9789197626026

Denna bok tillägnar jag Daniel Kimselius, som vuxit upp med mina sagor och berättelser, och inspirerat mig med sina tindrande ögon.

Roslagstext Trullebo, Kolshult 28 370 17 Eringsboda forlag@roslagstext.se www.roslagstext.se

Copyright © Kim M. Kimselius, 2009 Omslagsillustration: Mats Minnhagen Omslagsformgivning: Jörgen Högberg Sättning: Roslagstext, Eringsboda Typsnitt: Century Schoolbook Tryck: WS Bookwell 2009 ISBN-nr 978-91-976260-2-6

4

Kapitel 1

I samma stund som Kimberlie hörde smällen kände hon stöten som gick genom planet. Boken som hade fängslat henne under resans gång, slets ur hennes händer och flög iväg mellan sätena. Ett fruktansvärt vrål ljöd plötsligt genom planet.

En pojke flög förbi henne med stirrande blick och förvånat uttryck i ansiktet. Människorna runt omkring skrek av skräck.

Pappmuggar, tallrikar och bestick virvlade förbi Kimberlie. En flygvärdinna klamrade sig krampaktigt fast i dörrkanten till pentryt. Det var som om en jättes hand ryckte och slet i henne och försökte dra henne bakåt i planet.

Det förut så tysta, sövande ljudet av motorerna överröstades nu av vrålet bakom Kimberlie. Hon vred sakta huvudet och stirrade sedan lamslagen på den fruktansvärda synen bakom henne. Det kunde helt enkelt inte vara sant! Detta kunde inte hända henne!

Kimberlie ville skrika av skräck, men inte ett ljud kom ur henne. Det enda hon gjorde var att stirra med fasa på det osannolika som hade hänt.

Ett stort hål hade slitits upp i planet några stolsrader 7

bakom henne. Alla passagerare som suttit bakom Kimberlie hade försvunnit. Kimberlie flämtade till, väckt ur sin tillfälliga förlamning, och grep krampaktigt tag i armstöden. Hon höll så hårt att knogarna vitnade. Hon tänkte inte släppa taget!

Kimberlie var tacksam för säkerhetsbältet som satt hårt spänt runt midjan och höll henne kvar i stolen. Annars hade hon förmodligen sugits ut genom hålet, försvunnit och dött, liksom många andra passagerare. Ändå förlitade hon sig inte helt och hållet på säkerhetsbältet.

Tänk om det gick av vilken sekund som helst... Greppet om armstöden hårdnade och kanterna skar in i hennes händer. Men hon kände inte smärtan eftersom hon var skräckslagen av det som hände runt henne.

Kimberlie kände hur magen knöt sig. Hon var på väg att kräkas. Hon andades häftigt. Många frågor snurrade runt i hennes huvud, alla gjorde henne lika skräckslagen: Var planet på väg att störta? Vad hade hänt? Skulle de alla dö nu? Var fanns hennes mamma och pappa?

Kimberlie bet sig hårt i läppen. Vad skulle hon göra?

Planet skakade nu våldsamt och nosen vändes brant nedåt, mot den hårda vattenytan, tiotusen meter nedanför.

Folk skrek gällt och hysteriskt. Syrgasmaskerna hade lösts ut och hängde dinglande framför Kimberlie. Men hon vågade inte släppa taget om armstödet för att gripa tag om syrgasmasken, trots att det blev allt svårare att andas i den tunna luften.

Kimberlie såg på flygvärdinnan, som tidigare varit hennes tröst och stöd, när hon gripits av flygrädsla i samma stund som hon steg på planet. Den vänliga kvin8

nan hade berättat för henne hur säkert det var att flyga.

Hon hade förklarat alla de ovana ljuden i planet och till slut fått Kimberlies rädsla att avta. Något hon aldrig hade trott varit möjligt, när hon panikslagen vänt om i gången och försökt komma av planet. Efter flygvärdinnans lugnande försäkran om att inget skulle hända, hade Kimberlie blivit så lugn, att hon till och med blivit uppslukad av boken och för ett tag glömt av att hon befann sig på ett flygplan. Hon hade försvunnit bort i äventyrens värld tillsammans med huvudpersonerna i boken Svarta Döden och förfasat sig över allt det hemska som hände Theo och Ramona. Inte hade hon då anat att hennes egen värld snart skulle bli lika fasansfull som romanfigurernas.

