9789197749527

Kapitel 4 Urban apartheid D E T ÄR M IT T PÅ DAG E N O CH AYMA N har tagit skydd från den stekande solen i skuggan av sitt tillfälliga hem: en barack av sten och murbruk, med överblivna bitar av kartong och plåt till tak. Här tillbringar han sina nätter tillsammans med ett femtiotal arbetare. De har alla lämnat sina hembyar i övre Egypten för att delta i århundradets byggboom – i öknen utanför Kairo. Bara tre eller fyra gånger om året reser de hem för att träffa sina familjer.

När jag frågar om det inte är svårt att vara borta så länge från sina nära och kära rycker Ayman på axlarna.

– På landsbygden finns inga jobb, så vi har inget val, säger han.

En bit bort står frukten av deras möda: vita radhus med pyramidformade tak av orange tegel, och en prislapp på en och en halv miljon egyptiska pund, eller drygt två miljoner kronor.

Små slott, kallar Ayman dem. Lite längre bort står områdets verkliga stolthet: en klunga fristående trevåningshus med tillhörande trädgårdar, som vart och ett kostar över fem miljoner pund.

Runt om oss växer Mena Garden City fram, ett exklusivt grindsamhälle eller gated community, som till slut ska rymma över 400 moderna villor och radhus. Men också parker, squash- och tennisklubbar, restauranger samt ett shopping- och nöjescenter. Allt omgivet av höga buskage och stängsel som skyddar från såväl insyn som obehöriga besökare.

Med Aymans lön på 700 pund skulle det ta hundratals år att jobba ihop till en av villorna han varit med och byggt. Ändå är

110

han relativt lyckligt lottad som åtminstone för tillfället har en stadig inkomst i ett land där arbetslösheten uppskattas till över 20 procent. Kanske är det för att förmannen står en bit bort, men när Ayman säger att han trivs med sitt arbete tycks han mena det. Han har bara ett klagomål på tillvaron i det provisoriska lägret: – Ibland finns det inget vatten, säger han och pekar på en kran som sticker upp ur den torra marken.

* Ett stenkast därifrån är vattenbrist ett okänt begrepp. Här går vattenspridarna för fullt även mitt på dagen, när det mesta av vattnet dunstar bort i den 40-gradiga hettan. Bland grönskande gräsmattor, häckar och rabatter är det svårt att föreställa sig att allt detta nyss var öken.

En av byggfirmans ingenjörer visar mig runt i ett av de färdigbyggda kvarteren. Här kostar de största villorna uppemot tio miljoner egyptiska pund. De har tre våningar, egen pool och trädgårdar omgivna av murar eller ogenomträngliga buskage – som om inte den yttre skyddsbarriären vore nog. Bortsett från de bilar som står parkerade här och var syns inga tecken på att området över huvud taget är bebott. Först mot slutet av rundvandringen möter vi några av dess invånare: tre tjejer i tjugoårsåldern som sitter och pratar och skrattar avslappnat i gräset. De har en hel park för sig själva, bara det en otänkbar lyx för flertalet av Kairos nästan 20 miljoner invånare. Min guide låter mig inte gå fram och prata med dem. De har betalat dyrt för att leva i avskildhet och får inte störas.

Mena Garden City är ett storslaget projekt, men långt ifrån unikt. I öknen utanför Kairo finns över hundra färdiga eller plan111

erade exklusiva grindsamhällen, med namn som klingar av lyx: Palm Hills, Dreamland, Utopia. Reklamslogans som ”Där lyx blivit en nödvändighet” och ”Livet som det borde vara” utlovar en bekväm tillvaro, lika avskärmad från megastadens kaotiska trängsel och fattigdom som från det omgivande samhällets kulturella värderingar och ideal.

Jätteprojektet Medinati (Min stad) beskrivs som ”en internationell stad på egyptisk mark”. I TV-reklamen kör kvinnor utan slöja lyxiga sportbilar längs breda boulevarder och dricker latte på trendiga uteserveringar. I reklamfoldern för Mena Garden City är de leende invånarna vitare och blondare än flertalet egyptier. Till livsstil och utseende förväntas de nya förstädernas invånare ha mer gemensamt med den trendiga övre medelklassen i London, Paris eller New York än med sina egna landsmän. Men det som i första hand utmärker dem är storleken på plånboken. Det är gräddan av de rikaste som erövrar öknen på jakt efter ”Evig lyx”.

* På en bensinmack i 6:e oktoberstaden, där många av Kairos nya grindsamhällen nu växer fram, har Samer Mooaz stannat för att tanka sin nästan nya Chevrolet. Han är 18 år och bor med sin familj i ett villaområde i närheten. Medan fyra män i röda skjortor fyller upp tanken och tvättar bilens rutor berättar han att familjen tidigare bodde i ett av Kairos mer tätbefolkade områden. Det var bullrigt och stökigt, men kanske ändå bättre för någon i hans ålder.

– Här ute är det lugnt och tyst. Perfekt för en familj, och ett bra område att växa upp i som barn. Men se dig omkring. Här finns bara öken, ingenting att göra eller ställen att gå till på kvällarna, säger han.

När Samer vill roa sig med sina vänner tar han bilen in till stan 112

och hänger på kaféer eller pubar. Han tycker inte att Kairo är otryggt och tror att de flesta som flyttar ut till de nya villastäderna i öknen gör det för att få mer bekvämlighet.

– Alla delar av Kairo är lika säkra. Polisen är effektiv och har sina metoder för att handskas med brottslingar, säger han.

Samer vet vad han talar om: hans bror är polis och hans far domare. Själv studerar han juridik för att bli domare i framtiden.

I Egypten är det alltid så, förklarar han: läkarens son blir läkare, domarens son blir domare. Och han skäms inte över att familjens kontakter avgör hans framtid.

– Jag har alla möjligheter. Alla vet att jag kommer från en bra familj, med många domare eller officerare. Min bror har redan en bra position inom polisen trots att han bara är 21, säger han.

Så sveper han med handen över omgivningarna: ett ökenlandskap fullt av grävmaskiner och halvfärdiga hus. På andra sidan vägen annonserar en enorm reklamskylt byggandet av Arabia Mall, som ska bli Egyptens största shoppinggalleria.

