Innan vi försvann
TVÅ KVINNOR. TVÅ VÄGAR.
CAROLINE FORSSBLAD
Förlagshuset Siljans Måsar www.siljansmasar.com
978-91-89773-40-0
© Caroline Forssblad, 2025
Materialet i denna bok är skyddat enligt upphovsrättslagen.
Det är inte tillåtet att återge, kopiera eller överföra detta dokument i någon form, vare sig på elektronisk väg eller i utskrivet format. Inspelning av publikationen är strängt förbjuden.
Grafisk form: Kathleen Graphic Design www.kathleen.se
Tryck: Scandbook, 2025
Förord
Det här är mer än en roman.
När du läser om Hanna och Sofia kanske du först tänker att det är en berättelse om relationer, livsval, sammanbrott och uppvaknande. Det stämmer, men mellan raderna finns något mer. En önskan att väcka igenkänning, öppna för frågor och påminna dig om något du kan ha glömt bort hos dig själv.
Kanske känner du igen dig i Hanna, med kontrollen, prestationen och den ständiga beredskapen. Eller i Sofia, med anpassningen, osäkerheten och viljan att vara till lags. Kanske i båda.
Vi formas av livet, det vi varit med om, uppväxt, relationer, förväntningar och roller. Men vi är inte fast i dem. Inom oss finns alltid möjlighet att förändras, att växa och att hitta tillbaka till oss själva.
Den här boken ger ingen färdig mall. Men den kan få dig att stanna upp en stund, känna efter och börja lyssna inåt. Min önskan är att den kan ge dig insikter och verktyg som gör det lättare att släppa det som inte längre känns sant för dig.
Jag som skrivit boken heter Caroline och har i många år följt människor i förändring, i motgångar och i nya insikter. Men den viktigaste resan har varit min egen. Hanna och Sofia bär delar av mig. Du får gärna fundera på vad de speglar i dig?
I slutet av boken hittar du en samling övningar och reflektioner, som du kan återvända till när du vill.
Jag hoppas att den här berättelsen påminner dig om det viktigaste; att du är värd att må bra och att svaren finns inom dig, om du bara stannar upp och lyssnar.
Caroline
Kapitel 1
Är det så här livet ska vara? (Hanna)
Hanna kliver ut från kontorsbyggnaden med ett tempo som om hon har bråttom till något viktigt, även om det bara är hem för att laga middag. Ljuset ligger som ett mjukt filter över staden, men hon ser det inte. Stegen är snabba, nästan framåtlutade, som om hon kämpar mot en osynlig motvind. Blicken sveper förbi människor och byggnader utan att egentligen ta in dem. De som går långsamt blir hinder, och varje gång hon passerar någon känns det som en liten seger.
Irriterat drar hon upp kappkragen mot halsen, sveper undan en hårslinga som blåst in i ansiktet. Axlarna är höjda, käkarna spända, hela kroppen bär spår av trötthet som går djupare än bara dagens arbete.
Skulle någon studera henne där hon rör sig genom folkvimlet, skulle de se en kvinna mitt i livet, välklädd och samlad. Kappan sitter perfekt, skorna matchar, hållningen utstrålar effektivitet. En yttre bild av kontroll. Men bakom fasaden finns något annat, ett stråk av sorg i blicken, en gnista som saknas. Som om hon letar efter något hon tappat men inte minns vad det var, eller när hon tappade det. I ögonen bor både utmattning och kämpaglöd. En kvinna som vägrar ge upp, men inte längre vet vad hon kämpar för.
Det är svårt att förstå sig på henne.
För många framstår Hanna som en typisk ”duktig flicka”. Karriärdriven, ansvarstagande, alltid beredd att prestera. Någon som jonglerar med rollerna som kollega, mamma, partner, dotter. Det som en gång drevs av lust och ambition har tystnat och ersatts av plikt och förväntningar. Ändå fortsätter hon, med snabba steg och sammanbiten blick, som om det inte finns något alternativ.
