9789189963054

vad händer när ytan som vi kämpat så hårt för att upprätthålla börjar falla sönder?Vägen till Thikai

VÄGEN TILL

T HI HIK KAI BRITT GUSTAFSS ON roman

»Vilken fantastisk roman!

Känner mig helt skakad.« lotta byqvist, författare och journalist

Recensions-pdf. Får ej spridas.

VÄGEN TILL

THIKAI ~

BRITT GUSTAFSSON

Vägen till Thikai © Britt Gustafsson 2025 Utgiven av Blue Publishing www.blue.se O m s l ag s i l lu s t r at io n Sofia Wrangsjö T ryc k Scandbook AB , Falun 2025 IS B N 978-91-89963-05-4

Innehåll 1. Kristina

7

2. FAMIL JEN 24 3. KRISTINA I AFRIKA 33 4. JAMES 58 5. JAMES OC H HENRY 68 6. FOSTERHEMMEN 73 7. JAMES OC H MARY 85 8. JAMES I AFRIKA 98 9. HENRY 103 10. JAMES 118 11. KRISTINAS HEMKOMST 123 12. LINDA 133 13. SARA 139 14. NATIONALPARKEN I TANZANIA 161 15. ZAYN 175 16. KRISTINAS RESA 187 17. KRISTINAS TILLBAKABLICK 214 18. ZAYN 219 19. JAMES I SVERIGE 20. SAMTALET

223

233

21. BEGRAVNINGEN 238 22. SAMMANTRÄFFANDE EF TERORD

253

243

3. KRISTINA I AFRIKA

Thikai, Kenya, 198 9

I Kenya Times kunde man i juni 1988, läsa om en mystisk man som uppenbarat sig i en park utanför Nairobi. Mannen hade samlat mer än 6 000 åskådare. Han hade predikat och genomfört underverk. Det sades att han hade botat sjuka människor som kommit till skådeplatsen. Senare under samma dag meddelades att mannen hade lämnat parken och oväntat försvunnit upp mot himlen. Människorna som var där spekulerade om detta var Jesus återkomst.

Kristina och Emilio fick höra om händelsen året därpå när de kom fram till flygplatsen i Nairobi. På en stol i ankomst­ hallen hittade de ett gulnat exemplar av en tidning med rubriken: Är detta Jesus? Båda blev nyfikna och läste om händelsen medan de väntade på sitt bagage och tyckte att det var en märklig berättelse. Snart glömde de bort tidnings­ artikeln för nu skulle de åka vidare till en liten by, Thikai, trettio mil norr om huvudstaden. Via sin institution vid Göteborgs universitet hade Emilio fått information om byn.

Man hade skickat honom berättelser från missionärer och läkare som tidigare arbetat där.

En by som vår Herre glömt, hade en tidigare missionär skrivit i sin dagbok. Genom hans dagboksanteckningar hade

33

de kunnat utläsa att trots en omfattande fattigdom och misär hade människorna verkat glada, vänliga och hederliga.

Många män i Afrika hade högt blodtryck. Man visste inte riktigt varför. Emilio, med sitt afrikanska ursprung, hade blivit nyfiken och diskuterat med sin handledare. Nu var han på väg och skulle genomföra en pilotstudie med målet att identifiera svarta män med högt blodtryck, genom att intervjua dem och samla blodprover. Blodproverna skulle analyseras i Sverige. Via sina handledare hade han erhållit ett mindre forskningsanslag att använda för projektet som var godkänt av den lokala etikprövningsnämnden i Kenya och etikprövningsnämnden i Sverige. Med motiveringen att Kristina skulle bistå honom i projektet fick hon följa med.

När de hade landat i Nairobi och var på väg ut från flyg­ platsen noterade bägge att afrikanerna hade börjat bygga höghus. Ett flertal byggprojektet pågick, samtidigt som kor, getter och åsnor gick omkring bland betongen och letade föda.

– Vilken röra, sa de till varandra.

