9789189988040

Översättning av Åsa Malm

Q U I C KS I LV E R (svensk utgåva)

Originalets titel Quicksilver Copyright © Callie Hart, 2024 First published in trade paperback and ebook in 2024 First Forever trade paperback edition: December 2024 Forever, an imprint of Grand Central Publishing, Hachette Book Group, New York Utgiven efter överenskommelse med William Morris Endeavor Entertainment, LLC, New York, genom Ulf Töregård Agency AB, Karlshamn Utgiven på svenska av Fenix, ett imprint till Bonnier Carlsen Bokförlag, Stockholm 2025 Översättning Åsa Malm Redaktör Sofia Hannar Omslagsformgivning Will Staehle Cover copyright © 2025 by Hachette Book Group, Inc. Karta Callie Hart Form inlagan och svenskt omslag Lena Thunell Textning Karin Nilsson Utgiven av Fenix Förlag, Stockholm, 2025 Box 3159, 103 63 Stockholm info@bonniercarlsen.se www. fenixforlag.se

isbn 978-91-8998-804-0 Tryck ScandBook UAB, Litauen, 2025 Tryckning 1 Typsnitt Indigo Antiqua

Till dem som lever i sina mardrömmar för att andra ska kunna ha sina drömmar.

PERSONER Saeris – Sär-iss Rusarius – Ro-sar-i-us Omnamshacry – Om-nam-sha-kry Iseabail – I-sha-bahl Belikon – Bell-i-kon Oshellith – Å-shäj-lith Taladaius – Tal-ah-daj-us Daianthus – Daj-an-thus Lorreth – Lår-uth Balquhidderklanen – Ball-kid-er(klanen) Te Léna – Täj Len-ah Danya – Dan-jah

PLATSER Zilvaren – Zil-var-en Yvelia – I-vel-i-ah Cahlish – Kall-ish Sanasroth – San-az-roth Gilaria – Gil-ah-ri-a Lìssia – Liss-i-a Ammontraíeth – Ah-mon-träj-eth Omnamerrin – Om-na-mer-in

1

KLÄTTRINGEN

”vet du, allt det här våldet är verkligen inte nödvändigt.”

Det var allmänt känt i staden Zilvaren att det innebar döden att ljuga för en väktare. Jag hade upplevt det på mer plågsamt nära håll än de flesta andra zilvarer. Nästan på dagen för ett år sedan hade jag sett en av drottningens män iklädd guldplåtsrustning sprätta upp magen på min granne för att han ljög om sin ålder. Och innan dess, och betydligt värre, hade jag stått tyst på gatan när min mamma fick halsen avskuren så att det sprutade strålar av varmt pöbelblod på den solheta sanden.

Eftersom den ståtliga väktarens hand slöts omkring min hals nu, och hans vackra graverade stridshandske reflekterade tvilling­ solarnas skarpa sken som en gyllene spegel, var det ett rent mirakel att jag inte bröt ihop och fläkte ut mina hemligheter som en övermogen frukt. Hans metallfingrar grävde sig djupare in i min halsgrop. ”Namn. Ålder. Distrikt. Ut med det. Lågrankade medborgare får inte befinna sig i Navet”, morrade han.

Som de flesta städer var Zilvaren, den mäktiga och lysande norra fanan, utformad som ett hjul. Runt stadens yttre gränser höjde sig ekrarna – murar byggda för att hålla kvar människor • 13 •

i sina distrikt – femtio meter över kåkstäderna och de överfulla kloakerna.

Väktaren skakade mig otåligt. ”Svara snabbt, annars kastar jag dig direkt genom helvetets femte port.”

Jag fingrade slappt på hans stridshandske, inte på långa vägar stark nog att kunna lossa hans grepp, och flinade medan jag himlade med ögonen mot den benvita skyn. ”Hur fan ska jag kunna berätta något … för dig om jag … inte … kan … andas?”

Väktarens mörka ögon sjöd av vrede. Om något ökade han snarare trycket mot min luftstrupe. ”Har du en aning om hur varmt det är nere i palatsets fängelseceller under rannsakningen, tjuv? Utan vatten? Utan frisk luft? Stanken av ruttnande lik får till och med överbödeln att kräkas. Tro mig, du skulle vara död inom tre timmar.”

Tanken på slottets celler fick mig att besinna mig. Jag hade åkt fast för stöld en gång förut och hade skickats ner där i hela åtta minuter. Åtta minuter hade varit tillräckligt. Under rannsakningen när solarna, Balea och Min, stod som närmast och eftermiddagsluften dallrade av hetta, skulle det inte vara roligt att vara fast under jord i den kräftsvulst under den odödliga drottningens palats som skulle föreställa ett fängelse. Och jag behövdes dessutom verkligen ovan jord. Om jag inte lyckades ta mig tillbaka till smedjan före skymningen, skulle affären jag förhandlat fram under flera timmar i går kväll gå om intet. Ingen affär betydde inget vatten. Inget vatten betydde att människorna jag brydde mig om skulle få lida.

Hur irriterande det än var gav jag med mig. ”Lissa Fossick.

Tjugofyra. Singel.” Jag blinkade åt honom och den jäveln tryckte hårdare. Mörkt hår och blå ögon var ovanligt i Silverstaden – han skulle komma ihåg mig. Åldern stämde, liksom mitt sorgliga civilstånd, men namnet jag uppgett gjorde det inte. Mitt riktiga namn? Inte en chans att jag lämnade det ifrån mig utan strid.

Den här jäveln skulle skita på sig om han fick veta att det var den Saeris Fane han hade slagit klorna i.

• 14 •

”Distrikt?” envisades väktaren.

Levande gudar. Så ihärdig. Han skulle snart ångra att han hade frågat. ”Tredje.” ”Tre…” Väktaren slängde ner mig på den glödheta sanden och skållheta partiklar brände mig i halsen när jag råkade andas in dem. Jag drog in nästa andetag genom skjortärmen, men det fungerade bara delvis att filtrera ut sanden på det viset, några sandkorn lyckades alltid ta sig igenom tyget. Väktaren vacklade bakåt. ”Invånare från Tredje distriktet är i karantän. Straffet för att lämna distriktet är … är …”

Det fanns inget straff för att lämna Tredje – det var ingen som någonsin hade gjort det förut. De som hade oturen att behöva hanka sig fram på de smutsiga bakgatorna och stinkande gränderna där jag bodde dog oftast innan de ens kunde tänka på att ge sig av.

Där han stod lutad över mig förbyttes väktarens ilska till något som snarare var skräck. Det var då jag lade märke till den lilla pestpåsen som hängde i hans skärp och insåg att han, liksom tus­ entals andra i Zilvaren, var rättrogen. Han vinglade panikslaget till, höjde sin fot och bankade stövelsulan rakt i sidan på mig.

Smärtan tog andan ur mig och han lyfte foten för att sparka mig igen. Det här var långt ifrån första gången jag fick stryk. Jag tålde att någon slog skiten ur mig lika bra som vilken förtryckt skojare som helst, men jag hade inte tid att ställa upp för Madras fanatiska anhängare den här eftermiddagen. Jag hade ett möte, och jag började få ont om tid.

Med ett plötsligt ryck framåt och åt sidan tog jag tag om väktaren precis under knät – ett av de få ställen där han inte var skyddad av sin tunga, gyllene rustning. Tårarna började rinna snabbt och häftigt. Trovärdigt. Jag spelade bra, men så hade jag också fått mycket övning. ”Jag ber dig, broder! Skicka inte tillbaka mig dit. Jag dör om du gör det. Hela min familj har strypsjuka.” Jag hostade för att illustrera – ett torrt hackande som inte var det • 15 •

minsta likt den tunga slemhostan hos en som nästan var död.

Men väktaren hade förmodligen aldrig ens sett någon med strypsjuka förut. Han stirrade ner på stället där min hand höll tag i hans byxor, och gapade skräckslaget.

