9789197689922

Samuel Beckett

första kärleken

Översättning Sebastian Duraffourd Efterskrift Johan Gardfors

bladstaden

isbn 978-91-976899-2-2 originalets titel: premier amour Copyright © 1970 les Editions de Minuit svensk översättning © sebastian duraffourd och bladstaden 2007 efterskrift © johan gardfors 2007 formgivning: lisa schmidt & Johan gardfors tryckt på otavas tryckeri, keuru i Finland 2008 This book is published by arrangement with Literary Agency Wandel Cruse, Paris. / denna bok utges enligt överenskommelse med literary agency wandel cruse, paris. ouvrage publie avec le concours du Ministere français charge de la culture – centre national du livre. / boken utges med stöd från franska kulturministeriet – centre national du livre.

Bladstaden, Stockholm www.bladstaden.se

Kronologiskt sett förknippar jag mitt bröllop med min fars död men jag kan ha fel. Det är möjligt att det finns andra band, på andra plan, mellan dessa två händelser. Men det är svårt nog för mig bara att säga det jag verkligen tror mig veta.

Jag gick för inte så länge sen till min fars grav, det vet jag med all säkerhet, och tog reda på datumet för hans bortgång, enbart för hans bortgång, det för födelsen var jag inte intresserad av den dagen. Jag åkte på morgonen och kom hem på kvällen efter att ha käkat matsäck på kyrkogården. Men några dagar senare, när jag ville veta hur gammal han var när han dog, blev jag tvungen att åka tillbaka till graven för att ta reda på hans födelse­datum. Dessa två änddatum har jag skrivit upp på en lapp som jag alltid bär med mig. Tack vare det kan jag säga att jag borde ha varit ungefär tjugofem år vid tiden för mitt bröllop. Därför att datumet för min egen födelse, alltså just min egen födelse, det

7

första k ärleken

har jag aldrig glömt, jag har aldrig behövt skriva upp det, det finns kvar inristat i mitt minne, åtminstone årtalet, med siffror som livet kommer att ha svårt att sudda ut. Med lite ansträngning minns jag också dagen och jag firar den ofta, på mitt sätt, jag kan inte säga att jag gör det varje gång den kommer, nej, för den kommer för ofta, men jag firar den ofta.

Personligen har jag inget emot kyrko­ gårdar, jag promenerar ganska gärna där, hellre där än någon annanstans, tror jag, när jag är tvungen att gå ut. Jag känner lik­ lukten tydligt genom lukten av gräs och jord och den stör mig inte. Kanske något för söt, något envis, men så många gånger bättre än lukten från levande, från armhålor, fötter, arslen, kladdiga förhudar och besvikna ägg.

Och när min fars kvarlevor är med och bidrar till lukten, hur anspråkslöst hans bidrag än må vara, får jag nästan tårar i ögonen. Det hjälps inte att de tvättar sig eller parfymerar sig, de levande, de stinker. Ja, lämna kyrkogårdarna åt mig, som promenadställe när jag är tvungen att gå ut, och gå ni och promenera i parkerna eller på landet. Min smörgås och min banan äter jag med större aptit när jag sitter på en gravsten, och om jag blir sugen­på

8

första k ärleken

att pissa, och det blir jag ofta, har jag många alternativ. Annars irrar jag med händerna på ryggen mellan stenarna, de raka, de platta, de lutande, och samlar på inskriptioner. Jag blir aldrig besviken, det finns alltid tre eller fyra inskriptioner som är så roliga att jag måste ta tag i korset, eller stjärnan, eller ängeln, för att inte ramla. Min egen har jag komponerat för längesen och den är jag fortfarande nöjd med. Ganska nöjd. Allt annat jag skriver ger mig avsmak innan bläcket ens hinner torka, men min gravskrift tycker jag fortfarande om. Det är tyvärr väldigt liten chans att den någonsin kommer att resas över det kranium som har hittat på den, såvida inte staten tar hand om det. Men för att kunna gräva upp mig måste de först hitta mig och jag är rädd att staten har lika svårt att hitta mig död som levande. Det är därför jag skyndar mig att skriva ner den här innan det är för sent:

