Issuu on Google+

Emilie Flygare-Carlén

Ett år


Ett år utkom första gången 1846 på Albert Bonniers förlag. Rosenlarvs utgåva följer originalets text, utan förkortningar eller bearbetningar. isbn: 978-91-975993-6-8 Omslag och inlaga: Mia Degerman Tryckeri: Nørhaven A/S, Danmark 2008 © Rosenlarv förlag, Stockholm 2008 www.rosenlarv.se


Emilie Flygare-Carlén

Ett år


tredje kapitlet.

En halftimma var förliden, då Julia med lätta steg smög bort från brudkammaren, lemnande bruden ensam. Lavinia stod vid sidan af en hög chiffonier, stödjande sig mot den kalla marmorskifvan. Den hvita klädningen var ej hvitare än hennes kind, åt hvilken icke ens den purpurröda schalen, som smög sig kring hennes axlar, förmådde låna en skymt af färg: den sista halftimman hade sopat med sig alla rosor. Icke destomindre var hon i detta ögonblick hänförande, der hon, med smärtan och förtviflan tecknad på sitt ansigte, med den sammetsmjuka armen böjd öfver hufvudet, i hvars krusiga silkesvågor handen hvilade, stod belyst af skimret från de i kandelabrarne fladdrande bröllopsljusen. Tårar, genomskinliga tårar, dallrade från marmorkinden ned på marmorskifvan. Suckar häfde bröstet. Hörseln spändes till pinsam klarhet. Tankarne redde sig sålunda: »Hvad har jag gjort, hvad har jag vågat! O, jag har förfärligt misstagit mig om medlet att för alltid rycka smärtan ur min själ . . . . Ännu värre: jag har misstagit mig om min egen styrka!« Steg hördes närma sig från yttre rummet. Lavinia blef stående orörlig, synbart ur stånd att åstadkomma hvarken ett ljud eller en åtbörd. Det var endast hon sjelf som af 5


det allt häftigare flygande hjertat kunde bedöma hur högt hennes rörelse tilltog. Ryttmästaren inträdde. Den plats, der Lavinia stod, föll icke straxt i ögonen; men sedan brudgummens blickar undrande öfverhalkat fonden af rummet, vände han sig om, och tog omedvetet ett steg tillbaka, då han varseblef den hvita, orörliga gestalten. Om hon ej burit den röda schalen, skulle han kunnat inbilla sig att han haft sin döda och icke sin lefv­ ande hustru framför sig. Några sekunder betraktade han henne, icke med en brudgums ögon, utan med en kännares, som står framför ett beundransvärdt konststycke. Slutligen, när han icke förnam en gnista af lif i Lavinias väsende, sade han sakta: »Jag kom för tidigt – jag skall återvända till nästa rum.« »Ludvig!« »Goda Lavinia!« Han gick fram, förde henne till soffan, och satte sig bredvid henne. Hon såg på honom med ett uttryck af dödlig oro. »Du är rädd för mig?« sade han, och hans röst hade ett uttryck, som Lavinia aldrig förut hört. »Jag är icke stel, sträf och hård mot dem, som vilja förstå mig; men ännu har ingen velat göra det. Jag har derföre blifvit som jag är, en fremling för mildare och skönare känslor. Du . . . min Lavinia, skall lära mig dem.« »Jag!« Hon ryste ovilkorligt. »Har du icke lofvat mig det, då du lofvade att bli min maka, mina barns mor?« »Jag lofvade att blifva dina barns mor, och det vill jag äfven af hela min själ. Men huru skulle jag förmå ingifva dig känslor, som du hittills saknat? Det är blott kärleken som mäktar sådant; och så länge den är fremmande för dig – hvad den säkert alltid skall blifva – så . . . så . . .« 6


