9789197689908

johan

gard fors

en oh채ngd

historia roman bladstaden

I

mina grenar har någon hängt sina ögon på tork. Vi vajar i efter middagssolens kvarglömda sken. Fåglar kratsar min krona. Vi spanar över nejden. Det är ännu lugnt. På M-brunnen blundar någon Modig – Modig – Modig.

Skymningen dröjer över avlägsna husklickar och kringlande vägar. Över asfalten sänker sig natten och täcker gatljuset med sin rökiga hinna. Men nu hörs rotorblad. Landskapet bleknar. ”Här.”

Vingslagen av fällor som slås igen eller förflyttar sig, den gamla modellen som ännu är i bruk. Man hänger lådor i våra grenar så som man pyntar djur med deras knotor. Ljuset fräter i ögonlocken.

Lyktor sveper. Locket öppnas. Ett mummel genom filtret. Omkopplaren, svalget andas in.

Det roterande ljudet av sågklingor klingar mot benrot och tandrot. Bladen i metall. Luften hackas. En fjärran kista slukar upp

76

E

tt fåtal sillgrisslor sitter fullproppade och tunga på taket och jäser i den salta förmiddagssolen. Ibland tar någon av dem mödosamt till vingarna för att jaga bort en nyfiken mås eller kaja och sedan återvända till sin plats. De missbelåtna skriken från några bortjagade fåglar som förstulet snappar efter insekter utan att våga sig nära svävar över utkanterna av klippöns krets. En lycklig kaja har upptäckt ett litet stim av silvriga spigg och låtsas sova för att undgå uppmärksamhet; fisk är annars en nästan bortglömd lyx i dessa trakter.

Randen av alger och salt markerar att vågorna en gång sträckt sina tungor högre än nu. Fyrtornet reser sig vitt och högt mot den mörka ön som vaggas av det glittrande havet. Klipporna har spolats rena och är mjukt runda sydost. Åt norr har granitens insprängda mineraler eroderat snabbare än den själv och visar upp en söndrig och fårad yta där mörkt gröna lavar spritt sig kring stenens urgröpningar. Här och var blinkar fuktigt glimmer ut mot havet. På sockeln i mitten av ön ligger splittrat glas ännu kvar, tillsammans med fjädrar och lösryckta klor, markbundna av levrat blod. Andra ännu intakta kadaver av måsar och grisslor ligger kvar medan deras fjädrar sprids i den lätta brisen.

Härifrån reser sig den avsmalnande cylindern som formas av fyrens släta väggar mot en flyktpunkt högt uppe i luftlagrens speglingar av uttunnad kobolt. Också skärvorna av lyktrummets skyddande glas reser sig mot skyn och reflekterar den ner mot stenarna.

Under sillgrisslorna på fyrens tak vittnar de spruckna rutorna liksom 77

fågelresterna på deras egg om en dramatisk natt som klingat av. Så gör också lukten av dött som sprider sig i vinden. Om det inte vore för måsarna och de utspridda inälvorna skulle fyrvaktaren multnat stilla i lyktans döende puls. Nu blänker de utfläkta kvarlevorna i ljuset och slocknar. De insekter som undgått att följa med i fåglarnas giriga näbbtag och som inte förförts av lyktan och bränts har åter smugit sig fram för att vältra sig i kalasets rester. Luften stryker förbi tornets kalkade vägg och sjunger när den klyvs över glaset. Bland det blodiga fjäderluddet över rutornas frakturer skulle man kunna urskilja några tussar av rött halsduksludd om man visste vad man letade efter.

Som ett illa bevarat skal från en uråldrig bläckfisk vindlar sig spiraltrappan genom tornets inre och stöter stumt mot portens lås.

Under trappan väntar konserverna orörda i travar. Ämbar och torkställ i trä finns endast kvar som spillror under kantig sten och puts.

Silkespapper och linnepåsar ligger slängda att mögla i fukten bland ölburkar och köksavfall. Oljan från värmepannan har lagt sig som en hinna över vägg och tak, kanske ska den snart täcka också kroppen i sitt sot och avstanna dess tilltagande upplösning. Endast kroken i taket kan minna om vad som en stormig natt förbundit fyren med vaktarens hals. Endast kardorna och ullsaxen i en stundom upplyst vrå kan minna om att där, en gång, fanns får.

78

D

et är något som luktar. En stilla stank av förruttnelse. Hoppas det inte är jag. Jag har slutat städa för att skjuta insikten på framtiden men det har snarast förvärrat situationen. När grannen knackar på blundar jag. Jag har provat parfym. Det gav mig kväljningar. Kanske var den inte dyr nog. Luften är fuktig och blek. Idag försökte jag promenera i en park. Det gick sådär. ”Marianne? Marianne? Är du där?”

Jag hade misstänkt det hela vägen hem och kände mycket riktigt dess naglar mot min rygg. Staden ville följa mig till dörren, avgasdoftande och kåt. Jag försökte säga den: ”Nej, det går inte – Jag bor inte här – Jag bor inte själv – Jag är en upptagen kvinna – Jag är ledsen.”

I farstun kände jag den fortfarande klistra sig nära och först i badrummet blev jag varse att jag var täckt av intrampade tuggummin. Kroppen uppvisar ett spel av klibbande fläckar i olika kulörer.

Jag skrubbar mig med pimpsten men de går inte bort i tvätten. ”Kan du ta av de jävla hörselkåporna nån gång?”

79

L책da 500

i denna l책da finns ocks책 ljus, pollen och stritar

prova filter prova rening prova l채gre sug

80

Fredrik Markgrens journal

§ 502 Överlämning för utryckning.

Motstånd: svagt till måttligt.

Hörbara protester: inga. § 513

Ann-Sofie bleknar inför skönhetsrådet. Hennes dress. Hon borde vara utan den.

§ 516

Ett salsnummer, metodfrågor.

81

D

et är fint att titta på kassettens snurrande hjul medan man talar.

Jag har hört att om man placeras i en isoleringscell ska man berätta historier för sig själv för att undgå galenskap, att första tecknet på galenskap är att man berättar historier för sig själv, att man placeras i en isoleringscell om man uppvisar tecken på galenskap, om detta ska jag berätta en historia.

82

Får som bräkte i stormen. Får i många färger.

83