9789189963023

JOZEF ZAPOTOK A du måste glömma!

DU MÅSTE GLÖMMA !

Den starke gör som han vill.

Den svage gör vad han måste utstå.

Thukydides (grekisk historiker, 400-talet f.Kr.)

© Jozef Zapotoka 2024 Utgiven 2025 av Blue Publishing, www.blue.se omslag Eva Karlsson tryck Scandbook, Falun 2024 isbn 978-91-89963-02-3

Innehåll Förord.................................................................9 Rötter................................................................ 11 Barndom........................................................... 23 Familjen............................................................ 33 Somrarna hos mormor....................................44 Livet på kurort................................................ 54 Resor till grannländerna................................. 63 Högtider i Slovakien.......................................69 Åren i skolan.................................................... 73 Ungdomsår......................................................78 Övergreppen börjar.........................................89 Sovjets invasion..............................................111 Fars försvinnande.......................................... 114 Flykten från hemlandet................................ 118 Nytt liv i Sverige........................................... 123 Första resan till hemlandet............................131 Vidareutbildning........................................... 136 Resorna med Lena.........................................142 Konfrontation med mamma........................149 Kampen för upprättelse................................ 154 Mamma dör................................................... 177 Förhalningen.................................................. 195 Bouppteckning efter mamma.......................199 Efterord..........................................................204

Förord De upplevelser jag här valt att berätta om hände för många år sedan, men de har under alla år funnits inom mig. Först efter min mammas död bestämde jag att jag måste sätta ord på vad som hänt genom att skriva en bok. En dokumentär skildring, men där alla berörda personer har fingerade namn.

Efter ett besök i Rom och Vatikanen 2007 beslöt jag att katolska kyrkan skulle konfronteras med vad jag varit med om under min barndom, men jag fick strida i många år för att övergreppen skulle erkännas.

Först flera år efter att jag skrivit till olika instanser inom katolska kyrkan vågade jag berätta för mamma vad som hänt, och att jag hade kontaktat prästerna och deras överhuvud. Men hon tog kyrkans parti och jag fick aldrig det stöd av henne som jag hade förväntat mig.

Hon förbjöd mig i stället att fortsätta mina kontakter. Jag fick aldrig, aldrig någonsin berätta detta. Hon ansåg att det var helt onödigt eftersom prästerna inte längre fanns i församlingen.

Jag skulle glömma allt.

9

De övergrepp jag upplevt av dessa präster berörde hon inte och troligtvis såg hon inte heller det som att jag blivit fråntagen min barndom.

När jag idag ser tillbaka på min uppväxt i en hård kommunistisk diktatur förstår jag att jag var ett mycket ensamt barn som sökte trygghet i kyrkan, en trygghet som skulle visa sig vara den största otrygghet ett barn kan uppleva.

10

Barndom Båda mina föräldrar arbetade och jag lämnades i tidig ålder på ett daghem som låg i närheten av vårt hem.

Eftersom jag inte var så gammal minns jag inte så mycket mer än att det var väldigt noga att hålla ordning. Alla hade en symbol ovanför sin klädkrok. Min symbol var en cykel.

Daghemmet var omgärdat av en hög mur och innanför fanns en stor trädgård där föräldrarna lämnade kvar sina barnvagnar. För att ingen obehörig skulle kunna gå in och ta barnvagnarna fanns det en stor schäferhund som vaktade. Vi barn kunde få gå ut på terrassen och titta på hunden.

Här vistades jag tills jag började förskolan, som låg inne i stadens centrum. Där var vi stora barngrupper och disciplinen var stenhård i kommunistisk anda.

Personalen kollade att gymnastikkläderna låg hopvikta i gympapåsen, att ytterkläderna hängde på sin plats och att skorna var rensade från smuts innan de sattes in. Vi skulle ha händerna bakom ryggen när vi lyssnade på vår förskollärare.

Detta förhållningssätt gällde under hela skoltiden.

Man förklarade för oss att om vi hade händerna bakom 23

ryggen skulle vi bli mer koncentrerade på vad som fanns framför oss och inte ifrågasätta något.

Framme på katedern låg det dessutom en lång ­linjal och en pekpinne och dessa användes om någon var obstinat. Man fick hålla fram sina händer och läraren slog rakt över dem med något av dessa verktyg.