En sekund senare stack hans svärdsspets ett hål i min skjorta, precis mellan mina bröst. Lite tyngd mot handtaget på hans vapen och jag skulle bli ytterligare en i raden av döda tjuvar som förblödde på Zilvarens gator. Jag antog att han skulle göra det, men sedan såg jag att han utvärderade situationen och insåg vad han skulle bli tvungen att göra sedan om han dödade mig. De döda fick ligga kvar och ruttna på gatorna i andra distrikt, men det var annorlunda på de trädkantade, lummiga trottoarerna i Navet. Zilvarens pengastinna elit kunde kanske inte stänga ute sanden som de varma västvindarna förde med sig, men de skulle inte tolerera en smittad pestråtta som var fräck nog att ligga och ruttna på deras gator. Om väktaren dödade mig skulle han bli tvungen att göra av med kroppen med en gång. Och av hans ansiktsuttryck att döma hade han ingen lust att utföra den riskfyllda uppgiften. Ni förstår, om jag var från Tredje var jag mycket farligare än en helt vanlig, ordinär ficktjuv. Nej, jag var smittsam.

Väktaren slet stridshandsken och handsken från handen han nästan hade strypt mig med och släppte dem i sanden. Den polerade metallen gav ifrån sig ett utdraget surrande när den slog i marken. Det sjöng i öronen på mig och helt plötsligt gick alla mina planer upp i rök. Jag hade åkt fast när jag knyckte en pytteliten bit tvinnat järn från ett marknadsstånd. Jag hade vägt fördelar mot nackdelar och kommit fram till att det var värt risken, med tanke på vad jag skulle få för den lilla metallbiten. Men det här? Så mycket värdefull metall, kastad i marken, som om den inte var värd någonting? Det här kunde jag inte motstå.

Jag rörde mig med en hastighet som väktaren inte hade väntat sig. Med en snabb och smidig rörelse vräkte jag mig framåt och ryckte åt mig stridshandsken, med sikte på den större av de två metalldelarna. Handsken var fantastisk, skickligt gjord av • 16 •

en verklig mästare. De små ringarna av guld var hophakade till en ringväv som var ökänt ogenomtränglig för både klingor och magi. Men stridshandskens vikt, den massiva mängden guld som utgjorde denna del av en rustning – det gick inte att föreställa sig att jag någonsin skulle hålla den mängden guld i mina händer igen. ”Stopp!” Väktaren kastade sig efter mig, men det var för sent.

Jag hade redan ryckt åt mig stridshandsken. Jag hade redan tryckt ner den över min hand och klämt fast den runt handleden. Jag rusade redan bort mot Navets mur så fort mina ben kunde bära mig. ”Stoppa henne!” Väktarens vrål studsade runt kullerstensplanen, hans order genljöd högt, men ingen lydde. Folkmassan som hade samlats för att se skådespelet när han först hade tillfångatagit mig hade skingrats som rädda barn i samma ögonblick som jag hade yttrat ordet ”Tredje”.

En rekryt fick genomgå fruktansvärd träning för att bli antagen till drottning Madras vaktstyrka. De som valdes ut till den arton månader långa stenhårda utbildningen blev återkommande halvt dränkta och halvt ihjälslagna med varenda kampsportsmetod som fanns beskriven i stadens dammiga bibliotek. När de var färdiga med utbildningen kunde de uthärda ofattbart mycket smärta och behärskade sina vapen till den grad att de var oövervinneliga i en strid. De var maskiner. I kasernerna, på träningsgolvet, skulle jag inte klara mig en sekund mot en färdigutbildad väktare. Drottning Madras stolthet krävde att hennes vaktstyrka var den bästa av de allra bästa. Men Madras stolthet var krävande och närmast omättlig. Hennes män skulle inte bara vara de bästa.

De skulle också se bäst ut, och en väktares rustning vägde inte lite. Ja, på träningsgolvet skulle skitstöveln som tog fast mig när jag stal järnet ha gjort processen kort med mig. Men vi befann oss inte på träningsgolvet. Vi var ute i Navet, och det var rannsakning, och den stackars saten var uppbunden som en helgdagskalkon i den där ceremoniella rustningen.

Han kunde inte springa, så som han dignade under all metall.

• 17 •

Han kunde inte ens småspringa.

Han hade fan inte skuggan av en chans att kunna klättra.

Jag satte av mot den östra muren och pendlade med armar och ben så fort min värkande kropp tillät. När jag kastat mig upp i luften landade jag hårt mot den vittrande sandstenen och syret slogs ur mina lungor med ett väsande. ”Aj, aj, aj.” Det kändes som om Elroy hade tagit en klubba från smedjan och svingat den rakt in i solarplexus. Jag vågade inte ens tänka på blåmärkena jag skulle ha i morgon när jag vaknade, förutsatt att jag faktiskt skulle vakna. Det fanns inte tid för det.

Jag pressade in fingrarna i en smal springa mellan de bastanta sandstensblocken, bet ihop, och hävde mig upp. Mina fötter sökte efter fotfäste. Hittade det. Men min högra hand …

Den förbannade stridshandsken.

En sådan förfärlig design.

Guldet klingade, metallen ljöd som en sirens lockrop när jag slog den mot muren i mina försök att få fatt i något som jag kunde få grepp om. Mina fingrar – kvicka, smala, som gjorda för att dyrka upp lås, lirka upp fönster och rufsa runt i Haydens tjocka hår – skulle inte vara till någon nytta om jag inte kunde böja på handleden. Och det kunde jag inte.

Helvete.

Om jag ville leva fanns det bara en sak att göra. Jag var tvungen att släppa stridshandsken. Men det var en befängd tanke.

Handsken vägde minst två kilo. Två kilo metall. Jag kunde inte bara lämna kvar den. Den här handsken var mer än en bit stulen rustning. Den var min brors utbildning. Mat i tre år. Biljetter ut ur Zilvaren, söderut, dit där de rannsakande vindarna som pinade de uttorkade bergen var tjugo grader svalare än här i Silverstaden. Vi skulle ha pengar över så att det räckte till att köpa ett litet hus om vi ville. Inget tjusigt. Bara något väderbeständigt. Något jag kunde lämna efter mig till Hayden när, inte om, väktarna till slut fick tag i mig.

Nej, att släppa stridshandsken skulle kosta mig något betydligt • 18 •

mer dyrbart än mitt liv: det skulle kosta mig hopp, och det tänkte jag inte ge upp. Jag skulle hellre dra armen ur led.

Så jag satte i gång. ”Var inte dum, flicka!” gastade väktaren. ”Du kommer att trilla innan du ens är halvvägs!”

Om väktaren kom tillbaka till kasernen utan sin handske skulle det få konsekvenser. Jag hade ingen aning om vilka, men de skulle inte vara vackra. För min del fick de gärna hugga av den jävelns händer och begrava honom upp till halsen i sand för att stekas i rannsakningens hetta. Jag skulle hem.

Smärtan surrade från mina fingertoppar, upp längs armen som ett rep av eld och brände i axeln när jag drog mig upp, sparkade med fötterna och hoppade uppåt på muren. Jag siktade på ett ställe där stenen såg nött men stabil ut. Eller så stabil jag kunde hoppas på. Om man gav den tillräckligt med tid malde vinden ner allting i den här staden, och den hade gnagt på Zilvaren i tusentals år. Sandstenen var bedräglig. Stadens byggnader och murar såg solida ut men var det långt ifrån. Det hade hänt tid­ igare att en enda hård spark hade fått en hel byggnad att rasa.

Det var inte så att jag var överdrivet tung, men det hade inte med saken att göra. Jag riskerade liv och lem när jag kastade mig mot murverket.

Det sög i magen när jag flög genom luften … och sedan tog ett hårt grepp med handen när jag stötte ihop med muren. Adrenalinet pumpade genom ådrorna när tre mirakel hände på samma gång.

Första: muren höll.

Andra: jag fick ett guldgrepp med min högra hand.

Tredje: min axel gick inte ur led.

Fotfäste. Fotfäste. Fot… HELVETE! Mitt hjärta fastnade i halsgropen när min vänstra stövel halkade mot muren och satte hela kroppen i gungning.

Nedanför mig bröts tystnaden av en förnäm kvinnlig flämtning.

