Page 1

Av Jan Sigurd har tidigare utkommit Polsk Jazz 1994 Främlingars Godhet 1995 Tillvaratagna Affekter 1998 Hemingway och svenskarna 1999 Berättelser från Rapsrike 2000 Orvars Korvar 2001 Under mitt paraply 2003 Paddlaren 2003 Hemingways sista flamma 2005 Om konsten att misslyckas 2005 Sista dansen med Monica 2005 Med smak av te: En litterär och kulinarisk odyssé 2006 Den sjunkna katedralen 2007 Prästen som blev frälst 2007

© 2008 Text: Jan Sigurd Utgåva enligt avtal med Loud Literary Agency, Malmö Omslag: Johanna Blomberg Illustration: Dyveke Zadig Tryckt hos: Livonia Print, Lettland ISBN 978-91-976144-6-7 Roos & Tegnér förlag www.roostegner.se

4


Kapitel 9 ”Ni vet att Elvis kunde vara rätt märklig när han blev på trycket. Hade en ovana. Skulle alltid gå fram och lyfta människor. Vem som helst. Så när han kom hem till hyrestanten, Frau Pieper, där på Goethestrasse nummer 14 en kväll, slog han armarna om henne utan förvarning, fast hon var en tjock käring på över hundra kilo, men han slant och hon for in i ett akvarium som välte och föll i golvet. Glaset sprack och där låg fiskarna och sprattlade på mattan. Hemskt. Elvis kunde inte äta fisk efter det, sa han. Så det blev ingen spätta på färjan över till Sverige. Bara korv, Bratwurst, eller brätt-wurst som han uttalade det.” Vi satt i en sportbar som var inredd som en alpstuga med snö av bomull på ett tak över baren. Längs bakväggen hängde antika stavar och tävlingsskidor med spännen från anno dazumal. Baren gick tydligen under namnet Columbo, inte för att ägaren var lik tv-deckaren ifråga, utan för att hans korta, skelögda fru var det. Walter beställde in Currywurst. ”Multikulti!” 81


Repliken kom från höger. En granne i baren hade drabbats av en obestridlig lust att ge luft åt sitt vetande. Han var som klippt och skuren ur en lokalrevy – en uppenbarelse som formligen ropade efter toppluva, långkalsonger och tandläkare. Munnen var ett svart hål och andedräkten kunde inordnas under rubriken alkoholist, lantlig. Jag log välmenande i hans riktning men det gav tydligen inget utslag alls på hans radar. Han fortsatte oförtrutet sina närstudier av kolsyra i ölkrus. Själv vände jag mig mot bartendern, beställde varsin hamburgare från barmenyn till Olof och mig, en öl till mig själv och till Olof, mineralvatten. Walter bad om sin special: rödvin och Coca-Cola. ”För magen. Tål inte rödvin längre men tillsammans med Coca-Cola går det bra. Åh, jag minns min allra första Cola ihop med … ” Han tycktes bara behöva tänka på Elvis för att simma i ett hav av sällhet. Mot ena kortväggen projicerades kvällens landskapsmatch i fotboll. Plötsligt gjorde Tyskland mål. Publiken jublade. Nu stod det ett–noll till värdlandet mot Sverige. Bargrannen rycktes med av målglädjen, log fåraktigt och skålade med en fiktiv Kaiser Franz innan han återvände till sitt inre universum och den eviga gåtan om kolsyrebubblans vertikala förflyttning från ölkrusets botten. Så var det pausvila i tv-matchen och man gick tillbaka till studion. En programledare och en hel rad övergödda herrar med mustascher satt uppradade i strålkastarnas sken. Det var författarlandslag. I stället för att föra tankarna till ett tweedkonvent, som vanligtvis var fallet när skriftställare samlas, var de här pennfäktarna iförda tyska och svenska fotbollsdräkter. En av figurerna verkade bekant och fick mig med sitt gråa yviga hår 82


ofelbart att associera till skogsarbete. Men visst var det Göran Greider som satt där! Han lade just ut texten om ”den gröna planens schack” och hur ”fotboll adlar människan”. I bakgrunden rullade bilder av stormande huliganer som polisen försökte mota bort från stängsel med hjälp av tårgas och batonger. Walter hetsade upp sig. ”Jag förstår inte varför de måste få det till att fotboll ska vara nåt annat än vad det är. Kultur? Varför kan det inte bara få vara fotboll.” ”Snart är väl ishockey den vita isens schack också.” ”Och kamelpolo den gula sandens Fia med knuff”, fyllde Walter i, frustande av skratt. Olof var i sin egen värld. Säkert förde han redan mentala anteckningar om Elvis besök i Sverige. Här fanns ett långt dokumentärreportage vid horisonten, det insåg jag med. Kanske hägrade till och med ett fjärran Stora Journalistpriset. Walter tog in en ny bägare rödvin med Coca-Cola och jag beställde en ny öl. Olof såg längtansfullt på när bartendern kranade upp den bärnstensfärgade drycken ur en av tapparna. ”Till och med den där underbara svaveldoften av systempåse, de tunna gröna och lila, kan jag sakna. Det var flera år sedan jag kände den lukten i näsborrarna. Den söker mig ibland.” Jag förstod att han kämpade. Att det inte var lätt. Och jag ville inte vara den som fick honom på fall. Tv:n stod på oavbrutet. Man kunde inte låta bli, det var som en drog; blicken sögs till skärmen hela tiden trots att det var pausvila och en hiphopvideo snurrade, runt, runt med några guldkedjeförsedda linslöss som tycktes rabbla telefonkatalogen baklänges och kämpa som propellrar för att fylla ut bilden. Om de bara ville sluta vifta med händerna i kameran hela tiden så 83