Den 8 mars var det Internationella kvinnodagen och den skulle firas. Då skulle alla mammor komma till förskolan och medverka i festligheterna. Alla barnen var finklädda. Pojkarna hade korta hängselbyxor, vit skjorta, strumpor och ungefär likadana kängor. Flickorna var klädda i vit blus, kjol och vita strumpor.

Vi samlades alla för ett gruppfoto och när det var klart skulle alla rita ett rött hjärta som vi sedan klippte ut och klistrade en liljekonvalj i plast på. Hjärtat skulle vi sedan ge till våra mammor och sjunga för dem.

Detta tyckte vi alla var roligt men det bästa av allt var ändå festen efteråt då vi fick chokladtårta och lemonad.

Ibland lekte vi kuddkrig, hade dragkamp eller spelade spel. Någon gång anordnades maskerad och då gillade jag att klä ut mig till någon av mina favoriter: Prinsen med svärdet eller Mästerkatten i stövlar. Kläder till detta kunde mamma låna på Nationalteatern.

När det var fint väder gick vi till lekparken. Här kunde vi springa och jaga varandra bland träden och på hösten kunde vi plocka kastanjer, som vi sedan gjorde figurer av med hjälp av tändstickor.

Hämtningen från förskolan var ofta problematisk.

För det mesta var det mamma eller min farfar som kom 24

och hämtade mig. Att min far skulle hämta mig var ovanligt, men vid ett av de få tillfällen det hände var det vinter och mycket snö. Han kom i polisuniform och hade med sig en kälke där han satte mig och började gå hemåt i rask takt.

Kälken kanade fram och tillbaka och till sist föll jag av den. Det märkte han inte, han fortsatte att gå och jag gick skrikande efter honom och använde säkert alla de fula ord som han själv brukade skrika när han var arg, men han hörde mig inte.

Först när han kom till en gatukorsning och tittade bakåt såg han vad som hänt. Han tog raskt upp mig på kälken igen, sa inget utan fortsatte hemåt.

När vi kom hem berättade jag för mamma vad som hänt, men hon visade ingen medömkan utan skrattade bort det. Men det var jag van vid, hon brukade göra så när jag berättade om någon obehaglig upplevelse jag haft.

När mamma skulle hämta mig kom hon sällan i tid. Ofta kom förskolefröken fram till mig, där jag satt ensam på en bänk och väntade. Hon sa att hon måste gå hem men att städerskan var kvar tills mamma kommer.

Det var inte roligt, jag var rädd för städerskan, hon var stor och morsk och sa varje gång argt till mig att jag inte fick gå på hennes nystädade golv. Dessutom kunde hon skrämma mig med att om inte mamma kom skulle jag få följa med henne hem. Jag nickade att jag förstått.

Sedan fnissade jag tyst när jag hörde att hon pratade för sig själv där hon gick med städmoppen.

25

Till sist skulle hon städa det rum där jag satt och hon påpekade skarpt att jag skulle ta upp fötterna från golvet. Då ställde jag mig på bänken från vilken jag kunde se ut och kolla om mamma var på väg. Och där fick jag stå tills golvet hade torkat.

Jag var ofta det sista barnet som lämnade förskolan.

Mamma hade svårt att hinna från sitt arbete, som låg i andra ändan av stan och hon hade ingen bil.

Hon ursäktade sig med att det var mycket arbete på jobbet och svårt att komma ifrån, och att hon hade försökt ta bussen men den hade oftast hunnit gå.

På vägen hem gick vi ofta till köttaffären och handlade korv, och till grönsaksaffären som oftast bara hade vitkål och potatis, ibland även morötter. Frukt hade de ibland och då var det bara gröna apelsiner, men kom det bananer var det kö till affären.

När vi kom hem åt mamma och jag kvällsmat, som oftast bestod av fattiga riddare eller korv och smörgåsar. Det var bara på helgerna som hela familjen åt tillsammans.

Innan vi började äta var det viktigt att vi först korsade oss över bröstet och tackade för maten. Detta gällde vid alla måltider.

Tidigt lärde jag mig att vid helgernas middagar skulle allt som var på bordet ätas upp, soppan, varmrätten och efterrätten. »Allt ska ätas fort, annars jobbar du sakta.« Det var ett uttryck som mamma ofta använde men hon sa också att man inte skulle ha för mycket i magen på kvällen när man lade sig.

26

Efter sitt arbete brukade min far gå till kvarterskrogen och dricka öl. När han så småningom kom hem hade han ibland med sig bullar och rökt makrill, som han köpt i fiskaffären för att ha till kvällsmat.

