9789197793544

j]Û]p]j 9eYf\Y C]j^kl]\l

Texten i denna utgåva av Amanda Kerfstedts Reflexer har hämtats ur utgåvan på Hugo Gebers förlag 1901. Reflexer har även getts ut i Iduns romanbibliotek 1901.

Rosenlarv har moderniserat stavning, verbformer och kommatering.

© Rosenlarv förlag 2010 Omslag och inlaga: Anna Davison Tryckeri: Bulls Graphics AB, Halmstad 2010 ISBN 978-91-977935-4-4 www.rosenlarv.se

j]Ă›]p]jj]p]Ă›] AmandaKerfstedt

Introduktion av Tiina Rosenberg Efterord av Maria Andersson

Läkarens mottagningsrum stod tomt. Den siste patienten var inne, han, som tåligt väntat och med en skakning på huvudet avböjt varje erbjudande att inträda, då hans tur kom, han, som väckt damernas nyfikenhet genom sitt distingerade utseende, och herrarnas motvilja genom sitt reserverade och strama sätt.

Ty det kan finnas något retsamt i sättet till och med bara om en person sitter på en stol i en läkares väntrum. Föremålet för de besökandes undrande blickar var dock alldeles omedveten om det intresse han väckte. Hans stela hållning, hans skarpa genomträngande blick, det sätt, varpå han då och då pressade läpparna tillhopa, gällde alls icke människorna omkring honom, vilka under denna pinsamt långa timme knappast existerade i hans medvetande; alla dessa tecken på stark spänning gällde helt och hållet honom själv.

Ty han kämpade häftigt i sitt inre. Under hans kalla yttre dolde sig dystra kval; två gånger hade han rest sig för att gå sin väg, och det fordrades en stor kraftansträngning av hans, i de flesta fall starka vilja, för att förmå honom att åter sätta sig. Inom honom kämpade ett dagtingande, en tvekan, ett ”antingen eller”, ett ”ska

º 17 º

º 18 º

jag” eller ”ska jag icke”, som plågat och pinat honom nu i månader, eftersom han visste att på hans beslut kunde hans framtid, hans livs lycka bero. Skulle han ha det modet att uttala till denne man, som han icke kände, en bikt, ett meddelande, som ingen på jorden hittills mottagit av honom?

Men så småningom hade den ene efter den andre av de besökande avlägsnat sig. Så djupt var han försjunken i sitt grubbel, att han icke märkt, när den siste gått genom rummet, och det var först när stämman ljöd från den halvöppnade dörren till det inre rummet: ”Var god och stig in”, som han kom till insikt om att nu var stunden verkligen kommen.

Besöket varade länge, men slutligen öppnades dörren, och han kom ut. Han följdes av läkaren, en äldre man, liten med hög, kal hjässa, milda, nästan barnsliga drag kring mun och haka, men i de ljusa, färglösa ögonen en blick som stundom kunde, genomträngande glasögonen, hastigt, stickande som en pil, genomborra patienten som det tycktes både till kropp och själ. Hans ögonlock lyftes sällan, han gjorde de frågor, som hörde till diagnosen med nedslagna ögon, sakta, trummande med fingrarna på bordet (vilket av klena människokännare betecknades som likgiltighet) men ett, tu, tre vid en viss punkt var blicken där, och den besökande kände sig med ens genomskådad, blottad inför detta milda ansikte icke blott till sina krämpor

utan till hela sin personlighet. Denne läkare hade valt att stanna i en mindre stad, därför att han avskydde all slags flärd och huvudstäder först och främst, och emedan han älskade sina böcker och en måttlig men grundligt skött praktik. Oaktat han var så liten och klent byggd, var det något i hans väsen, som gav intryck av makt, och den reslige unge mannen framför honom föreföll svag i jämförelse med honom. Så starkt präglades han av viljans och andens överlägsenhet. ”Jag tackar er, doktor Esben”, sade den unge, i det han förde handen till bröstfickan. ”Jag – samtalet har varit så helt och hållet uppslukande all min själskraft, att jag totalt glömt – förlåt –.” ”Håll”, sade läkaren småleende. ”Jag har ju icke skrivit något recept.” ”Jag vet nog, att ett sådant samtal som vårt aldrig kan ersättas. Jag tackar er för varje ord ni sagt mig, men allra mest tackar jag er för att detta är det första småleendet jag ser på era läppar”, sade den unge mannen och drog fram sin plånbok. ”Jag småler aldrig åt något mänskligt lidande, därtill har jag sett för mycket. Nej, herr häradshövding – allvarsamt – jag vill inte ha några pengar. Jag kan försäkra, att jag behöver inte vara en sådan gammal idealist som jag är för att veta att det finns psykiska företeelser som alls icke har något att göra med kött och blod, som