Ryttmästarens öga, nyss glänsande, blef åter mörkt. »Hvarföre säger du detta, dyra Lavinia? Sådant är icke mitt hopp, och dina ord motstrida helt och hållet mina önskningar. När jag begärde din hand, tillstod jag öppet att icke kärleken ledde mitt val; likväl var det hjertats frivilliga önskan. Jag kände dig som en qvinna, värd en mans fulla, varma aktning; och jag hoppades att framtiden skulle skänka mig dessa känslor, hvilkas ljufhet intilldess varit mig fremmande.« »Och intills nu är dig fremmande?« upprepade Lavinia med nästan andlös röst. »Nåväl, efter du så vill, måste jag tillstå detta. Likväl finnes det ögonblick, då jag tydligt erfar att det kunde blifva annorlunda, om du ej sjelf, goda Lavinia, med en sådan omsorg flydde hvarje förtroligt närmande. Du är så skön, att ingen man kan se dig utan beundran; men du vill icke att denna beundran skall öfvergå till en känsla med själ.« »Det är sannt, Ludvig; ty huru olycklig skulle jag ej då blifva!« »Olycklig?« »Ja, ja! Men din blick är nu verkligen långt ifrån lugn; du vet ju, jag sade dig att . . . att . . .« »Du sade mig att du icke mera sörjde din trolofvade, att han ej mera lefde i ditt hjerta.« »Det är också sannt; men jag förteg ej heller att kärleken troligen alltid skulle blifva mig fremmande, och att jag ej förmådde gifva dig mer än du sjelf erbjöd, nemligen aktning och vänskap.« »Jag vill likväl minnas att det ännu var något mera som du lofv­ ade mig!« »Något mera?« »Ja, något hvarpå jag trodde att vi egentligen skulle bygga vår husliga lycka, nemligen förtroende. Har du glömt det?« »Nej, Ludvig; men det kan ju endast komma efter hand.« 7


»För min del skulle jag tycka bättre om, i fall vi genast gjorde början dermed.« »Huru menar du?« »Jo, att, då vi sakna kärleken, det blir så mycket nödvändigare att icke förspilla en enda af de dyrbara känslor, som i dess ställe skola bereda vårt äktenskaps sällhet. Förtroendet är den bästa, den heligaste af dem alla; och för att göra oss hemmastadda med det, ber jag dig nu på samvete besvara en fråga, vid hvilken jag fäster stor vigt. Tror du ej att ett äktenskap kan blifva lyckligt utan kärlek?« Lavinia satt tyst; det var synbart huru smärtsamt svaret före-­­ kom henne. »Jag kunde väl taga din tystnad som svar; men en tystnad kan missförstås – du måste förklara dig tydligare, Lavinia!« »Efter du så befaller, nödgas jag då säga dig, att, vid den tid du begärde min hand, trodde jag att aktning, vänskap och förtroende, i förening med en fast vilja, borde utgöra en tillräckligt stark grund för att derpå kunna bygga ett lyckligt äktenskap. Nu är jag dock öfvertygad att detta var en villfarelse, alstrad af bristande erfarenhet, af otillräcklig sjelfpröfning.« »Och för huru lång tid sedan blef du upplyst om denna din villfarelse?« Ryttmästaren ville lägga lugn i tonen; men det blef allt annat. »På vår första lysningsdag.« »Och du gaf mig ej detta förtroende, som framför allt då bordt tillhöra mig?« Han reste sig häftigt upp och kastade på Lavinia en blick, som kom henne att bäfva. »Du gaf mig ej detta förtroende, utan lät mig i stället tro att jag skulle finna en maka, som åtminstone önskade bereda min sällhet! Du tillsvor mig dina löften i dag . . . men det är sannt: jag mins nu att jag såg dig rodna – rodna vid dina falska eder.« »Ludvig, Ludvig, jag bedyrar att de icke voro så menade!« 8