Han köpte bara till sig själv och när han packade upp detta luktade det så gott av den rökta fisken och var jag hungrig tog jag ibland mod till mig och frågade om jag kunde få smaka.

Jag förväntade mig att han skulle bli arg och säga nej och så blev det ofta. Då slog han sin hand i bordet, tittade argt på mig och röt till. »Dodo, detta är till mig, du har väl ätit i skolan så du får vänta till mamma kommer hem. Gå in på ditt rum och vänta på henne.« Då gick jag i väg men jag kollade när han lämnade köket för att slå på tv:n och läsa Pravda. Där somnade han oftast och när jag hörde hans snarkningar smög jag fram för att se om det fanns lite kvar av det som stod på bordet.

Jodå, ibland fanns en bulle och lite fisk som jag kunde ta och äta ute i trappan, för jag ville inte bli avslöjad.

När mamma kom hem och såg att jag satt i trappan och åt skrattade hon. »Vad gör du här och var har du fått mat ifrån?« »Det har jag tagit från far. Han åt inte upp allt och jag var hungrig.« Då tittade mamma oroligt på mig och frågade om han märkt något. Hur skulle han nu reagera när han vaknar?

Vi gick in och såg att han fortfarande sov. Mamma stängde dörren så vi kunde sitta i lugn och ro i köket.

27

När han vaknade ställde han sig i dörren till köket och frågade var hon hade varit eftersom hon inte kom hem och gjorde mat till sin son. Han var ju hungrig.

Hon sa inget om att jag ätit av hans mat och han märkte heller inget.

Vid ett tillfälle när jag tittade i hans väska för att se om det fanns några ölflaskor att panta såg jag att hans tjänstepistol låg där. Den hade jag inte sett förut, men det hade hänt att han hade med sig sin batong hem.

Han brukade vifta med den, skrattade och sa att om jag inte lyssnade på honom kunde jag få känna av den på rumpan. Jag minns att den luktade gummi.

När jag såg pistolen blev jag rädd och berättade det för mamma som direkt gick och väckte honom och tvingade honom att gå tillbaka till jobbet för att låsa in den.

Ibland hörde vi hur han bankade och slog för att komma in genom porten och då visste vi att han var berusad. När han väl kom in, fortfarande i sin uniform, började han skrika nedvärderande och kränkande ord till både mamma och mig.

Var mamma inte hemma blev jag rädd när jag hörde honom komma. Jag gömde mig då under sängen och väntade tills han ätit och rökt, för då visste jag att han skulle titta på tv och somna.

Då kröp jag fram och började leka med mitt Märklintåg och lyssna efter mamma för att varna henne att han var hemma. Jag ville inte att vi skulle »väcka den björn som sov.« När hon kom in stängde hon tyst dörren till tv-rummet så han inte kunde höra att vi pratade. Hela tiden 28

lyssnade vi efter hans snarkningar. Så länge de hördes var vi trygga.

De lördagar min far inte arbetade ville mamma och jag inte vara kvar hemma. Då packade mamma våra ryggsäckar, en med regnkläder och en med en liten matsäck som bestod av smörgåsar och kex och en gammal ketchupflaska med citronsaft. Viktigast för mig var att jag fick med mig min lilla kniv i form av en fisk som jag kunde fälla ihop och ha i fickan.

Sedan tog hon och jag spårvagnen till slutstationen vid Cermel, ett rekreationsområde. Där promenerade vi och det var kanske där jag lade grunden till mitt intresse för vandringar och för att hämta kraft av naturen.

Ibland plockade vi kvistar som vi tog med oss hem.

Vi lyssnade också på fågelsång och tävlade om vem som kunde gissa rätt fågel.

Inom området fanns det populära Pionjärtåget som byggdes i mitten på femtiotalet. Detta lilla tåg gick runt i området, fast oftast var det trasigt och då fick vi i stället ta en promenad.

Eftersom det var ett område med bra luft, till skillnad från luften i stan, som var förorenad av bilavgaser och fabriksutsläpp, sökte sig många familjer hit.

I närheten av vårt hus låg stadsbiblioteket och jag gick ofta dit och lånade böcker. Där visades även gratis filmer för barn. Här kunde jag stanna länge för det var tyst och lugnt och det fanns folk runt mig så jag kände mig inte ensam.