Kristina, som var i Afrika för första gången, och Emilio, som inte kunde minnas något från sin tidigare uppväxt i Eritrea, blev båda överväldigade av kontrasten. Det var en mix av fattigdom och välstånd som inte gick ihop.

De skulle få skjuts av en lastbil från flygplatsen till Thikai.

Den svenska institutionen försökte spara pengar och man hade hittat en lastbil som skulle frakta medicinsk utrustning från ett annat biståndsland till byn. På flaket fick Emilio och Kristina slå sig ner. Resan gick på krokiga, steniga småvägar och skulle ta tio timmar. I byarna de passerade satt kvinnor inlindade i sina chetengas under heta, knastrande plåttak, 34

skeva av hettan. De försökte sälja både frukter, grönsaker och afrikanska tyger.

Alla ville tjäna en slant. Kvinnorna försökte stoppa last­ bilen, men chauffören viftade bort deras framsträckta händer och körde vidare. Längs vägkanterna såg de taniga kor som åt brunt och torkat gräs och barn som promenerade med åsnor som släpade på gula plasthinkar på ryggen, med all sannolikhet fyllda med vatten. Getter betade längs vägkanterna, mestadels knaprade de på utslängt gammalt skräp, som kastats ut från bilarna.

Kristina och Emilio hade med sig varsin resväska. Den fick fungera som huvudkudde på flaket. De var trötta efter flygresan och slumrade till emellanåt under färden. Milda värmande vindar omslöt dem. En sådan kontrast mot den kyliga vintern som vi lämnat, tänkte Kristina. När chauffören körde igenom byarna kunde de känna dofterna från den rökta majsen och beskåda färgprakten från de afrikanska tygerna blandat med fruktstånd av mangor, bananer, avokador och apelsiner. Solljuset var nästan bländande och inte ett enda moln kunde de skåda från himlen. Kvinnorna vinkade när bilen kom förbi, skrattade och hoppades att de skulle stanna och handla.

– Märkligt med mannen i parken, sa Kristina plötsligt.

Hon låg där med en smutsig filt virad runt midjan och tänkte på berättelsen som hon hade läst om i Kenya Times.

– Tror du att det var Jesus?

– Kanske, svarade Kristina.

När de närmade sig byn stannade lastbilen. En kvinna i en blommig, färgglad chetenga, sträckte fram sina frukter, ivrig att sälja. Båda var hungriga och törstiga efter den långa bilfärden. Chauffören växlade några ord med kvinnan, prutade 35

och köpte till slut några mangor och ananaser. Lite längre fram på marknaden fick chauffören syn på en annan kvinna, som sålde rostade majskolvar och avokador.

– Ska bli spännande att se om ni vågar äta vår inhemska mat, skrattade han.

Han köpte tre rostade majskolvar och två avokador. Kristina hittade en rostig kniv på flaket som hon använde fö r att skala mangon och sedan skära ut små bitar av frukten.

Fruktköttet var mjukt och hon kunde suga upp den saftiga juicen.

– Jag har aldrig ätit mango förut. Har du? sa hon och räckte Emilio en bit.

– Kanske, jag tror min mamma gav mig mosad mango när jag var riktigt liten.

– Vilka avokador. De känns så mjuka och stora.

Kristina delade avokadon med den rostiga kniven och slängde ut kärnan från flaket. De åt och njöt av frukterna och grönsakerna. Hon kände den mjöliga smaken från majs­ kolvarna, annorlunda mot den majs hon brukade äta hemma från konservburkarna. Skalen från majsen fastnade mellan tänderna. På lastbilsflaket hittade hon en träflisa som hon använde till att pilla ut skalen som fastnat.

– Nu känner jag mig piggare, inte som i anatomisalen, med lågt blodsocker. Kommer du ihåg?

– Då svimmade du av en annan anledning.

Kristina svarade inte och snart var de framme i byn.

– Här är postkontoret, sa chauffören.

Han pekade mot ett illa medfaret stenhus med löst sammansatta tegelstenar och två mindre öppningar på framsidan.

– Där kan invånarna lämna in sin post och betala sina räkningar.

