänder. Han stack nyckeln i låset och öppnade. Leo ryggade tillbaka när den stinkande luften strömmade emot honom. Trots den bistra kylan hade samtliga fönster stått på vid gavel hela morgonen, men den unkna odören var kvar. Den var kväljande på samma gång som den var sliskig, likt lukten av bränd knäck. I månader hade de mer eller mindre kamperat med lukten och konstaterat att den kröp in i varje por. I början hade lukten enbart varit närvarande i moderns sovrum, men allteftersom tiden gick och sjukdomstillståndet förvärrades spred sig lukten och till slut hade den krupit in i husets väggar. Inte heller vindsutrymmet blev en fredad zon. Det hade Leo upptäckt för två månader sedan. En rysning strömmade genom hans kropp vid minnet av vad lådan på vinden hade avslöjat.

9

Stina slank förbi honom, där han stod i dörröppningen, och med sina långa smala ben i den alltför korta svarta kappan liknande hon en vinglig stork. Med hasande steg i svarta högklackade lackskor släntrade Stina över de gröna och vita stjärnformade kakelplattorna, som täckte större delen av hallen. Hon gick i riktning mot köket och Leo bestämde sig för att följa efter. När han kom in i köket hade Stina slängt kappan på en av köksstolarna. Bredvid låg skorna. Hon stod i strumplästen, lutade sig stånkande över diskbänken och sträckte upp en darrande hand mot hyllan, utan att nå den röda plåtburken. Plåtburken hade stått på översta hyllan i skåpet så länge han kunde minnas. Undrar just vem som hade placerat den där från första början, tänkte Leo. Alla i huset hade haft samma problem med att ta ner burken, alla utom Jerry.

Efter Jerrys död för tre år sedan hade burken inte flyttats. Leo försökte le vid minnet av Jerry men läpparna förblev stela. Han slog sig ner på en av de höga barstolarna, som stod inskjutna vid köksön och med blicken följde han sin lillasysters knyckiga rörelser. Det krulliga kortklippta råttfärgade håret var inte speciellt vackert och han tyckte synd om Stina, som inte ärvt anlagen till moderns tjocka blonda hår. Det såg ut som om hon var klädd i en clownperuk. Hennes pinnsmala armar och platta bröst hade fått många att tro att hon var en pojke. Stina avskydde alla former av smink och satt hellre och klinkade på flygeln i vardagsrummet.

Hon hade blivit övertygad av några i sin omgivning att hon var en lysande pianist, men sanningen var att hon inte hade mycket till talang. Jerry hade varit den förste att berömma och uppmuntra henne och efter hans död hade mamma fortsatt att hylla hennes burdusa hamrande.

– Vill du också ha en kopp kaffe, frågade Stina och tittade på honom med sina gråblå ögon.

– Hur mår du egentligen, frågade han.

Han betraktade hennes svullna ögonlock. En timma tidigare 10

hade de stått bredvid varandra och sett hur kistan sänkts ner i ett svart hål. Samtidigt som prästen läste några rader ur Bibeln hade tårarna rullat nerför Stinas bleka kinder. Inte förrän de hade satt sig i bilen och började närma sig hemmet hade hulkningarna avtagit.

– Jag mår förjävligt, sa Stina och slängde sig om halsen på Leo. Han lade armarna om henne och när hon stod i hans famn fick han känslan av att hålla händerna om en darrande gråsparv. De beniga axlarna skakade och ljudet av snyftningarna ekade i hans öra. Leo kände hur tårarna rann innanför hans skjortkrage och kittlade honom på halsen.

– Såja, såja, det kommer att ordna sig, sa han och tyckte egentligen att det var helt fel ord i sammanhanget. Men just nu kunde han inte komma på vad som skulle vara rätt. Fanns det överhuvudtaget ord som kunde vara rätt eller fel när man för bara några timmar sedan begravt sin mor?