• 19 •

Jag hade visst några åskådare trots allt.

Jag tittade inte ner.

Det tog ett ögonblick att bli stilla och en handfull dämpade svordomar innan jag kände mig tillräckligt säker för att våga andas igen. ”Du kommer att ta livet av dig!” ropade väktaren. ”Kanske. Men tänk om jag inte gör det?” ropade jag tillbaka. ”Då kommer du ändå bara att ha slösat bort din tid. Det finns inte en hälare i hela staden som är dum nog att köpa en stulen bit av en rustning.” ”Äh, kom igen. Jag tror att jag kanske känner några stycken!”

Det gjorde jag inte. Hur tufft det än var och hur många familjer som än svalt och dog, fanns det inte en invånare i Zilvaren som skulle våga handla med något som var så farligt som stridshandsken jag hade lirkat upp på min underarm. Men det spelade ingen roll. Jag tänkte inte försöka sälja den. ”Jag ska inte förfölja dig längre. Det har du mitt ord på. Släpp handsken så låter jag dig gå!”

Jag tjöt till av skratt. Och de sa att väktare inte hade någon humor. Den här var en jävla skämtare.

Ett hopp till. En smärtchock till. Jag beräknade kursen så gott jag kunde och såg till att hela tiden sikta på det minst gropiga stenblocket. När jag till slut var tillräckligt högt ovanför Navets gator tillät jag mig lyxen att samla mig ett ögonblick. Om jag flyttade handsken till den andra handleden, skulle jag då tappa den? Ännu viktigare: skulle jag kunna hålla mig kvar mot muren med min svagare arm medan jag flyttade den? Det fanns för många variabler att ta hänsyn till och inte tillräckligt med tid för att göra det. ”Hur har du tänkt att du ska kunna ta dig ner på andra sidan, barn?”

Barn? Ha! Han var inte lite fräck. Hans rop var tystare nu. Jag var femton meter upp – tillräckligt nära för att kunna se över murkrönet. Tillräckligt långt från gatan för att jag skulle känna • 20 •

kallsvetten bryta ut i nacken när jag tittade ner.

Väktaren hade en poäng. Att ta sig nerför muren skulle bli precis lika farligt som att ta sig uppför den, men den odödliga drottningens strykpojke där nere hade fötts in i ett bra hem. Han hade vuxit upp i Navet. Hans föräldrar låste inte dörren på natten. Den mannen hade aldrig ens övervägt att försöka klättra över murarna som skyddade honom från det otacksamma, smittsamma packet på andra sidan. Jag hade tillbringat halva livet med att springa på de här murkrönen, smita från det ena distriktet till det andra, och hitta vägar till platser där jag inte hade att göra.

Jag var bra på det.

Dessutom var det roligt.

Jag klättrade den sista biten på mindre än två minuter. Stridshandsken dunsade ner i den lilla sanddynen som låg ovanpå muren. När jag hävde mig över stenkanten började kvartspartiklarna i sanden vibrera och de skälvde i luften en millimeter ovanför sandstenen när guldet kom till liv.

Jag stelnade till, med andan i halsen, överrumplad av den märkliga synen.

Nej. Inte här. Inte nu …

Stridshandsken viskade och gungade snabbt medan jag tog mig upp och satte mig grensle över muren. Kvartspartiklarna höjde sig uppåt, uppåt, uppåt.

Hon ser oss.

Hon känner oss.

Hon ser oss.

Hon känner oss.

Hon …

Jag drämde till handsken med handen och den stulna biten ringväv stillnade. De glittrande kvartskornen föll tillbaka ner i sanden. ”Jag kommer att hitta dig, flicka! Det svär jag på! Släpp hands­ ken om du inte vill ha en fiende för livet!” Äntligen, där kom det – det hördes en antydan till panik i • 21 •

väktarens vädjan. Situationens allvar hade gått upp för honom.

Jag skulle inte trilla ner och slå ihjäl mig. Jag skulle inte heller råka tappa den delen av hans rustning som han äcklat hade slängt ifrån sig när han insåg att han hade rört vid en pestråtta.

Jag hade slunkit mellan hans bara fingrar och det fanns ingen­ ting annat han kunde göra åt det än att ropa hotelser åt en skugga i skyn. För jag var redan borta. Idioten där nere var inte den ­första fiende jag hade skaffat mig bland Madras män, men jag tänkte inte skänka honom en tanke mer. Jag var mycket mer intresserad av alla de fantastiska saker jag skulle smida av den här imponerande stridshandsken.

Men först skulle jag smälta ner hela härligheten till slagg.

• 22 •

2

GLASMÄSTARE

”nej. absolut inte. Inte här. Inte i min smältugn.”

Elroy blängde på mig som om jag var en fyrhövdad orm, och han inte visste vilket av mina huvuden som skulle hugga honom först. Jag hade gjort den gamle mannen upprörd vid en miljon olika tillfällen, på en miljon olika sätt, men den här ogillande minen var något nytt. Han såg lika besviken som skräckslagen ut, och för bråkdelen av en sekund undrade jag om jag hade handlat rätt som tagit med mig guldet till verkstaden.

Men vart skulle jag annars ha tagit det? Värdshusvinden där jag och Hayden hade sovit de senaste sex veckorna myllrade av kackerlackor och stank värre än ett sandgrävlingsgryt. Vi hade hittat en väg in i Mirage genom en skadad del av det spruckna skiffertaket. Vi var tysta när vi smög in där för att sova bland de murkna, sedan länge glömda, vinlådorna och de malätna högarna med tjock hopvikt segelduk, och än så länge hade vi inte blivit upptäckta. Men min bror och jag var inte dumma. Det var bara en fråga om tid innan vi blev upptäckta och pubens ägare avhyste oss från sin vind under knivhot. Det skulle inte ges någon tid att samla ihop våra tillhörigheter. Vi hade inga tillhörigheter • 23 •

utöver kläderna vi bar. Att gömma stridshandsken där skulle vara galenskap. Elroys verkstad var det enda ställe dit jag kunde ta den. I vilket fall som helst behövde jag använda smältugnen. Jag hade inget val. Om jag inte smälte ner metallen och gjorde något annat av den (riktigt jävla snabbt), skulle stridshandsken bli en kvarnsten om min hals som skulle leda till att jag blev torterad och dödad. ”Det är illa nog att jag blev tvungen att säga till Jarris Wade att du inte var här för en timme sedan. Han var rasande. Sa att du hade brutit ett handelsavtal med honom. Och sedan dyker du upp här med det där. Hur fan tänkte du?” Den förtvivlade tonen i Elroys röst fick mig att ångra att jag hade visat den för honom. ”Varför tog du den över huvud taget? Madras ormar kommer att finkamma vartenda skrymsle och vrå här när de letar efter den.

När de hittar dig kommer de att flå dig levande på torget så att alla får se. Hayden kommer att stå där bredvid. Och jag. Jag? Även om de faktiskt tror på att jag inte hade något med det här att göra, kommer de att ta mina händer för att jag ens lät den där tingesten komma in här. Hur har du tänkt att jag ska kunna försörja mig utan händer, din dumma, dumma flicka?”

Elroy jobbade med glas. Med ett överflöd av sand till hands hade han gjort det till sitt livsverk att bli den bästa glasblåsaren och glasmästaren i hela Zilvaren. Men det var bara de som bodde i Navet som var rika nog att ha råd med fönster. Och det fanns folk som bodde i Tredje som letade efter andra föremål som kunde smidas i en eldstad. En gång i tiden hade Elroy tillverkat olagliga vapen till rebellgrupperna som stred för att störta Madra.

Grovslipade svärd tillverkade av järnskrot, men mest knivar. Bladen var kortare och krävde mindre stål. Trots att tackjärnet var av sämsta kvalitet kunde det brynas till en egg som var vass nog att skicka en man till skaparna. Men under åren som gått hade livet som upprorsman på insidan blivit ohållbart.

Det var omöjligt att hitta färsk mat. På gatorna klöste barn ögonen ur varandra för att komma över en skalk gammalt bröd.