När hon låser upp ytterdörren lägger sig en välbekant tyngd över axlarna. Skorna som kändes rätt i morse känns nu som bojor. Hon stänger dörren bakom sig, lutar sig mot den, drar ett djupt andetag. Kappan, beige,
vadlång, hängs upp på sin galge och hon rättar till den med en automatisk rörelse, som om en skrynklig söm vore ett personligt misslyckande. Väskan i mörkbrunt läder får sin plats på kroken. Allt har sin ordning. Hallen är minutiöst planerad. Väggarna kritvita, spegeln diskret, taklampan svart och stram. Det kaklade golvet är skinande rent, hallbordet i ek bär en skål för nycklar och ett doftljus som aldrig tänts. Allt är smakfullt. Avskalat. Nästan perfekt. Inga spår av liv, inget vardagskaos.
Det är ett hem, men känns som en kuliss. När Hanna ser sig omkring, om så bara för ett ögonblick, är det inte möbler eller prylar hon saknar. Det är vila.
Suckandes sparkar hon av sig skorna. Klinkergolvet är kallt mot fötterna, en ilning av smärta påminner henne om dagens tempo. Hon sätter sig på pallen, huvudet faller framåt, händerna knyts runt knäna. En kropp i försvar. Bara en sekund. Sedan reser hon sig, ryggen rätas, blicken skärps. Ingen idé att fastna.
Hanna hör dem innan hon ser dem. Rösterna, skrattet, ljudet från tv:n.
I soffan sitter Erik och barnen insvepta i filtar, blickarna fastklistrade vid skärmen. En tecknad film fyller rummet med färg och rörelse. De skrattar. De har det bra.
Det borde värma henne. Deras lätthet, deras närvaro. Men något stretar emot och hon ser mot köket, massor av disk på bänken, inget på spisen, inget förberett. Bara spår av morgonens kaos.
Hon andas in. Spänningen släpper inte. Tvärtom, den rör sig upp över bröstet, isande.
”Har ingen börjat med maten?”
Orden faller rakt ut. Tonen låter neutral i hennes huvud, men hon hör själv hur de skär. För hårt. För kallt.
Erik vänder sig om, långsamt. Leendet är snett, ursäktande.
”Oj, hej, älskling! Jag tänkte inte på det. Vi skulle kunna fixa något snabbt tillsammans?”
Orden är mjuka, trevande. Han vet. Blicken flackar, handen drar över soffryggen.
Något brister inom henne. Dagen har tagit all energi med möten, beslut, ansvar. Det här blir för mycket.
Hon biter ihop. Käkarna spänns. Vill inte explodera.
”Jag orkar inte ...”
Det kommer lågt. Nästan bara till henne själv. Men tystnaden som följer säger att alla hörde. Blickar vänds mot henne. Barnen stirrar. Erik ser förvånad ut.
Och där står hon, mitt i vardagsrummet, träffad av deras blickar. Utmattad. Skamsen.
På jobbet är det annorlunda. Där vet hon vem hon är. Ingen känslomässig dimma, bara struktur, effektivitet, resultat. Kollegorna vänder sig till henne när något måste lösas.
”Hanna, hur hinner du med allt?”
”Planering”, svarar hon. ”Och att inte slarva. Gör man rätt från början sparar man tid.”
Hon rättar inte till andras misstag, hon ser till att de inte uppstår. Metodisk, skarp, steget före. Är det ett möte som är på väg att spåra ur kliver hon in. Är det en deadline som hotar att spricka fixar hon det för hon får saker att hända och hon älskar det. Bekräftelsen och känslan. Att vara den man litar på. Den som håller ihop.
Hemma är det något annat. Där finns inga tack. Bara måsten.
Med en för häftig rörelse öppnar hon kylskåpsdörren, som om dörren bär skulden. Kallt ljus slår mot ansiktet. Halvtrötta grönsaker, en oöppnad vegofärs, längst bak en blek vegokorv.
