9789197753975

Slöjden börjar i skogen

Slöjden börjar i skogen för slöjdare som vill arbeta i färskt, otorkat trä. För att få det bästa materialet måste man kunna läsa trädet, förstå hur det har vuxit och vad man kan använda de olika delarna till. Vi tar dig med på vandringar i skogen tillsammans med skickliga slöjdare med unika kunskaper som har förädlats i generationer och genom egna erfarenheter.

Färskt trä gör slöjd med handverktyg enkelt och roligt. Låt dig inspireras av de vackra föremålen i boken – och slöjda själv!

Slöjden börjar i skogen KONSTEN ATT LÄSA ETT TRÄD

KALLE FORSS, MIA LINDGREN, JOHAN KNUTSSON, BENGT BERG, KNUT ØSTGÅRD HEMSLÖJDENS FÖRLAG

KONSTEN ATT LÄSA ETT TRÄD

LARS PETERSSON ( RED. )

LARS PETERSSON ( RE D . ) · HEMSLÖJDENS FÖRLAG

Slöjden börjar i skogen KONSTEN ATT LÄSA ETT TRÄD LARS PETERSSON ( RED. ) KALLE FORSS, MIA LINDG REN, JOHAN KNUTSSON, BENG T BERG , KNUT ØSTG ÅRD

HEMSLÖJDENS FÖRLAG

Omslaget: Krokvuxen fjällbjörkskog på Reinfjellet i Nordnorge. Ölhönor slöjdade av Kalle Forss i krokvuxen björk. Målade med linoljefärg, belagda med bladguld.

Pärmens insida fram: Skedar och slevar i krokvuxen björk, ytbehandlade med linolja.

Slöjdade av Lars Petersson, utom den största av Niklas Karlsson.

Pärmens insida bak: Krokvuxen fjällbjörkskog på Reinfjellet i Nordnorge.

Bokens rygg: Sleven ”Superbowl” täljd av surolle, Jögge Sundqvist. Även sidan 80.

Baksidan: Fåglar i björk av Lars Petersson. Målade med äggoljetempera och näbbar med bladguld. Krympburk i björk av Lars Petersson, fyren Svartören. Även sidan 97.

Sidan 1: Fjällbjörkskog på Reinfjellet i Nordnorge.

Sidan 2–3: Träskedar skurna ur krokvuxet virke av Knut Østgård, Tore Qvarfordt och Lars Petersson.

Utgiven av Hemslöjdens förlag Svenska Hemslöjdsföreningarnas Riksförbund (SHR) www.hemslojdensforlag.se Boken har tryckts med bidrag från Sparbanksstiftelsen Första, Barbro Osher Pro Suecia Foundation och Kungliga Patriotiska Sällskapet Huvudredaktör: Lars Petersson Författare: Lars Petersson, Kalle Forss, Mia Lindgren, Johan Knutsson, Bengt Berg Redaktionskommitté: Lars Petersson, Kalle Forss, Mia Lindgren och Knut Østgård Omslagsbild: Knut Østgård (överst), Thomas Harrysson (nederst) Fotografer: Thomas Harrysson (slöjdade föremål), övriga fotografer, se bildlista Tecknare: Kalle Forss Förlagsredaktör: Sophia Lundquist, Annalfabet Formgivare: Johan Laserna Förlagsfaktor: Jan Pilerö, BokåTryck Typsnitt: Scala Sans Papper: 150 g Perigold Tryckeri: Eurographic, Italien, genom Italgraf Media 2011 ISBN 978-91-977539-7-5 © Hemslöjdens förlag och författarna 2011 Boken är skyddad av lagen om upphovsrätt.

l Företal

8

Förord

9

Fattigmans päls

Slöjden börjar i skogen Följ med ut i skogen!

Av skog är du kommen

Krokvuxna träd Krokigt och svängt Naturkrafter formar slöjdvirket Grenar och klykor Knölar och vrilar Rotben Vår själ stäms i skogens tonskala

Rakvuxna träd

12

15 16 24

27 28 31 32 34 38 40

43

Barrträd Tall Gran Tillväxt och virkets egenskaper hos barrträd

43 43 45 46

Lövträd

48

Fett fönstervirke

Ämnesförberedda träd Katning Svallved

50

53 53 57

Syrafällning Böja och forma Stamkvistning

57 58 58

Fälla träd

59

Klyva och såga

61

Klyvning Radiell klyvning Tangentiell klyvning

61 64 64

Sågning

66

Torka trä Torka sågat virke Lagra och torka rotben Offer till trägudars land

Slöjda i trä

71 75 75 76

79

Krokvuxna slöjdämnen Skedar och slevar Konsoler och andra vinklade former

79 79 80

Rakvuxna slöjdämnen Tråg och skålar Spånkorgar av träspån Svepaskar: askar och burkar av träspån Laggkärl: slöjd i torrt virke Möbler: slöjd i torrt virke

83 83 86 86 88 90

Slöjd i vått och torrt Pallar Krympburkar Pinnlister

91 91 95 99

Se tebaka

Färg och form ur skogens materialbod Naturens former Landsbygdens slöjdare och stadens hantverkare Naturens mönster och färgkontraster Naturens fibrer