När jag blev äldre lånade jag äventyrsböcker. Min favoritförfattare var Jules Verne. Hans böcker älskade 29

jag, bland annat Jorden runt på 80 dagar, som var skriven cirka hundra år tidigare.

På området bredvid biblioteket fanns mest industrier, bland annat en stor vitkalkad industribyggnad, omgiven av en stor tomt som var omgärdad av en mur och ett staket. En vakt gick runt där tillsammans med en hund.

På tomten stod det en rostig gammal sportbil som jag tyckte om att sitta i och låtsas köra. När vakten och hunden hade passerat klättrade jag över muren och tryckte mig in mellan stolparna i staketet. Innan jag kunde sitta i bilen fick jag plocka bort kvistar och löv som fallit ner från träden och hamnat i sätet. Sedan satt jag där och drömde att jag gled fram på vägarna och andades in den goda doften av gummi och olja. Att området var bevakat och förbjudet att beträda gjorde det bara extra spännande.

På andra sidan gatan, mitt emot vårt hus, låg tv-­ huset och härifrån sändes barnprogram en gång i veckan. Jag fick veta att barn kunde komma dit och anmäla sig för att sjunga, så jag tog tillfället i akt. Jag visste att jag inte kunde sjunga men jag hade en förhoppning om att jag kanske skulle få komma i närheten av en blond knubbig tjej som var känd för att sjunga i detta program. Jag blev tillsagd att ställa mig i kön bland de andra barnen som kommit dit, en del hade sina föräldrar med.

Kanske jag ändå skulle försöka sjunga och få en chans att medverka i barnprogrammet, tänkte jag, men när det var min tur svek modet mig och jag sa att jag ville berätta en saga i stället.

30

Då tackade programledaren för visat intresse och jag fick gå hem. Det gjorde mig egentligen inget, jag hade fått se hur det såg ut inne i tv-huset, alla dessa strålkastare, kameror och all annan utrustning och det var tillräckligt för mig.

När jag kom hem frågade mamma var jag hade varit, hon hade blivit orolig eftersom min skolväska inte fanns hemma. Jag berättade för henne vad som hänt i tv-huset. »Det visste du väl att du inte kunde sjunga«, sa hon och skrattade.

På somrarna brukade vi kusiner sparka boll på gatan eller spela badminton. Blev det frost på vintern ville vi gärna göra en isbana. Men hur skulle vi kunna göra det utan att farfar märkte något? En av oss fick hålla utkik och en fick smyga in i tvättstugan och koppla slangen.

Var det lugnt och farfar inte visade sig öppnade vi försiktigt vattnet och lät det rinna ut på gården.

Vi satt tysta och tittade på hur det fylldes på men farfar hade nog anat något när det blev så tyst och han kom ut.

När han såg att vi öppnat vattnet gick han direkt in och stängde av det sedan kom han ut och hötte med handen och röt till. »Sluta slösa med vattnet, det är alldeles för dyrt.

Hur många gånger ska jag behöva säga det?« Vi blev rädda och gömde oss, men hade vi tur hade vi hunnit spola så mycket att det räckte till en liten isbana och när den frusit till tog vi på våra skridskor och åkte små rundor.

31

När jag blev äldre åkte jag till ishallen i närheten.

Här samlades många föräldrar och barn och det var som att komma till ett diskotek. Här spelades det Tom Jones musik och jag provade att åka i takt med musiken och drömde om att bli konståkare, vilket jag misslyckades med redan från starten.

Några vintrar kom den stora isshowen Holiday on Ice till vår stad och det var ett måste att gå och se den.

När jag satt där och tittade på denna färgsprakande show drömde jag mig bort. Kan man verkligen leva som dem, är det så fritt på andra sidan järnridån? Får man lov att uttrycka sina känslor, som dessa sagofigurer gör, med färg och musik i strålkastarnas sken?

Det var en sådan kontrast till det kommunistiska liv vi levde och trots att jag inte var så gammal var det kanske här tanken väcktes att jag någon gång skulle komma att lämna detta land.

32

Mitt liv i kyrkan När skoldagen var slut gick jag som sagt till fritids. Här åt jag och fick hjälp med mina läxor. Därefter gick jag till kyrkan och detta gladde mamma. Hon trodde att det var för prästernas och religionens skull, men jag gick mest dit för att slippa gå hem och riskera att träffa min far eller bli tvingad att äta tvångssoppa.