– Jag kan inte fatta att mamma inte finns längre, sa Stina och hängde kring hans hals. Jag vill att hon ska komma tillbaka!

Leo stirrade över Stinas axel och blicken hamnade på det bruna kuvertet på köksbordet. Varför låg det där? Han tittade på almanackan bredvid kylskåpet. Dagens datum den 2:a november var inringat med svart tusch. Flera månader tidigare hade han haft helt andra framtidsvisioner. Allt hade förändrats på grund av en låda på vinden. En låda som med hjälp av mänskliga händer hade gömts undan och som Leo snubblat över av en slump. I samma sekund som han förstod vad lådan innehöll glömde han bort sitt ursprungliga ärende och än idag kunde han inte minnas vad han egentligen hade letat efter. Med tafatta rörelser strök han över Stinas skälvande rygg. Plötsligt klingade dörrklockan. Leos händer tog ett hårdare tag om Stina. Klingandet fortsatte ihärdigt och hon släppte taget om Leos hals.

– Vem är det som kommer?

11

Leo skakade på huvudet, tog Stinas händer i sina och kramade dem hårt.

– Jag vet inte, men jag ska ta reda på det, sa han och gick i riktning mot dörren.

Stina fick syn på det bruna kuvertet på köksbordet och närmade sig nyfiket. Leo öppnade dörren och stirrade på en man i säckiga kläder och brungrått hår. Bredvid den sjaskigt klädde mannen stod en kvinna med burrigt kastanjebrunt hår och stirrade på honom med guldbruna ögon. Hennes min antydde att besöket föranledde något allvarligt.

– Är ditt namn Leo Smith, frågade kvinnan, samtidigt som hon visade sin polislegitimation.

Leo nickade och det sista han hörde, innan han sveptes in i ett mörker var Stinas långa utdragna skri.

12

19 augusti 2009

Kriminaltekniker Charlotte Engman vankade av och an på altanen i huset på Fiskaregränd. Trots solens värme och den ljumma vinden kunde hon inte njuta av den vackra augustimorgonen. Hon stirrade på kaffekoppen som väntade på altanbordet. Kaffet hade kallnat för länge sedan. Hon gick fram till altanräcket och blickade ut över inloppet till Skärhamns gästhamn. Överallt låg båtar förtöjda, men där hon stod kunde hon inte se Gregers båt. En del var sysselsatta med att skrubba däck, andra hängde upp tvätt på relingen. Det såg rogivande ut, men det hjälpte inte att se andra ta det lugnt. Hon hoppades innerligt att Greger snart skulle få lov att ta ut sin båt och dörja makrill. Allt hängde på vad läkaren skulle säga.

Charlotte visste hur gärna Greger ville gå tillbaka och arbeta full tid. Efter hjärtinfarkten förra året hade han tvingats till sjukskrivning och först tre månader senare hade han fått börja jobba halvtid.

Det hade gjort honom stingslig och på dåligt humör. Plötsligt ringde telefonen. De första sekunderna kunde hon inte komma ihåg var hon hade lagt den. Charlotte rusade in i huset och lokaliserade signalen. Den kom från köket.

13

– Hallå!

– Hej, det är Katarina.

Charlotte sjönk ihop på köksstolen och med den andra handen höll hon sig fast i bordet.

– Hej Katarina, hur är det med dig, frågade hon och märkte att hon höll andan.

– Tack, jag börjar känna mig mer normal för var dag som går.

Jag får snart lov att börja jobba igen, svarade Katarina.

Senaste gången de träffades hade varit i Katarinas lägenhet på Nordenskiöldsgatan och hon hade mer eller mindre gråtit sig igenom hela samtalet. Det var för två månader sedan och minnet av Matthias Brodds begravning strömmade över Charlotte. Katarina och Matthias hade varit ett par i närmare tre år och även om de inte bodde tillsammans hade Charlotte förstått att det snart skulle bli av. På bara några få månader hade livet förändrats. Matthias syster Agneta hade dödats vid ett bombattentat som egentligen varit riktat mot honom. Tragedin blev än värre när de hade fått reda på att Agneta varit gravid i femte månaden.

