9789189963016

De utbytbara

ERIKSSON & MANN

DEL 4 I SERIEN OM VEMDALSMORDEN

De utbytbara är en spänningsroman och bör inte läsas på annat sätt. Även om delar av boken är inspirerad av verkliga händelser är de inte realistiskt återgivna. Likaså är eventuella likheter med händelser och personer rena tillfälligheter och produkter av vår fantasi.

© Sture Eriksson och Catharina Mann 2024 Utgiven av Blue Publishing, www.blue.se redaktör Stefan Lundström omslag Eva Karlsson tryck Scandbook, Falun 2024 isbn 978-91-89963-01-6

»Barn är inte bara små vuxna. De har rätt att vara barn och att bli behandlade med respekt.« Janusz Korczak (1878-1942), läkare, författare och barnpedagog

KAPITEL 1 Den vita byggnaden någon mil utanför Charkiv är kringgärdad av höga stängsel, ett minne från tiden som områdets största mentalsjukhus. I dag vittnar den rostiga entrégrinden och obemannade vaktposten om en verksamhet sedan länge nedlagd.

De slitna sjukrummen är i dag tillfälliga boenden för samhällets olycksbarn. Merparten är unga kvinnor, ofta från socialt utsatta familjer. De trängs i rum som inte är större än en fängelsecell. En våningssäng och ett bord vid fönstret, där de flesta ställt ett gasolkök, utgör inredningen. Livsmedel hänger i plastpåsar utanför fönstren. Ett stort tillagningskök med tre kylskåp som surrar i ett hörn finns på bottenplanet. Där erbjuds också bostäder till män med svåra missbruksproblem och långvarig hemlöshet. Ofta förekommer slagsmål, vilket får kvinnorna att hålla sig borta. »Natascha, nu måste du vakna, gröten är klar, jag ringlade lite honung över, jag vet att du gillar det.« Natascha, nyligen fyllda tolv år, känner inte för att lämna överslafen som äntligen fått en behaglig värme. Imman på fönstret gör det omöjligt att uppfatta vädret men smattret mot rutan avslöjar regnet. »I dag kommer kommunen hit, kanske kan vi få en ny bostad. Vi har ju väntat ett halvår på att lämna den här hålan och jag har hört att många i stan har övergett sina bostäder och stuckit utomlands. Varför kan inte vi få en av dom … jag menar, allt är bättre än det här råttboet.« Mamma Eila ser betydligt äldre ut än sina tjugonio år. Oron för framtiden har slagit rot i hennes själ och hindrar alltför ofta positiva tankar.

|7

Natascha äter gröten. Älskar att betrakta hur mamma kammar sitt långa kastanjefärgade hår och knyter den paisleymönstrade sjalen i orange runt huvudet. »Gå inte för långt bort, jag har hört raketbeskjutningar hela morgonen.« Utanför granndörren, står en liten pojke. Han pratar inte, mamma säger att han är i tvåårsåldern. Den fläckiga vita ­bomullströjan och den överfyllda blöjan skvallrar om att ingen bryr sig. Från rummet hörs höga röster men ingen reaktion från pojken.

Natascha har gjort till rutin att ta med honom när hon utforskar byggnaden eller omgivningen och är glad över att han 8|

i dag har skor på fötterna. Hennes pälsfodrade jacka räcker till att värma dem båda där de sitter på träbänken utanför det som en gång var entrén till sjukhuset. Koppartaket hindrar regnet från att komma in och blixtarna från åskan och raketer i luften upplevs som ett skådespel. En öronbedövande smäll får marken att skaka kraftigt och de slängs till marken. Byggfundament flyger i luften tillsammans med glassplitter och efterföljs av ett moln av betongdamm som slukar allt i sin väg. Med handen för munnen tar Natascha pojken i handen och springer mot entrégrindarna. När de kommit en bra bit utanför, vänder hon sig om och betraktar förödelsen. Halva byggnaden har kollapsat, kvar finns bara en enorm krater och mängder av bråte. »Men … mamma … mamma!« Panikslagen springer Na­ tascha tillbaka mot byggnaden, men hindras av några män som står med gapande munnar och betraktar katastrofen. »Min mamma är därinne, jag måste rädda henne.« Natascha sliter sig loss men fångas upp innan hon hinner gå in i byggnaden.