– Folk i väst tror väl att vi alla har långa skägg och rider på kameler! Men som du ser är ekonomin på uppgång. Egypten utvecklas.

Det enda problemet är folks medvetanden. Många är ignoranta och vet inte vad som är bäst för landet. De behöver någon som leder dem.

Han ger några skrynkliga sedlar i dricks till mannen som just torkat av bilrutan. Sedan säger han tyst: – Det finns så många fattiga i det här landet. Jag vet inte hur de överlever.

* I Egyptens urbana landskap antar de sociala klyftorna fysisk form. Levnadsutrymme är det tydligaste måttet på social status, 113

från Mena Garden Citys ödsliga parker till stadens myllrande arbetarklasskvarter med hundratusen invånare per kvadratkilometer.

Men de nya förstäderna vittnar inte bara om avgrundsdjupa klyftor utan representerar också en modell för samhällets organisering. De rymmer inte bara luxuösa bostäder utan också privata kliniker, privata skolor, till och med privata universitet. Det enda som inte privatiserats till fullo är notan för kalaset: byggherrar med kopplingar till regimen har länge åtnjutit frikostiga subventioner i form av billig energi till stål- och cementindustrin, en kostsam utbyggnad av ringleder, motorvägar och annan nödvändig infrastruktur, samt utförsäljning av statlig mark till underpriser. Sedan mitten av 90-talet har stadens yta fördubblats. Men av den nya yta som tillkommit har så mycket som två tredjedelar styckats upp och sålts till privata investerare, som sökt maximal vinst genom att bara bygga för de allra rikaste.

Tidsandan har onekligen förändrats sedan 50-talet. Då valdes fattiga familjer på landsbygden ut för att flytta till nya ”mönstersamhällen” i öknen, till vilka kanaler grävdes från Nilen för att öka den odlade jordarealen och nationens välstånd. Den sociala ingenjörskonstens glansdagar må vara över, men strävan efter ett nytt samhälle fortsätter. Och den förblir utopisk. Trots att bara en halv miljon egyptier tjänar mer än tvåtusen egyptiska pund – knappt tretusen svenska kronor – i månaden har byggföretagen lanserat det ena spekulativa projektet efter det andra. Totalt rymmer de över sexhundratusen bostäder med priser på hundratusen­tals ­eller miljoner pund. Vilka är det egentligen som ska bo där?

Västerlänningar och araber från gulfstaterna är ett möjligt svar.

Ett annat är att långt ifrån alla som köper hus i det nya Kairo planerar att själva leva där. För många av oljeboomens vinnare har en bit mark, en villa eller en modern lägenhet i ett attraktivt område 114

helt enkelt framstått som en god investering för framtiden. Men den globala finanskrisen har rubbat tillförsikten. Om de värsta farhågorna infrias kan många storslagna projekt i samma stil som Mena Garden City sluta som rena spökstäder – halvfärdiga monument till en bubbla som sprack.

En del forskare menar att fenomenet med skyddade förorter för de rika inte bara är ett symptom på växande ekonomiska klyftor. De kan också bidra till att klyftorna cementeras. Som geografen Eric Denis påpekar i antologin Cairo Cosmopolitan har liberaliseringen av den egyptiska ekonomin gått hand i hand med tilltagande politiskt förtryck. Politiska partier och sociala rörelser kvävs samtidigt som kommersiella stiftelser och företagarföreningar blomstrar. I samma anda bildar de skyddade bostadsområdena ett slags ”autonoma enheter där det är möjligt att leva i en direkt deltagande demokrati” samtidigt som substantiell demokrati för landet som helhet blockeras. På så sätt kan eliten fortsätta sin ”marsch mot ekonomisk, oligopolistisk liberalisering utan omfördelning” samtidigt som de skyddar sig själva mot dess risker.1 Inte minst risken för social oro i de växande klyftornas spår.

En egyptisk arkitekt – som ber mig att inte nämna hans riktiga namn eftersom hans firma ibland tar uppdrag från bostadsministeriet – beskriver utvecklingen som en form av apartheid.

– För inte så länge sedan fanns inga gränser förutom de geografiska. Sedan uppfanns nationsgränser och pass. Nu appliceras de här kontrollmekanismerna på städer och kvarter. Det handlar inte bara om ekonomisk apartheid, att många är utestängda från vissa saker och områden på grund av priser. Det handlar allt oftare om fysiska barriärer och en medveten politik för att hålla majoriteten på avstånd, säger han.

– Byggnadsarbetare från övre Egypten som jag arbetar med klagar över att de stoppas och frågas ut i varje poliskontroll. Med min 115

Kairoregistrerade bil och mitt utseende har jag naturligtvis aldrig sådana problem, men för en landsbygdsbo i traditionell klädsel är det en helt annan sak. De kan knappt röra sig fritt i sitt eget land.

Samtidigt vill han inte klandra de familjer från övre medelklassen som flyttar till öknens avskärmade förstäder. De fyller trots allt ett vakuum som staten lämnat.

– Det är helt logiskt att bygga sitt eget samhälle med fungerande infrastruktur och rena gator om du har råd och staten vägrar göra det åt dig. Problemet med de här jätteprojekten är att de ofta handlar om investeringar snarare än om livsstil, och att de tar trettio procent av resurserna men går till en procent av befolkningen.

Samtidigt går nästan inga resurser till att bygga billiga bostäder för den fattiga majoriteten.

Om lyx för somliga blivit en ”nödvändighet” så förblir grundläggande behov som rent vatten, fungerande avlopp och en trygg bostad en otänkbar lyx för miljoner andra. Problemet förvärras av att inte bara privata utan även offentliga investeringar nästan enbart riktas mot de rikas behov, menar arkitekten.

– Det är bara att bläddra i tidningarna: härom dagen läste jag att regeringen satsar en enorm summa på en expansion av flygplatsen i Sharm al Sheikh, och samtidigt ungefär lika mycket på insatser för att uppgradera infrastrukturen i ungefär tusen av landets fattigaste byar. Nyligen spenderade man 350 miljoner pund på en ny väg från flygplatsen in till stan, några tunnlar och broar, lika mycket som man satsade på att uppgradera slummen i ett projekt som löper över flera år!