100

103 103 104 107 109

Ett synsätt, ett arbetssätt och ett helhetstänkande Materiellt och immateriellt kulturarv Den franske indianen

Hållbar slöjd Den ekologiska aspekten Den ekonomiska aspekten Den sociala aspekten Bidra till hållbarhet Vildhjärta

Fem röster om skog, trä och slöjd ”Med tanken, handen och verktygen skapas slöjden” ”Form följer fibrer” ”Jag vill ha friska träd i en frisk skog” ”Ju ojämnare mark, desto mer krokigt” ”Rätt dimension och bra virke, det är halva jobbet”

109 110 112

115 115 116 119 119 120

123 123 126 129 131 134

Sara, tre år

136

Lagar och regler

139

Ordlista

141

Vanliga träd och buskar inom slöjden

145

Läs mer

151

Bildlista

155

Författare

156

Tack

158

14

Slöjden börjar i skogen LARS PETERSSON

På myrar kan träd växa i oväntade former. Tall på en Bergslagsmyr i februari

Trä är kanske det mest användbara materialet i vår närhet. Skogen har i alla tider varit en resurs där material finns som människan utnyttjat för att överleva och utvecklas. Träd fälls och virket används till byggmaterial, ­inredning, möbler, bruksföremål och till ved. Lövträd kan hamlas och ge foder till husdjuren. Ibland är det raka stammar som är det bästa materialet, men lika ofta kan krokiga träd och träd med ovanliga växtsätt och former vara användbara. Även bark, näver och rötter används inom slöjden.

Skickliga slöjdare har förmågan att kunna ”läsa ett träd”. De kan redan i skogen avgöra om det är värt att fälla ett träd för ett visst ändamål. Det är kunskaper som utvecklats och överförts mellan generationer av männi­ skor. Genom att studera detaljer på trädets stam och grenverk, växtsättet och var trädet växer kan man bedöma vedens egenskaper. Ett gott slöjdmaterial som behandlas varsamt och med kunskap och bearbetas av bra verktyg i skickliga händer har förutsättning att bli funktionella och vackra slöjdföremål. Kunskaper som gör det möjligt att välja ett gott slöjdmaterial på plats i skogen finns ännu hos en del personer. De representerar en tradition som är angelägen att föra vidare. Dessa kunskaper har förädlats genom generationer och slöjdarens egna erfarenheter. Ju fler som kan avgöra vilka träd som är användbara och hur materialet tas tillvara på bästa sätt, desto större blir slöjdens gemensamma kunskapsbygge. Kunskaper som vilar på slöjdarens förmåga att känna skogen, materialet och sina egna färdigheter.

Slöjden har sitt ursprung i ett sammanhang då föremål tillverkades för att tillfredsställa grundläggande behov. Det slöjdade föremålets praktiska funktion har alltid varit central. Råmaterial till slöjd har hämtats och hämtas från närområdet. Uppfinningsrikedomen när det gäller att ta tillvara lokala material är stor. Olika arter av träd har olika utbredning från norr till söder. Ek, bok, alm och ask växer i södra Sverige. De har egenskaper som styrka, hårdhet och rötbeständighet som är bäst utvecklade i ekens kärnved. En tätvuxen rönn i norr har liknande egenskaper och kan användas till föremål som utsätts för mekanisk nötning. I de fall då rötbeständighet är en egenskap som krävs, är den norrländska tallens (furans) kärnved ett bra val.

15

Du ska ta ämnet när du ser det, så har du det när du behöver det.

Slöjd kan vara lokalt producerad, med en resurssnål metod och av återvinningsbara och nedbrytbara material. Formgivningen och uttrycket kan vara tidlösa, vilket gör slöjden långlivad både funktionsmässigt och visuellt. Trä återbildas relativt snabbt i jämförelse med t.ex. olja (mineralolja) som är grundmaterialet till plast. En levande slöjdverksamhet gör begrepp som hållbar utveckling och biologisk mångfald tydliga. ”Du ska ta ämnet när du ser det, så har du det när du behöver det” är ett gammalt talesätt bland traditions- och kunskapsbärare inom slöjden.

Uttrycket beskriver att man förr var uppmärksam på enskilda träd och deras inneboende egenskaper. Behovet av många olika föremål på en gård eller i hushållet var stort och man hade kunskap om vilka träslag som var lämpliga till det ena och det andra. Talesättet vittnar om en framförhållning för kommande behov och vetskapen om att det antagligen skulle bli svårt att hitta tillbaka till platsen vid ett senare tillfälle för att hämta ämnet.

Dessutom besparade man sig en extra färd tillbaka till växtplatsen för ett särskilt slöjdämne.

Följ med ut i skogen!