Snart hörs ljudet av sirener och gårdsplanen fylls av räddningspersonal. Hon ser sig oroligt omkring, uppfattar att en av

de alkoholiserade männen från bottenvåningen lyft upp pojken och håller honom hårt i famnen. Natascha rusar dit, drar pojken till sig och med tårarna strömmande längs kinderna springer hon mot en ambulans. »Min mamma Eila är kvar i huset, ni måste rädda henne.« Natascha leds in i ambulansen, vägrar släppa greppet om pojken. Utanför springer räddningspersonal omkring, ropar i walkie talkies om mer personal. Någon frågar vad hon heter, Natascha förmår inte svara, håller bara om pojken som stirrar apatiskt framför sig.

|9

KAPITEL 2 Stina Wirén Lango svänger sig framför den antika helkroppsspegeln i badrummet. Spegeln, med tung guldram, ingick i husköpet och trots att både Fia och Stina tycker den är kitschig hänger den fortfarande kvar. Tacksamt konstaterar hon att de i Stockholm nyinköpta smalrandiga manchesterbyxorna sitter som gjutna. Inte för att hon bryr sig särskilt mycket om utseen10 |

det men hon har förstått att hennes långa ben och smala höfter är förebilden för dagens unga kvinnor. Med fingrarna reder hon ut det kortklippta självlockiga håret som fått flera gråa hårstrån och påminns om ett missat besök hos frissan i Sveg för någon vecka sedan.

Måste ta tag i det den här veckan.

Nynnande på förra årets vinnarlåt från Melodifestivalen hon varken minns namnet eller titeln på, föser hon undan gråhunden Smilla som parkerat sig utanför dörren. Sedan de blev tvungna att avliva Topsy hänger hunden henne ständigt i hälarna, gnyr och vill ha uppmärksamhet. Hustrun Fia … fånigt namn, förresten, men träffar man en Sofia och själv heter Stina får man ta till smeknamnet … har accepterat ett uppdrag att inreda en utställning med samiskt tema i Stockholm och tillbringar större delen av veckan där. Efter det har situationen med en klängig hund nästan blivit ohållbar.

Det tar inte många minuter för henne att byta om till den mörkblå polisuniformen, och hon skyndar sedan ner till köket. Över en tallrik A-fil med smulat hårdbröd och ett rivet äpple njuter hon från sin plats vid köksbordet av den rödskimrande

soluppgången över fjället. Hon förundras ständigt över vilken vacker plats de valt att bo på. Visserligen krävs en hel del snöskottning vintertid, men den här tiden på året, när frosten ännu inte ersatts av snön och naturen liksom förbereder sig inför den stundande vintern, är landskapet oemotståndligt. * Helgens besök i Stockholm hos Fias gallerist blev lyckat. Våningen på fem trappor vid Norr Mälarstrand kändes pampig. Ljuset flödade in genom de fyra höga fönstren som vette ut mot vattnet, och tog fram det bästa hos oljemålningarna som hängde tätt längs väggarna. Två skinnklädda cognacsfärgade divaner utgjorde i övrigt den enda inredningen. Ett rum som skapat för stora sällskap från kulturvärlden. Kontrasten var total till det trånga köket som viskade om andra tider då hushållet sköttes av anställd personal.

Innanför köket fanns ett mindre rum där Fias resväska stack fram under sängen och den enda fåtöljen var belamrad av hennes kläder.