* På den upphöjda sexfiliga ringleden runt Kairo susar medelklassen fram i importerade bilar medan resten av befolkningen fär116

das packade som sillar i fallfärdiga minibussar. Härifrån liknar bebyggelsen i Kairos fattigaste områden en kuliss av tätt stående hus av rött tegel, upp till femton våningar höga med minimala fönster för att stå emot heta sommardagar och kalla vinternätter. De bildar en ogenomtränglig ridå genom vilken man knappt ser några människor. De kan bara anas i springorna: små figurer som rör sig på hustaken, i dammet vid vägkanten eller längs de trånga gränderna. Men innanför väggarna lever tusen och åter tusen. Att förflytta sig en kilometer på ringleden är som att passera en medelstor svensk stad.

Av världens alla framväxande megastäder är Kairo med sina dryga 18 miljoner invånare en av de mest tätbefolkade. Enbart i Imbaba, som ligger på Nilens västra strand och är Kairos största informella bostadsområde, bor över en miljon människor på cirka tio kvadratkilometer. Ett virrvarr av trånga gränder löper mellan enkla hyreshus av billigt tegel och betong, många utan grundläggande infrastruktur som rinnande vatten och avlopp. Elektricitet finns nästan överallt men ofta bara för att invånarna själva olovligen kopplat in sig på elnätet. Här finns knappt några asfalterade vägar, och dammet yr i luften bakom varje fordon som passerar – utom vid de få tillfällen då det regnat och den stampade jorden förvandlats till gyttja. Många av gränderna är så smala att det inte går att ta sig fram med bil, och hur som helst är det få av områdets invånare som äger en.

Avsaknaden av fungerande sophämtning – förutom den som sköts av stadens tusentals zabaleen, som lever av att samla in och återvinna så mycket som möjligt av stadens avfall – innebär att tomma öppna platser snabbt förvandlas till soptippar där loppbitna katter rotar i de stinkande högarna efter något ätbart. Ibland får de sällskap av gamla gummor eller små barn i smutsiga kläder. Men trots att den djupa och utbredda fattigdomen gör sig ständigt påmind 117

skulle de som bor här aldrig beskriva området som ”slum”.

På ett litet gatukafé på en trång och krokig marknadsgata som skär rakt igenom Imbaba träffar jag Amr, som bjuder mig att sitta ner vid sitt bord.

– Välkommen till det riktiga Egypten, säger han och slår ut med armarna.

Så enkelt vänder han upp och ner på föreställningen om slummen som ett undantag och den moderna, välplanerade staden som normen. För Amr utgör inte Imbaba och liknande områden stadens periferi, utan dess hjärta. Han beskriver området som sha’abi.

I den övre medelklassens språkbruk har ordet blivit närmast syno­ nymt med ”slum”, trots att dess bokstavliga betydelse är ”folklig”.

Här utspelar sig det verkliga livet, i kontrast mot det intilliggande ­Mohandiseen och andra välbeställda områden där tillvaron tycks lika overklig som i TV-kanalernas oräkneliga såpoperor.

– Mohandiseen är ett VIP-område, bara för de rika med stora lägenheter och egna bilar, slår Amr fast.

Han beställer in två glas te medan en ständig ström av folk passerar i båda riktningarna framför det lilla kaféet. På gatan handlas med allt: grönsaker och frukt, kläder och tyger, kastruller och mobiltelefoner. Några meter bort står en grönsaksförsäljare som med hög röst bjuder ut tomater och kvickheter till var och en som går förbi. Strax intill står burar med utmärglade höns staplade på varandra.

Det är en av den urbana revolutionens paradoxer: trots att vi befinner oss i ett av jordens mest tätbefolkade områden är atmo­ sfären närmast lantlig. Men även om Imbabas invånare bevarat en del av landsbygdens traditioner och livsstil är de flesta stadsbor fullt ut. De är födda och uppväxta här och många har aldrig satt sin fot i föräldragenerationens ursprungstrakter. Amr, som är tjugotvå år gammal, har aldrig sett den by utanför den sydliga 118

staden Luxor som hans far lämnade för att slå sig ner i Kairo 1977.

– Nästan alla här är från övre Egypten, precis som min far. Alla känner alla på min gata. Här bor bara bra folk, hederliga människor som alltid hjälper varandra. Men de senaste åren har livet blivit svårare. Ingen har råd att ställa upp för någon annan eftersom alla kämpar för att överleva själva, säger Amr. Arbetslösheten gör de unga uppgivna och deprimerade, menar han. Därför använder många droger eller livnär sig på olika former av brottslighet.

– Vissa områden vågar polisen knappt besöka eftersom de är rädda för droghandlarna. Ibland kommer de i civila kläder. Då kan de stoppa en och fråga efter ID – och har du inget på dig blir du arresterad, om du inte lyckas muta dem, säger han.

Tills nyligen hörde Amr till de lyckosamma som hade ett jobb.

Det enda problemet var att fabriken låg i Aswan, tolv timmars tågresa bort i södra Egypten. Han tvingades lämna sin gravida fru i Kairo under långa perioder, men hade i alla fall en försörjning.

Men en dag förändrades allt.

Amr tar fram en cigarett som han tänder med lätt darrande fingrar innan han fortsätter berätta: – För tre månader sedan ringde min svärmor och berättade att vår lilla dotter inte överlevde födseln. Jag bad om ledigt för att resa hem men fick avslag av chefen, så jag var tvungen att säga upp mig.

Amr vet inte varför hans nyfödda dotter Shaheeda (”martyr”) inte överlevde. Barnmorskan kunde inte ge någon förklaring till varför hon plötsligt slutade andas. De första veckorna orkade Amr knappt ta sig ut ur hemmet. Men snart var pengarna slut och skafferiet tomt, så nu letar han efter ett nytt jobb i Kairo.

– Jag går runt i butiker, restauranger och på byggarbetsplatser, jag frågar alla jag känner och letar efter anslag, men hittills har 119

jag inte hittat någonting. Det känns hopplöst. Jag har gått elva år i skolan, men om inte ens de med universitetsutbildning kan hitta några jobb, hur stora är då mina chanser?

– Allt blir dyrare hela tiden. Folk är utmattade. De köar från gryningen fram till lunch för att köpa några billiga brödstycken.

