9789197626088

Denna bok tillägnar jag mina kära vänner Barbera och Steve Tate på Nya Zeeland, som har varit till stor hjälp i mitt arbete med samtliga Kimberlieböckerna.

Roslagstext Trullebo, Kolshult 28 370 17 Eringsboda forlag@roslagstext.se www.roslagstext.se www.kimselius.se

Copyright © Kim M. Kimselius, 2011 Omslagsillustration: Mats Minnhagen Omslagsformgivning: Jörgen Högberg Sättning: Roslagstext, Eringsboda Typsnitt: Century Schoolbook Tryck: ScandBook AB, Falun 2011 ISBN 978-91-976260-8-8

4

2011 Kimberlie3.indd 4

2011-02-24 09:17:23

Kapitel 1

”Idag är det min födelsedag”, sa Kimberlie och kände ett hugg av saknad i bröstet, i magen, ja över allt.

Om någon för ett år sedan hade sagt till henne att hon skulle fira sin nästa födelsedag utan sina föräldrar, att de skulle vara döda… Då hade hon säkert skrattat åt dem, eller blivit arg för att de sa något så dumt.

Men nu var det så. Hennes föräldrar hade dött för snart ett år sedan och lämnat henne ensam kvar på Nya Zeeland, ett land hon precis börjat lära känna, hos människor hon hade träffat endast en gång tidigare.

Visst, de var släktingar: pappas syster, man och barn.

Vilket innebar att de var hennes faster, farbror och kusiner, men för henne var de ändå främlingar.

Om någon hade sagt till henne för några månader sedan, eller strax efter att hennes föräldrar hade dött, att hon skulle ha börjat le igen till sin födelsedag, då hade hon… ja då hade hon säkert försökt slå ihjäl den personen.

Tanken fick Kimberlie att le, eftersom hon mindes hur arg hon hade varit på allt och alla, även sina föräldrar, som hon hatade för att de hade lämnat henne ensam här i ett främmande land. Ändå älskade hon dem och saknade dem så att det gjorde ont i hela kroppen.

7

2011 Kimberlie3.indd 7

2011-02-18 13:26:19

Om födelsedagen hade varit för en månad sedan, hade hon varit förkrossad av sorg över att fira den utan sina föräldrar. Nu visste Kimberlie att hon inte längre var ensam.

Kimberlies vän Andy hängde mot grinden till fru Moonwinds hus och blängde surt på henne. Kimberlie förstod genast att hennes vän hade en dålig dag. Kanske hade Andys pappa ännu en gång slagit honom utan någon anledning. Kimberlie svalde, rädd för att säga fel ord.

Hon ville visa Andy att hon förstod hur svårt han hade det med sina föräldrar. Säkert hade det inte hjälpt att hon hade kommit gående med ett leende och det första hon hade sagt var ”idag är det min födelsedag”. Kimberlie visste att födelsedagar inte var något som Andy såg fram emot, eftersom hans föräldrar inte firade hans födelse.

Om det var något de gjorde den dagen så kanske det var att sätta sorgeband på sina kläder, för att sörja över att Andy någonsin hade blivit född. ”Var har du hållit hus?” frågade Andy och såg om möjligt ännu surare ut. ”Här har jag stått i evigheter och väntat. Jag trodde inte att du skulle komma.”

En rörelse på andra sidan gatan fick Kimberlie att vrida på huvudet och se vad som var på gång. Allt för att komma undan Andys ilska, som hon inte ville skulle förstöra hennes dag.

Två män strosade sakta gatan fram och såg sig nyfiket omkring. De tittade hastigt på Kimberlie innan de snabbt vred bort blicken igen. Männen såg ut som turister, med kameror hängande mot sina bröst. Den ene mannen var lång och smal och den andre kort och tjock. De var klädda i nästan likadana kläder: vita t-shirts med 8

2011 Kimberlie3.indd 8

2011-02-18 13:26:19

tryck, blå jeans, kraftiga joggingskor och australiensiska cowboyhattar.

Det var inte vanligt att turister hittade ända hit upp till utkanten av staden Dunedin. Kanske männen hade gått vilse? Skulle hon gå fram och fråga dem?

Men det var något med männen som gjorde att Kimberlie inte ville komma i närheten av dem. Hon kunde inte förklara vad det var. När en rysning av obehag gick igenom henne, vände hon sig bort från männen.