• 24 •

Nu gick det bara att överleva i Tredje genom byteshandel och affärer … eller genom att viska hemligheter om sina grannar i en väktares öra. Om du bodde i Tredje och inte var död eller döende, så var du hungrig, och det var inte mycket en svältande människa inte skulle säga för att stilla värken i en tom mage.

Efter att ha klarat sig med en hårsmån fler gånger än han kunde räkna hade Elroy deklarerat att han inte tänkte hamra fram fler av sina brutala, nålsmala knivar och sagt åt mig att jag inte heller var välkommen att smida dem i hans eldar. Vi skulle tillverka glas och ingenting annat. ”Jag är chockad. Chockad. Jag bara … Jag kan inte ens förstå …”

Den gamle mannen skakade misstroget på huvudet. ”Jag begriper inte hur du tänkte. Förstår du vilket fördärv du har störtat oss i?”

När jag var liten hade Elroy varit en jättelik man. En legend till och med bland de farligaste kriminella som styrde Tredje.

Längre än de flesta och bred, med ryggmuskler som stramade under hans svettfläckade skjorta. Han hade varit en naturkraft.

En stötte­pelare av sten huggen ur ett berg. Orubblig. Oförstörbar. Det var inte förrän nyligen som jag hade börjat förstå att han varit förälskad i min mamma. Efter att hon blivit dödad såg jag honom vittra bort en liten bit i taget, och bli allt mindre lik sig själv. Bli en skugga. Mannen som stod framför mig nu gick knappt att känna igen.

Hans valkiga händer skakade när han pekade på den polerade metallen som låg och glittrade som synden på bordet mellan oss. ”Du tar och går tillbaka med den där, Saeris.”

Jag fnös till av skratt. ”De glömda gudarna och alla fyra jävla vindarna vet att jag inte kommer att göra det. Inte efter allt jag fick utstå för att få tag på den. Jag bröt fan nästan nacken …” ”Jag kommer att bryta nacken av dig om den där tingesten inte är ute härifrån inom femton minuter.” ”Tycker du att jag bara ska gå bort till vaktposten och lämna tillbaka den …”

• 25 •

”Var inte tramsig. Gudar, varför måste du vara så tramsig?”

Klättra uppför muren igen och släng tillbaka den in i Navet när Tvillingarna har sänkt sig. Någon av de där inavlade jävlarna kommer att hitta den och återlämna den till väktarna utan att fundera närmare på saken. De kommer inte ens att inse hur mycket fanskapet är värt.”

Jag bet ihop och lade armarna i kors, samtidigt som jag försökte låta bli att tänka på hur tydligt mina revben kändes genom skjortans tyg. Det kröp i skinnet av svett. Jag förlorade vätska jag inte hade råd att göra av med. Jag hade gömt min vattenranson inuti en vägg på vinden borta på Mirage – hade inte kunnat riskera att någon skulle ge sig på mig för det medan jag stal ur folks fickor – och verkstaden var helvetiskt varm, som vanligt.

Jag hade svimmat vid blåsbälgen här fler gånger än jag kunde räkna. Jag fattade inte hur Elroy klarade av det. Ett kort ögonblick visade jag honom den respekt han förtjänade och övervägde hans krav. Och sedan fantiserade jag om hur en sval sunnanbris kunde kännas, och den yrselframkallande tyngden i en full mage, och hur ljuvligt ett fjäderbolster kunde vara, och hur en framtid för Hayden skulle kunna se ut, och min tillgivenhet till mannen som en gång hade älskat min mamma förbleknade fullständigt. ”Jag kan inte göra det du ber mig om.” ”Saeris!” ”Det går inte. Det går bara inte. Du vet att vi inte kan fortsätta ha det så här …” ”Jag vet att det är bättre att kämpa för att hanka sig fram här än att ligga i den jävla sanden och förblöda! Är det det du vill? Att dö på gatan framför Hayden? Att din kropp ska ligga och ruttna i rännstenen som din mammas gjorde, stinkande, så att kråkorna kan hacka i sig den?” ”JA! Ja, det är klart det är det jag vill!” Jag dunkade knytnäven i bordet så att stridshandsken hoppade och en kaskad av regnbågar spreds längs väggarna. ”Ja, jag vill dö och förstöra Haydens liv. Ditt liv. Jag vill bli till åtlöje. Jag vill att alla här i distriktet ska • 26 •

minnas mig som glasblåsarlärlingen som var dum nog att stjäla från Madras vakt och blev dödad för det. Det är precis det jag vill.”

Jag hade aldrig talat till Elroy på det här sättet förut. Någonsin. Men stadens väktare hade tagit den ena efter den andra ifrån honom. Människor han älskade hade slitits upp ur sina sängar och avrättats utan rättegång. Hans egen bror hade dött precis innan jag föddes, han svalt ihjäl under ett särskilt svårt år för att Madra inte ville omfördela någon mat från Navet till stadens övriga delar. De rikaste bland drottningens folk hade fortsatt att ha överdådiga fester, äta exotiska importvaror hämtade från landskap långt bortom Haeland och dricka obegränsat med dyra, sällsynta viner och whisky, medan människorna i Zilvaren hade svultit på stadens gator eller skitit ihjäl sig. Elroy hade bevittnat allt det här. Han överlevde fortfarande knappt själv från en vecka till en annan. Om väktarna inte kom och bankade på hans dörr för att kolla att han inte tillverkade vapen, så sparkade de in den i jakt på mytologiska magianvändare som inte ens fanns. Och han lät det ske. Han satt bara där och gjorde ingenting.

Han hade gett upp. Och det kunde jag inte acceptera på något sätt.

Elroys tjocka, gråsprängda ögonbryn drog ihop sig och blicken mörknade. Han var på väg att avfyra ett av sina vanliga förmaningstal om att hålla sig ur vägen för väktarna, undvika att dra uppmärksamhet till sig, och om att han tackade sina skapare varje kväll innan han tuppade av i sin skitiga tältsäng för miraklet att ha lurat döden ytterligare en dag. Men han såg elden som sjöd inom mig, nära att flamma upp bortom kontroll, och för en gångs skull fick det honom att tänka efter. ”Du vet att jag stred. Jag stred, på samma sätt som du vill göra nu. Jag gav mitt allt och offrade precis allt jag höll kärt, men den här staden är ett monster som lever på förtvivlan och smärta och död, och den blir aldrig mätt. Vi kan kasta oss ner i dess gap tills det inte finns någon av oss kvar utan att ha åstadkommit den minsta skillnad, Saeris. Folket kommer att lida. Folket kommer • 27 •

att dö. Madra har härskat över staden i tusen år. Hon kommer att fortsätta leva som hon alltid har gjort, och monstret kommer att fortsätta förse sig och kräva mer. Det kretsloppet kommer att fortsätta för evigt, ända tills sanden sväljer det här förbannade stället och det inte finns något annat kvar av oss än spöken och damm. Hur blir det sedan?” ”Och sedan kommer det att ha funnits de som kämpade för något bättre och de som bara lade sig ner och tog emot”, fräste jag. Jag ryckte åt mig stridshandsken och tänkte rusa ut ur verkstaden, men Elroy hade fortfarande lite snabbhet i kroppen. Han högg mig i armen och höll kvar mig tillräckligt länge för att kunna se mig i ögonen. Vädjande sa han: ”Tänk om de spårar upp dig och inser vad du kan göra? Du kan påverka metall på ett sätt …” ”Det är bara ett trolleritrick, Elroy. Inget annat. Det betyder ingenting.” Redan medan jag sa det visste jag att jag ljög. Det betydde verkligen någonting. Ibland skakade föremål omkring mig. Föremål gjorda av järn, tenn eller guld. En gång hade jag kunnat flytta en av Elroys knivar utan att röra vid den så att den hade snurrat runt, runt på mammas matbord, balanserande på parerstången. Men än sen? Jag mötte hans förtvivlade blick. ”Om de spårar upp mig kommer de att ha många andra skäl att döda mig innan de dödar mig för det.”