Regeringen har lovat en löneökning på 30 procent för statsanställda, men få som bor här arbetar för staten. Samtidigt höjer man priset på bensin. Nu kommer allting att bli dyrare eftersom transporterna kostar mer, och det blir dyrare att ta sig till jobbet.

Amrs största oro just nu är att förlora familjens sista trygga punkt, den egna bostaden. Liksom de flesta av Kairos fattiga hyr Amr sin lägenhet, och är därmed helt utlämnad åt husets ägare.

Och till och med här i Imbaba har fastighetsboomen och inflationen pressat upp hyrorna. ­– För bara ett par år sedan betalade vi hundra pund i månaden för två rum. Nu vill hyresvärden ha hundrafemtio pund. Om jag inte hittar ett jobb snart kan jag och min fru bli tvungna att flytta ut. Vart ska vi ta vägen?

*

Ett besök i Imbaba ger en glimt av vardagen för mellan hälften och två tredjedelar av Kairos befolkning, men också av mänsklighetens framtid. För första gången i världshistorien lever över hälften av jordens befolkning i städer. Författaren Mike Davis beskriver i Slum – Världens storstäder den här övergången som ”en vattendelare i människans historia, jämförbar med den neolitiska revolutionen eller den industriella”.2 Urbaniseringen sker i en långt snabbare takt än under någon gång under Europas och Nordamerikas historia, och det är i informella stadsdelar som Imbaba som den demografiska revolutionen pågår.

För hundra år sedan var Imbaba en by omgiven av jordbruks120

mark, med pyramiderna fullt synliga i söder. Först efter att den första Aswan-dammen 1902 gjorde Nilens strandbankar säkra för bebyggelse expanderade Kairo snabbt västerut från sitt dåvarande centrum. Men det var från 40-talet och framåt som den största befolkningsexplosionen inleddes. De följande decennierna flydde miljontals fattigdom och arbetslöshet på landsbygden och efter 1967 och Israels ockupation av Sinai evakuerades ytterligare hundratusentals från städerna vid Suezkanalen. Under 70-talets oljeboom emigrerade miljontals till oljerika stater i gulfen, och pengarna som de skickade hem finansierade ofta markköp och husbyggande i Kairos utkanter.

Nya stadsdelar växte fram i rasande takt utan någon som helst planering eller statlig inblandning, och byar som Imbaba slukades av den växande staden. Antalet invånare i området ökade från knappt 6 000 personer 1947 till över en miljon i slutet av 80-talet. Och staden fortsätter växa; enligt en uppskattning lägger den upp till 30 000 hektar jordbruksmark under sig varje år.3 Ändå expanderar slummen betydligt långsammare i dag, framför allt för att det helt enkelt blivit för dyrt att bygga. Sedan 80-talet har real­lönerna sjunkit medan priset på mark, cement och tegel stigit. Samtidigt innebär bristen på arbetstillfällen att storstaden inte längre utövar samma dragningskraft – i stället försöker allt fler ungdomar från landsbygden ta sig till Europa.

Som Mike Davis påpekar är inte alla som bor i slummen fattiga, och alla fattiga bor inte i slummen. I Kairo lever uppemot en miljon människor i små skjul på hustaken eller i springorna mellan moderna hyreshus i mer välbeställda områden, där de har närmare till sin försörjning. Men majoriteten av stadens fattiga bor i områden som enligt de flesta definitioner utgör slum.

I FN-rapporten The Challenge of Slums från 2003 karakteriseras slummen som ett område som präglas av ”trängsel, dåliga eller 121

informella bostäder, bristande försörjning med tillfredsställande vatten och avlopp samt otrygg besittning”.4 Enligt denna gränsdragning lever hela 39,9 procent av Egyptens stadsbefolkning i slum. Det kan jämföras med Brasilien, ett land som starkt förknippas med den urbana misären i storstädernas favelas, där siffran ligger på 36,6 procent.

Om man enbart ser till Kairo är siffran ännu högre. Enligt vissa uppgifter bor 12–13 miljoner människor, eller två tredjedelar av stadens befolkning, i informella bostadsområden. Mike Davis placerar fyra av stadens stadsdelar, med Imbaba i toppen, bland världens 30 största ”megaslumområden” med en befolkning på minst en halv miljon vardera. Jämförelser mellan olika länder är alltid vanskliga; allt som beskrivs som slum i Kairo skulle kanske inte göra det i New Delhi eller Johannesburg. Men även om rena kåkstäder är ovanliga i Kairo kan skenet bedra. De informella bostadsområdenas betong och tegel – som ofta bekostades av 70-talets oljeboom och sällan ägs av de boende – gör fattigdomen mindre påtaglig för en tillfällig besökare. Även i Kairo är det skillnad på slum och slum. Stadens över hundra ashwa’iyaat – ”slumpmässiga” eller oplanerade bostadsområden som de kallas av byråkrater och akademiker – kan delas in i nästan lika många olika varianter. Ett exempel som ofta lyfts fram för att belysa den desperata bostadsbristens konsekvenser är ”De dödas stad”, den stora kyrkogården bortom det gamla islamiska Kairo som numera befolkas av uppemot en halv miljon levande själar.

Inte långt därifrån klättrar nya bosättningar uppför klippsluttningarna vid Muqattam, högplatån öster om Kairo. Där bygger de fattiga sina hus trots rasrisken, eller snarare just därför. De följer helt enkelt ett globalt mönster där ”markockupanter byter fysisk säkerhet och folkhälsa mot några kvadratmeter jord och viss 122

trygghet mot avhysning”.5 I september 2008 inträffade den hittills värsta katastrofen i området när flera enorma klippblock lossnade från berget, krossade flera hus och dödade över hundra människor. Men det var knappast den sista.

På flera platser i staden har mindre kåkstäder växt fram på outnyttjade tomter mitt inne i mer välbeställda områden. De tolereras för att de fyller ett behov av billig arbetskraft: hembiträden, sophämtare, springpojkar. Andra växer fram längs med järnvägsrälsen, där förbipasserande tåg får marken att skaka och husen att vibrera, eller i anslutning till industriområden där marken och luften är mättad av gifter.

Vissa stadsdelar i centrala Kairo har tagits över av de fattiga när överbefolkning, föroreningar och förfall drivit medelklassen på flykten. Ibland sker detta på grund av föråldrade hyresregleringar som gör varje form av renovering och underhåll till en förlustaffär. Ur fastighetsägarens perspektiv är det ofta en bättre investering att helt enkelt låta byggnaden långsamt förfalla tills den rasar samman eller måste rivas och marken frigörs för mer lönsam exploatering.