»Och jag bedyrar att de voro fullkomligt meningslösa. Man kan gifta sig utan kärlek; men man bör icke gifta sig, om man på förhand är öfvertygad att blifva olycklig. Den qvinna, som tror detta, som icke önskar, icke vill, utan tvärtom fruktar för möjligheten att vinna sin makes ömmare känslor, har, då hon inför Gud lofvat honom att dela ljuft och ledt, drifvit ett grymt gäckeri med både honom och äktenskapets helgd, ett gäckeri, som han icke spårlöst låter gå förbi, såvida han ej vill förlora det sista och enda som återstår honom: aktningen för sig sjelf.« Han gick i stark spänning af och an på golfvet, men stannade slutligen framför Lavinia, som med häpnadsfull undran framstammade: »Jag förstår ej din hänsyftning?« »Den är lätt att förstå. Vi skola söka äktenskapsskilnad.« »Detta kan aldrig vara ditt allvar?« »Jo, vid den lefvande guden! Ämnet torde väl vara ovanligt nog att afhandla på sjelfva bröllopsaftonen; men det betyder ingenting. I morgon reser jag ensam; Rosenborg har redan bevittnat nog af ett olyckligt äktenskap. O, jag var en narr, som trodde att jag dit skulle kunna införa lyckan! – Lavinia,« utbrast han med djup, bitter, harmfull sorg, »du har dödligt förolämpat mig; vi måste skiljas!« »Du vill då vanära mig!« sade Lavinia, som genom ångesten och blygseln öfver ett sådant steg – beslutadt några timmar efter vigseln – återfick hela sin styrka. »Du vill vanära oss båda!« »Det är ej min skull att jag det måste. Jag hyste i min själ en brinnande önskan att blifva lycklig, och trodde att de förluster, vi begge gjort, skulle närma oss till hvarandra . . . . Men, du, handlade du rätt, då du gaf mig ditt ja, dina löften, fast du hyste helt andra tankar, helt andra förhoppningar?. . . Hvarföre vill du bära mitt namn, hvarföre gifva dig som maka åt en man, den du knappt nog fördrager, då du redan på förhand med denna isande likgiltighet, denna förfärande köld är i stånd att afväga och beräkna vår framtid?« 9


»Ditt sinne förvillar dig, Ludvig!« svarade Lavinia, och några lätta rynkor förmörkade hennes klara panna. »På din första fråga har jag redan svarat, då jag förklarat att jag bedrog mig sjelf; men upptäckten kom för sent att blifva till nytta. Hvad åter,« tillade hon, djupt rodnande, »andra frågan vidkommer, borde dina ögon derpå redan ha gifvit dig det säkraste svaret. Då du inträdde i detta rum, förmådde jag knappt hålla mig uppe; och om jag nu kan det, så är det endast derföre att jag vet, att jag ingenting vidare har att befara.« Sedan Lavinia yttrat dessa ord, blef det för några ögonblick fullkomligt tyst i brudkammaren. Framför den åter lifvade bilden stod brudgummen med rynkade ögonbryn och hårdt sammanpressade läppar. »Nej, du har visst ingenting att befara!« sade han med iskall ton, bugade sig och var på väg att lemna rummet. I detta ögonblick vann den starka qvinnan en svår seger öfver sig sjelf. Stoltheten ropade ljudligt: »Låt honom gå, visa honom din likgiltighet!« men eftertanken rådde till annat. »Blottställ oss icke!« bad hon med oro. »Vi blifva ämne för tusen kringflygande anekdoter! Så länge du icke öppnar denna dörr, kommer hvad här passerat icke utom de fyra väggarne. Går du deremot, skall hela staden i morgon veta lika mycket som vi sjelfva.« »Det får ju hela staden veta i alla fall, då du stannar qvar.« »Jag vill icke stanna qvar!« svarade Lavinia, och hennes röst, ehuru den hvarken höjde eller sänkte sig, ingaf dock öfvertygelsen om en fast vilja. »Vill du icke?« upprepade ryttmästaren med någon tonvigt. »Nej, Ludvig, jag vill det bestämdt icke! Reser du ifrån mig, reser jag efter. Jag har icke blifvit din hustru, för att se mig beledd som en toka. Jag har rättighet att af dig se mig skyddad och bemött med aktning.« »Du tycks tro att mina ord angående skilsmessa endast voro ett 10