9

2011 Kimberlie3.indd 9

2011-02-18 13:26:19

Kapitel 2

Andy stod fortfarande och blängde surt på henne. Kimberlie förstod att han väntade på ett svar. ”Tiden bara flög iväg när jag stod och diskade och ja…”

Kimberlie ville säga att hon hade försvunnit bort i tankar på tidigare födelsedagar som hon hade firat tillsammans med föräldrarna. De brukade alltid väcka henne på födelsedagens morgon med sång, presenter och en bricka med uppdukad frukost. Det verkade som varken hennes faster eller farbror hade en aning om att hon fyllde år idag, för ingen hade sagt ett ord till henne om det. Kimberlie blinkade intensivt när hon kände att tårar var på väg upp ur ögonvrån. Hon tänkte inte gråta mer! ”Jaha! Men sätt nu fart så vi får något gjort idag. Här är alla sakerna”, sa Andy och pekade på en låda som stod bakom honom.

Kimberlie satte sig hastigt ned på huk och öppnade lådan. Inte för att hon var ivrig att se vad den innehöll, utan för att hon ville dölja sina tårar och besvikelse, över att Andy var sur och inte gratulerade henne på födelsedagen.

Hon rörde runt bland sakerna i lådan. Där fanns två skrapor som de kunde använda till att skrapa av den gamla färgen på tant Moonwinds grind. Eftersom det inte 10

2011 Kimberlie3.indd 10

2011-02-18 13:26:19

fanns så mycket färg kvar på grinden skulle det arbetet gå snabbt. I lådan fanns också en hink med blå färg, två stora penslar, en hammare och en hel del spik att laga grinden med innan de började måla. Där låg också ett mycket fint järnföremål. ”Vad tänkte du vi skulle ha det här till?” frågade Kimberlie och sträckte fram järnstycket.

Med något mindre surt tonfall svarade Andy henne: ”Jag tänkte att vi skulle kunna fästa ihop grindhalvorna med något så att de går att stänga. Det ska sättas fast så här”, sa Andy och satte järnstycket över ena grinden.

På järnstycket stack det ut en likadan bit som Andy nu lade över den andra grindhalvan. ”Oj! Vad fint!” sa Kimberlie och menade verkligen vad hon sa, även om hon skulle ha sagt så ändå, bara för att få Andy på gott humör igen. ”Hur fick du råd med det?” ”Pappa hade slängt det. Han tröttnar så fort på allting och vill hela tiden köpa nytt. Jag tycker det är bättre att ta vara på saker och använda dem”, sa Andy trotsigt.

Kimberlie sa ingenting, hon förstod att det var bäst att låta Andys dåliga humör gå över av sig själv.

Under tystnad började Kimberlie och Andy skrapa var sin del av grinden. Precis som Kimberlie hade trott gick arbetet mycket fort. Andy tog upp hammare och spik och med hårda, våldsamma slag slog han in spikar i de brädor som satt lösa.

Det gjorde ont i Kimberlie att se Andy så upprörd.

Hon undrade hur många knytnävsslag han hade fått ta emot idag. Om det ändå fanns något hon kunde göra för att hjälpa honom. ”Jättefint!” sa Kimberlie med ett stort leende, när Andy 11

2011 Kimberlie3.indd 11

2011-02-18 13:26:19

lade ned hammaren och granskade sitt arbete. ”Nu målar vi!” sa Andy och bände upp locket på färgburken.

Precis som när han hade spikat fast brädorna målade Andy nu med bestämda, kraftfulla, riktigt ilskna penseldrag och färgen skvätte om honom. På något sätt rycktes Kimberlie med och det kändes befriande att måla av sig oron hon börjat känna inom sig. Det var som om saknaden efter föräldrarna plötsligt vällde över henne, när hon tänkte på vilken tur hon hade haft, som fått så snälla föräldrar. Andys föräldrar slog honom, misshandlade honom rejält och struntade totalt i honom för det mesta. Kimberlie tyckte synd om Andy.

Med varje penseldrag över grinden var det som om något släppte hos dem båda och när grinden till slut var klar, satte de ned penslarna i målarburken, ställde sig bredvid varandra och såg på grinden. Båda började skratta.