Hela skogen är full av träd. Under en vandring i en varierad skog finns det goda förutsättningar för att hitta träd som kan ge ämnen och slöjdvirke av god kvalitet. Ibland innehåller skogen många olika arter träd, ibland består den av några få arter. För en slöjdare är ett skogsområde med stor mångfald av olika trädarter att föredra, men mindre ytor där det växer endast några enstaka trädarter kan också vara intressanta. Det beror mycket på vad målet med vandringen är. Vanligast är nog att den slöjdare som ger sig ut för att leta material till slöjd har en relativt klar bild av vilken typ av träd som söks. En korgmakare som ska göra spånkorgar i furu vill ha raka, kvistrena tallar som har vuxit långsamt. De träden växer på mager, relativt torr mark, gärna i högre lägen. Dock undviker den erfarne korgmakaren de allra högsta platserna eftersom träden då troligen varit utsatta för kraftiga vindar och har kompenserat en ensidig vindbelastning med att bilda tryckved. Detsamma gäller träd som vuxit i sluttningar. En tall med tryckved går förvisso att klyva, men tunna korgspån av tryckved är inte elastiska och de bryts lätt av. På plan mark är förutsättningarna störst att finna raka träd som kan ge rakvuxet, rätkluvet och kvistrent virke.

16

Gles naturskog med träd i skiftande åldrar. Döda träd får stå kvar och bli boplats och mat för insekter, fåglar och andra djur.

På lägre nivåer i terrängen är det ofta fuktigare och marken är mer närings­rik. Här blir antalet arter av lövträd fler och vanligare. Träden växer snabbare när tillgången på vatten, näringsämnen och ljus ökar. Det blir större avstånd mellan årsringarna i trädens stammar. Så länge skogen är något­sånär tät strävar de unga träden så snabbt som möjligt upp mot ljuset och blir då raka och ganska kvistrena. Är skogen riktigt tät får de unga träden det svårt att etablera sig. De växer långsamt i halvdunklet under de stora trädens kronor och får konkurrera om näringen i marken.

Det ger träd som har tätt mellan årsringarna.

De bästa träden för slöjdändamål växer i en skog som består av olika arter träd av olika ålder. Så länge skogen inte har gallrats, sker tillväxten jämnt och veden i träden blir homogen och lätt att slöjda i. Efter en gallring förändras tillgången på näring och ljus. De träd som blir kvar kan ta upp mer näring, och mer ljus gör att de kan öka sin gröna massa. Detta gör att de växer snabbare. Ett tvärsnitt av en trädstam från en skog som gallrats visar att trädet har olika avstånd mellan årsringarna. Virke från ett sådant träd torkar ojämnt och en planka kan slå sig oväntat mycket. Andra faktorer som påverkar tillväxttakten hos träd är temperatur under vår och sommar, nederbörd och hur långa vintrarna har varit. Genom att läsa av 17

18

Krokvuxen björk, lämplig till en slev. En kvist växer ut från krokens undersida. Den gör att endast den inre delen är användbar.

Träslevar av Lars Petersson.

Träslag uppifrån: körsbär, björk, björk och rönn.

stubbarna efter en trädfällning i ett område går det att avgöra om de träd som är kvar har haft en jämn tillväxttakt eller om förhållandena har förändrats under senare tid. Stubbar och deras utseende kan vara en vägledning för att lista ut när senaste gallringen eller avverkningen skett. Stubbar som är överväxta av mossa och börjar ruttna berättar att skogen har fått stå orörd under många år. Många små stubbar med tydliga sågsnitt betyder att en gallring har skett nyligen. Ibland ligger de bortgallrade träden kvar och på dem går det att utläsa hur länge sedan gallringen gjordes. Oftast är det lövträd som gallras bort och om löven sitter kvar på de fällda träden har gallringen troligen skett det senaste året. Små björkar som sågats ned i gallringssyfte kan skicka ut nya skott från sidan av stubben. De tunna skotten vänder sig snart uppåt och då bildas en kraftig böj på det växande skottet. Om den gallrade ytan får stå kvar tillräckligt länge, brukar det finnas gott om fina ämnen till skedar och slevar i en sådan ungskog. En sked­ slöjdare som vill göra många skedar och slevar ur krokvuxet virke väljer gärna att söka material i bestånd som består av yngre träd. Ett annat ställe att leta bra sked- och slevämnen är på marker som har dikats ut för att ge odlingsmöjligheter. Efter ett tiotal år brukar de björkar som växer ut ur dikes­kanten vara lämpliga att ta till skedar. Slevar kräver lite grövre träd.

Strandkanter vid bäckar och andra branta platser kan också vara värda ett besök när siktet är inställt på krokiga träd.

19

De mest osannolika krokar och former på träd som det går att tänka sig finns i de mest utsatta och extrema miljöerna. En fjällvandring eller skidtur på myrar kan tillfredställa den mest kräsne slöjdaren. Fjällbjörkskogen och myrmarker är kanske svårtillgängliga, men där kan de mest oväntade former och växtsätt förekomma. Platser där det blåser mycket, som karga kuststräckor, och öar och skär ute i skärgårdar, brukar vara fyllda av träd med krokiga stammar och grenverk.

Träd som växer glest på näringsrik mark får, i motsats till dem som växer där det är mörkare och magrare, många grenar som snabbt blir kraftiga. En grenklyka från ett sådant träd kan utnyttjas till att tillverka en väggkrok. Kraftledningsgator kan vara ett bra ställe att söka ämnen till vägg­ krokar.

På sluttningar och i brantare partier av skogen kan det växa träd med egenskaper som är användbara inom slöjden. Träd som växer i lutning blir ofta mer eller mindre svängda i stammens nedre delar eftersom trädet strävar uppåt mot ljuset. Det ger former som kan utnyttjas till att göra smäckra och starka detaljer eller föremål. Det kan bli en svängd ryggbricka på en stol, böjda ben på en pall eller där en tunn och smidig form efter­ 20

Krokiga björkar i möjliga och omöjliga former. Fjällbjörkskog i Nordnorge.

