9789197795159

Glenn Forrestgate

NÄR MARDRÖMMEN BLEV SANN

en mans berättelse om ...

Glenn Forrestgate

När mardrÜmmen blev sann

Titel: När mardrömmen blev sann Författare: Glenn Forrestgate Redaktör: Ramona Fransson Förord: Glenn Forrestgate Copyright: anomaR Förlag, Hakenäset Omslag och sättning: Mia Raunegger, design 4u2 Tryck och bindning: Scandbook, Falun 2010 ISBN: 978-91-977951-5-9

Den här boken är tillägnad alla som i tysthet lider i dåliga förhållanden och inte vågar lämna den andra parten. Stanna inte kvar i ett förhållande om det gör ont, gör dig ledsen eller om du är rädd. Det finns en ny värld utanför dörren och du förtjänar den.

Jag vill tacka min fru, mina barn och mina närmaste vänner (kompisar) ni vet vilka ni är. Utan er skulle den här boken aldrig ha kunnat skrivas och jag hade inte levt nu.

Tack till alla förlag som tackade nej till min historia.

Det gjorde mig än mer besluten att få ut den och gjorde att jag hittade till anomaR Förlag.

För intervjuer, föredrag m.m. www.anomar-forlag.se Du är välkommen att besöka min blogg http://mardrommensomblevsann.blogspot.com/

Förord

Det här är min historia om hur kvinnan jag älskade och levde med i tio år långsamt förändrades, blev psykotisk och schizofren. Hur kunde det hända?

Ena stunden var jag en framgångsrik A & R och skivbolagsdirektör, i nästa stund ekonomiskt ruinerad och dömd till rättspsykiatrisk vård.

Jag ska ta med dig på en resa av förtvivlan och berätta hur jag sakta bröts ner på alla plan. Under flera år har fokus legat på mäns våld mot kvinnor, men att det finns män som misshandlas av kvinnor existerar inte och jag kan garantera att jag inte är ensam. Vi som drabbas är näst intill rättslösa och domstolarna tar oss inte på allvar. Det finns ingen erfarenhet inom polisen och sjukvården för att hjälpa oss. Till slut blev det ohållbart för mig och jag kände mig tvingad att hitta på en motsatt historia för att komma undan den psyksiska och fysiska terrorn. Ingen såg eller ville se signalerna

och ställde frågan varför jag, trots att det inte fanns några bevis, ville dömas för ett brott jag inte hade begått.

Jag gick från ett bekymmerslöst liv till ett liv av hopplöshet och självmordstankar. Mitt liv blev en ständig kamp för att undgå göra fel, allt för att inte reta upp min sambo. Jag förlorade min karriär och alla mina vänner. Jag kunde inte umgås med min familj och till slut förlorade jag min son. Detta är också en resa genom den svenska psykvården, domstolar och rättspsykiatri, men också en berättelse om hur mörkt det än är och hur mycket du än går igenom finns det hopp.

Glenn Forrestgate Stockholm 2009

Prolog

Jag står och stirrar på tågen som passerar på andra sidan vattnet vid Karlbergsstation. Det är natt och klockan är 01.30. Den kända Tulo-reklamens neonljus är det enda som reflekterar min skugga.

Bara femtio meter bort ligger Industrigatan 6 och där bor jag. Nu står jag här och det är vinter och svinkallt. Jag har stått här förut men ska jag våga den här gången? Våga vadå kanske du undrar.

Hoppa från S:t Eriksbron ner till Kungsholms Strand! Från där jag står är det tio meter ner till gatan och när jag ligger där livlös, först då kanske hon inser hur mycket jag älskar henne.

I vanliga fall brukade jag älska att promenera längs Kungsholms Strand. Det är egentligen fantastiskt att ha vatten så nära mitt i stan. Längs kanalen finns små båtbryggor och mitt emot ligger Karlbergs Slott men nu när vi hade flyttat hit avskydde jag varje del av området.