Det var inte bara grinden som var härligt blå, utan även gruset under och gräset bredvid. När Kimberlie och Andy såg på varandra, insåg de att även de fått en hel del stänk med blått på sina kläder. ”Tur att det sägs att Marsmänniskor är gröna, annars skulle folk tro att vi kom från Mars”, sa Andy och skrattade. Äntligen hade han fått tillbaka sitt goda humör!

Kimberlie log brett, glad att Andy var sitt vanliga jag.

Samtidigt undrade hon vad faster Leonie skulle säga när hon fick se de blåfärgade kläderna. Ja, det var för sent för att göra något åt det nu. Hon bestämde att den här tshirten och de här jeansen skulle bli hennes arbetskläder när hon hjälpte tant Moonwind.

12

2011 Kimberlie3.indd 12

2011-02-18 13:26:19

Andy och hon hade nämligen bestämt att grinden bara var en övning för det de verkligen hade tänkt göra: måla hela huset för tant Moonwind. Huset var lika illa åtgånget som grinden och det fanns inte mycket kvar av den tidigare så vackra blå färgen på väggarna.

Snart var det sommarlov, vilket kändes konstigt att ha efter nyår, men så var det här på andra sidan jordklotet.

Kimberlie undrade om hon någonsin skulle komma att vänja sig vid det.

Ju närmare sommaren kom, desto större växte klumpen i magen på henne, för det innebar att hon även kom närmare årsdagen av föräldrarnas död. ”Har du sett de där konstiga turisterna?” sa Andy och nickade nedåt backen.

Kimberlie lyfte huvudet och tittade. Där stod de två män som hon tidigare hade sett passera. De hade stannat vid en buske och verkade studera bladen. Ibland tittade de upp mot dem, men lika fort såg de bort när de märkte att Kimberlie och Andy såg på dem. ”Ja, Andy. Jag håller med dig. Det är något konstigt med dem!” sa Kimberlie och även denna gång drog en rysning genom hennes kropp, som en varning om vad som skulle komma.

13

2011 Kimberlie3.indd 13

2011-02-18 13:26:19

Kapitel 3

Andy och Kimberlie vände sig mot huset och studerade de höga tornen, den avflagnade blå färgen och insåg vilket gigantiskt arbete de hade framför sig. ”Jag har frågat Leonie om jag får bo hos tant Moonwind medan min faster och hennes familj åker iväg på semester. Först ville hon inte. Men efter att hon hade ringt till tant Moonwind och pratat med henne så får jag lov att vara här.”

Kimberlie hade inte tyckt om att lämna ut tant Moonwinds telefonnummer, inte heller att berätta om henne, eftersom det här var hennes gömställe ifrån världen när den kändes alltför ond. Tills nu hade inte hennes faster vetat om vart hon tog vägen, nu skulle fastern alltid veta var hon kunde hitta henne. ”Så bra…” sa Andy, och lät åter sur och tvär.

Men också ledsen och besviken. Varken föregående kväll eller den här morgonen hade varit speciellt trevliga för Andy. Igår hade hans föräldrar berättat att de skulle ge sig ut på en jorden-runt-resa och vara borta i tre månader. Andy hade först inte trott att det kunde vara sant, skulle han få följa med jorden runt! Helt fantastiskt!

Därefter hade föräldrarna sagt: ”Du klarar dig själv, inte sant?”

14

2011 Kimberlie3.indd 14

2011-02-18 13:26:19

Då hade han börjat ana att allt det roliga inte var för honom. Ändå hade han varit tvungen att fråga: ”Ska inte jag få följa med?”

Vilket hade gett honom ett knytnävsslag i magen som sände honom tvärs över rummet. I och med det var saken färdigdiskuterad enligt hans far. De skulle åka jorden runt. Andy skulle vara hemma själv.

Andy svalde. Han borde ha vant sig vid det här laget.

De älskade inte honom, hade aldrig gjort och såg honom bara som… som… som skit under naglarna, eller en böld i baken. Han kände hur tårarna steg upp i ögonen och blinkade för att få bort dem.

Efter resan till Queenstown med Kimberlie trodde Andy att han aldrig mer skulle bli ledsen över något.