När den speciella utredningsgruppen SU, som arbetar med gängkriminalitet, avslöjat vilka som varit inblandade hade det brustit för Matthias. Med sitt tjänstevapen hade han skjutit en av gängmedlemmarna i häktet och därefter tagit sitt eget liv. Ur det kaos som följde hade Greger, efter ett telefonsamtal från häkteschefen, rusat iväg till häktet. När han kom fram föll han ihop och fick en hjärtinfarkt. Charlotte kunde än idag känna panik när hon tänkte tillbaka på hur Greger hade sett ut där han låg på båren när de bar iväg honom till ambulansen och körde upp till Sahlgrenska Universitetssjukhus.

Charlotte mindes hur det hade varit en vecka senare på Matthias begravning i S:t Markus Kapell på Västra Kyrkogården. Hon och Sara hade suttit på obekväma träbänkar framför kistan tillsammans 14

med Katarina. De hade placerat Katarina mellan sig, båda hade haft sina händer runt hennes och kramat dem hårt. Sara hade då och då tittat upp för att möta Charlottes blick och de hade nickat i samförstånd. Greger hade avråtts både av sin chef, polismästare Stefan Kronfeld och av läkaren från att närvara vid begravningen och för ovanlighetens skull hade han följt deras råd.

– Ja, nu går jag bara och väntar på klartecken att få börja jobba igen. Hur är det med Greger? Är han hemma, frågade Katarina.

Charlotte berättade att hon väntade samtal från honom vilken minut som helst och lovade att ringa tillbaka så fort hon visste mer.

Hon hann inte lägga ner mobilen förrän den ringde igen.

– Hej Greger, var är du?

– Jag är i bilen på väg hem, svarade Greger samtidigt som han körde över Tjörnbron. Allt gick bra hos doktorn och jag har pratat med Stefan.

– När får du börja jobba heltid igen?

– Direkt efter Tjörn Runt och både du och jag fick ledigt över helgen. Vad säger du om att packa en picknickkorg och åka till klipporna vid Kyrkesund?

– Nu, pep Charlotte?

– Nej, inte nu, skrattade Greger. Jag menar när Tjörn Runt startar.

– Jaha, förresten så ringde Katarina alldeles innan du ringde.

– Hur mådde hon?

– Det verkar som om hon också snart får börja jobba igen.

– Vad tror du om att bjuda hem henne över Tjörn Runt helgen?

Det skulle göra henne gott att få komma ut till havet och tänka på annat, sa Greger.

– Det låter som en god idé!

15

Katarina stod och väntade på Greger utanför entrén till Nordenskiöldsgatan 30. En svart sportbag stod vid hennes fötter.

Hon öppnade bakdörren, hivade in bagen och slog sig ner bredvid Greger.

– Hej Katarina, sa han och kramade henne.

Hon mumlade, drog sig ur hans famn och pekade på kinden.

– Har du ont i en tand, frågade Greger.

Katarina skakade på huvudet.

– Jonas har dragit ut en tand, svarade hon grötigt.

– Vilken Jonas?

– Vogler på Valands Tandvård.

– Har inte du världens tandläkarskräck?

Katarina nickade och försökte le.

– Måste vara en mirakeltandläkare den där Jonas, sa Greger och skrattade kort. Är det okej att äta trots tanden?

– Klockan två, mumlade hon.

– Eftersom du inte kan prata är det väl bättre att jag sköter konversationen, sa Greger.