Om Fia varit tvungen att bo på hotell skulle all ersättning ha slukats och gjort det omöjligt att acceptera uppdraget. Att ställa sig och laga mat i det enkelt inredda köket kändes inte lockande, så sista kvällen valde de att äta middag på en trattoria längs stranden. Den alldeles för sena middagen och drinkarna på småtimmarna liggande på varsin divan gjorde att flygresan hem blev en mardröm med återkommande toalettbesök. * Tillbaka i huset efter en kort hundpromenad tänder Stina i vedspisen, tar fram hundmaten och sätter sig vid köksbordet med en kopp kaffe. Bristen på sömn under helgen, värmen från spisen och Smillas välbekanta slafsande med maten får henne att slumra till. Hon väcks av att mobilen skakar på bordet. »Bra, bra … att jag fick tag på dig, tänkte nästan att du hade stannat i Stockholm nån extra dag. Det har hänt nåt på Gästgiveriet i Vemdalen.«

| 11

Stationsbefälet Åke Nilsson är stressad och som vanligt mellan två möten. Han har inte mycket information om vad larmcentralen som ringde in på morgonen berättade. »Stationen är helt folktom, förstår inte var alla håller hus … det kan ju hända vad som helst! Vad säger du Stina … tar du och kollar upp med larmcentralen.« Med vädjan i rösten fortsätter han: »Jag måste träffa åklagaren och gå igenom alla förändringar i lagstiftningen. Straffskärpningar för tolv brott som inkluderar bland annat skjutningar och sprängningar. En jävla massa skärpningar för att storstäderna ska få bukt på gängvåldet. Har du hört att det har smällt häruppe nån gång, nä just det. Jag ska göra en dragning 12 |

för er sen, men nu måste jag kila.« Stina tar fram anteckningsboken ur innerfickan och slår numret till larmcentralen. »Toppen att du ringer. Jag förstod på Åke att han inte hade nån som kunde rycka ut, han lät ganska desperat om du frågar mig.« »Vad är det som har hänt?« »En man som driver Gästgiveriet larmade vid elvatiden om att en kvinna låg död i ett av rummet på övervåningen. Enligt honom ser det ut som ett naturligt dödsfall, som han uttryckte det, men ni måste nog checka upp det. Jag har ringt rättsmedicin, Peter Westerlund. Det visade sig att han var med på ett sjuttio­årskalas på Gästgiveriet kvällen innan och fanns alltså redan på plats.« »Okej, om jag åker nu kan jag vara där om en halvtimme.« Stina ringer en granne i byn, som har en gråhund som inte precis uppskattar konkurrensen från Smilla. Kändes inte helt bra då hon hämtade hunden där i går efter långhelgen i Stockholm, men nöden har ingen lag. Att lämna Smilla ensam i rastgården är inget alternativ då närmaste grannen flera gånger klagat på att hon sitter där och ylar övergivet.

KAPITEL 4 Tillbaka på stationen ringer Stina upp mobilnumret hon fick från Gästgiveriet. Hon möts av ett inspelat meddelande: »Du har kommit till Karin Bergmark, jag kan tyvärr inte svara just nu men berätta vem du är och ditt ärende så ringer jag upp dig så snart jag kan«.

Stina knappar in sig på hitta.se. Paret bor utanför Sveg i ett 22 |

äldre villaområde som Stina vet ligger vackert vid Ljusnan. Ett mobilnummer står angivet till Otto Bergmark, internationellt humanitärt bistånd, Röda korset. Från ett av de små samtalsrummen slår Stina numret. På en sprakig telefonlinje uppfattar hon ett telefonmeddelande om att Otto befinner sig i utlandet och om man uppger sitt namn och telefonnummer så återkommer han.