I kyrkan träffade jag, förutom prästerna, även andra jämnåriga och några äldre pojkar. Här fanns också en kvinnlig kyrkvaktmästare som vi alla tyckte mycket om. Hon var duktig på att delegera ut uppgifter till oss och hade dessutom en varm humor, vilket jag inte var bortskämd med.

Uppgifterna bestod bland annat av att ringa i kyrkklockan inför kvällsmässan och tända ljusen efter att vi plockat bort gammalt stearin. Jag älskade att ringa i kyrkklockan och stå under den och höra hur den dånade.

Inför mässorna klädde vi oss i ministrantkläder som fanns i olika färger beroende på vilken mässa det skulle vara. Ofta var för de långa för oss yngre ministranter, så vi fick fästa upp dem med gummiband i midjan, dra en vit skjorta utanpå och knäppa en krage runt halsen.

Vid mässan fick vi hjälpa till med olika sysslor. Till exempel att förbereda och tända rökelsen eller samla in kollekt. Någon fick stå intill prästen och vända blad i mässboken. När det var nattvardsmässa fick de äldre ministranterna hålla en bricka under hakan på kyrko­ besökarna så att inte oblaten föll ner på golvet. Detta krävde koncentration, då man inte fick hålla brickan så högt upp att den nuddade hakan.

86

Roligast av allt var att få ringa i bjällrorna, särskilt om vi ringde i otakt, vilket inte uppskattades av prästerna. Då tittade de skarpt på oss.

En annan sak som vi roade oss med var att ta tiden på de olika prästernas mässor. De var olika långa och vi tävlade om vilken präst som hade längst eller kortast mässa.

När mamma såg mig vid altaret tillsammans med prästen och de andra ministranterna, blev hon helt exalterad. Om det var för min skull eller för att prästen stod där blev jag aldrig klok på. Alla i församlingen hade stor respekt för prästerna och det gällde även mamma. Hon var nog stolt över att jag var ministrant, tänk att grannarna fick se hennes son så här, tänkte hon säkert.

Efter en påskmässa fick jag beröm av henne, vilket var ovanligt. »Dodo, vad bra du skötte dig, och att du orkade hålla korset så fint under hela mässan, du gick som en ängel«, minns jag att hon sa. Åh vad glad jag blev, jag kände mig så stolt att hon fick se mig så här.

Vid andra tillfällen kunde det hända att hon klagade på att jag inte hade kammat mig ordentligt eller att jag inte höll händerna som jag skulle utan knäppta på mitt eget sätt. Dessutom hade jag sett för glad ut, jag skulle varit mer allvarlig.

Att stå framför församlingen och läsa bibeltexter ville jag absolut inte, jag var rädd att jag skulle staka mig och säga fel.

87

Mamma hade kanske en förhoppning om att jag någon gång skulle bli präst, men jag sa bestämt till henne att så kommer det aldrig att bli.

Prästerna hade ofta god kontroll på hur våra familjer levde och de hade som uppgift att komma till skolan vissa dagar, speciellt tiden innan första konfirmationen, då vi skulle lära oss katolska kyrkans katekes. Det blev dock inte så ofta på grund av det politiska styret i landet. Prästerna visste att Säkerhetspolisen kontrollerade dem, vad de sa och hur de framförde detta. De fick inte säga något som var förbjudet i det politiska systemet, ett system som i grunden förbjöd alla att uttrycka sina åsikter eller sin religiösa tro.

Det var också känt att skolornas lärare inte borde besöka kyrkan, eftersom de då kunde bli influerade av den kristna tron och sedan påverka eleverna.

88

Övergreppen börjar En dag ville vår kyrkvaktmästare att vi ministranter skulle samlas i kyrkan för hon hade något att berätta för oss. Vi satte oss förväntansfulla i kyrkbänkarna. »Vi ska få en ny ung präst till församlingen, som heter Marko«, sa hon med högtidlig röst. »Han kommer i morgon och ska bo i ett rum på prästgården, och ni ska alla hjälpa honom att bära in hans flyttlådor.

Ingen får hålla sig undan.« Det var ovanligt att det hände något nytt i församlingen så det var nog ingen risk att någon skulle hålla sig undan, alla var nyfikna.

På eftermiddagen nästa dag kom en gul flyttbuss in på kyrkans parkering, och ut steg en ung, krullhårig glad präst med ett stort leende och som från första stund charmade hela församlingen. Han var mycket humoristisk, vilket var ovanligt för oss barn och ungdomar som bara hade träffat sura, slutna och allvarliga präster.