att jag kunde koncentrera mig på vad de sjöng. Det såg ut som om de var på väg att ta simborgarmärket i torrsim. Jag klarade inte av det ihärdiga flaxandet. Som om ingen vågade stå stilla, sjunga en sak med eftertryck rätt in i kameran och låta det ta skruv. De borde gå hos Torkel Völlinger, sångpedagogen. Var fanns han nuförtiden? Det var dags för upprättelse. Han hade behövts i detta kulturella moras. Om fotboll var kultur, vad var kulturen på väg att bli om inte … gyttjebrottning? Matchen slutade ett–noll till Tyskland, vilket kanske var ett väntat resultat. Ett­–noll i baken – fast i fel bak. Om en månad skulle Tyskland möta England, ärkefienden. På hemmaplan. Jag var glad att slippa vara på plats då. Det spåddes kravaller, och en polisstyrka, numerärt jämförbar med Lichtensteins samlade armé, hade redan fått boka in övertidstjänst, påstod Walter. Det var mycket pengar som gick till ingenting. Bargrannen vaknade till, grymtade: ”Om jag haft kvar alla pengar jag lagt på öl, hade jag lagt dem på … öl.” Han fick sitt ölkrus påfyllt, fällde periskopet och försvann på nytt ner i U-läge. Grundforskningen kallade. Kanske stod han på randen till ett genombrott, till att upptäcka naturlagen som förklarade varför kolsyrebubblan med obändig logik steg uppåt. Hamburgaren var så överstekt att varje tugga absorberade den saliv man hade i munnen. Jag beställde in ytterligare en öl medan Walter fortsatte sin ”Elvistimme”. Jag hade ju haft vissa funderingar på Walters utseende och inte minst frisyr. Kanske var det mitt bligande som till slut fick honom att bekänna färg. ”Man får inte ha kal hjässa på tv i Tyskland.” ”Vadå? Är det lag på det?” 84


”Inte lag men det står i anställningskontraktet. Så är du skallig och vill bli anställd måste du bära postisch. Du kommer inte undan det. Jag vet, för jag jobbade som musiker i flera år. En kväll i direktsändning hade jag glömt postischen. ’Behalten Sie Ihr Haar auf ’, skrek producenten från kontrollrummet. Men jag hade glömt skiten hemma. Jag fick sparken. Sedan dess har jag arbetat på apotek. Med postischen på.” ”Fast i kväll är du ledig.” Postischtvånget tycktes på något sätt lika självklart som att judar tvingades bära davidsstjärnan på kläderna under trettiotalet. Tyskar var ett lydigt och auktoritetsbundet folk, inrättat efter paragrafer. Varför var det ingen som ryckte av sig postischen under direktsändning och viftade med den i kameran för att visa att nu fick det vara slut på postischslaveriet? Fanns det ingen civil olydnad i detta land? Lärde man sig ingenting av historien? Var skalliga nu utsatta för Berufsverbot? Hade myndigheten bara släppt lite på den där frisyrfascismen hade inte trycket blivit så stort. Då hade man sluppit sådant som Baader-Meinhof och Rote Armee Fraktion. Inbillade jag mig såhär efter ett par stadiga öl. Walter måste ha läst mina tankar för som ett svar på min tysta undran grabbade han tag i postischen, slet den av skallen och lade upp den på bardisken. Där låg den och guppade, som ett hårigt djur – en övergödd, sovande tarantella – medan Walter med glansiga ögon och röda kinder lyfte sitt glas. ”Prost!” Vadå prost? Var det ett ekumeniskt inlägg? Bartendern närmade sig från höger. ”Vad är det frågan om?” Jag hade vid det här laget petat i mig en ansenlig mängd öl 85


och tyckte väl att det äntligen var dags att muntra upp gästerna med några högljudda tyskspråkliga satsövningar. Jag lät som en utbytesstudent från Goetheinstitutet när jag nu på tyska förkunnade: ”Han är resande i plastikkirurgi. Säljer könshår i lösvikt. En snygg vulva, eller vad tycks om den här naturtrogna modellen av vaginalmuskulaturens topografi?” Bartendern ryckte till. Samtalet hade tagit en obehaglig vändning. Någon osynlig gräns hade överskridits. ”Ta bort den där, den ser osmaklig ut.” ”Okej, okej.” ”Mannens kontrollerande storhjärna är som en ryttare som rider barbacka på en vildhäst. Det behövs bara en skymt av en kvinnas behårade kroppsdel för att denna vildhäst ska kasta av sin ryttare och skena. Men Columbos gemål vill inte ha upplopp i baren.” Det var Olofs bidrag. Skalpen plockades genast ner. Walter lade den i fickan och där fick den stanna.