36

Postkontoret hade öppet på vardagarna mellan åtta på morgonen och sex på kvällen. Dessutom var det öppet lördag varannan helg, förklarade chauffören. Förundrat tittade de bägge två på den fallfärdiga byggnaden. Kristina tänkte att hon nog ofta skulle gå dit för att lämna in brev till sin syster. Kanske skulle Linda skriva också, tänkte Kristina och kände en viss oro för Lindas familj. Hur gick det med den andra lilla flickan som hade fått operera sitt hjärta vid ett dygns ålder? Ökar hon i vikt ordentligt? Klarar pappan av att mata henne? Samtidigt kunde hon inte förstå Linda som valde att inte vara hemma med den lilla kraken. Hade hon kvar bröstmjölk? Ammar hon på kvällarna? Hoppas det, tänkte Kristina där hon låg på flaket och blickade ut mot omgivningarna.

Lastbilen körde vidare på de små vägarna, nersmutsade med papper, flaskor och fruktskal. Färgen på vägarna skiftade i röda och bruna nyanser.

– Måste vara mycket koppar och järn i jorden, konstaterade Emilio.

– Nu kör jag riktigt långsamt så ni får ta del av folklivet i byn. Vid torget kommer jag att stanna ett kort tag för att hälsa på en god vän, informerade chauffören.

De passerade ytterligare stånd med frukter och grönsaker.

Plåttaken på stånden var fallfärdiga med sprickor där både regnet och solen skoningslöst kunde smyga emellan. Kvinnorna bakom stånden bar alla tygstycken i praktfulla färger. En del kvinnor sålde textilier i prunkande och kraftfulla nyanser.

Längs vägkanten betade getter, så magra att ryggkotorna stack fram som höga bulor under pälsen.

När de stannat vid torget fick Emilio och Kristina se en grupp åsnor i en klunga, beniga och knotiga. En åsna hade ena 37

bakbenet spjälkat med två brädbitar, som var lindade runt det misstänkt skadade benet. En liten spinkig pojke gick fram till åsnorna och piskade på deras utmärglade kroppar. När han röt åt dem att röra sig framåt föll åsnan med det lemlästade benet. Då piskade den tanige gossen ännu mer på åsnan, som kved men lyckades resa sig på sina tre hela ben och släpade fram det fjärde. Alla på torget skrattade samtidigt som åsnan släppte sin spillning på marken och haltade vidare.

– Kommer vi att klara detta?

Kristina suckade när hon såg pojken med piskan. Ett missmod blandat med förtvivlan spred sig i hennes kropp.

Snart körde chauffören vidare in på sjukhusområdet och kom fram till huset som chauffören blivit anvisad att de skulle bo i. När han hade burit ner deras två resväskor stod han kvar på gårdsplanen och tittade avvaktande på paret.

Kristina och Emilio vinkade adjö. Han stod kvar. Oj, han vill ha betalt, förstod Kristina. En sedel på 500 shilling lyckades hon gräva fram ur sin handväska. Hon trodde att det motsvarade ungefär femtio kronor.

– Var ska du bo i natt? frågade hon.

– Jag bor i bilen, svarade han.

Han tittade med en oförstående blick på Kristina, ryckte på axlarna och promenerade tillbaka mot lastbilen. Där hade han sin filt som han behövde när nattmörkret och kylan kom. Dessa mzungos, tänkte han, tror de att jag tar in på ett hotell, kanske?

Nu stod Emilio och Kristina utanför det hus som skulle bli deras hem under tre månader. Stenhuset med spruckna tegelstenar och ett tak av korrugerad plåt låg högst upp på en gräsbeklädd kulle. Utanför huset växte en praktfull bougainvillea som slingrade sig upp mot stenhusets slitna, 38

smutsiga väggar, bredde ut sina taggiga grenar och med sin lila blomsterprakt dolde det fallfärdiga huset.

Bakom huset kunde Emilio och Kristina skymta höga berg.

Framför huset betade några åsnor och lite längre bort kunde de se en klunga magra getter som idisslade. Gräset var mesta­ dels brunt men man kunde urskilja enstaka gröna fläckar.