Han fnös. ”Jag ber inte för din skull. Jag ber inte för min egen skull heller. Jag ber för Haydens skull. Han är inte som vi än.

Grabben skrattar fortfarande. Jag vill bara att han ska bevara den oskuldsfullheten ett litet tag till. Och hur har du tänkt att han ska kunna göra det om han får se sin syster bli hängd?”

Jag slet loss min arm och käken rörde sig, medan tusen isande kalla förolämpningar trängdes för att bli den första att lämna min mun. Men ilskan hade övergett mig när jag slutligen sa något. ”Han är tjugo år gammal, El. Han måste förstå hur det ligger till förr eller senare. Och jag gör det här för hans skull. Allt jag gör är för hans skull.”

Elroy försökte inte stoppa mig igen.

• 28 •

* På vissa sätt var Hayden och jag lika. Sett till längd, till exempel.

Vi var båda två långa, gängliga figurer. Vi hade samma humor och var båda två mästare i att vara långsinta. Vi älskade båda två den skarpa sursalta smaken av inlagd mört som fiskhandlarna ibland hade med sig hem från kusten. Men bortsett från våra gemensamma personlighetsdrag och det faktum att vi båda två tornade upp oss ovanför de flesta i ett rum fullt med folk, fanns det inte många likheter mellan oss. Jag var mörkhårig och han var ljus. Hans hår var lockigt, på gränsen till kaotiskt, och han hade så mycket. Hans ögon hade en varm, klar, brun färg och de var milda på ett sätt som mina blå inte var. Gropen i hakan hade han ärvt efter vår döde far, och sin stolta, raka näsa efter vår döda mor. Hon brukade kalla honom sitt sommarbarn. Hon hade aldrig sett snö, men det var det jag hade varit för henne: hennes ishagelstorm. Reserverad. Kylig. Vass.

Det tog inte lång stund att hitta Hayden. Han hade en förmåga att dra till sig problem och jag var expert på att hitta dem, så det var ingen direkt överraskning att jag nästan snubblade över honom där han låg raklång och blödande i sanden utanför House of Kala. Krogen var en av få platser i distriktet där man kunde betala för mat och dryck med varor i stället för pengar. En lycksökare med tomma fickor och tom mage kunde också spela om varor med någon av krogens mer illa beryktade individer, om den var modig eller dum nog. Och eftersom vi aldrig hade några pengar eller varor att handla med, och Hayden var fenomenalt skicklig på att fuska i kortspel (han överträffades kanske bara av mig i Zilvaren), så var det fullständigt naturligt att han skulle vara här och försöka lura av någon ett krus öl.

Det blåste brännheta moln av sand över Hayden. De samlade sig i små högar på hans hopknölade skjorta, där handavtrycken fortfarande syntes efter vem det nu var som hade tagit honom och slängt ut honom med ändan före från House of Kala. Ett • 29 •

gäng oanständigt skämtande svirare gick förbi med scarfar uppdragna över ansiktet som skydd mot Tvillingarna och sanden. De klev över honom utan att så mycket som titta på honom. En ung man med spräckt läpp och begynnande blåtira som låg i rännstenen var inget ovanligt i de här trakterna.

Jag stod vid min brors fötter och lade armarna i kors medan jag noggrant såg till att hålla axelremsväskan med stridshandsken tätt intill min kropp. Ficktjuvar och rånare var inte heller ovanliga här. Ett gäng hungriga gatråttor skulle inte tveka ett ögonblick inför att rycka en väska om de trodde att innehållet var värt det.

Jag sparkade på Haydens dammiga känga. ”Carrion igen?”

Han lyfte ena ögonlocket och stönade när han såg mig. ”Igen!

Man kunde ju tro … att den jäveln skulle … ha bättre saker för sig än att banka skiten ur mig.” Han höll sig om revbenen på ett sätt som antydde att några av dem kunde vara brutna.

Jag petade på honom med skospetsen, betydligt hårdare den här gången. ”Man kunde ju tro att du hade lärt dig din läxa och höll dig borta från honom vid det här laget.” ”Aj! Saeris! Vad fan? Har du ingen medkänsla?” ”Min medkänsla ligger i Carrions bakficka, precis bredvid pengarna jag gav dig att köpa vatten för.” Jag övervägde att slå andra sidan av hans bröstkorg gul och blå, men hans generade leende fick ilskan att lägga sig. Han hade ett sådant sätt. Han var nästan alltid dumdristig och oförsiktig, men det var omöjligt att vara arg på honom särskilt länge. Jag sträckte fram handen och hjälpte honom upp. Efter mycket knot och klagan borstade Hayden av skjorta och byxor och sprack upp i ett brett leende som betydde att han hade lagt smärtan i revbenen åt sidan och kände sig som en ny människa. ”Vet du, om du har en kupong slår jag vad om att jag kan vinna tillbaka vattenpengarna och den röda scarfen jag fick av Elroy.” ”Ha! Det kan du bara drömma om, grabben.” Jag gick förbi honom och småsprang uppför trappan till krogen. Stället var proppfullt som vanligt och stank av gammalt öl och stekt getkött.

• 30 •

Ett dussin huvuden vändes åt mitt håll när jag kom in, ett dussin par ögon spärrades upp när de såg vem som just anlänt. Hayden var daglig gäst här, men jag vågade mig bara över tröskeln när jag hade haft en dålig dag. Jag kom hit för att lätta på trycket. För att knulla. För att slåss. En vild blandning av upprörande saker viskades om mig här, dolt bakom solbrända händer: att någon man antingen skulle få ligga eller bli slagen medvetslös beroende på vilket humör jag var på när jag slog mig ner vid bardisken.

Jag satte mig inte vid bardisken i dag. Jag sträckte på halsen och kikade ut över det fulla patrasket framför mig i jakt på en färgklick bland alla nyanser av smutsvitt, grått och brunt. Och där var den. Där var han, vid ett bord på andra sidan krogen tillsammans med tre av sina korkade vänner, med ryggen mot hörnet så att han kunde hålla ett vaksamt öga på folksamlingen. Carrion Swift: den mest ökände spelaren, fuskaren och smugglaren i hela staden. Han var också osedvanligt bra i sängen – den ende man i Zilvaren som någonsin hade fått mig att skrika hans namn för att jag njöt snarare än för att jag var frustrerad. Hans flammande rödbruna hår var som ett signalljus i den svagt upplysta lokalen.

Jag gick raka vägen bort mot honom, men en kvinna strax över fyrtio med plågad min ställde sig i vägen och svingade en enorm träslev. ”Nej”, sa hon. ”Jag är ledsen, Brynn, men han svor på att han skulle lämna honom i fred. Tycker du att jag bara ska låta honom komma undan?”

Brynn hade ett efternamn, men ingen kände till det. När någon frågade sa hon att hon hade förlorat det när hon var liten och aldrig hade brytt sig om att leta upp det igen. Hon sa att efternamn gjorde att man blev lättare att hitta, och det hade hon rätt i. Som innehavare av House of Kala hände det att folk som inte visste bättre antog att hon hade namngett stället efter sig själv och kallade henne för Kala, men då blängde hon på dem och visade tänderna. Kala betydde begravning där hon kom ifrån, och • 31 •

Brynn uppskattade inte att liknas vid döden. ”Spelar inte mig någon roll om han kommer undan eller inte.”

Hon kastade en ondskefull sned blick på Hayden, som hade smitit tillbaka in på krogen i hälarna på mig och såg ganska generad ut. ”Han vet att Carrion fuskar och jag behöver inte fler storbråk här inne. Inte i kväll. Jag har redan fått slänga ut två stolar till lagning genom bakdörren, på grund av det där svinet och din idiot till bror …” ”Jag är ingen idiot!” protesterade Hayden. ”Du är en idiot”, envisades Brynn. ”Du är också portförbjuden i tjugofyra timmar. Ut med dig igen. Om din syster betalar skickar jag ut någon på trappan med en mugg öl till dig.” ”Jag ska inte betala för någonting.”