gyckel? Men du bör veta att jag aldrig gycklar, och minst är denna stund egnad dertill.« »I detta hänseende kan du vara lugn, bäste Ludvig; jag är lika säker att du ernar hålla ditt ord, som jag är säker att du icke blir öfvertalad att bryta det. Men du måste erkänna, att, om denna skilsmessa begynte liktidigt med vigseln, vi icke allenast blottställde oss för hela ortens åtlöje, utan vi skulle vanära oss genom en handling, som icke kunde ega ens det aflägsnaste anspråk att gillas af sunda förnuftet.« »Vidare, vidare?« »En skilsmessa efter tolf timmars giftermål vore höjden af förnedring; efter tolf månader åter kan den anses alstrad af den bedröfliga erfarenhet, man då hunnit förvärfva om sin ömsesidiga oförmåga att skapa hvarandras lycka. Och, ehuru jag alltid strängt bedömt dem, hvilka slitit så heliga band, bifaller jag likväl, efter denna tids förlopp, det förslag du gjort!« »Nåväl, vare det alltså beslutadt att vi under ett år inför verlden synas såsom äkta makar, för att sedan bryta en boja, hvilken under dessa förhållanden blir tyngre än galerslafvens. Emellertid gör jag rättvisa åt det lugna förstånd, hvarmed du uppfattat saken. På detta sätt spara vi oss både löje och förnedring.« »Och sedan,« inföll Lavinia, icke utan förtrytelse, »kan det kan­ ske vara dig en liten lindring att veta, det du icke ensam är fängslad vid bojan.« »Förlåt mig, goda Lavinia; men du hvarken vill eller bryr dig om att förstå mina känslor. Skulle du dock, såsom ännu ett förtroendeprof, vilja säga mig om du älskade Gotthard med den höga, djupa och rena kärlek, en qvinna sådan som du måste vara mäktig?« »Ja, jag älskade honom så . . . men nämn honom icke!« Hela hennes väsende vittnade om smärta och afsky. »Lugna dig! Jag har aldrig förr hos dig sett dessa tecken af storm


och lidelse. Jag vet nu huru du älskar, och huru du till och med efter döden hatar, när du blifvit förolämpad.« Lavinias blixtrande öga sjönk mot golfvet; en darrning smög genom hennes lemmar. »Jag blef icke förolämpad: jag glömde honom.« »Behåll din smärta, stolta qvinna; döden jemnar ändå slutligen allt . . . Men nu ber jag dig att du hvilar några timmar, så att du icke saknar krafter för resan i morgon. Jag kastar mig på soffan här – god natt!« Så slutade bröllopsdagen. Det var den 25 September.


»Den erotiska spänningen i Ett år blir stundtals olidligt intensiv, både för paret och för läsaren. Att öppna Ett år innebär alltså en överhängande risk för att omedelbart sträckläsa denna roman. Med lite självdisciplin går det också att dra ut på upplevelsen. Båda läsarterna rekomm­ enderas.« Ur Maria Löfgrens förord. På sin bröllopsnatt bestämmer sig Lavinia och Ludvig för att skiljas. För att undvika skandal kommer de överens om att leva tillsammans som vänner i ett år innan skilsmässan. Men en erotisk och intellektuell spänning växer fram mellan makarna och intrigen vävs in i en diskussion om kärlekens och tvåsamhetens villkor. Genom deras ovanliga överenskommelse undersöker och omförhandlar Emilie Flygare­Carlén vad ett äktenskap kan och bör vara. Ett år, som gavs ut första gången 1846, återutges nu med förord av Maria Löfgren, fil. dr. i litteraturvetenskap.


9789197599368