Under den dryga timman det tog att köra från Nordenskiöldsgatan i Göteborg till Skärhamn på Tjörn pågick den annorlunda dialogen. Greger förstod så pass mycket att det verkade som att, trots saknaden av Matthias, var Katarina på bättringsvägen. Första månaden efter hans död hade hon tillbringat på psyket och sovit bort tiden. Sara Kronfeld hade varit på besök, men Katarina hade inga klara minnesbilder av hur ofta Sara eller hennes man, polismästare Stefan Kronfeld, hade varit där. Efter att hon blivit utskriven hade Sara under den första tiden följt med henne till samtalen med psykologen. De senaste två månaderna hade Katarina gått ensam och för en månad sedan hade Stefan frågat om hon trodde sig klara av att börja jobba igen. Först hade bara tanken på att återvända till avdelningen skrämt henne, men plötsligt insåg Katarina att hon längtade tillbaka. Jargongen och arbetet på våldsroteln var 16

kanske just vad hon behövde. För ett kort ögonblick släppte Greger koncentrationen på körningen och tittade in i Katarinas guldbruna ögon. När han såg att de glänste av livslust gav han henne ett brett leende och kände sig övertygad om att han inte bara fått tillbaka en av sina bästa vänner, utan också sin arbetskamrat.

Under tiden som Katarina packade upp sin väska i gästrummet befann sig Charlotte på den nedre våningen och kände ängslan.

Hon intalade sig själv att slappnade hon bara av och försökte läsa Katarinas kroppsspråk, skulle hon inte försäga sig och riva upp sår som kanske var på väg att läkas. Greger märkte inte av Charlottes oro, utan pladdrade på som vanligt. När Katarina antydde att hon var hungrig föreslog Greger att de skulle ta en tur till Björholmens marina, vilket visade sig vara en bra idé. Efter att ha avnjutit en god middag tillsammans med en magnifik solnedgång hade det hunnit bli mörkt när de kom hem. Charlotte tände lyktorna på altanen och i den ljumma sensommarnatten drack de var sin kopp kamomillte. I början hade konversationen varit trevande, men för varje timma som gick flöt samtalet enklare. Plötsligt var klockan halv två och Greger gäspade stort. Godnattkramarna hade varit värmande och Charlotte som nu var avslappnad kände att de var på väg mot en nystart. Strax innan Greger började dra sina timmerstockar berättade han för Charlotte om samtalet med Katarina och glädjen han kände över att hon var på väg tillbaka. Med armen om Gregers axlar somnade Charlotte med ett leende.

På lördagsmorgonen, dagen för Tjörn Runt, placerade Charlotte picknickkorgen bak i bilen innan hon klev in. Katarina satt redan bredvid Greger, som var startklar och höll händerna på ratten.

– Du glömde väl inte mjölken till kaffet, frågade han och 17

sneglade mot korgen.

– Bara lugn, kör nu, sa Charlotte och klappade locket.

Greger körde Storgatan fram och saktade ner inför farthindret vid Lyckebacken. I samma ögonblick som han fick syn på gatunamnsskylten påminde den honom om mordet. Han kastade en blick i backspegeln mötte Katarinas ögon och förstod att hon också hade påmints om den tragiska händelsen.

– Undra hur det går för Belinda och hennes mamma nuförtiden, sa Greger.

– Vem sa du, frågade Charlotte och rannsakade sitt minne, men hittade ingenting.

– Jag kommer inte ihåg hennes efternamn, men mamman hette Margit, sa Katarina.

– Belindas styvfar blev skjuten på trappan till huset som ligger längst upp i Lyckebacken. Det var nog två eller tre år sedan tror jag. Vinter och kallt var det också minns jag. Det var en riktigt äcklig jävel den där karln, sa Greger och tog vänster i rondellen till Kyrkesund.

– Jag hoppas att Belinda och hennes mamma fick den hjälp som de så väl behövde, sa Katarina.

– Hörrni, vilken tur vi har med vädret, sa Charlotte, som ville tänka på annat än mord.

– Ja, och inte bara vi, utan även seglarna har fått vind i seglen med tanke på stiltjen som rått under tävlingen de senaste åren, sa Greger samtidigt som han försökte hitta en parkeringsplats.