Slutligen finns områden som Imbaba, som ligger som ett tjockt bälte av tegel runt staden. De har växt fram på flera olika sätt, men alltid i strid mot stadsplaner och förbudet att omvandla jordbruksmark till bostadsområden. Ibland handlar det om fattiga som tar sitt öde i sina egna händer, men ofta finns en rad mellanhänder i form av byggherrar och korrupta byråkrater. De gör stora vinster på att tillgodose de fattigas behov av en bostad – inte sällan på statlig mark som i teorin är folkets gemensamma egendom.

*

Statens syn på slummen har förändrats genom åren. Länge lämnades dess invånare mer eller mindre åt sitt öde, men med tiden 123

har de kommit att betraktas som ett potentiellt hot mot statens säkerhet. Den koncentrerade fattigdomen utmålas som en grogrund för militanta islamistiska rörelser, inte minst med hänvisning till vad som skedde i Imbaba i början av 90-talet.

Under en period blev området ett fäste för Gama’at alIslamiyya, en av landets mest radikala islamistiska grupper som 1989 bildade en väpnad gren med en hård kärna av återvändande veteraner från kriget i Afghanistan. Stora områden togs över helt av islamisterna under ledning av Sheikh Gaber, som införde sin egen variant av islamisk lag.6 Islamisterna erbjöd sociala tjänster som sjukvård och utbildning till behövande och fyllde därmed ett gapande tomrum i en av stadens mest eftersatta delar. Men till slut gick de för långt. När Sheikh Gaber i november 1992 inför utländska medier utropade ”den islamiska republiken Imbaba” reagerade staten med full kraft.

Den 8 december 1992 inledde 18 000 soldater från de centrala säkerhetsstyrkorna en flera veckor lång operation som kom att kallas ”belägringen av Imbaba”. Tusentals misstänkta militanta aktivister arresterades. Poliserna anklagades också för utbredda övergrepp under nattliga räder där misstänkta islamister och deras anhöriga misshandlades och egendom stals eller förstördes.

Många greps helt godtyckligt – ett misstänkt långt skägg kunde räcka för att pekas ut som terrorist. Släktingar eller barn kidnappades och systrar och fruar utsattes för sexuella övergrepp för att tvinga eftersökta islamister att överlämna sig själva till polisen.

De gripna fördes till fångläger i öknen där de försågs med ögonbindel och förhördes av säkerhetspolisen, och minst en person torterades till döds.7 I dagens Imbaba har de militanta grupperna ersatts av islamiska välgörenhetsorganisationer, ofta med kopplingar till Muslimska brödraskapet eller saudiska stiftelser. De erbjuder bland 124

annat sjukvård och utbildning till fattiga familjer i området, där över hälften av befolkningen över tio år är analfabeter – jämfört med 25 procent i Kairo som helhet. Även staten har gjort halvhjärtade försök att vinna befolkningens förtroende genom att etablera hälsocenter, asfaltera vägar och dra in vatten, avlopp och elektricitet. 1994 lovade man att satsa 1,5 miljarder egyptiska pund på utveckling av Kairos fattiga områden. Men enligt en studie som Nationella planeringsinstitutet genomförde år 2000 spenderades knappt två tredjedelar av den utlovade summan. Studien fann också att mycket av pengarna – exakt hur mycket gick inte att säga på grund av bristande bokföring – gick till vägar, broar och andra infrastrukturprojekt som i första hand gynnade mer välbeställda invånare i intilliggande områden.

Fortfarande är polisen och säkerhetsapparaten den gren av staten som slummens invånare oftast kommer i kontakt med.

Och det är förmodligen ingen överdrift att säga att den egyptiska polisen skapar lika många oskyldiga offer som den griper riktiga brottslingar. I juni 2008 rapporterade Daily News om ett fall som bara är ett i mängden: den unge Reda Abdeen greps efter att en grupp poliser plötsligt stormat in i familjens hem i slumområdet Ard al-Lowa. Enligt fadern band de sonens händer och fötter och slängde honom i bagageutrymmet på en minibuss. Han fördes till närmaste polisstation där han fick en fraktur på högerarmen och revbenen efter att ha blivit upphängd mot en dörr. Svårt skadad hölls han fängslad i tre veckor utan sjukvård. Det ”brott” han hade begått var enligt fadern att vägra arbeta som informatör åt polisen och rapportera om knarklangare i sitt bostadsområde.

Oavsett om det rör sig om rena kåkstäder eller fuskbyggen till hyreshus som då och då rasar över sina invånare så har majori­ teten av de boende en sak gemensamt: maktlösheten. Stadens fattiga är ständigt utlämnade åt snikna hyresvärdar, en brutaliserad 125

poliskår och korrupta politiker. Och i takt med att de obevekliga marknadskrafterna och stadens expansion driver upp priset på varje kvadratmeter har kampen om utrymme blivit en fråga om liv och död.

* På morgonen den 20 mars 2007 steg en tjock pelare av svart rök mot himlen över centrala Kairo. Under natten hade en brand brutit ut i Qalaat al-Qabbash, ett slumområde i Zeida Zeinab-distriktet, bara någon kilometer från parlamentet och andra maktsymboler.

Hundratals primitiva bostäder förstördes och dess invånare lämnades att bo på gatan eller i ruinerna av de nedbrända husen. Det var ett mirakel att ingen dog. Men de boende i området var övertygade om att branden inte var en olyckshändelse.

– Det började brinna på flera ställen samtidigt, därför vet vi att den måste ha varit anlagd. Det var ett sätt att få bort oss för att låta privata investerare utnyttja marken, säger Um Karima när jag träffar henne ett halvår senare.

Hon vill inte uppge sitt riktiga namn på grund av de trakasserier och hot hon och flera av hennes vänner utsatts för av säkerhetspolisen. Men hon berättar gärna om den långa strid som hon och hundratals andra utkämpade mot den egyptiska byråkratin och polismakten under månaderna efter branden.