7

Innan jag kom fram till det drastiska beslutet att vilja ta mitt liv hade Melinda och jag haft en vanlig dag, som på kvällskvisten brukade avslutas i soffan framför teven. Melinda hade varit på ett relativt bra humör när hon som vanligt ville att vi skulle ta minst en timmas nattpromenad förbi Pampas marina och hela vägen till Ulvsundabron. Och som vanligt gick jag med på att promenera tillsammans med henne. Första halvan av promenaden gick lugnt och fint. Plötsligt utan synlig orsak får Melinda ett raseriutbrott och börjar gallskrika. Dessa utbrott kom utan förvarning och jag var aldrig beredd. Tänk dig att du promenerar stillsamt i mörkrets tystnad och det enda ljud som hörs i snön är knarret från dina skor.

Då när allt verkar så bra skriker kvinnan vid din sida hysteriskt, som om någon håller på att ta livet av henne.

– Dom dödar mig, fattaru!

Melinda står och stirrar på mig med vild blick.

– Vilka dom, frågar jag lågmält.

– Sossarna, staten, nazisterna och Göran Persson gör experiment på mig, svarar Melinda hätskt.

– Snälla Melinda sluta, ber jag.

– Du är med dom, säger Melinda och tar några steg bakåt.

Först sparkar hon mig hårt på smalbenet och ytterligare en gång på låret. Överraskad av sparkarna, trots att jag borde ha vant mig, skriker jag ut en svordom och springer haltande därifrån. Stapplande närmade jag mig vårt hus men fortsätter förbi och haltar uppför trapporna till bron.

Nu står jag här på S:t Eriksbron, lutar mig tungt mot räcket och stirrar ner på det kalla svarta vattnet. I den här stunden har jag bara mörka minnen och kan inte se någon annan utväg än att hoppa. Har jag tur så dör jag, minns jag att jag tänkte. I värsta fall blir jag för8

lamad men vad som helst är bättre än det här livet. Förresten sa jag liv? Nej jag ångrar mig, det jag hade kunde man inte kalla ett liv.

Det var en mardröm och jag befann mig mitt i den oavsett om jag sov eller var vaken. Om jag hade blivit attackerad av en man hade jag inte tvekat att slå tillbaka. Men nu när jag blir misshandlad av min flickvän, gör jag inte det minsta motstånd eftersom hon är kvinna. Kvinnan jag älskar är sjuk, psykiskt sjuk utan någon som helst insikt om sin sjukdom. Det är jag som tar emot slagen, sparkarna, utbrotten och gråtattackerna. Det är jag som städar upp efter att Melinda skadat inte bara mig utan också sig själv.

Dessa tankar snurrar runt i mitt huvud när jag lyfter upp benet och förbereder mig för att klättra över staketet. Jag stirrar rakt ut i mörkret och tänker nu hoppar jag! Plötsligt hör jag steg som närmar sig och trots min kaotiska situation drar jag mig tillbaka från broräcket och haltar nerför trapporna.

I desperation slår jag min knutna hand i stenväggen och spräcker min knoge som jag i förtvivlan gjort flera gånger förut. En våldsam smärta sprider sig i handen, eftersom den inte har läkt efter senaste gången jag slog den i väggen. Jag lutar mig mot väggen och tänker tillbaka på hur många gånger jag har tänkt att jag ska hoppa från den där bron eller hur många gånger jag har varit på väg att cykla rakt framför en lastbil. Mitt liv är ett fullständigt kaos! Varje dag är en lönlös kamp att inte göra Melinda arg, då blir det ett helvete igen.

9

Jag var tjugosex, populärare än någonsin som DJ och musikproducent. Vid ett tillfälle 1986 åkte jag ner till Spanien 19 år gammal och hoppades på att få DJ jobb. Det lyckades och gick så bra i Spanien att jag stannade i flera år. Först 1990 kom jag tillbaka hem till Sverige efter flera år utomlands. Succén fortsatte i Sverige och året därpå fick jag och två av mina vänner en stor klubbhit i Europa.