Så mångt och mycket undvek du att du slipper undan det först nu Den andra och sista raden snubblar lite men jag tycker inte att det spelar någon roll. Jag kommer att bli förlåten för värre saker än så när jag inte längre finns till. Och med lite

9

efterskrift

Sommaren efter mitt första universitetsår tillbringade jag på balkongen i min mammas lägenhet tillsammans med kaffe, krämbullar och enorma mängder Beckett. Eller var det kaffe, Beckett och enorma mängder krämbullar? Jag minns inte vilket. Men en skiva av Belle and Sebastian var också inblandad.

Balkongen vette åt öster och sög i sig ett reflekterat västerbottniskt kvällssken som inte var oangenämt. När jag tittade upp från Fin de partie (Slutspel) eller Company eller vad det nu var för sidor jag tittade upp ifrån, om jag tittade upp, hade jag utsikt över en kyrka i rött tegel och en grässlänt där förirrade alkoholister från Vasaplans busskurer älskade passionerat i den ljusa natten. En av dessa nätter behärskades jag av en säregen dröm medan jag låg utsträckt på en bädd i ett av de inre rummen. Under hela natten – jag minns särskilt dess varaktighet – framträdde en nästan orörlig bild eller scen för mig. Den bestod enbart av en kulissliknande oas med

48

efterskrift

en stiliserad palm, så som den kunde ha sett ut på en målning av Carlo Carrà, i mitten av en gul sandöken. Endast detta och ingenting annat, faktiskt och på samma gång kulissartat, befriat från varje symbolvärde. Luften vibrerade av hettan och skapade knappt skönjbara förskjutningar i perspektivet under det orörliga ljuset. Man kunde tala om ett landskap som inte längre är antropomorft, ett landskap som inte låter sig jämföras med människan – i likhet med det främmande, närmast teatraliskt oorganiska landskap Beckett ser hos Cézanne och senare J. B. Yeats. Någonstans under landskapet, möjligen bakom fonden, ackompanjerades drömmen av en monoton, knappt hörbar stämma som upprepade en och samma formulering, försåvitt det var ett upprepande och inte ett statiskt, atemporalt framsägande. När öknens teaterlampor slocknade och jag därmed vaknade – eller slocknade de för att jag vaknade? – dröjde satsen kvar och jag kunde identifiera den som ett citat ur Becketts essä Dante… Bruno. Vico… Joyce om James Joyces verk Work in Progress (sedermera Finnegans Wake): ”form är innehåll, innehåll är form. … [Joyces] text handlar inte om något; den är själv detta något.” Detsamma kan

49

efterskrift

sägas om Becketts litterära verk och förklarar i någon mån svårigheten av att tala om det utan att förminska det. r Samuel Barclay Beckett föds på våren 1906 i familjehuset Cooldrinagh i Foxrock utanför Dublin. 1920, fyra år efter påskupproret i Dublin, sänds han till en skola i Ulster, på andra sidan gränsen av vad som kom att bli det delade Irland. Efter de förberedande studierna återvänder Beckett till Dublin för att på Trinity College avlägga examen i franska och italienska. Genom en välvillig professors försorg får han strax därpå, 1928, en tjänst som lektor i engelska vid ansedda Ecole Normale Supérieure i Paris. I denna stad har redan den äldre och redan etablerade irländske författaren James Joyce bosatt sig. De lär känna varandra och Beckett kommer att assis­tera Joyce med högläsning och ibland diktamen till följd av hans försämrade syn.

Joyce arbetar då med verket Finnegans Wake vars avsnitt löpande publiceras under titeln Work in Progress i Eugene Jolas legendariska tidskrift transition. Till transition kommer även Beckett att bidra med texter vid sidan av

50