De kände på dörrhandtaget men den slitna och trasiga dörren var låst. Ingen människa syntes till på området. När de slog sig ner på trappan funderade Kristina på om de någonsin skulle möta någon människa. En utmärglad och luggsliten svart- och vitrandig katt dök upp på trappan. Katten hade en ännu magrare mus i munnen. Lite uppnosigt och undrande studerade katten dem.

– Den har nog aldrig sett en mzungo, skrattade Kristina.

Hon hade precis lärt sig ordet av Emilio. Det betyder en vit människa, men det finns ett inslag av förakt i ordet, ­hade Emilio förklarat. Hemma hos Emilio och hans mamma pratade man ibland om mzungos, speciellt i situationer när modern och sonen hade känt sig underlägsna gentemot vita människor.

Framför trappan, bakom de låga buskarna, dök en ­äldre svart kvinna upp, klädd i mörkblå nunnedräkt med ett guldfärgat kors runt halsen och ett läderbälte kring midjan.

– Är det hon? viskade Kristina och puffade Emilio i sidan.

Hon kände igen kvinnan från bilder som den svenska bistånds­organisationen skickat. Det var hon som drev missions­sjuk­huset. Hastigt ställde de sig upp.

Med en skarp och genomträngande blick studerade hon dem, sträckte fram sin hand.

– Välkomna bägge två. Florence Onesmus heter jag, kalla mig syster Florence, sa kvinnan med en litet vänligare framtoning.

39

Nunnan vred om nyckeln i låset och öppnade dörren. När Kristina och Emilio burit in sina väskor gick de runt i huset och tittade sig förundrat omkring. Där fanns två rum och ett kök. I varje rum stod en säng av trä och ovanpå sängarna låg en madrass, med blandad lukt av mögel och urin. Både på golven och på madrasserna noterade de spridda lämningar efter möss. I träskåpet bredvid sängarna kunde de hitta kuddar och täcken, i samma skick som madrasserna.

– Allt luktar instängt och ovädrat, suckade Kristina.

I köket fanns en gasspis. Eftersom alla knappar var kladdiga och verkade hänga löst vågade de inte röra dem.

– När ni installerat er får ni promenera ner till marknaden där kan ni köpa frukt och grönsaker. Spisen går att använda men ni får torka bort allt fett och sot.

Florence förklarade att vissa dagar kunde man köpa getkött eller kyckling, men då måste man förhandla med handlaren dagen innan. Beträffande huset brukade mössen invadera byggnaden när ingen bodde där och hon rekommenderade studenterna att torka av på hyllorna och golvet. På gasspisen kunde de koka vatten och laga mat. Vidare rådde hon dem att vädra sängkläderna.

– Finns det lakan? undrade Emilio.

– Senare idag kommer en hushållerska med sängkläder.

De slog sig ner på varsin ranglig pall som fanns i köket.

Båda var trötta efter resan, men de fortsatte att lyssna på syster Florence instruktioner.

– I sjukhuset finns en akutavdelning, en operationssal, en barnavdelning, en manlig och en kvinnlig medicinsk avdelning, en förlossningsklinik och en tuberkulosklinik. I morgon får du, Emilio, besöka akutmottagningen och börja samla prover till ditt projekt.

40

Emilio skulle arbeta under ledning av doktor Lutunga, som skulle vara hans handledare. Då han fortfarande var under utbildning fick han inte genomföra avance­rade in­ grepp, endast assistera. Kristina skulle auskultera hos sjukhusets kvinnliga läkare, doktor Joan. Hon var specialist på infektions­sjukdomar. Eftersom Kristina inte heller var färdig läkare fick hon endast assistera och hjälpa till med enklare ingrepp. Samtidigt förklarade syster Florence för paret att Afrika härjades av en ny epidemi, orsakat av ett virus som kunde försvaga immunsystemet och orsaka oförklar­liga sjukdomar och slutligen kunde resultera i den fruktade virussjukdomen aids. Den sjukes immunförsvar var då så dämpat att minsta svamp eller bakterie som invaderade ­kroppen kunde resultera i en svår infektion och slutligen döda patien­ ten. Någon medicin mot viruset hade man fortfarande inte, berättade hon vidare.