Hayden hade fräckheten att se besviken ut. ”Men jag går inte härifrån utan scarfen”, sa han. ”Mina lungor kommer att rivas blodiga innan jag kommit hem.” ”Bäst att du håller andan då. Seså. Ut med dig.” Brynn viftade hotfullt med sleven i riktning mot Hayden och min bror bleknade. Han betraktade den gigantiska skeden som om han redan hade stiftat bekantskap med den en gång i dag och var väl medveten om vad den kunde åstadkomma. Det skulle inte förvåna mig om det var Brynn som hade gett honom blåtiran och inte Carrion. ”Jag ska hämta scarfen till dig. Gå och vänta på mig utanför”, sa jag åt honom. ”Du tar den inte med våld”, sa Brynn varnande. Hon viftade med sleven åt mitt håll, men den hade inte samma effekt på mig och det visste hon. Ett vapen fick vara betydligt blankare och mycket vassare för att få mig att reagera. Hon sänkte sleven och valde en mjukare taktik. ”Jag menar det, Saeris. Var snäll och låt bli att bråka, om inte annat så för min skull. Jag har fått vad jag tål redan och klockan är inte ens åtta.” ”Jag lovar. Jag kommer inte att slå sönder några fler möbler.

Jag ska hämta det jag kom hit för och försvinna härifrån innan du vet ordet av.”

• 32 •

”Jag hoppas att du håller vad du lovar.” Det var uppenbart att Brynn inte trodde att jag skulle stå vid mitt ord, men hon suckade och flyttade sig åt sidan ändå. Hayden gav mig en blick som bönföll mig att lägga ett gott ord för honom – han skulle alltid utmana ödet – men jag visste bättre än att ge efter för den där bedjande blicken. ”Ut. Nu. Håll den här. Släpp den inte ur sikte.” Jag tryckte min väska mot hans bröst och kände en stöt av panik när han tog den.

Det var en sak att vandra omkring i distriktet med en enorm bit guld som bara låg längst ner i en väska. Det var något helt annat att stå framför Carrion Swift med ett så värdefullt smuggelgods på sig. Han var kapabel till vad som helst. Han var lättare på handen än gryningsbrisen. Han hade pratat av mig underkläderna, kanske den största kupp som någonsin begåtts i Zilvaren, och folk hade inte slutat prata om det på månader. Jag var inte beredd att ta risken att han skulle uppfatta att det fanns något intressant i min väska och försöka ta det ifrån mig. ”Jag kommer om tio minuter”, sa jag till Hayden. Han gjorde en grimas när han gick ut från krogen.

Kroggästerna avbröt sina tärningsspel och deras grovkorniga samtal avstannade när jag gick bort mot Carrion. Alla följde mig förstulet med blicken, och höll ett halvt öga på mig när jag kom fram till svindlarens bord. Hans glittrande blå ögon dansade roat när han mötte min blick. Hans hår var färgat som koppar och guld och glänsande umbra, som om varje slinga var en tunn tråd av de metaller som drottning Madra älskade så mycket. Han var alltid minst en fot längre än alla andra i rummet, bred över axlarna och han förde sig med ett självförtroende som fick flickor över hela Zilvaren att bli knäsvaga. Jag hatade att erkänna det, men det var det självförtroendet som hade lockat mig i säng med honom. Jag hade velat motbevisa det och visa honom att hans självsäkerhet inte var mer än en fasad. Jag hade planerat att krossa det där egot när jag väl var färdig med honom, men sedan hade han gjort det otänkbara och bevisat att hans skrävel var välförtjänt.

• 33 •

Mer än välförtjänt. Det fick blodet att koka i ådrorna på mig bara jag tänkte på det. Han var en tjuv och lögnare, och han älskade sig själv alldeles för mycket. Jag menar, vem vid sina sinnens fulla bruk var så här uppklädd? På en krog full av barbarer som kunde skära halsen av en och stjäla de smutsiga stövlarna man hade på fötterna likaväl som bara titta på en? Han var galen. ”Hej, skitstövel”, sa jag stelt till hälsning.

Han flinade och det rörde sig i min mage på ett sätt som fick mig att svära tyst. ”Hej, bitch”, svarade han. ”Kul att se dig. Jag trodde inte att vi … träffades längre.” Hans vänner flabbade som idioter och stötte armbågarna i sidan på varandra. Till och med de förstod att Carrion anspelade på något. Pikade. Förra gången vi sågs hade jag kravlat ur hans säng, rafsat åt mig högen med mina kläder och svurit på de glömda gudarna och alla fyra vindar att jag hellre skulle dö än stanna kvar och få återuppleva uppvisningen han just hade haft för mig. Han visste att han hade vunnit. Den överlägsna fan hade inte hållit tillbaka. Han hade sagt åt mig att jag skulle komma tillbaka för att få mer, och jag hade svarat i mycket målande ordalag att jag skulle knipsa loss hans jävla kuk från kroppen om han någonsin försökte komma i närheten av mig med den igen. Eller något ditåt, i alla fall.

Jag gick rakt på sak, utan att ta någon notis om vare sig hans vänner eller hans menande gliring. ”Du lovade att du inte skulle spela med Hayden igen.”

Carrion lade huvudet på sned och lät blicken gå upp i taket medan han låtsades fundera på detta. ”Gjorde jag?” frågade han tvivlande. ”Det låter inte alls likt mig.” ”Carrion.”

Den jäveln drog häftigt efter andan och vände åter sin uppmärksamhet mot mig. ”Hon sa mitt namn.” Han låtsades svimma. ”Ni hörde det allihop. Hon sa mitt namn.” Det här fick hans infantila kumpaner att börja fnissa igen. ”Inte nog med att du bröt ditt löfte, du bankade skiten ur honom också, Carrion.”

• 34 •

”Äsch, kom igen. Var inte så sur.” Han höll fram händerna med handflatorna upp och spretande fingrar. ”Han bönade och bad om att få spela med mig. Hur skulle jag kunna säga nej till det?

Och om jag hade bankat skiten ur honom hade jag inte kunnat se honom sitta och sura i baren alldeles nyss, eller hur? Han skulle fortfarande ligga ute på gatan och spotta blod i sanden. Jag slog honom …” Han funderade. ”En gång. Kanske två. Det räknas bara som lite stryk. Och vad är lite stryk, vänner emellan?” ”Hayden är inte din vän. Han är min bror. Det är ett brott mot reglerna att bråka med honom.”

Carrion lutade sig framåt och lade armbågarna mot bordet.

Han guppade med ögonbrynen på ett vansinnigt irriterande sätt. ”Jag har aldrig stött på en regel jag inte velat bryta, sötnos.” ”Vi hade en överenskommelse. Jag vet att jag uttryckligen sa att jag inte kommer att störa dina leveransrutter till och från Navet, och du sa att du inte skulle bråka mer med Hayden.”

Han rynkade pannan. ”Jo, det där låter bekant.”

Så fräckt. Så kallt. Så fenomenalt oförskämt. ”Men varför spelar du med honom, då?” ”Mitt minne är kanske lite otillförlitligt nu för tiden”, sa Carrion fundersamt. ”Du blir slagen i huvudet ganska ofta.” ”Eller”, sa han och snurrade runt ölen i sitt glas, ”så visste jag att om jag bråkar med Hayden så kommer jag att få träffa dig.

Och det var kanske en möjlighet som var för bra för att sumpa.” ”Du bröt revbenen på min bror bara för att få träffa mig?” Jag måste ha hört fel. Det fanns inte en chans att han var så galen att han skulle skada Hayden av en så fånig anledning.

Carrion var plötsligt skarp i tonen när han gav igen: ”Nej, ­Saeris. Jag bröt dem för att han försökte hugga mig med en av dina knivar när jag inte ville spela en runda till. Inte ens din bror kommer undan med det.”

Chocken kändes som en kall, död tyngd i min maggrop. ”Han skulle aldrig …”

• 35 •

”Han gjorde det.” Carrion drack upp sin öl. När han satte ifrån sig sitt tomma glas hade hans charmiga leende återvänt. ”När du nu är här, kan du lika gärna göra mig sällskap över ett glas.

Vänner igen och så.”