Kimberlie såg att flygvärdinnans ansikte var lika ångestfyllt som hennes eget förmodligen var. Skräckslagen såg Kimberlie att kvinnans krafter inte räckte till för att hålla fast i dörrkanten. Med ett desperat skrik slets flygvärdinnans händerna loss och hon flög förbi Kimberlie... Ut genom hålet.

Det kändes som om det förflutit oändlig tid sedan det första chockartade ljudet, men det rörde sig om bara några sekunder. Krampaktigt höll Kimberlie tag om armstöden. Nu grät och skrek hon tillsammans med de övriga passagerarna. Samtidigt kippade hon efter luft och önskade att hon hade mod nog att släppa taget för att slita tag i syrgasmasken. Den branta dykningen planet gjorde, och vinddraget från hålet, hade fört syrgasmasken utom räckhåll för henne. Hon skulle bli tvungen att resa sig upp för att nå den, vilket hon inte ansåg var något alternativ, eftersom det skulle innebära att hon 9

var tvungen att spänna loss sig och släppa taget om armstödet. Det var samma sak som att hon skulle dras ut genom hålet. Hon började känna sig lätt vimmelkantig av syrebrist och var rädd för att hon ändå skulle dö för att hon till slut inte kunde andas. Hon hoppades innerligt att piloternas kraftiga dykning skulle ge henne syre inom kort. Annars skulle hon vara väldigt illa ute.

Varför skulle detta hända just mig? tänkte Kimberlie.

Vad är det som har hänt? Var det en bomb som exploderade? ”Det är INTE ofarligt att flyga, vad än flygvärdinnan säger”, snyftade Kimberlie.

Hon kände sig inte alls som den tonåring hon var, utan mer som en skrämd liten sexåring som bara ville krypa upp i mammas och pappas knä och känna deras trygga armar runt sig. Men just nu visste hon inte ens var hennes föräldrar var. De hade suttit några rader bakom henne. Den rad som inte längre fanns kvar i planet…

Hon svalde hårt och försökte andas lugnare. Bröstet värkte av rädsla, säkerhetsbältet tryckte hårt mot magen och den tunna luften gjorde det svårt att dra djupa andetag.

Kimberlie stelnade till när hon hörde hur stolsraden bakom henne knakade. I nästa sekund hördes ljudet från metall som slets loss. Hon vände huvudet och såg hur hela stolsraden bakom hennes försvann ut genom hålet i flygplanskroppen.

Kimberlie höll andan av rädsla för att samma sak skulle hända även hennes stolsrad. Om hon hade kunnat hålla hårdare om armstöden hade hon gjort det, men hon höll redan så hårt att blodet började sippra fram ur 10

hennes handflator och fingrar. ”Jag vill inte dö! Jag har ett långt liv framför mig.

JAG VILL INTE DÖ!!! Snälla någon, hjälp mig!” ropade Kimberlie.

Men orden blev bara ett lågt gnyende av skräck. Där fanns ingen som kunde hjälpa henne. Alla kämpade för sina egna liv.

Stolen hon satt på skälvde och det plågade ljudet av metall som förvreds, skar genom Kimberlies huvud.

NEJ! Kimberlie slängde sig mot stolen framför för att gripa tag i ryggstödet och hålla sig kvar om hennes stol skulle slitas loss. Just när hon kände huvudskyddet under fingrarna släppte hennes stol från sina fästen och flög iväg mot öppningen, ut genom hålet, ut i tomma intet på nästan tiotusen meters höjd. Det gick så fort att Kimberlie var ute ur planet innan hon ens hunnit förstå vad som hänt.

NEJ! Jag vill inte dö! skrek det inom Kimberlie. Hon tumlade runt i luften och kämpade efter andan på denna höga höjd där inget syre fanns. Hon såg planet försvinna bort från henne, med hålet i flygplanskroppen fullt synligt.

Då först insåg Kimberlie verkligen vad som hade hänt och hennes stämband fungerade ordentligt igen. Hennes skrik skar högt och klart genom den tunna luften när hon snabbt föll ner mot den avlägsna kalla, hårda vattenytan.

11