Kristina kände igen beskrivningen av viruset. De hade diskuterat aids på utbildningen och skräcken för sjukdomen hade skapat stora rubriker i tidningarna. Det var åtta år sedan man för första gången isolerade hiv-viruset i USA . Upptäckten kom efter att man hade noterat att män som hade sex med varandra hade utvecklat ett försvagat immunsystem.

Man visste också att blod kunde smitta. Kristina kastade en orolig blick på Emilio. Båda två hade under sin utbildning i Sverige fått möta döende unga män med outhärdliga smärtor och svåra infektioner som ingen kunde bota. Att bli smittad av viruset var en dödsdom som långsamt men säkert ledde till en långdragen och plågsam död. Dessutom hade alla runtomkring den sjuke varit rädda att bli smittade. Ingen visste riktigt hur och var man blev smittad.

– Som ni förstår härjas även vår lilla by av detta virus.

41

Emilio skulle undvika att ta direkt med fingrarna på de blodprover som skulle tas. Florence ville att både Kristina och Emilio skulle använda handskar. Allt förklarades i detalj, att det var viktigt för Emilio att ta blodtryck morgon och kväll, noggrant penetrera männens levnadsvanor, alkohol­konsum­ tion och fråga om de tuggar kat.

– Kat, förklarade Florence vidare, härstammar från en buske med små vita blommor. På marknaden kan man hitta kat som säljs inlindade i bananblad för att bevara fukten.

– Kan man hitta kat på marknaden här? undrade Emilio.

– Absolut, kanske inte Kristina som är vit och kvinna.

Framför allt var det männen som tuggade bladen. Inuti blomfröna frigavs ämnen som liknade amfetamin. Florence förklarade att ruset var som starkast efter tre till fem timmar.

Männen kunde då känna lägre sömnbehov, mindre hungers­ känslor och samtidigt fick de uppleva lyckokänslor.

Emilio som var en svart man skulle smälta in i mängden och säkert kunna ta del av männens vanor.

Florence uppmanade Kristina att vara extra försiktig när hon undersökte barnen och att alltid använda handskar. Man visste inte riktigt hur viruset spred sig och vilka barn som kunde vara smittade. Samtidigt berättade nunnan att det fanns både begränsat antal handskar och tvålar. Vatten hade de alltid ont om. De måste hushålla med eftertanke kring allt som fanns på sjukhuset.

– Tvål och vatten borde kunna räcka långt. Jag lovar att tänka på de begränsade resurserna, sa Kristina.

– Vattnet finns delvis uppsamlat i tankar och ska räcka till alla. Men handtvätt är det viktigaste för att försöka för­ hindra smitta. Ibland är det svårt att avgöra om barnet har en hiv-virusinfektion, tuberkulos eller bådadera.

42

Nunnan var noga med att påpeka att alla mödrar och barn skulle behandlas med respekt och värdighet.

– Idag vet vi också att hiv-viruset kapslar sig in i våra arvs­ anlag och sedan kan man aldrig bli av med det, förklarade hon vidare.

Många av klinikens barn och deras mödrar hade fått svåra infektioner som de inte hade kunnat behandla.

– Finns det barn som inte klarar sig?

– Vi har tyvärr fått följa många barn och deras mödrar till döden.

Hon rapporterade att det fanns två salar för de minderåriga.

Kristina skulle noggrant tänka igenom hur barnen skulle placeras. Alla barn med frakturer, brännskador och undernäring skulle samlas i en sal. Ibland blev det oundvikligt att inte blanda barn med olika infektioner.

Barnavdelningen skulle bli Kristinas hemvist. Här låg alla barnen placerade i två salar. Mödrarna delade säng med sina barn.