Det var otroligt hur snabbt Carrion kunde växla från en sinnesstämning till en annan. Hans förmåga att lura sig själv helt och fullt när det passade honom var lika imponerande. ”Jag tänker inte ta ett glas med dig. Det spelar ingen roll om Hayden förtjänade det du gjorde med honom. Han drog förmodligen kniv mot dig för att han försökte få tillbaka sitt munskydd. Han skulle inte ha behövt göra det om du inte hade uppmuntrat honom att spela!” ”Du gillar whisky, eller hur? Blir det bra med en dubbel?” Han var på väg att resa sig. ”Carrion! Jag ska inte ta ett glas med dig!”

Den stiliga ormen försökte smyga en arm runt midjan på mig, men jag hade hanterat betydligt snabbare jägare än han. Jag väjde undan så att det blev en meters avstånd mellan oss och det kliade i fingrarna när jag tänkte på mina knivar – de som inte Hayden hade ”lånat” – men jag hade lovat Brynn att det inte skulle bli bråk. Carrions blick for över min kropp, hans leende blev bredare när den gled över mina höfter, och minnet av hans tunga som gled över mina höfter slog ner från ingenstans och fick mina kinder att hetta till. ”Du är söt när du rodnar, vet du.” Den förbannade tjuven missade ingenting. ”Vi gör så här. Sätt dig och ta ett glas med mig, så ger jag dig Haydens munskydd.” ”Går jag inte med på.” ”Går du inte med på?” Han verkade uppriktigt förvånad. ”Att genomlida femton minuter vid ett bord med dig är värt mer än ett gammalt munskydd, din gam.” ”Vem har sagt något om femton minuter? Du vet att jag tycker om att ta tid på mig när jag har trevligt.”

Heliga martyrer. Jag gjorde mitt bästa för att stänga ute de and­ ra minnena som försökte tränga sig fram i mitt huvud. Carrion • 36 •

ville att hans improviserade kommentar skulle påminna mig om hur länge hans tunga hade jobbat mellan mina lår. Han ville att jag skulle komma ihåg exakt hur länge han höll tillbaka sin egen njutning – som om det var hans jävla jobb – medan han lockade fram min. Jag tänkte inte ge honom den tillfredsställelsen. ”Ett glas. Femton minuter. Och jag vill ha tillbaka kupongerna du tog ifrån honom också. Plus ytterligare fem för besväret att behöva andas samma luft som du.”

Carrion höjde ett ögonbryn och betraktade mig. Jag visste redan att jag inte skulle tycka om det som han var på väg att säga. ”Saeris, om jag hade vetat att jag kunde köpa din tid skulle jag vara bankrutt och du skulle vara en väldigt rik kvinna. Du skulle ha tillbringat de senaste tre månaderna på rygg medan du bönföll mig att rida dig hårdare och …” ”Ett ord till och jag hugger fan av dig kulorna, tjuv”, väste jag.

Det Carrion Swift saknade vad gällde gott uppförande tog han igen med sunt förnuft. Han förstod när han var på väg att passera en gräns som skulle kosta blod att passera tillbaka över. Hans hår skimrade i rött, sedan gyllene, sedan allra mörkaste, djupaste brunt när han kapitulerade med händerna i luften och böjd nacke. ”Okej, okej. Scarfen, kupongerna plus fem extra för att du är girig. Sätt dig. Är du snäll. Jag hämtar din dricka.” Han gjorde en gest mot bordet som om han tänkte sig att jag skulle klämma mig in bland honom och hans kompisar, men det fanns saker jag kunde göra för min bror och ett glas rent vatten, och annat jag inte gjorde. Jag valde ut ett tomt bås tre bord bort och gick och satte mig där i stället.

Jag skulle döda Hayden. På riktigt. Vad höll han på med? Hade han försökt knivhugga Carrion? Grabben var bara tre och ett halvt år yngre än jag men han uppförde sig som om kulorna inte hade trillat ner än. Förr eller senare skulle han bli tvungen att sluta bete sig så obetänksamt och börja inse konsekvenserna av sina handlingar. Samtidigt som jag tänkte detta började Elroys ord snurra runt i mitt huvud, skrämmande lika mina egna.

• 37 •

Jag begriper inte hur du tänkte. Förstår du vilket fördärv du har störtat oss i? ”Här.” Carrion ställde ett glas med en bärnstensfärgad vätska framför mig. Fanskapet var nästan fyllt upp till kanten. ”Det där är inte bara ett glas.” ”Det är bara i ett enda glas”, svarade han. ”Därmed är det bara ett glas.”

Jag skulle ragla tillbaka till Mirage om jag drack allt det där.

Jag skulle trilla ner från taket och bryta nacken när jag försökte ta mig tillbaka in på vinden. Ändå lyfte jag glaset och drack en rejäl klunk. Jag skulle inte klara av det här om jag inte var lite lullig. Whiskyn brände hela vägen genom halsen och satte magen i brand, men jag vägrade visa det. Det sista jag behövde var att Carrion Swift skulle berätta för alla som ville lyssna att jag inte kunde hantera alkohol. ”Nå?” undrade jag. ”Vad är det du vill?” ”Vad menar du med vad jag vill? Jag vill träffa dig, förstås.”

Jag kände igen en lögnare när jag såg en, och mannen som satt mitt emot mig var ett garvat proffs. ”Ut med det, Carrion. Du skulle inte ha tvingat mig att stanna om du inte försökte vinna något på det.” ”Kan jag inte bara vara betagen av din skönhet? Kan jag inte bara vilja sitta här och lyssna på din änglalika röst?” ”Jag är inte vacker. Jag är smutsig, jag är trött och min röst dryper av spydighet och irritation, så vi kan väl sätta i gång nu?”

Carrion skrattade tyst till. Han lyfte sitt eget (betydligt mind­ re) whiskyglas till munnen och smuttade på det. ”Du var betydligt roligare för tre månader sedan. Du är så grym. Jag har inte kunnat sluta tänka på dig.” ”Lägg av. Hur många kvinnor har du legat med sedan dess?”

Hans ögon smalnade och han såg förvirrad ut. ”Vad har det med saken att göra?”

Det här började bli tröttsamt. Jag föste glaset mot honom och började resa mig upp.

• 38 •

”Okej! Heliga martyrer, du tänker bara på affärer.” Han drog ett djupt andetag. ”Nu när du nämner det så kom jag på att det faktiskt är en sak jag skulle vilja prata med dig om.” ”Du skojar.”

Carrion låtsades inte om mitt tonfall utan fortsatte. ”Jag hörde något väldigt intressant förut. Jag hörde att en rebell med korpsvart hår från Tredje brutalt anföll en väktare och stal en del av hans rustning. En stridshandske. Har du hört på maken?”

Ha. Den skitstöveln gillade verkligen att spela spel. Det faktum att varje linje i hans ansikte och varenda muskel i hans kropp var så nonchalant avslappnad sa mig allt jag behövde veta. Självklart visste han om att det var jag som hade tagit stridshandsken. Men det tänkte jag inte erkänna. Så dum var jag inte. ”Jaså? Verkligen?

Men … hur då? Det är omöjligt för en som bor i Tredje att lämna Tredje.” Jag tog en slurk whisky till.

En kort stund stirrade Carrion bara på mig. Han läste mig.

Naturligtvis köpte han inte min låtsade okunnighet för ett ögonblick, men han skulle inte öppet börja häva ur sig beskyllningar inne på House of Kala. ”Det är ju det”, sa han svävande. ”Galet. Ännu galnare att tänka på den stackars tjejen som är där ute nu och försöker hitta ett ställe att gömma ett sådant enormt stycke guld. Vet du, det sägs att hon tog med det tillbaka hit till distriktet.” Han skrattade tyst. ”Men … det skulle hon förstås aldrig ha gjort. Det skulle ha varit alldeles för farligt.” ”Absolut. Oerhört farligt”, instämde jag. ”Hon skulle ha sett till att gömma det på något bra ställe. Någonstans där väktarna inte skulle komma på att leta.” ”Helt säkert.” ”Tror du att en tjej som är dum nog att anfalla och stjäla från en väktare skulle ha förstånd att stuva undan sin skatt på ett sådant ställe?”