Han hade glömt allt annat än att han och Kimberlie var tillsammans. Visst hade han varit rädd många gånger, mest för att han inte visste vad det var Kimberlie tänkte göra. Men efter att han hade berättat sin hemlighet för Kimberlie, om alla år av misshandel, hade det känts bättre och han hade varit dum nog att tro att allt var bra från och med den stunden. Han hade inte räknat med att föräldrarna inte hade förändrats.

Andy kände sig så arg och ville sudda ut det där lyckliga, självbelåtna leendet på Kimberlies läppar, så han sa: ”Min familj ska åka jorden runt i tre månader.”

Hans ord fick Kimberlie att stirra häpet på honom och Andy såg tårar stiga upp i hennes ögon, innan hon vände bort ansiktet. Då ångrade han sig. ”Varje gång jag skiljs från en person jag tycker om, är jag rädd att jag aldrig mer ska få se den personen i livet”, sa Kimberlie och kände rädslan växa inom sig.

15

2011 Kimberlie3.indd 15

2011-02-18 13:26:19

Andy skulle resa bort!

Tänk om han aldrig mer kom tillbaka! Han skulle vara borta i tre månader. Allt kunde hända!

Andy såg på Kimberlie. Han förstod hennes rädsla.

Hennes föräldrar hade hastigt dött, de hade inte fått ta farväl av varandra. Det måste vara hemskt att bära på den känslan hela tiden, rädslan över att bli lämnad ännu en gång… ”Förlåt!” sa Andy, lade handen på Kimberlies arm, vred henne runt och slöt henne i sin famn. ”Förlåt”, mumlade han med munnen mot hennes hår.

En klargrön papegoja flög tätt över deras huvuden och landade i närmaste träd, den lät som om den försökte tala när den öppnade näbben.

De lyfte på huvudet och såg på fågeln. Kimberlie undrade om det var hennes föräldrar eller hennes maorievän Maui som hade sänt fågeln. Det var som om fågeln försökte varna henne för en kommande fara. Men vad skulle vara farligt här, i denna ljuvliga oas som var tant Moonwinds värld.

Här var så hemtrevligt med allt stök i huset, där saker stod överallt och böcker fanns i vartenda rum, på hyllor, på möbler och på golvet i travar. Den vildvuxna trädgården var ett riktigt paradis att vandra omkring i, fylld av fåglar som kvittrade och sjöng. En kväll hade hon till och med sett den sällsynta Kiwifågeln när hon var på väg hem. Det hade gjort henne glad, eftersom fågeln var sällsynt och aldrig var ute på dagarna, endast på nätterna. Kimberlie tyckte det var konstigt att Kiwifågeln inte hade några vingar och ändå kallades för fågel när den inte kunde flyga.

16

2011 Kimberlie3.indd 16

2011-02-18 13:26:19

Tanken fick henne att tänka på papegojans varningsrop. Varnade den för att något skulle hända Andy på resan? ”Förlåt! Det var inte meningen att göra dig ledsen. Det är mina föräldrar som ska åka jorden runt. Inte jag”, sa Andy.

Då förstod Kimberlie Andys sura, tvära humör den här morgonen. Han var ledsen över att hans föräldrar ännu en gång planerade att göra något roligt utan honom.

Något som hände ofta. Vad skönt att det bara var det och att han inte hade fått stryk igen, tänkte Kimberlie, utan att veta att Andy faktiskt hade fått rejält med stryk bara för att han hade trott att han skulle få åka med på resan.

Kimberlie tog Andys hand i sin och kramade den hårt.

Istället för att säga att hon var ledsen för hans skull, försökte hon säga något som var bra, något positivt, och hon visste precis vad hon skulle säga. ”Men det är ju toppen! Då kan du också bo här hos tant Moonwind. Tänk! Tre hela månader kan du bo här. Så länge ska inte mina släktingar vara bortresta. Lyckliga du!” sa Kimberlie och gav Andy en kram.

Andy förstod att Kimberlie hade rätt. Han borde vara glad över att slippa sina föräldrar i tre hela månader.

Inget stryk på tre månader, vilken drömtanke! Men… varför kände han sig då inte glad?

Ett ljud bakom Kimberlie och Andy, fick dem att hastigt slita sig ifrån varandra och vända sig om.

17

2011 Kimberlie3.indd 17

2011-02-18 13:26:19