Områdets invånare insåg snabbt att någon hjälp från staten att bygga upp husen eller finna nya bostäder inte var att vänta, om de inte själva gjorde något drastiskt. Efter två dagar samlades därför de modigaste bland dem för att gå in till centrum och demonstrera utanför parlamentet.

Till en början var många tveksamma, berättar Um Karima.

– Bara ordet demonstration gjorde folk rädda. Här kan man 126

bli arresterad och misshandlad av polisen utan anledning, i alla fall om man är fattig, och vid alla demonstrationer finns tusentals poliser. Men vad hade vi att frukta när vi redan förlorat allt och levde på gatan?

Den spontana protesten väckte stor uppmärksamhet i oberoende medier och myndigheterna skyndade sig att lova nödhjälp och ersättningsbostäder. Men i stället drabbades de hemlösa familjerna av en ny chock. I gryningen dagen därpå omringades de av kravallpolis, som krävde att de omedelbart skulle lämna ruinerna av sina forna hem. De som vägrade attackerades med tårgas, trots att det fanns många barn bland dem. Attackerna upphörde först när journalister, människorättsaktivister och TV-team strömmade till platsen.

– Vad har vi gjort för att förtjäna att behandlas så? Att attackeras med tårgas och drivas från våra hem med våld? Det är som att leva under ockupation i sitt eget land, säger Um Karima.

Samtidigt blev det alltmer tydligt att myndigheternas löften att hjälpa brandens offer inte skulle infrias utan fortsatta påtryckningar. Som alla andra gick Um Karima till det kontor där den utlovade ersättningen skulle betalas, men efter timmar av köande fick hon beskedet att pengarna var slut och alla redan fått sitt. Enligt en rapport från Egyptian Center for Housing Rights nådde den första hjälpen bara 70 familjer. Men de som blev utan gav inte upp.

Under de följande månaderna demonstrerade de gång på gång, trots polisens stundtals brutala repression; i ett videoklipp från protesterna som spreds på nätet slår en polis en beslöjad kvinna i bakhuvudet så att hon faller till marken. Um Karima är övertygad om att det bara var deras envisa kamp som till slut tvingade staten att hjälpa fler av de utsatta.

– Det finns fortfarande familjer som inte fått någon hjälp. Men vi lyckades i alla fall vinna några av våra rättigheter. Och kanske 127

har vi inspirerat andra att följa efter genom att visa att det går, säger hon.

Bara några veckor senare visar det sig att hon hade rätt.

När jag kliver av bussen i industridistriktet Kafr Elou söder om Kairo dröjer det inte länge innan det sticker i halsen av luftföroreningarna. Det tar en stund innan jag hittar rätt. Jag har klivit av bussen för tidigt och den man jag frågar om vägen svär först vid gud att han inte vet något om några människor som blivit vräkta.

Sedan pekar han tyst ut rätt riktning med handen.

Tio minuter senare har jag hittat dit: framför en bolmande cementfabrik står en rad improviserade tält av pinnar och tyg.

Småbarn leker i dammet i vägkanten när Zeinab Moussa lyfter upp en vägg av tyg och visar mig sitt nya hem. På en kudde i ett hörn ligger en liten flicka, inte mer än tre eller fyra månader gammal. Hennes ansikte är rödprickigt av insektsbett.

– Myror, säger Zeinab. Vad har hon gjort för att förtjäna det här?

Vi lever som djur. Var är våra mänskliga rättigheter?

Tills nyligen bodde Zeinab och hennes familj på åtta personer i ett enkelt hus av tegel ett stenkast härifrån. Men i gryningen den 15 oktober väcktes de av ljudet av ett tjugotal transportfordon från de centrala säkerhetsstyrkorna. Hundratals kravallpoliser omringade 23 hus och tvingade ut dess invånare, som därefter inte kunde göra mer än se på när bulldozrar raserade deras liv.

I ett av tälten lyfter Zeinabs granne Fatima Sha’aban upp en kastrull och viftar med den i luften: – Det här är allt jag äger. De förstörde allt. Möbler, mat, barnens skolböcker.

Nu, i början av november, bor 14 familjer fortfarande på gatan. Husen de bodde i var olovligen byggda på statens mark, och nu vill myndigheterna använda platsen för ett vattenreningsverk som ska förse alla invånare i området med rent dricksvat128

ten. Alltså måste de olagliga byggnaderna bort, i allmänhetens intresse, och ekonomisk kompensation och hjälp att finna nya bostäder har utlovats till de vräkta familjerna.

Men den officiella versionen ifrågasätts av många. Rykten florerar redan om att marken i själva verket sålts till ett privat företag.

Flera familjer vägrar acceptera den erbjudna kompensationen på 2 000 egyptiska pund som ersättning för hus som kostat mångdubbelt mer att bygga. De säger också att pengar i vissa fall redan betalats ut till fel personer – familjer som tidigare hyrt marken men sedan länge flyttat därifrån. Fatima och Zeinab har inte blivit erbjudna någon kompensation alls.

– Vi har inte fått någon hjälp från myndigheterna. Vi har bott här i två veckor nu, på gatan. Jag klarar inte en dag till, säger Zeinab.

Liksom invånarna i Qalaat al-Qabbash vägrar de vräkta familjerna ge sig utan strid. I början av december samlas de utanför guvernörens kontor i Abdeen i centrala Kairo, men männen i gruppen blir attackerade och misshandlade av polisen. Nästa gång har bara kvinnorna kommit – flera i sällskap med sina små barn. Dessutom har en grupp unga bloggare som engagerat sig i deras fall förvarnat medierna och lyckats få dit flera lokala journalister och ett filmteam från en privat TV-kanal.

Till en början liknar sammankomsten mest en familjepicknick, men efter en stunds tvekan tar kvinnorna mod till sig och plockar fram de handskrivna plakaten. Mitt i gruppen står ­Zeinab Moussa, och hennes förtvivlan har bytts mot ilska och beslutsamhet: – Vi har levt 50 dagar på gatan utan att någon brytt sig. Men vi tänker inte ge upp, dundrar hon.

Demonstrationen följs av flera, utanför högsta domstolen och utanför parlamentet. Uppmärksamheten från bloggare och oberoende medier uppmuntrar kvinnorna från Kafr Elou att 129

fortsätta sin kamp. Men nästa gång jag träffar dem har de till slut fått möta övermaktens våld.