Jag greps av ett överväldigande behov att möblera om Carrions vackra nuna, och det var bara med en enorm kraftansträngning jag lyckades låta bli. ”Jag tror inte att tjejen är dum. Om något, är • 39 •

hon modig”, sa jag sammanbitet. ”Jag tror att det är mer troligt att väktaren försökte gripa henne och att han tappade sin jävla handske i sanden. Jag tror …” ”Men har hon lagt den i tryggt förvar?” väste Carrion. ”Vi kan diskutera den här tjejens handlingar i tusen dagar, men om vi har problem i distriktet …”

Jag lutade mig tillbaka i stolen. ”Vad bryr du dig om Tredje?

Du bor inte ens här längre, Carrion. Alla vet att du har skaffat dig en bekväm liten lägenhet under den andra ekern.” ”Jag har en lagerlokal utanför distriktet”, sa han med låg röst. ”Det är det säkraste sättet för mig att förflytta mina varor från det ena distriktet till det andra. Jag bor här, så att jag kan ta hand om min mormor. Det vet du om. Gracia? Du har träffat henne.

Grått hår? Ilsket humör?” ”Ja, jag känner Gracia, Carrion.”

Han lutade sig närmare och blicken blev skarpare. ”De där guldfärgade jävlarna kommer att sända fullständig helveteseld över området om de tror att vi har något som tillhör dem, Saeris.

Det vet du. Det kommer att rinna en flod av blod på gatorna innan det är morgon om den där tjejen tog med sig handsken hit.”

Han hade en poäng. Väktarna var allsmäktiga. De hade inte mycket att vara rädda för, men de var skräckslagna för drottningen. Hennes dom skulle vara snabb och brutal om hon hade en aning om att stridshandsken fanns här. Handsken som jag hade tagit hit. Elroys bestörtning kändes inte lika överdriven längre.

Om Carrion, av alla människor, var så här uppjagad över det här, så borde jag kanske lägga lite tid på att omarbeta min plan. Eller göra upp en plan, kanske. ”Du tänker. Jag kan se att du tänker. Det är bra”, sa Carrion.

Han anlade ett arrogant leende, men det var bara för syns skull.

Han ville att de andra kroggästerna, inklusive hans vänner som satt i hörnet, skulle tro att han helt fräckt försökte hetsa mig i säng igen, men den oroade glimten jag såg i hans blick var äkta. ”Lagerlokalen”, sa han. ”Den ligger inte långt från muren. Det • 40 •

skulle bara ta en halvtimme att flytta ett föremål härifrån och dit.”

Gudar, han var verkligen galen. ”Tror du att jag skulle ge det till dig?” För sent insåg jag att jag hade avslöjat mig själv. Men vad hade det för betydelse? Spelet vi spelade, en dans runt sanningen, var bara ett slöseri med tid. ”Du har inte ens i närheten av så mycket pengar som skulle krävas för att övertala mig att lämna över handsken till dig, Carrion Swift.” ”Jag vill inte ha den själv, din idiot. Jag vill bara att den ska ut ur Tredje.” Han mumlade som om han viskade kärleksord till mig, men det han sa dröp av gift. ”Vårt folk har redan lidit tillräckligt utan att hundra väktare ska storma in i distriktet, förstöra allt de kommer åt och döda alla som kommer i vägen. Flytta den till lagerlokalen. Flytta den vart som helst. Det spelar ingen roll vart du flyttar den, så länge det är långt härifrån. Hör du vad jag säger?”

Det var väldigt irriterande att bli tillrättavisad av en sådan som Carrion. Han var en av de mest själviska, mest arroganta män som existerade. Han älskade att världen trodde att han inte brydde sig om någon eller något. Men tydligen brydde han sig, och nu hade jag gjort något som var så själviskt att han inte stod ut med att bara stå bredvid och låta det hända. Gudar.

Jag hällde i mig ytterligare en stadig klunk whisky, lämnade kvar resten och sköt ifrån mig glaset. ”Jag måste gå.” ”Du tar hand om det?” Carrions blå ögon borrade sig in i mina när jag gick ut ur båset. ”Jag tar hand om det”, väste jag tillbaka. ”Bra. Och just det. Saeris?”

Karln gav sig verkligen aldrig. Jag snodde runt och blängde på honom. ”Vad är det!?” ”Du är fortfarande vacker, fast du är smutsig och trött.” ”Gudar och martyrer”, viskade jag. Han slutade aldrig. Men Carrion Swifts vältalighet besvärade mig inte så länge. Jag hade större saker att oroa mig för. När jag kom ut i den strålande kvällen var Hayden borta. Liksom stridshandsken.

• 41 •

3

FÖR ETT GOTT SYFTE

han lyssnade aldrig. Visst, han låtsades göra det. Han upprepade det man hade sagt till honom. Nickade. Men när det väl gällde vägrade Hayden att göra det man bad honom, han lyssnade aldrig ordentligt och sedan gick han oftast och gjorde precis det man uttryckligen bett honom att låta bli.

Det var vanligtvis inte så mycket som stod på spel när han inte skötte sig, men i dag var det mycket. Det var fenomenalt mycket.

Det var katastrofalt mycket.

Jag gjorde mitt bästa för att gå lugnt i riktning mot Mirage – det var mycket troligt att Hayden hade tröttnat på att vänta på mig och bestämt sig för att gå tillbaka till den andra krogen med väskan. Men efter hand som jag spelade upp olika scenarion för min inre blick och funderade på vilket som var mest troligt, började en känsla av panik göra det allt svårare att andas.

Om han hade tittat i väskan …

Om han hade rotat runt i den, vete martyrerna var han var nu och vad fan han hittade på. Tvillingarna gassade ner på min hjässa och deras pressande värme fick det att snurra i huvudet på mig. När drack jag vatten senast? I morse? Nej, jag hade sparat • 42 •

min ranson tills jag skulle komma tillbaka till smedjan, men efter diskussionen med Elroy hade jag glömt att hämta den. Jag skulle inte ha druckit den där whiskyn.

När jag väl hade kommit på säkert avstånd från House of Kala började jag småspringa nervöst och sedan jogga. Jag försökte se oberörd ut, men det var ingen som joggade oberört i Zilvaren.

Människorna här sparade sin energi så mycket de kunde. Det fanns bara en anledning till att någon sprang här och det var att de blev jagade.

Misstänksamma blickar följde mig när jag rusade längs gatorna, förbi vittrande sandstenshus och täckta marknadsstånd som ägdes av gatuförsäljare som sålde segt grillat kött, tygbitar och beska örtkurer norrifrån. Välbekanta, bleknande anslag satt uppklistrade i gränderna och utlovade rejäla belöningar för information som ledde till att de som misstänktes använda magi tillfånga­togs. Jag hittade på de här bakgatorna som i min egen ficka. Om jag tog den upp till vänster skulle jag hamna hemma hos Rojana Breen – min mamma brukade skicka mig förbi där när hon hade hört att handelsmännen hade kommit tillbaka med frukt. Till skillnad från resten av smugglarna i Tredje handlade Rojana bara med mat och vatten. Hennes illegala handel riskerade ändå att kosta henne händerna, men inte att bli dödad.

Men framme till höger var det en annan handlare som hade öppnat eget. Vorath Shah sålde ormolja: pyttesmå metallfragment som han påstod innehöll spår av hemlig magi – fyllda, stinkande sandkanintassar som sades avvärja sjukdom, glasflaskor fulla med grumliga vätskor som skulle ge gåvor till den som drack dem. Gåvor som sedan länge var förlorade för oss. Människor kunde inte längre läsa varandras tankar, eller få blodet att koka i en fiendes ådror, eller ge sig själva evig tur. Alla visste att vi hade blivit berövade dessa kätterska krafter för hundratals år sedan, men Shah drog ändå in en ansenlig inkomst på att sälja värdelöst krimskrams till de hoppfulla och de desperata. Han kom med fantastiska förklaringar till den eviga fråga som alla zilvarer hade • 43 •