º 19 º

º 20 º

ensamt har att göra med själen, och för sådana förskriver jag icke piller eller tar betalt för ett råd.” ”Ni har varit mycket god mot mig”, sade den unge mannen med vek röst, ”och jag vill icke såra er med att insistera. Detta besök har i alla fall gett mig någon tröst. Lyckan att en gång i livet få tala ut, om icke mera.

Ett sådant tillfälle återkommer aldrig.” ”Och varför icke?” ”Hela min natur uppreser sig däremot. Jag är, trots allt, stolt, herr doktor. Och det finns säkert ingen enda mer i detta land, som skulle behandla mig som ni har gjort.”

Läkaren stod några ögonblick tyst med nedslagna ögon och ett uttryck av så intensivt tankearbete, att det försatte alla hans drag i spänning.

Den unge mannen fortsatte med en stämma, som alltmer började skälva av sinnesrörelse: ”Jag kan icke nog tacka er, för att ni tålmodigt hört på mig. Denna halvtimme har varit för mig den största lisa, jag någonsin känt. Vad det kostade mig att tala med er, kan ni aldrig ana.” Han skakades av en rysning.

Då slog läkaren med ens upp ögonen, och den genomborrande blicken träffade blixtsnabbt den unge så plötsligt och skarpt, att han nästan hajade till. ”Hör noga på vad jag nu säger er”, sade läkaren, ”ty vi träffas nog icke mer. Jag vet att ni icke återkommer till mig. Ni har en slöja för er själs öga, som förblindar

er. Laga att ni får se med en annans ögon, med dens, som det närmast gäller. Kom ihåg – icke genom öronen utan genom synen. Ingen berättelse – men en bild – verkligheten. Har ni det moraliska modet, då ska det kanske reda sig för er.” ”Men det moraliska modet ska jag aldrig få”, sade den unge, i det han åter skakades av en rysning, ”hu – nej –, ty betänk ändå, doktor, att, om jag kunde göra en vinst – vilket vore så ytterst osäkert, ty jag förstår er sinnrika tankegång, jag skulle själv gripas av fasa genom att se en annans fasa, så kommer den helt visst att köpas med livslång förlust, ty den fasan skulle kanske aldrig kunna övervinnas. Ty det kan väl aldrig vara er mening, att jag – på förhand –?” ”Nej – nej”, sade läkaren, – ”efteråt” –. ”Och då vore det en grymhet – då gavs det inte längre något val.” ”Allt beror på, hur pass ni kan lita på kärleken.” ”En människa är bara en människa”, sade han med ett leende, vars dysterhet var nästan hemsk, ”och en kvinna är en kvinna. Jag tror nästan att jag hellre skulle se, att jag icke lita på den härvidlag.” Med samma bittra leende. ”Det tror jag, att jag håller med er om, åtminstone i första stadiet. Jag kan emellertid icke ge er något annat råd. Samla allt ert mod, jag kan ej säga mer. Det finns psykiska företeelser, som endast låga själar betrakta vul-

º 21 º

gärt. De hör till Satans djupheter, han, som förstår att begagna även det bästa till vårt fördärv. Men jag tror på en försyn. Gör ni detsamma. Farväl, min herre.”

Han räckte den unge mannen allvarsam sin hand, och de skildes åt.

Rosenlarv är ett feministiskt förlag som penetrerar kanon och upptäcker storheter du inte trodde fanns.

Fler böcker från Rosenlarv förlag: Alfhild Agrell Räddad Stina Aronson Feberboken Syskonbädd Tolv hav Athena Farrokhzad och Linn Hansén (red) Omslag Emilie Flygare-Carlén Ett år Anne Charlotte Leffler Familjelycka Kvinnlighet och erotik Skådespelerskan Åsa Sarachu (red) Är de här för att stanna nu?

Frida Stéenhoff Blott ett annat namn för ljus Den smala vägen

www.rosenlarv.se