Hursomhelst, det var inga större bekymmer, mödrarna var magra och utmärglade, likaså barnen. De flesta var trötta, låg mest och sov. Någon tvättmaskin fanns inte. Mödrarna fick själva tvätta barnens kläder, filtar och lakan i stora baljor av plåt som hade placerats på gårdsplanen. Oftast fanns det tvål att blanda i vattnet. Ibland var det ont om vatten. Då kunde mödrarna försöka hitta en brunn uppe i bergen och ta sig dit med hjälp av åsnor som bar hem vattnet i gula plasthinkar.

Maten serverades i aluminiumskålar och bestod av två skedar ugali, ett slags majsgröt. Stanken var outhärdlig, framför allt de första dagarna för Kristina. Kan dessa mammor stå ut, måste jag också resonerade hon och försökte glädjas åt de få barn som tillfrisknade och kunde gå hem.

43

Under sina första dagar fick Kristina auskultera tillsammans med doktor Joan, en ung svart kvinna, kunnig kring tropiska sjukdomar. Doktor Joan visste vilka mediciner som användes lokalt på sjukhuset och vad som fanns tillgängligt.

Det var alltid ont om smärtlindring för barnen. En morgon anlände ett svårt brännskadat barn till avdelningen. Hon hade ramlat framför den öppna elden när familjen lagade mat.

Kristina skulle ha ansvar för den lilla flickan, tre år gammal.

Flickan hade fyrtioprocentiga brännskador på kroppen mest på bålen och benen. Skriken var hjärtskärande och landade rakt in i Kristina. Nu måste hon först lindra flickebarnets smärta. Hon lyckades hitta några milligram ketamin, ett både smärtlindrande och snabbverkande narkospreparat som hon injicerade in i barnets blod. För ett kort tag, några minuter föll den lilla patienten i sömn och Kristina kunde snabbt göra rent såren, lägga på förband och placera henne med modern i ett varmt och förhållandevis rent rum. Hon ringde doktor Joan.

– Snälla doktor Joan. Kan du undvara några milligram morfin? Hon är ju liten, behöver inte så mycket men om hon ska överleva måste vi smärtlindra henne, likaså ge henne både penicillin, vitaminer och stelkrampsvaccin.

– Vi har precis en äldre svårt sjuk man som precis dog i aids. Jag ska omedelbart ta hand om hans medicinbricka, spara morfinet och den kvarvarande antibiotikan från brickan.

Det är allt jag kan hjälpa dig med.

– Tack. Jag har rengjort såren under ketaminrus. Har vi några milligram av det också, inför nästa rengöring?

– Jag ska se.

Varannan dag rengjorde Kristina såren och lyckades alltid finna en låg dos ketamin, som för några minuter fick barnet 44

att sova. Morfinet från den döde mannen var livräddande för det lilla barnet. Efter några veckor började såren läka. Kristina köpte ägg från den lokale handlaren som hon kokade varje dag och gav till flickan. Proteiner måste hon också ha, tänkte hon. Mamman som hade ytterligare fyra barn i hemmet vårdade, sjöng och bad för sin lilla treåring.

– Gud har vakat över oss, sa mamman när hon såg att såren började läka.

Hon får tro på Gud bäst hon vill, tänkte Kristina och visste att antibiotikan, smärtlindringen, värmen och omläggningarna hade räddat flickan.

När man skulle rengöra sår eller åtgärda en fraktur skrek de små och personalen var tvungna att hålla fast dem. ­Frakturer som behövde åtgärdas kirurgiskt opererade doktor Joan ensam. Kristina kunde ibland följa med och assistera men mest fick hon vara på avdelningen och behandla de magra, de apatiska, de för tidigt födda, de som hostade och de som skrek när bedövningen inte räckte. Alla skulle vårdas, lindras och ibland botas. Många kunde inte botas, orkade inte längre utan somnade in för alltid.

Tänk, dessa mammor, skrev Kristina till sin syster, som kämpar tålmodigt utan att klaga.

Mammorna visste inte om de var smittade av hiv-viruset.

De hoppades att tröttheten, orkeslösheten och avmagringen berodde på näringsbrist.

En dag anlände en ung kvinna och blev inlagd på avdelningen med sitt enda barn, en tvåårig pojke. Mormodern till flickan hade dött i aids, likaså moderns syskon.