Det allmänna sjukhuset i Helwan ger en dyster bild av Egyptens offentliga sjukvård: i de ödsliga korridorerna ligger cigarettfimpar i hörnen och trasiga lysrör och elkontakter hänger löst från väggar och tak. I en sal på femte våningen ligger Omaina Samir Jabr med ett brutet skenben och Hanan Salama Sadiq med en fraktur på näsbenet och blåmärken i ansiktet. Med matt röst berättar Omaina vad som hänt. På morgonen hörde de att Suzanne Mubarak, presidentfrun, skulle inviga ett kulturcenter i närheten.

För att väcka uppmärksamhet kring sin situation bestämde sig några av kvinnorna för att gå dit och överlämna ett brev. Utanför centret stoppades de av poliser och säkerhetsvakter, men de vägrade lämna platsen innan de fått lämna över sitt budskap.

– Efter en stund kom en man från centret ut och tog emot brevet och lovade att lämna det vidare. Men när vi gick därifrån följde en grupp civilklädda män efter oss. Plötsligt attackerade de oss och överöste oss med slag och sparkar, medan poliserna bara stod och såg på.

Både Omaina och Hanan är övertygade om att männen som misshandlade dem var civilklädda säkerhetsagenter som ville statuera ett exempel. Några timmar efter händelsen kom en man från den lokala polisstationen till sjukhuset för att ta deras vittnesmål. Men när han hörde namnet Suzanne Mubarak rev han sönder rapporten och gick.

I över ett halvår står familjernas tält kvar vid vägkanten. Men till slut, när jag är i Sverige, får jag ett mejl från en egyptisk bloggare som varit engagerad i deras fall. Efter att gång på gång ha lovat och tagit tillbaka har den lokale parlamentsledamoten sett till att nya lägenheter ordnats åt de vräkta familjerna. Varför gjordes det inte tidigare? Ett svar gavs av en tjänsteman på den 130

lokale ­guvernörens kontor, som under en av de vräkta familjernas demonstrationer bjöd in den närvarande pressen för att ge sin syn på frågan: – De vägrar att ge upp bara för att ni bloggare och journalister ger dem uppmärksamhet. Om ni slutar skriva om dem så kommer de snabbt försvinna. Men om vi ger lägenheter till de här människorna så kommer snart hundratusentals andra att kräva detsamma, konstaterade han.

Logiken är enkel. Visserligen vore det inte dyrt att hjälpa ett dussin familjer som blivit hemlösa i det allmänna intressets namn, men det skulle uppmuntra andra att ta efter deras exempel och därmed sätta käppar i hjulen för större och viktigare projekt.

* I januari 2009 presenterade den egyptiska regeringen en ny vision för att handskas med Kairos sociala problem. Enligt ”Plan Kairo 2050” ska alla ashwa’iyaat elimineras före år 2050. Vissa områden ska utvecklas medan de som bedöms vara bortom all räddning ska rivas och ersättas av parker och breda boulevarder.

Några planer för vad som ska hända med de hundratusentals som måste flytta har inte presenterats, bortsett från diffust prat om ”omlokalisering” till nya städer i öknen – ett decennier gammalt projekt som visat sig snart sagt omöjligt att förverkliga.

Regeringens plan har på nytt fört upp slummen på dagordningen, åtminstone dess mörka och hotfulla sidor. I en rapport i den liberala dagstidningen al-Wafd i mars 2009 beskrevs Kairos oplanerade bostadsområden som ”en tickande bomb”: en fristad för kriminella, terrorister och andra ”perverterade” människor, som dessutom sprids som ”cancer”. Just föreställningen om slummen som ett sjukdomstillstånd återkommer ofta i den offi131

ciella retoriken. I en intervju med The National förklarade chefen för bostadsministeriets planeringsenhet att ”grundläggande behandling” inte längre räcker för att åtgärda Kairos brister. I stället krävs ”kirurgi”.

Bakom den här trenden finns mäktiga ekonomiska intressen.

Efter att marknaden för lyxvillor mättats menar många analytiker att byggföretagen nu måste rikta in sig på den övre medelklassens behov. Välmående områden som Mohandiseen lider av tilltagande trängsel och ständiga trafikstockningar, men kan inte expandera eftersom de omringas av slum. ­R edan pågår en långsam gentrifieringsprocess i gränszonen mellan Mohandiseen och det intilligande Imbaba. Bostadsbristen tvingar medelklassen att flytta in i slummen, vilket leder till att byggnader rustas upp, hyrorna stiger och de fattiga drivs längre ut i marginalen. Därmed är det inte förvånande att staten som ett första led i sin vision för det nya Kairo riktat in sig på slummen kring den gamla flygplatsen i Imbaba, där man vill bygga köpcentra, parker och moderna lägenheter för dem som har råd att betala.

I en av de trånga gränderna i Ezbet al-Matar strax intill flygplatsen driver Ali ett litet kafé bestående av ett hål i väggen och några plaststolar. Som många andra i området är han misstänksam mot journalister.

– Förra veckan kom ett TV-team hit och filmade. De filmade folk och högarna av sopor på gatorna. När vi frågade vad de ville sa de åt oss att inte lägga oss i, klagar han.

Ezbet al-Matar är ett av de områden i Imbaba där hotet om massvräkningar är som störst. Eftersom de exakta planerna inte har offentliggjorts vet ingen hur många som måste flytta för att göra plats för nya parker, bostadsområden och genomfartsleder.

Men det kan röra sig om tiotusentals.

132

Ali säger att han inte vet något mer om vad som ska hända än det han läst i tidningarna.

– Vi hör hela tiden olika saker, och vet inte vad som är sant eller falskt. Ingen har kommit hit för att tala med oss, vare sig regeringen eller de där oppositionsgrupperna som tidningarna skriver om. De kommer inte att berätta något för oss förrän i sista sekunden, när bulldozrarna kommer för att riva våra hus. Jag vet bara en sak. När det här området är utvecklat kommer det att vara för de rika. Ingen av oss kommer ha råd att bo kvar här, säger han.

En kioskägare på samma gata är lika skeptisk.

– Jag har bott här i tjugo år, utan avlopp eller rinnande vatten.

Regeringen har aldrig gjort något här, och nu ska vi tro att de gör det här för vår skull? säger han. Även om han skulle bli erbjuden finansiell kompensation och en ersättningslägenhet kommer han att vägra flytta.