86


Kapitel 31

”Har du hört att Therese är med barn?” Olof smällde ihop mobilen och vände sig till mig. Han hade just talat med Roger. ”Va? Vad är det du säger?” Hörde jag rätt? ”Är det sant?” ”Ja, hon är gravid. Hon har varit hos läkaren och de har tagit ett prov. Som var positivt.” ”Men … öh, men … ” Jag höll mig krampaktigt i ratten. Walter hade säckat ihop något i sätet bredvid men vaknade nu till liv. ”Elvis var också orolig för sånt där. Kanske blev det nån souvenir på bygden. Jag vet inte. Han ville inte snacka om det. Och jag förstår honom. När man väl varit med en tjej är det ju historia. Gamla flammor är som gamla deklarationer. Inget man ska behöva ägna sig åt att rota i, eller hur?” Jag var utom mig. Skulle jag bli far till en ny norsk ättling? Jag som inte ens visste vad nynorsk var för något. Skulle jag få norsk släkt? Skäggiga redarbarnbarn från Bergen som tvunget ville ut och fiska torsk i storm. Eller en norsk pike som skulle 218


stå på bryggan och vänta som Henrik Ibsens Fruen vid havet. Jag blev alldeles matt. Vad skulle Lisen säga? Och Jesper? Om att få ett syskon. Här har du din lillasyster. Ni kan väl lära känna varandra. Hon pratar konstigt men det är inget märkvärdigt. Det gör alla i Norge. Norge? Ja, det är ett land som har mycket olja och där man fiskar torsk. Var en gång en del av Sverige. Unionen upplöstes 1905. Men nu var den alltså på gång igen. Detta förbund, detta blodsband som blev till under en het natt i salt vatten. En natt då stearinljusen brann och den blivande fadern tappade all sans och vett. Då förnuftet brast och alla hämningar släppte. En one night stand välsignad av trollspöet med stort T och därmed förlänad evighetens oåterkalleliga signum. Hur kunde jag gottgöra det hela? Var det över huvud taget möjligt att gottgöra en sådan handling? Hur skulle jag straffa mig själv? Späka mig till döds? Som en holländsk flagellant under medeltiden skulle jag dra från by till by på landsbygden, piska mig själv och läsa forskningsrapporter av Ebba WittBrattström och Tiina Rosenberg i dåligt upplysta, kalla och trånga utrymmen endast livnärande mig på rötter, larver och grumlig vätska ur pölar. Jag körde in till sidan av vägen och hyperventilerade. Olof och Walter stirrade på mig som om jag var ET och just hade landat. Jag gjorde nu allt som stod i min makt för att intala mig själv att jag hade tillbringat hela mitt liv med att färdas fram på den här motorvägen, att ingenting existerade någon annanstans. Började gripas av en mycket stark önskan att förkorta mitt liv. Att bli en legend, en myt. En vandringshistoria – mannen som kastade sig framför bilen han själv framförde. Detta barns ondskefulla uppdykande i sinnevärlden fick mig 219


att längta efter självopererande giljotiner. Hur jag skulle lägga mig själv på stupstocken, skjuta in huvudet i rundningen och med vänster hand lossa öglan från kroken och låta bilan falla. Eller rusa ut ur bilen och kasta ett rep om en trädgren, fästa en ögla runt halsen och sedan uppkrupen på kylaren kasta mig ut i intet och uppslukas av det stora mörkret. Jag önskade inget hellre än att lägga vantarna på ett lager Göringska cyanidkapslar som i själslig fångenskap kunde sväljas för att förekomma moralens skarprättare. Det tycktes förutbestämt att jag skulle berövas nåden av ett lugnt och tryggt familjeliv, att i stället som en jagad räv få tillbringa mitt vuxenliv med att åka jojo mellan Bergen och Malmö för att hålla två släkter på gott humör, förse två mammor med pekuniära medel för barnens framtida behov: specialskolor för norska dyslektiker, colleges i USA, skidresor i Aspen, märkeskläder, trumset, sportbilar och dyra lyxvanor. Medan jag själv levde i misär, i kloaksystemet under Malmös gator, som en laglös i Citytunneln. I all evighet. Amen.

220

9789197614467  

© 2008 Text: Jan Sigurd Utgåva enligt avtal med Loud Literary Agency, Malmö Omslag: Johanna Blomberg Illustration: Dyveke Zadig Tryckt hos:...