Tråkigt att behöva lämna dödsbesked i mobilsvar. »Hej, jag ringer från polisen i Sveg och skulle behöva få kontakt med dig snarast … det gäller din hustru Karin Bergmark.« Åter vid skrivbordet går hon igenom inkomna mejl, ser befälet Åke Nilsson som vanligt skynda genom sambandsrummet, den här gången på väg mot henne. »Jourhavande förundersökningsledaren ringde i går och bad mig ta över som förundersökningsledare i fallet med den döda kvinnan på Gästgiveriet. Men du vet hur mycket jag har att stå i, så jag tycker vi gör som vanligt. Du tar hand om det och rapporterar direkt till mig. Jag vet att du fixar det. Förmodligen rör det sig om ett naturligt dödsfall, så det borde inte bli så jobbigt för dig.«

Åke skyndar i väg och Stina hinner inte samla sig förrän kollegan Thomas sitter på skrivbordskanten. »Hörde att ni hittat en död kvinna på Gästgiveriet. Huvva­ ligen … en till döing. Sen du började jobba här Stina har mängden lik i länet mångdubblats.« »Det låter som om du pratar om ett mord. Men enligt rättsläkaren handlar det troligtvis om ett helt naturligt dödsfall.« »Ja, ja vi får väl se, men varför har man tagit dit en rättsläkare om dödsfallet var naturligt.« Thomas flinar. »Det var larmcentralen som kontaktade rättsläkaren och då han dessutom befann sig på festen var det helt naturligt att be honom kolla kroppen.« »Nä, du Stina, det där tror jag inte på. Medan du är ute och jagar mördare får jag hålla till godo med viltolyckor och tillgrepp på bilar.« Thomas reser sig, får ögonkontakt med Martin Höglund som står vid dörren och stampar otåligt, iklädd självlysande gul väst ovanpå uniformsjackan. »Krock med älg hitom Lillhärdal, hela vägavsnittet är blockerat, rör på påkarna.« Thomas kränger på sig jackan från ryggstödet och skyndar mot dörren.

Mobilen surrar på bordet och displayen informerar om att ett oidentifierat samtal är på väg in. »Det här är Otto Bergmark som ringer från Kabul, har det hänt Karin något?« »Tyvärr måste jag meddela att Karin Bergmark påträffats död nu på morgonen på Gästgiveriet i Vemdalen.« Det knastrar på linjen och det tar ett bra tag innan Stina hör Ottos röst igen. »Död säger du … men Kajsa är ju helfrisk … en riktig hurtbulle … jag menar … hon har ingen sjukdom eller nåt sånt. Är ni säker på att det är hon?« »Ja, tyvärr, vad vi förstår deltog hon vid ett sjuttioårskalas för tidigare provinsialläkaren Sune Nyberg.«

| 23

»Det stämmer, jag var också bjuden men fick avstå då jobbet kallade. Jag förstår inte … var det en olyckshändelse eller?« »Vi vet inte. Karin fördes till rättsmedicin i Östersund i förmiddags så vi får vänta med besked om hur det gått till. När är du tillbaka i Sverige så vi har möjlighet att träffas?« »Jag bokar första bästa flyg. Om allt funkar är jag tillbaka i Sveg sent i morgon kväll. Jag hör av mig till dig då.« »Är det flera vi bör underrätta?« »Nä, eller jag vet inte. Vår dotter arbetar för tillfället i Bryssel och sonen i Stockholm … jag ringer dom … och så har vi Amanda … barnbarnet som bor hos oss. Just nu är hon ledig i två veckor från skidgymnasiet här i Sveg. Hon är mycket fäst vid 24 |

Kajsa.« Ottos röst försvinner i en snyftning. »Ja, jag måste avsluta samtalet.« Det blir tyst och efter en stund ljuder en svag skrapig signal. * Stina blir sittande med hakan i händerna och blicken mot kyrkbacken mitt emot. En händelse som förföljt henne från barndomen dyker upp: Det knackade på dörren hemma hos mormor och morfar, där släkten var samlad för att fira jul. Utanför i det ymniga snöfallet stod två poliser. När morfar bjudit in dem i farstun informerade en av dem med sävlig röst att äldsta dottern Anna-Maria just omkommit i en trafikolycka uppe på stora vägen. Även om det var många år sedan kan Stina fortfarande i sina återkommande mardrömmar höra mormors djuriska vrål, som fick samtliga vuxna i köket att rusa fram till barnen och fösa ut dem till salen. * Hon uppfattar ett knackande från glasväggen. Åke vinkar in henne till sitt rum. »Hm, ville bara höra hur det gick för dig med den döda på Gästgiveriet.«