Stolen Juliette med krokvuxna ben, av surolle, Jögge Sundqvist.

Väggkrokar av björk av Nicke Helldorff. Fåglarna är i lind.

Linoljefärg. Höjd ca 60 cm. Från vänster: nötväcka, kungsfiskare och större hackspett.

21

Slöjda i trä Mycket av det material som tas tillvara ur skogen går att börja bearbeta genast. Det är lättare att klyva, hugga och tälja i färskt trä än i torrt. Det går att göra de mest skilda föremål av trä som hämtats ur väl valda träd. Ett slöjdämne som valts med stor omsorg och kunskap och som bearbetats av tränade händer med bra verktyg brukar bli föremål med funktionella och estetiska kvaliteter. Här beskrivs några slöjdtekniker som har koppling till valet av material.

Krokvuxna slöjdämnen

( L ARS P ETERSSO N )

Krokvuxna träd är inte bara utmärkta att ta tillvara för att utnyttja formen och materialets egenskaper som styrka och smidighet. En ovanlig form kan också inspirera till det oväntade. Ett slöjdämne där formen följer trädets fiberriktning kan användas på många olika sätt.

Tavlett i björk och furu av Göran Posthuma efter en äldre jämtländsk förlaga. En tavlett är en vägghängd hylla där hyllplanen bärs upp och hålls samman av svarvade eller täljda pinnar. Hyllan har öppna gavlar.

SKEDA R OCH S LEVAR Ett bra sätt att lära sig att välja slöjdmaterial i skogen och sedan bekanta sig med trä som råvara för slöjd med handverktyg är att tälja en träsked eller en slev av ett krokvuxet träd. Arbetsgången innehåller flera moment som skapar förståelse för slöjd i färskt trä och fördelen med att följa trädets fiberriktning vid formningen av skeden eller sleven. Valet av träd ute i skogen blir betydelsefullt för hela processen. En fördel med att tälja skedar och slevar är att mindre träd lämpar sig bra. Det blir lätt att ta tillvara och transportera ämnet. Lika lätt är det att sätta igång att slöjda redan ute i skogen. Björk är det vanligaste träslaget i skedar och slevar, men även rönn och hägg går bra. Från bebodda trakter och trädgårdar kan körsbär, plommon, äpple och päron ha krokar som det kan bli bra skedar av. De bjuder lite mer motstånd eftersom de är relativt hårda.

Innan beslutet att fälla en björk till en sked eller slev fattas bör trädet och den intressanta kroken studeras närmare. Kontrollera så att det inte verkar finnas några rester från en torr kvist i böjen som ska användas. Det kan finnas kvistar både i krokens yttre delar och i innersvängen. Ofta finns de bra krokarna lågt ner på stammen, ibland rentav delvis dolda av mossa och undervegetation. Frilägg försiktigt den böjda delen av stammen genom att vika undan mossa och annan växlighet. Känn med handen utanpå

79

barken för att kontrollera att den är slät och jämn. Om trädet inte uppfyller kraven läggs mossan tillbaka. Trädet bör ha en jämn böj, vara kvistrent, slätt i barken och växa utan vridning runt sin egen axel. Efter­som det ofta handlar om klena träd till skedar och slevar brukar inte fällningen ställa till med några bekymmer och kan ske med en vanlig handsåg.

Björkar som är böjda utvecklar gärna dragved och tillväxten på översidan av kroken är större än på undersidan. Därför är märgen sällan i centrum genom hela böjen. Det är bra att känna till när ämnet sedan klyvs.

Innan klyvsnittet läggs kan det vara en fördel om barken på sidorna, där ämnet förväntas spricka, täljs bort för att det ska bli lätt att se hur klyvningen utvecklar sig. Mindre ämnen går bra att klyva med en träkil av torrt virke. Använd en träklubba eller baksidan av yxan att slå med. Till grövre ämnen kan det vara nödvändigt att placera yxan i ändytan och slå med en tyngre klubba eller med yxhammaren på en annan yxa. Börja försiktigt med några lätta slag och se efter så att sprickan verkar följa fiberriktningen. Är det en bra böj kan båda delarna användas till att tälja skedar av, men ofta får den ena delen kasseras på grund av att oväntade defekter, t.ex. kvistar, visar sig.

Den första bearbetningen kan ske direkt efter det att trädet har fällts och kluvits. En sked kan täljas nästintill färdig utan att man behöver torka den successivt under processen. Tänk bara på att lämna lite material till sluttäljning när skeden är torr, eftersom en liten vridning vanligtvis sker under torkningen. Om man behöver göra uppehåll under slöjdandet kan den halvfärdiga skeden förvaras kortare tid i en plastpåse för att materialet ska behållas färskt, men ganska snart börjar det mögla på ytan. Störst risk för sprickbildning på en sked är i bakkanten av skedens skål och i framkanten av skedbladet, där det är ändträ.