Vi hälsade artigt, presenterade oss och sa att vi skulle hjälpa honom. Han sken upp och började organisera arbetet. Chauffören och han lyfte ut flyttlådorna som visade sig vara fyllda med böcker, porslin och blom89

mor. Alla tog en låda, men lådorna med böcker var så tunga att vi fick vara två om att bära dem.

Till sist lyfte han ut sina prästkläder, som var väl inplastade, och eftersom han var extra försiktig med dem bar han dem själv.

Marko skulle bo på övervåningen i prästgården och för att komma upp till hans rum fick vi gå genom en lång smal vitmålad korridor och sedan uppför några knarriga trappor och in genom dubbla dörrar. Det var slitsamt men spännande.

Direkt innanför dörren skulle vi ställa hans tofflor och skor på rad och de inplastade prästkläderna hängde han bakom dörren. Här skulle vi också ställa hans herrbetjänt.

Rummet han skulle bo i var inte stort. Det var trist möblerat med en utdragssoffa och en säng i ena hörnet.

Intill sängen stod en bönpall och där lade han sin bibel och ovanför hängde han ett träkors med Jesus på.

Mitt i rummet stod två gamla fåtöljer och ett litet fyrkantigt bord på en brun sliten matta. Längst in i rummet stod ett gammalt skåp och en sekretär. I rummet fanns det endast en vask, toalett och dusch fanns nere i korridoren och den skulle han dela med en annan präst.

De som ville fick gärna hjälpa honom att packa upp lådorna och jag var en av dem som tyckte detta var spännande, för jag ville veta vad en präst hade med sig.

I lådan jag packade upp låg det några tallrikar och glas, men även kyrkliga symboler av porslin, bland annat små änglar, som han ställde på sekretären. Glas och tallrikar ställde han in i det gamla skåpet. Här fick 90

även en del av hans böcker plats, men bibeln och de kyrkliga böcker han skulle använda vid sina mässor lade han på sekretären.

När vi var klara tackade han för hjälpen och lovade att han skulle bjuda oss på förfriskningar vid ett senare tillfälle när han fått allt i ordning.

Redan dagen efter var det dags för honom att presentera sig för församlingen. Han var högljudd och dynamisk och hans sätt att bemöta folket med sitt karismatiska leende gjorde honom snabbt populär.

Detta gjorde också att han drog till sig många ungdomar. Prästgården blev som en ungdomsgård där vi ministranter träffades och här bjöd han oss på den utlovade förfriskningen som tack för flytthjälpen.

Efter predikningar och övriga träffar i kyrkan bad Marko ofta oss ministranter att komma upp till hans rum. Då bjöd han generöst på saft och kakor som han fått av församlingsborna. De skämde gärna bort honom.

Det var roligt att höra när han skämtsamt berättade historier från sin tidigare arbetsplats och hur busiga ministranterna hade varit där.

Alla tyckte om honom och han blev likt en fadersgestalt för många av oss, men vad som dolde sig bakom denna fasad var det ingen som anade.

Men det skulle visa sig.

Kyrkan hade hittills varit en plats där jag tillbringat många timmar, både frivilligt, men även efter mammas tjat. Då fanns bara gamla präster och den humoristiska kyrkvaktmästaren där, men nu när Marko kommit till 91

kyrkan, blev det en frisk fläkt. Det blev roligt att tillsammans med de andra ministranterna, hjälpa till med våra vanliga förberedelser inför mässorna.

Efterhand som vi barn och ungdomar umgicks med Marko blev vi mer och mer bekanta med honom och ibland skyndade jag mig till kyrkan och kom tidigare än de andra ministranterna.

En dag kom han in till mig i kyrkan för att se vad jag gjorde. »Dodo kan du komma upp till mitt rum när du gjort färdigt dina uppgifter du fått av kyrkvaktmästaren?« sa han. »O ja, jag ska skynda mig, så kommer jag sen.« Det kändes spännande att gå uppför trapporna och knacka på dörren. »Kom in Dodo, jag har saft till oss. Vi sätter oss vid bordet. Jag ska berätta en sak för dig. Jag har blivit opererad för blindtarmsinflammation när jag var så gammal som du är nu.« Jag visste vad detta innebar för jag hade opererats för samma sak några år tidigare. Varför berättade han det?

Det var ju inget spännande att höra, tänkte jag.