– Han har så mycket feber, men jag tror att ni kan bota honom, vädjade hon till Kristina.

När Kristina tittade i munnen noterade hon att hela 45

munhålan var fylld av en vitaktig, tjock beläggning. Pojken hostade konstant och på huden fanns stora bölder. Han vägde som en frisk nyfödd baby i Sverige.

– Din son är mycket sjuk, sa Kristina som förstod att han endast hade några dagar kvar att leva med ett immunsystem som totalt havererat.

– Kan ni inte bota honom? Det trodde jag när jag kom hit, sa kvinnan och hostade konstant genom hela samtalet.

Två dagar senare somnade den lille gossen in i moderns armar. Efter en vecka lämnade modern jordelivet. Skönt att barnet fick dö först, tänkte Kristina.

De aidsdrabbade mödrarna utvecklade ofta hög feber, fick obotliga infektioner och kramper. Slutligen kramade de barnens händer och vinkade farväl till barnen som blev övergivna. De flesta barn som inte verkade smittade hamnade på gatan. Ibland kunde man hitta en mormor som inte var smittad. Några kunde få plats på ett överfullt barnhem.

Det som förundrade Kristina mest var att trots mycket elände kunde mammorna både skratta, krama och leka. De hjälpte varande, vyssjade, stöttade och höll ihop.

– Vi vilar i Guds trygga händer, sa de ofta och kysste sina tunna och undernärda barn.

Tuberkulosen visste man var en effekt av nedsatt immunsystem. Likaså fanns svälten där. Överallt. Så satt de där, mödrarna, höll sina små i handen, barnen som hostade, andades snabbt och sedan inte mer. Bättre, tyckte Kristina, när barnen dog först. De slapp bli övergivna.

46

* En sen eftermiddag, när Kristina avslutat sitt arbete, tog hon en promenad ner till byn. Målet var att besöka marknaden som låg ungefär en kilometer från sjukhuset. Frukter, grönsaker och kött stod på inköpslistan. Hon hade tidigare hittat den rätte handlaren som kunde förse henne med fina bitar av både färskt getkött och kyckling.

Hettan i byn var intensiv utan vatten, med torkade plantor och brunt gräs. Souvenirer fanns det inte heller. Hit ville inga turisterna komma. På vägen ner till marknaden passerade hon flera av de mindre kyrkorna. Utanför en av kyrkorna fick hon syn på en ung vit man som konverserade med en svart pojke. Märkligt, tänkte hon. Hittills hade hon inte stött på någon annan vit människa i byn.

Nu blev hon nyfiken, gick dröjande fram längs stigen utanför kyrkan och närmade sig mannen och pojken. Hon sträckte fram sin hand mot både pojken och den unge mannen och presenterade sig. Den unge mannen, lång och mager, tittade på henne med en nyfiken blick. Det var något speciellt med hans uppenbarelse, tänkte Kristina, ett vemodigt och känsligt uttryck i ögonen. Hon noterade vidare några nervösa ryckningar från vänster mungipa, litet halvsmutsiga kläder men en vit, stärkt prästkrage som vittnade om hans titel.

Han berättade att han var pastor och arbetade i kyrkans församling.

– James heter jag förresten och kommer från Illinois i USA .

Samtidigt vinkade han adjö till den svarte pojken som hade lämnat tillbaka en lånad bilderbok. Varför en pastor? tänkte Kristina, här i byn, där det behövs pengar till vatten och mat, 47

medicin och sjukvård, allt det där basala, allt det som folk inte har, så varför skickar man hit en pastor? På samma gång kunde hon inte undgå att titta in i hans sorgsna ögon och den litet vilsna framtoningen. Något vekt och känsligt fanns hos honom. Kristina fascinerades, ville veta mer.

– Vad har du för uppdrag här i byn?

– Jag är här för att sprida Guds budskap och predika om Jesus.

En viss osäkerhet och en svag darrning på rösten kunde Kristina känna men hon fortsatte att ställa frågor.