K ON SOL ER O CH A NDR A VI NKLA DE FOR MER Styr­kan i ett rotben kan utnyttjas för att göra stadiga konstruktioner i stort och smått. Inom slöjden är det vanligt att rotben används till konsoler för att bära upp hyllor och i olika möbelkonstruktioner. I museisamlingar finns många exempel på människans uppfinningsrikedom där rotben ingår i stolar, pallar, vävstolar och annan inredning. Rotben finns på alla trädarter, men man använ­der oftast rotben från gran och björk. Granen har ytliga rötter och ibland kan rötterna ligga över mark till stor del. Det gör att granens rotben är relativt lätta att ta tillvara. Även björkar med tydliga åsar på nedre delen av stammen kan ge bra rotben. Andra trädarter har rötter som växer djupare och det blir inte en så bra vinkel att utnyttja till exempelvis en konsol.

Granar och björkar som växer på plan mark har ofta bra rotben. På lutande mark bildar träden kraftiga rötter uppåt i sluttningen. Det kan ge bra ­rotben.

När man ska bedöma om ett träd har rotben av sådan kvalitet att de lämpar sig att ta tillvara, bör man se efter så att trädet inte är växtvridet i stammen. Rötterna bör ansluta lodrätt mot stammen. Om den ansväll-

80

Tydliga åsar av rotbenen på en björk. När åsarna inte är parallella med stammen är det ett tecken på att trädet är växtvridet.

Slev ”Superbowl” täljd av surolle, Jögge Sundqvist. Sleven är av krokvuxen björk. Dekoren är skuren med kniv och målad med linoljefärg.

Rotben av gran. Uttaget och grovbearbetat av Knut Østgård.

81

ning som markerar att roten övergår i stammen lutar åt det ena eller andra hållet kan det bli ett rotben som blir skevt.

En grovbearbetning av rotbenet görs med fördel redan ute i skogen.

Med en slarvyxa barkas rotbenet och en första bearbetning kan ske. På så sätt behöver inte material bäras hem i onödan till verkstaden.

Ett kraftigt rotben kan delas på längden och på så sätt bli material till ett par konsoler som har samma vinkel och dimension. I byggnader kan vi finna rotben till exempel vid takfoten för att hålla taktäckning av torv på plats. Det finns byggnader där kraftiga rotben bär upp bjälklag mellan våningsplan. Förutom att bära upp ett helt golv stabiliserar rotbenet byggnaden. Även trappor i hus och balkonger kan bäras av rotben. Inom båtbyggandet är rotben vanliga till spant, stävar och för att bära upp tofterna. Det är inte ovanligt att båtbyggaren väljer ut lämpliga rotben från träd redan i skogen genom att lägga mallar mot trädet för att avgöra om formen och vinkeln stämmer med det tänkta båtprojektet. I regalskeppet Wasa, som byggdes under början av 1600-talet, finns det rotben av ek som förbinder skrovets bordläggning med däcken.

Rakvuxna slöjdämnen Vägghängt skrin i björk av Knut Østgård. Skrinets sidor är sammanfogade i hörnen med sinkning. Beslagen är smidda av järn. Skrinet bärs upp av ett rotben.

Litet väggskåp i björk av Knut Østgård. Beslagen är smidda av järn. Skåpet bärs upp av ett rotben.

Tråg hugget i björk av Niklas Karlsson. Utgångsmaterialet har varit en kluven björkstock.

Urholkningen är från kärnsidan.

Rakvuxet trä lämpar sig till många olika typer av slöjd. Äldre föremål från självhushållets dagar vittnar om en rik flora av föremål som tillverkats av raka träd. Förr valde man gärna urborrade alstammar till vattenledningar som grävdes ner i marken. Alen ruttnar inte så lätt under vatten. Som ­exempel kan nämnas att regalskeppets Wasas länspump var tillverkad av al och den var i det närmaste intakt efter 333 år på botten i Stockholms inlopp.

TR ÅG OCH SKÅ LAR Rakvuxna träd lämpar sig för att slöjda tråg och skålar av. Träet kan användas både färskt och torkat. En asp kan bli grov och någotsånär kvistren om den växer tillsammans med andra träd. Stora tråg och skålar är lämpliga att göra av asp. Barken på stammen kan berätta en del om hur virket inne i trädet är. En slät, grönaktig bark brukar innehålla rakt, rätkluvet och lättbearbetat trä. Grov, skrovlig bark signale-

83

rar ett mer vresigt och flammigt trä framför allt i de nedre delarna av stammen. Aspvirke är lättbearbetat när det är färskt och blir hårt och lite stumt när det torkar. Virket är lätt när det torkat och stora tråg och skålar tillverkade i asp blir inte så tunga. Det räcker med att klyva en aspstock i mitten för att få ett ämne till tråg och skålar. Avgörande för slutresultatet är att komma igång med grovbearbetningen så fort som möjligt efter det att trädet fällts och kluvits. Det går att förvara färskt obearbetat virke kortare tider i plastsäckar eller i jordkällare, men det gäller att vara observant, för mögel och andra svampar kan angripa redan efter några dagar beroende på virkets fuktkvot och temperatur. Ju tunnare material det är i trågets eller skålens sidor desto enklare blir torkningen, men svårigheten är att bemäst­ ra det faktum att ändträytorna torkar mycket snabbare än de delar som har längsträ. Det gäller att torkningen sker långsamt och kontrollerat. En del slöjdare rekommenderar att lägga det halvfärdiga tråget eller skålen i tor­ra kutterspån. Då kan man lätt ta upp tråget med jämna mellanrum för att kontrollera att det inte spricker. Andra förordar att man bestryker ändträ­ ytorna med smält vax eller paraffin. En del kombinerar de två metoderna.