Katarina lutade sig närmare Greger för att få en bättre översyn.

– Bakom soptunnan vid björken kanske det finns plats, sa Katarina.

Greger lät bilen krypa fram på tvåans växel och krånglade sig fram bara för att upptäcka att det redan stod en bil där han hade tänkt parkera.

– Fan också! Det är alltid så förbannat svårt att hitta en parkering under Tjörn Runt, sa han grinigt.

18

– Vi kunde faktiskt ha promenerat, sa Charlotte.

– Ända hit?

– Nä, men det finns väl ställen i Skärhamn dit vi kunde ha promenerat och tittat på båtarna. Varför skulle vi just till Kyrkesund?

– För att jag vill visa Katarina en annan vy av Tjörn, sa Greger.

– Alldeles nyss körde vi förbi Elins Solfrid, Gullpellarns dotters hus.* Skulle vi inte kunna ställa bilen där? Jag fattar att det blir en bra bit att gå, men det är ju bättre än att köra runt till ingen nytta, sa Charlotte och knyckte på nacken.

Greger muttrade något ohörbart och Katarina drog på munnen.

De lät redan som ett gammalt äkta par.

Till slut hittade Greger ett ställe strax efter Linnevikens badplats.

Här skulle bilen inte stå i vägen för någon, tänkte han hoppfullt och backade in den mellan en tall och två björkar. Katarina steg ur bilen och sträckte på sig. Sängen hos Greger och Charlotte var visserligen bekväm, men det kändes alltid konstigt att sova över hos någon annan. Sent igår kväll, efter besöket på Björholmens marina, när hon steg in i gästrummet hade hon tänkt tillbaka på sista gången hon och Matthias hade varit här. Minnena hade fått henne att vrida sig i sängen och enstaka tårar hade hittat sin väg till kudden. Men nu, med solens värmande strålar i ansiktet, kändes gårdagen tacksamt nog långt borta.

– Och härifrån går vi vart då, frågade Katarina.

– Däråt, sa Greger och pekade.

Han lyfte ut filtarna och kuddarna ur bagageluckan.

Katarina betraktade kaptenshusen längs vägen. Ett av husen hade en gammaldags punschveranda med spröjsade fönster. Det såg ut som ett konstverk och med solens hjälp blev fönstren lika färgsprakande som ett kalejdoskop.

* Förklaring sid 314

19

S

veriges mest berömda författare Lilly Gertzon och Sveriges justitieminister Bertrand Thom hittas döda på golvet i vardagsrummet i sommarhuset, deras händer är sammanflätade. Är det mord eller självmord?

Huset där kropparna hittas, är beläget på Tjörn, i Kyrkesund på berget Sumphuvet, och ägs av en av de rikaste och mest berömda förlagsfamiljerna, Gertzon. Lilly Gertzons make, Johan, som ska delta i regattan Tjörn Runt, dyker aldrig upp till start. Har han försvunnit frivilligt?

Spaningschef Greger Thulin är tveksam till att debutboken av Lilly Gertzon: Jag gömde mitt barn, ska kunna ge dem ledtrådar. Det påstås visserligen att boken är en sann berättelse, tagen direkt ur verkligheten, men kan man tro på det? Kriminalkommissarie Katarina Linde är av en helt annan åsikt och tar en tripp till Lysekil, där hon söker efter en kvinna och hennes son. Är dessa personer inblandade? Mannen i boken dömdes till sju års fängelse för incest, var han oskyldigt dömd? I Lysekil får Katarina veta att familjen i boken finns på riktigt, men var finns de nu?

I ett hus i Lysekil befinner sig en ung man. Han går upp på vinden i ett ärende, men istället hittar han en mystisk låda fylld med brev. Breven visar sig vara en konversation mellan hans mamma och en för honom okänd kvinna.

För varje brev som han läser stiger oron, men till slut bestämmer han sig för att ta reda på sanningen.

www.anomar-forlag.se