– Hur kommer det sig att du valde denna by? Hur känner du när du ser alla de väldigt sjuka barnen eller du kanske inte har träffat barnen som har fått aids? frågade hon på ett både fräckt och påträngande sätt.

–Jag fick en ingivelse, en kallelse från Gud. Kristina tvekade, kom plötsligt att tänka på den lille tvååringen som hade dött i moderns armar och på alla de barn som hade blivit övergivna när deras mödrar dog. Varför gjorde Gud så? Hon hade hellre velat prata med honom om Gud. Guds godhet. Guds ondska och Guds orättvisa. Fanns Gud över­huvud­taget? Förresten, om han verkligen fanns hade han då uppenbarat sig i en park i Nairobi? James kanske visste?

Han var ju pastor. Frågorna haglade, kom på varandra. James hann knappt svara.

– Jag tror på Gud. Gud ska hjälpa oss ur fattigdomen och Gud kommer att hjälpa oss att besegra alla sjukdomar.

– Men vad säger du om viruset som tar död på både mödrarna och deras barn? Var finns Gud då?

– Det här hiv-viruset som drabbat mänskligheten är ett straff från vår Herre.

– Straffar han där uppe de små föräldralösa barnen? Vreden 48

kokade inom henne, det var så mycket sorg och ilska från den sista månadens arbete som kom fram. Stackars James, tänkte hon slutligen. Han kunde ju inte hjälpa att Gud var orättvis.

– Gud är god.

Kristina ville byta samtalsämne. Hon frågade James om han trodde att Jesus uppenbarat sig i parken och om han trodde att historien var sann.

James funderade, kliade sig under hakan och tittade länge på Kristina.

– Jag hörde först om händelsen och läste om det senare i tidningen. Jag är helt övertygad om att det är en sann historia.

Kristinas mamma och pappa hade aldrig tyckt att Guds existens var så spännande att diskutera. När hon gått i Missions­kyrkans söndagsskola hade hon kommit hem och ivrigt berättat om den fattiga änkan i Jesus liknelse, hon som hade gett bort sina sista slantar. Föräldrarna hade lyssnat förstrött och ointresserat. Nu ville hon resonera med James men först måste hon lära känna honom.

– Välkommen hem till oss, sa Kristina.

Den här känslige hemlige mannen med sina bakvända åsikter ville hon lära känna. Något i blicken, i rörelserna hade berört hennes allra innersta väsen. Kan man så här fort bli förälskad? tänkte hon när hon tittade vidare på mannen och fortsatte berätta, om sin kollega Emilio och att hon själv kom från Sverige och att de genomgick läkarutbildning i ­Göteborg, Sveriges näst största stad. Dessutom fick James höra om Emilios forskning och hur han försökte samla information om högt blodtryck hos män genom att läsa i journaler och intervjua män. Kristina berättade om sin utbildning och sitt arbete på barnavdelningen. Hon poängterade vidare att Emilio och hon endast var kollegor.

49

Kristina och James finner varandra långt hemifrån, i Östafrika där ett dödligt virus skördar många offer på sjukhusets barnavdelning där Kristina är placerad. De två har mycket olika uppdrag i byn Thikai, i Sverige går Kristina på läkarutbildningen och den unge James är pastor i den amerikanska Mellanvästern.

Kristina har växt upp i en läkarfamilj, och James har haft en uppväxt i en gravt dysfunktionell familj med en mörk hemlighet som Kristina bara anar.

De har bägge två på olika sätt ett stort emotionellt bagage. Ger deras tidigare trauman och skilda bakgrunder kärleken någon chans? Vad händer när den yta vi har kämpat så länge för att upprätthålla börjar falla sönder?

Vägen till Thikai är en roman som rör sig från Sverige via USA till Kenya. Huvudpersonernas livsbakgrunder är mycket olika, men bägge har de upplevt svek i sina familjer. Romanen skriver fram hur uppväxten formar oss, men också hur vi kan hitta hopp när det verkar som mörkast.

www.blue.se ISBN 978-91-89963-05-4

9 789189

963054

256