Fördelen med att stryka med vax och paraffin är att de omedelbart stelnar och täpper till porerna utan att tränga in i materialet. Det blir sedan enkelt att skära bort vid sluttäljningen.

Ett baktråg av asp kan användas under lång tid för att knåda och jäsa deg i. Om tråget eller skålen ska användas till att röra i med en slev, visp eller annat redskap är det bättre att välja björk eller något lite hårdare träslag. Då motstår skålen nötningen bättre. En annan egenhet som aspvirke 84

Förvaringskärl, slafat, i björk av Niklas Karlsson. Slafatet består av två trågliknande skålar som hålls ihop med en tapp och låsning av en lös sprint. Handtaget är av en grangren.

(T.h. överst) Sex skålar av Beth Moen. De har huggits och täljts i färskt trä med yxa, tjäckel, kniv och bildhuggarjärn. Skålen längst fram är i asp (41 × 38,5 cm). Skålen till vänster är i björk (54 × 49 cm).

I gruppen av skålar syns först aspskålen och sedan björkskålen, en i poppel (44 × 42,5 cm) och längst bak en skål i björk (61 × 56 cm). (Nederst) Skål (50 × 48 cm) svarvad i flammig björk av Åke Landström. Den oregelbundna fiberstrukturen i flammig ved ger oväntade former vid torkning.

har är att det kan ge besk smak åt livsmedel som förvaras i kärl av asp, särskilt när mjölk ingår. Vatten som blir stillastående i kärl eller rörledningar av asp blir beskt så det blir osmakligt för människor och djur. Asp är kanske det vanligaste träslaget för att tillverka tråg av, men även gran, al och björk är lämpliga. Även bok är bra till föremål som kommer i kontakt med livsmedel eftersom det är lukt- och smaklöst. Det är därför glasspinnar är tillverkade av bok.

S PÅN KORGAR AV TR ÄS PÅ N Rakvuxet och kvistrent virke är en förutsätt-

ning som material till spånkorgar. Efter att stocken delats i två halvklovar kan klyvningen fortsätta både radiellt och tangentiellt till klenare dimensioner. Spånkorgstillverkaren vill ha tätvuxna, raka tallar med jämnt grenverk.

Om ett träds krona är oregelbunden och har en sida med avsevärt grövre grenar kan det betyda att hela trädet är snedbelastat och att det har utvecklat mer eller mindre tryckved. Korgspån från ett sådant träd kan man inte fläta korgar av. Visserligen finns det säkert delar av ett träd som inte innehåller tryckved som är användbara, men utbytet av användbara spån är dåligt i förhållande till insatsen att fälla, klyva och transportera stocken. En erfaren spånkorgstillverkare vill helst välja ut träd på rot för att kunna avgöra vilket eller vilka träd som är bra till korgspån. Uppläggningsplatser för avverkat timmer kan också vara bra eftersom det går att studera sågsnitten på de fällda träden. Eventuell tryckved visar sig som mörkare partier i stockens ändträ. Givetvis måste man ha fått tillstånd av markägaren eller den som fällt träden innan man skaffar virke på detta sätt.

Korgmakaren klyver traditionellt sitt virke både radiellt och tangentiellt.

De första klyvningarna görs radiellt så att ”tårtbitar” av stocken fås i lämpliga grovlekar. Därefter klyvs kärnveden bort eftersom det är den mer elastiska ytveden som ska användas till korgspån. Ytveden klyvs sedan tangentiellt, längs med årsringarna, till dess de är endast några mm tjocka. Kanterna fasas med en kniv och flätningen kan börja. Det är viktigt att arbetet går så pass fort att inte materialet hinner torka. Då förloras elasticiteten och spånen spricker lättare. För att bibehålla materialet mjukt och formbart kan man lägga ämnena av ytved i vatten. Enligt olika traditioner lägger man materialet i rinnande eller stillastående vatten. Trä som legat i stillastående vatten missfärgas något, men det är endast ytan som påverkas.

När ämnena som legat i vatten sedan klyvs till tunna spån, framträder den ljusa ytveden igen.

S V EPASKAR: ASKAR OCH B UR KAR AV TR Ä SPÅN Att göra träkärl i

svepteknik, svepaskar, är ett sätt att arbeta med trä i både fuktigt och torrt tillstånd. Kärlets väggar utgörs av ett träspån som böjts till en rund eller oval form. På museer och hembygdsgårdar finns det ibland åttkantiga ­askar, men det är sällsynt att sådana tillverkas i dag. Oavsett vilken form som träspånet ska få är det en stor fördel att klyva ut ämnet ur en ­rakvuxen, 86

Spånask i svepteknik av Knut Østgård (23 × 17 × 9 cm). Sälg­ spånet har kluvits ut med kniv och kilar. Det har bearbetats med hyvel på insidan till färdig tjocklek. Den kluvna ytans struktur har sparats på utsidan.