Stina redogör för ärendet och att det förmodligen handlar om ett helt naturligt dödsfall. »Bra, då kan du följa upp ett påstått brott mot livsmedels­ lagen i Funäsdalen. En anmälan har kommit in från en man som uppmärksammat hur två män i blodiga skinnförkläden levererat stora köttstycken från en norskregistrerad skåpbil. Leveransen har skett nattetid till en centralt belägen restaurang, och enligt anmälaren som bor mittemot, var det inte första gången.

Skickar över handlingarna via internposten. Förresten, du kan ta med Ingvar när han nu ska lyckliggöra oss med sin närvaro.« Åke skrattar och tar upp mobiltelefonen som ljuder i portföljen.

Tillbaka i sambandsrummet noterar hon att Ingvar nu sitter vid sitt skrivbord mittemot hennes. De röda kinderna avslöjar att han tillbringat flera timmar i hockeyrinken tillsammans med sonen. Framför sig har han en mugg kaffe och en gigantisk korvsmörgås i dubbla lager inslagen i smörgåspapper.

Måste vara en av Ingvars specialbeställningar. »I morgon bitti ska du och jag åka till Funäsdalen i ett ärende som handlar om misstänkt brott mot livsmedelslagen.

Jag skickar kopian på anmälan till dig.« »Okej, är det Ica-handlaren som tycker att köttet blivit för dyrt och hittat andra leverantörer«, skrattar Ingvar så smulorna från mackan står som en hagelskur ur munnen på honom. »Nä, det är en restaurang som är inblandad. Läs igenom anmälan så har vi gott om tid för planering i bilen på vägen dit.« »Restaurang … okej … har hört att björnkött är en riktig delikatess. Vore inte så dumt om jag kunde servera björn till svärfarsan i helgen, så kanske man fick tyst på hans skryt om allt kött han äter av tolvtaggaren han fällt i jaktlaget. Det ringer på din mo …«, Ingvar pekar mot Stinas skrivbord med handen han håller smörgåsen med. Stina känner igen numret. Grannen i Hedeviken.

| 25

»Ja det är Stina, är allting bra? Men vad säger du … hund­ slagsmål … är Smilla skadad … okej bara ytligt, jag kommer så snart jag kan.« Hon vänder sig till Ingvar. »Jag måste sticka, vi ses i morgon förmiddag. Är du bussig och går igenom anmälan och kollar om vi kan besöka anmälaren i morgon.« Ingvar nickar, Stina skyndar ut mot bilen.

Det kommer att ta en hel dag att åka fram och tillbaka till Funäs­ dalen. Var ska jag göra av hunden?

26 |

Vår t tack til l :

»Vem är mannen som omnämns flera gånger i ärendet Hjördis som tydligen gått under Vi tackarBorge?

StefanNågon Lundström, Lars helt Hallström ochradarn.« Micael Bäckström, Blue Publishing, som stöttat oss i processen att få fram

När en kvinna hittas mördad på Gästgiveriet i Vemdalen kastas kriminalkommissarien Stina Wirén Lango in i en Ett stort tack också till Eva Karlsson som än en gång designat mordutredning som så småningom leder till ett barnett bokomslag som sticker ut. hem i Ukraina.

Vi vill också tacka våra läsare, vänner och bekanta, som engaSamtidigt vill hemvändaren Henning Åsberg slutgerat sig i våra böcker och sporrat oss att skriva vidare. föra ett reportage som den mördade kvinnan, en journalistkollega till honom, påbörjat. Det handlar om internationella adoptioner och visar sig ha trådar in i mordutredningen.

Spåren leder Stina och Henning in i en känslokall värld, full av girighet och cyniskt utnyttjande av barn. den fjärde boken i Vemdalsserien.

De utbytbara är den fjärde romanen i serien om Vemdalsmorden.

ISBN 978-91-89963-01-6

9 789189

963016