Vi satte oss i de slitna fåtöljerna och han bjöd på saft som han lovat. Jag kände mig helt plötsligt dum och visste inte vad jag skulle säga. Han tittade bara på mig med konstig blick, men var helt tyst. Efter en stund reste han sig och sa att jag kunde gå hem och att vi kunde träffas en annan dag.

Några dagar senare då han bett mig komma upp till honom hade han dragit ner rullgardinen. Han satt i 92

soffan och sa att jag skulle sätta mig bredvid honom.

Plötsligt skrattade han. »Dodo, du ska få se mitt ärr efter blindtarms­ operationen, sen får jag se ditt ärr och så mäter vi vilket ärr som är längst.« Det var väl inget märkvärdigt att se, tyckte jag. Men plötsligt tog han min hand och lade på sin lilla renrakade penis. Han visade hur jag skulle massera den, samtidigt som jag skulle visa mitt operationsärr. Vilken konstig lek och varför blev det kladdigt? »Leken« höll på tills han fick utlösning i sina silkeskalsonger. Efteråt gick han direkt till vasken och tvättade sig. Jag var helt förvirrad, vi brukade bara prata och dricka saft. Varför gjorde han detta?

Det var äckligt men ändå uppfattade jag inte att det han gjort var fel. Precis som han sa, med mycket humor, tog jag det som en lek. Men det kändes ändå obehagligt och jag behövde gå på toaletten som låg i korridoren, men då blev han arg. »Du får inte gå ut till toaletten, du måste använda vasken här i rummet, för ingen får se att du är ensam med mig här.« Han tittade återigen på mig med den konstiga blicken. »Detta är vår hemlighet. Förstår du det? Ingen får veta att du och jag är här själva och hur vi lekt. Då kan jag bli straffad av Statspolisen, StB och det kanske du också blir«, sa han skarpt.

Efter denna första gång bad han mig ofta att komma upp till honom. Jag blev givetvis rädd när 93

han hotade med StB och kunde inte säga nej. Jag vågade inte berätta för någon, framför allt inte till mina föräldrar, vad han gjorde med mig. Min mamma skulle aldrig tro på det, för henne var prästerna ofelbara.

Varje gång jag var hos honom drog han ner sina byxor och tryckte sig mot mig. Nu skulle vi leka, som han kallade det och för att stå ut koncentrerade jag mig på lukten av hans rakvatten och hans fula skäggstubb.

Ibland stirrade jag på hans porslinsänglar, som jag hjälpt till att packa upp när han flyttade in. En annan gång fäste jag blicken på taklampan, som var lik den mamma och far hade i sitt sovrum.

Leken accelererade mer och mer efter varje besök och ibland klädde han av sig naken och försökte utföra både oralsex och analsex, vilket jag absolut inte klarade av.

Idag förstår jag att han troligen kände till att jag kom från en familj där ingen såg mig. Min far var frånvarande, och mamma som var katolsk fanatiker var glad att jag tillbringade så många timmar om dagen i kyrkan för att hjälpa till. Marko upprepade hela tiden att det vi gjorde tillsammans var vår hemlighet och att ingen, framför allt inte StB, fick veta något.

Trots det jag fick uppleva var jag överraskad och glad över att någon vuxen tyckte om mig och ville stötta mig. Ibland, när han själv var upptagen med kyrkliga angelägenheter, bad han mig att gå till biskopsgården, som låg bredvid kyrkan inne i centrum, och hämta mat i en lunchtermos till honom. Detta gjorde jag gärna, då kände jag mig stolt och behövd.

94

Jag växte upp i 70-talets Tjeckoslovakien, ett samhälle styrt av kommunistpartiet, men som även var starkt influerat av katolska kyrkan. Jag var ett ensamt barn och jag sökte trygghet i kyrkan, men det skulle visa sig vara den största otrygghet ett barn kan uppleva. Från tio års ålder fram till jag var tretton utsattes jag för grova sexuella övergrepp av två präster.

Den här boken handlar om mitt liv i en diktatur, om min familj, om avhoppet och min nya tillvaro i Sverige.

Men framförallt om vad övergreppen gjorde med mig.

Först i vuxen ålder inledde jag min kamp för att få upprättelse av kyrkan. Och först då berättade jag för min mamma om vad jag utsattes för. Hon fick mig att lova att inte berätta detta så länge hon levde. »Du måste glömma!«

ISBN 978-91-89963-02-3

9 789189

963023