Spånaskar i svepteknik av Lars Petersson (17 × 9,5 × 8,5 cm).

Björkspånen har sågats ut och därefter hyvlats till färdig tjocklek.

kvistren stock från ett träd som haft en jämn tillväxttakt. Björk och sälg är kanske de vanligaste träslagen att göra spån av till svepaskar. Även furu, asp, hägg, rönn, ek och ask går bra att använda. Spånen kan klyvas ut både radiellt och tangentiellt. Vid radiell klyvning utnyttjas enbart halva stockens diameter och det kan vara en begränsning om det ska bli ett kärl med lite högre sidor. Då kan tangentiell klyvning vara bättre. Men eftersom ytveden har större elasticitet än kärnveden hos de träslag som har en tydligt utvecklad kärn- respektive ytved, så kan det bli svårt att böja de bitar som klyvs ut närmast stockens centrum.

Spånet som ska böjas bearbetas i färskt virke och böjs till önskad form.

Det är möjligt att torka ämnen och senare blöta upp spånen med varmt vatten och eventuellt basa dem (värma upp dem i vattenånga och böja dem), men det går inte att återskapa samma elasticitet och formbarhet som hos ett färskt träspån. Ett spån som är kluvet följer fiberriktningen och är lätt att böja utan att det spricker och går av. Tjocka spån som ska böjas kan ritsas med spetsen av en kniv på insida där böjningen är som störst. Ritsningen sker tvärs över fiberriktningen och ska helst inte vara djupare än en tredjedel av spånets tjocklek. Längden på spånet ska vara så långt att dess ändar hamnar omlott. Efter böjningen fixeras spånet och det får torka. Ett smalare spån kan böjas runt ett bredare och det blir sedan kant på locket. Innan lock och botten passas in sammanfogas spånets ändar där de ligger omlott med sömmar av tunna rötter eller nitar. Till lock och botten kan det vara lämpligt att använda virke med stående årsringar eftersom det rör sig mindre än virke med liggande årsringar. Materialet till lock och botten ska vara torrt och bitarna passas in mot spånet. Det finns olika traditioner hur locket och botten monteras vid spånets kant. I norra delarna av ­Sverige skär man en fals på lockets och bottens kant, medan man i södra Sverige fäller in hela locket och botten. Både lock och botten kan kupas genom att man urholkar insidan och formar utsidan. Slutligen fästs lock och botten vid spånen med tunna pliggar som borras in genom spånets kant och i in locket och botten.

LA GGKÄRL : SL ÖJ D I TOR R T VI R KE Den som vill göra laggkärl önskar

rakvuxet och tätvuxet virke. Stavarna som sätts samman till laggkärlets sidor bör vara god kvalitet. Rak och rätkluven gran är ett lämpligt material till laggkärl, men även furu är användbart. Granar föredrar skuggiga, bördiga och lite fuktiga platser, men tenderar då att växa snabbt och ge ett virke som har glest mellan årsringarna. Granvirke av god kvalitet är rakfibrigt och lätt att klyva. Grenarna på en gran växer i regelbundna kransar runt stammen. Mellan dessa bildas ofta mindre grenar som vanligtvis torkar och faller av. När stavar till ett laggkärl ska klyvas ut är det lämpligt att utnyttja virket mellan de grövre grenvarven. Där är virket oftast i det närmaste kvistrent. De små så kallade pärlkvistar som kan förekomma på­ verkar klyvning och vidare bearbetning obetydligt. Det går att välja mellan att ha radiellt kluvet virke med stående årsringar och tangentiellt kluvet 88

Laggkärl i furu med band i sälg av Beth Moen. Locket har en vridbar låsning som fäster i spår på insidan av de två längre stavarna.

Oval form, 16× 12,5 × 32 cm.

89

med liggande årsringar till ett laggkärls stavar. När stavar med liggande årsringar används bör kärnsidan vändas utåt. Stavar till laggkärl ska torkas ordentligt innan de passas in mot varandra. Det finns uppteckningar som berättar att en laggkärlstillverkare grovbearbetade en stor mängd stavar och hängde upp dem under taket i stugan för att de skulle torka. Om ett laggkärl tillverkas av virke som är lite fuktigt finns det risk att det krymper något när det är färdigt och banden som håller ihop sidorna kan glida av.

Banden som håller samman kärlet kan vara av sälg, hägg, rönn, hassel ­eller en grangren. På gran är det den undre delen av grenen som är intressant för tunnbindaren eftersom den delen krymper mer i längdriktningen än den övre halvan. Ett laggkärlsband av gran håller ihop kärlet bra.

M Ö BL ER: SL Ö JD I TOR R T VI R KE Virke ur rakvuxna träd som ska använ-

das till slöjdade möbler som skåp, tavletter (vägghyllor), skrin, stolar och pallar väljs med samma omsorg som till all form av slöjd. Kvistar och grenar bör undvikas i den del av stammen som ska användas. Träd med en stam som i tvärsnitt ligger nära cirkelformen är att föredra. Om träet dessutom klyvs ut så att materialet följer fiberriktningen kan dimensionerna göras tunna och smidiga utan att styrkan blir sämre. Pallens ben kan vara spänstiga och smäckra. Virke för dessa föremålstyper klyvs med fördel radiellt och får på så sätt stående årsringar. Eftersom krympningen hos virke med stående årsringar är mindre än hos brädor med ett tangentiellt tvärsnitt går det att klyva ut dimensionerna rätt nära de slutliga måtten.