– Att förlora en lägenhet eller en bit land är en sak, men att tvingas flytta till städer i öknen och lämna vår försörjning här, hur ska de kompensera oss för det?

Den inställningen delas av många, och hålls ofta fram av makthavarna och deras anhängare som ett tecken på ignorans, snålhet och otacksamhet. Att envist vägra flytta beskrivs som en strategi för att klämma staten på ännu högre kompensation. Det ligger något i det: som erfarenheterna från Kafr Elou och Qalaat al-Qabbash visat får man ingenting av den egyptiska staten utan kamp. Samtidigt är det här synsättet delvis ett resultat av fördomar. Den nattsvarta bild som målats upp av slummen gör att få utomstående kan förstå varför någon frivilligt skulle välja att bo kvar. Men överbefolkade stadsdelar som Imbaba erbjuder uppenbarligen något som saknas i de ödsliga förstäder i öknen dit vräkta sluminvånare oftast erbjuds att flytta: närhet till arbetstillfällen, en marknad för informella tjänster och billiga varor, och livsviktiga sociala nätverk.

133

Problem finns naturligtvis också: dålig eller obefintlig infrastruktur, ohygieniska bostäder, trångboddhet. Men diskussionen om den urbana misären bortser ofta från att samma problem existerar i minst lika hög grad på landsbygden. Där är viktiga mått på fattigdom, som analfabetism, barnadödlighet, och arbetslöshet dessutom alltid högre – och de värsta formerna av kvinnoförtryck i form av könsstympning och tvångsäktenskap i unga åldrar mer vanligt. 90-talets lågintensiva konflikt mellan islamistiska grupper och staten utkämpades främst på landsbygden, ändå är det oftast just slummen som pekas ut som en grogrund för extremism. Slummens ”cancerlika” utbredning är i själva verket fattigdomens urbanisering. Kanske upplevs den som ett hot främst för att det fysiska avståndet till de fattiga massorna krymper.

*

Många oberoende experter på stadsplanering dömer på förhand ut regeringens vision för Kairo år 2050. På sitt kontor i stadsdelen Abassiyya skrattar Hany al-Miniawy högt när jag frågar vad han anser.

– Allt prat om att avlägsna slummen är ett stort skämt. Om man kunde göra det, varför har man inte redan gjort det?

Hany är arkitekt och en av Egyptens starkaste förespråkare av alternativa strategier för att förbättra existerande bostäder i informella områden. Via organisationen Adapt försöker han sprida kunskap till invånarna om hur de själva, genom att använda lokala byggmaterial och rätt teknik tillsammans kan förbättra sina bostäder och offentliga utrymmen med små resurser.

– I Manshiet Nasr byggde vi ett ungdomscenter med en fotbollsplan. Myndigheterna hade gjort en förberedande studie som sa 134

att det skulle kosta två miljoner. Men med invånarnas delaktig­ het och lokala råmaterial gjorde vi det för 250 000. Eller jämför Zamalek och Imbaba. Två stadsdelar, en rik och en fattig. De ligger knappt en kilometer från varandra, men i det första området är kostnaderna för att bygga tio gånger större. När ett nytt hus ska byggas anlitas en byggfirma som anlitar en underleverantör som anlitar en andra underleverantör, och så vidare. Till slut kommer arbetare från Imbaba och gör jobbet för en struntsumma, medan en lång rad av konsulter tar ut en vinst. När invånarna i Imbaba själva bygger sina hus gör samma arbetare jobbet, utan alla mellanhänder, säger Hany.

När Hany kommer som gästföreläsare till olika universitet tar han alltid med studenterna till närmaste slum. Ofta har de aldrig satt sin fot där tidigare; de är rädda och förknippar områdena med terrorism, våld, droger och kriminalitet. Och många praktiska lösningar blockeras bara av fördomar, menar han.

– Utbildningen gör oss arkitekter alienerade från vår egen verklighet. Vi besitter teoretisk kunskap utvecklad i länder med helt andra förutsättningar. Därför importerar vi dyra material till enorma transportkostnader för att bygga hus som konstant måste kylas med energislukande luftkonditioneringssystem sex månader om året.

Mycket handlar om ta tillvara folkets potential, menar Hany.

Trots att det arabiska ordet för slum, ashwa’iyyaat, betyder ”slumpmässig” eller ”kaotisk” är invånarna ofta betydligt mer organiserade än de verkar. Man utbyter tjänster – någon släkting eller granne är snickare, en annan golvläggare – och upp­ rättar informella finansiella system. I en så kallade gamaiyya går en grupp personer ihop och lägger en summa varje månad, och varje månad får en av dem ut en större klumpsumma som kan användas för större inköp och investeringar. I många 135

i­ nformella områden är kvarteren indelade efter ursprung på landsbygden, och de äldre bildar ett råd som fungerar som en slags lokal, informell demokrati. De tar itu med gemensamma problem, medlar i konflikter och diskuterar sätt att samarbeta.

– Vad de informella områdenas invånare behöver är inte i första hand statens välvilja, utan ett verkligt erkännande. Det är första steget mot delaktighet i den politiska processen, säger Hany.

Som både byggboomen i öknen och regeringens vision för ­Kairo år 2050 visar går utvecklingen nu åt motsatt håll: mot storskaliga, kommersiella lösningar inriktade på den välbeställda minoriteten, mot ökad segregation mellan fattiga och rika, och mot kriminalisering av slummen.

– Vi är väldigt få som simmar mot strömmen. I dagens samhälle har bostäder gått från att vara något folk byggde åt sig själva till att behandlas som en vara på marknaden eller en tjänst som tillhandahålls av staten. Men i själva verket är bostaden i första hand en mänsklig rättighet. När folk bygger hus utan tillstånd utövar de denna rättighet, därför ska de inte ses som brottslingar, säger Hany.

Hany menar att en intensiv strid nu väntar mellan mäktiga ekonomiska intressen och fattiga invånare i område efter område i Kairo. På många håll har den redan börjat. I kampen mot vräkningar och fastighetsspekulanter som vill ersätta slum­ områden med glittrande köpcentra står stadens själ på spel.

Tillhör Kairo den rika minoriteten, eller alla sina invånare?

136