Vi reste till Amsterdam och uppträdde på den stora musikmässan Amsterdam Dance Event. Vi betraktades som kontroversiella eftersom vi hade en stor hit som hette ”Take An E” (Ta en ecstasy) och när utländska journalister ställde frågor till våra svenska branschkollegor om varifrån vi kom, ville de inte berätta att vi var svenskar. Att vara DJ för mig betydde att få betalt för att göra det man älskar, ha tjejer som flockades runt en och fria drinkar under arbetstid sju dagar i veckan. Efter att jag hade jobbat som DJ i fyra år och aldrig kom i säng före klockan sju på morgonen blev dröm10

men vardag och till slut tröttnade jag på det livet. Trots att jag lämnat jobbet som DJ kommer känslan av att stå i centrum, mixa in nästa låt och få tvåtusenfemhundra personer att skrika i extas, för alltid att bevaras i mitt minne som en fantastisk upplevelse.

Innan jag träffade Melinda hade jag en kort relation med en tjej som heter Lena. Vi träffades 1990 och på den tiden arbetade jag som DJ på Lorry i Sundbyberg. Lorry var det enda stället i hela Stockholm som hade en åldergräns från 18 år och vi var först av alla med att spela Hip Hop. På radiostationen MRS 91,1Mhz pumpade vi ut Hip Hopen till Stockholm. Genom en kompis kom jag in på Lorry och han hade en äkta kultskivaffär, Record Hunter som låg i korsningen Vasagatan och Kungsgatan. De sålde rariteter och vinyl som annars var omöjliga att få tag i. Gammal fet funk som Tony Wilson – New York City Life, ORS-Boogie to Boogie, Zapp, Trinity-High Feelings. Min inskolning till Hip Hop började 1983 och efter några år när Hip Hopen började växa kände jag igen alla samplingar från de gamla Funk och Soul låtarna.

Varje fredag och lördag hade vi över tusen personer i Sundbyberg och spelade fet Hip Hop, medan innerstan var helt ute och spelade svenska lallarlåtar och dåtidens hits. Det är ingen överdrift att säga att vi var pionjärer och nästan hade kultstatus som DJ´s.

Så när Lena började ragga på mig var det inte precis en chock. På skivtallriken hade jag satt på kvällens sista låt och som alltid var det en lugn låt. Plötsligt kom en kort tjej som såg bra ut fram till DJ båset och ville dansa med mig. Hennes kortklippta blonda hår ramade in ett ansikte med ljusblåa ögon och jag tackade naturligtvis ja till dansen. Under dansen kom hon närmare och närmare och plötsligt började vi kramas och jag kände att hon ville ha mer.

11

...hur han från att ha varit en stark, positiv, social och

kaxig kille, sakta men säkert bryts ner. När Glenn, en vanlig kille i tjugoårsåldern och Bajengrabb träffade Melinda blev han förälskad och hade precis börjat nå framgångar som skivbolagsdirektör. Glenns skivbolagsgrupp Antiloop och han själv, som exekutiv producent, fick en Grammis för sin musik, men i stället för att fortsätta sin resa mot toppen fick han uppleva en mardröm som blev sann...

”Jag står och stirrar på tågen som passerar på andra sidan vattnet vid Karlbergsstation. Det är natt och klockan är 01.30. Den kända Tulo-reklamens neonljus är det enda som reflekterar min skugga. Bara femtio meter bort ligger Industrigatan 6 och där bor jag. Nu står jag här, det är vinter och svinkallt. Jag har stått här förut, men ska jag våga den här gången? Våga vadå kanske du undrar. Hoppa från S:t Eriksbron ner till Kungsholms strand! Från där jag står är det tio meter ner till gatan och när jag ligger där livlös, först då kanske hon fattar hur mycket jag älskar henne”.

Vi är vana vid att läsa om män som misshandlar kvinnor.

Det här är berättelsen om hur en kvinna fysiskt och psykiskt misshandlade och bröt ner Glenns självförtroende och hur han tog sig den långa vägen tillbaka. Än idag lever Glenn med skyddad identitet och Melinda har även haft besöksförbud.

Vid flera tillfällen bröt hon mot besöksförbudet, Glenn ringde polisen och begärde hjälp. Svaret från polisen: Du är väl karl! I Sveriges rikes lag hittar vi ordet kvinnofrid, men var hittar vi ordet mansfrid?

ISBN 9 7 8 - 9 1 - 9 7 7 9 5 1 - 5 - 9

www.anomar-forlag.se