Virket kan då torkas utan att risken för att det ska slå sig eller spricka är

90

Tavlett i björk av Kerstin Hansson Lindroth.

Valet av träd ute i skogen blir betydelsefullt för hela processen. överhängande. Rakvuxet trä som kluvits fram ur en stock som inte har besvärande kvistar är lättbearbetat med handverktyg och kan ge bra resultat och vackra ytor. Kluvet virke med stående årsringar påverkas mindre av förändringar i temperatur och luftfuktighet än virke med liggande årsringar när det är torrt. Om virke med stående årsringar används är risken mind­re att en skåpdörr slår sig, eller att en låda sväller fast på sommaren när fuktigheten i luften är som störst. De flesta träslag som vuxit på bra mark och under lämpliga förhållanden och blivit raka utan att vara vridna i fiberriktningen går att klyva, torka, hyvla och snickra allehanda föremål av.

Slöjd i vått och torrt

( KAL L E F O RSS )

PALLAR Jag väljer att göra mina pallar i björk. Detta är ett bra träslag för slöjd och fungerar i de flesta sammanhang. I min skog finns det gott om björk. Jag har ofta sneglat på bokarna, men än har det inte blivit någon bokpall. Skogen ligger i norra Skåne och där finns det vårtbjörk. Jag vet att de nedersta två till tre metrarna hos dessa kan vara väldigt vresiga i veden.

Det ställer till problem när jag ska få till fina, släta ytor vid klyvningen.

Högre upp i trädet är det lättare att klyva men samtidigt ökar antalet sidogrenar och stammen smalnar av vilket gör att jag inte får den bredd på sitsen som jag vill ha. Jag söker mig mot kärret där jag vet att det i kanten står några stora björkar som inte är lika skrovliga i barken. Det kan tyda på att veden inte är så vresig. Jag tar sikte på ett träd av lagom dimension. Jag vill att bredden ska passa en rumpa.

Vid basen tar jag bort lite mossa för att se hur rötternas fortsättning längs stammen ser ut. Om dessa åsar går rakt upp antyder det att trädet inte har vridit sig. Bra, då slipper sitsen bli skev. Jag tittar upp längs stammen och bedömer hur många pallar det kan bli. Även mellan grenarna kan det finnas släta partier som passar.

När trädet är fällt börjar jag ta ut pallämnen. Jag sågar bitar som är lika långa som stammen är bred. Jag passar också på att såga till en bit av en grövre gren som jag kan ha som träklubba vid klyvningen. Spräckjärn och yxor finns med i ryggsäcken. Med stubben som underlag spräcker jag den första biten rakt igenom märgen. Det är nu jag får reda på om mina tidigare observationer var riktiga. Klyvytan blir slät och jämn. Jag fortsätter.

91

Nästa klyvning sker parallellt med den förra. Detta blir sitsen. Det är sällan jag får sitsen i rätt tjocklek med en gång. Det är viktigare att klyvningen blir rak och sitsen lite för tjock än att den blir sned och sitsen obrukbar. Den lilla halvmåneformade biten som blir kvar klyver jag i fyra bitar, tre ben och en bit i reserv. En rund stambit ger i bästa fall två pallar.

Ofta kan man ana att det finns dolda grenrester i stammen genom en svag utbuktning på denna. Små kvistar kan accepteras men stora grenar är svåra att bearbeta med bra resultat. Men jag vet samtidigt att dessa aldrig går genom hela stammen utan bara till mitten. Därför försöker jag få ut material till en pall av den andra halvan. Det gäller att lägga klyvningen rätt. En gren nära klyvningen får veden att vindla även i den bit jag tänkte behålla.

När allt är kluvet börjar jag grovforma mina bitar med yxan. Sitsens undersida, märgsidan, som varit innerst i stammen, tunnas ut en aning så att märgen försvinner. Det finns två anledningar till att jag vänder sitsen med märgsidan ner. Dels blir ofta den andra klyvningen slätare, dels, och kanske viktigare, så kommer sitsen att slå sig när den torkar. Årsringarna kommer att rätas ut en aning och sitsen får en svag skålning. Dessutom kommer benen att peka mer utåt. Två hörn tas bort på den fyrkantiga biten för att i stället få en halvmåneform. Jag fasar av kanterna på undersidan för att få sitsen att se ännu tunnare ut. Där benen ska sitta kommer jag att behålla hela tjockleken.

92

Liten pall i björk av Kalle Forss.

Sitsens ovansida har kvar den kluvna ytan från när ämnet klövs ur stocken. Benen har torkats och slagits in i sitsen innan denna torkat helt. Under torkningen av sitsen krymper benen fast.

Stol i ask av Anders Lindberg.

Sitthöjd 45 cm. Endast den ljusa, elastiska ytveden har använts.

Stolen är sammansatt genom att slåarna torkats helt och sedan passats in i tapphålen i de ännu fuktiga benen. När benen torkar krymper slåarna fast.

93