Varför köpte jag ens den här? Onödigt. Tänk efter nästa gång. Blicken stannar på ett paket bacon som säkert Erik köpt. Det får bli carbonara. Trots att allt i henne säger att det är fel, för mycket fett, för mycket av allt. Men hon orkar inte tänka mer.
Snabba, kantiga rörelser. Spagetti, parmesan, vitlök. En klyfta rullar iväg.
Det känns som ett lopp mot något osynligt. En evig kravlista utan slut. Erik kommer in till henne.
”Behöver du hjälp med något?”
”Ja, du kan väl fixa en sallad”, säger hon, utan att se på honom.
Han tar fram den vita skålen. Hon vänder sig om och stannar upp.
”Varför tar du den där? Ta den gröna istället.”
Han tvekar, byter skål. Rör sig försiktigt, som om varje steg kan utlösa något. När han börjar lägga upp salladen ser hon att han ställt fram fel tallrikar.
”Men Erik, herregud, vi ska ha pastatallrikarna. Det är pasta!”
Han stannar upp. Salladssleven slår mot bänken. Han vänder sig mot henne, tyst. Något i hans blick gör att det hugger till i magen.
Var jag för hård?
Hon viftar bort tanken, byter själv ut tallrikarna. Erik säger inget mer. Han bara går ut.
Hon stannar upp med en pastatallrik i handen, följer honom med blicken.
”Man får göra allt själv”, muttrar hon, mest till rummet. Fortsätter laga maten. Men något har rubbats.
När de sitter vid bordet smakar det oväntat gott. Spagettin är perfekt, baconet krispigt. Såsen len. Hon tar en andra portion innan tankarna hinner ifatt.
Jag förtjänar det här, intalar hon sig. Låter smaken fylla det där tomrummet. Äter snabbt. Tyst. För en stund är allt stilla.
Men när tallriken är tom kryper det fram.
Jag var mätt. Varför kunde jag inte sluta?
Tankarna snärjer sig – kalorier, kilon, kläder som sitter för tajt. Det är tungt i huvudet.
Varför kan jag inte bara vara nöjd?
Den återkommande känslan av otillräcklighet sprider sig i kroppen när hon, återigen mentalt slår sig själv för dåliga matplanering. För sig själv men främst för barnen.
Ger jag dem rätt matvanor? Tillräckligt med näring? En sund relation till mat?
Hur ska jag få dem att bli bra människor om jag inte ens klarar det här?
Det gnager. Viljan att njuta och kravet att vara perfekt.
Huvudet känns tungt och tankarna rör sig långsamt.
I sociala medier möts hon av bilder på kvinnor som verkar ha knäckt koden till livet. En vän har lagt upp en bild från en weekend i bergen, insvept i filtar, ansiktet utstrålar avslappning och harmoni. Under står det. Tar tid för mig själv. Så välbehövligt.
Det är som ett slag i magen. Avundsjukan river till, stickande, skavande. Men hon skrollar vidare och bilderna fortsätter reta något i henne. Kvinnor vid havet i yogakläder, ansikten vända mot solen, kroppar fångade i rörelse. Perfekta frukostar med avokadotoast, chiafrön, gröna juicer, blommor i bakgrunden, och leenden som tycks tillhöra människor som hittat nyckeln till frid. Det gör ont i handen av det hårda trycket på mobilen. Hur kan de bara dra iväg sådär? Hon försöker övertyga sig själv om att det är egoistiskt. Att lämna allt ansvar hemma, åka iväg på självsökande resor flera gånger om året. Hur kan de göra så mot sina barn? Tankarna är mörka, och skammen smyger sig på. Jag låter småsint, till och med inför mig själv. Men det är inte bara ilskan. Det är också avundsjukan. En intensiv längtan efter att få känna den där friheten. Att slippa vardagens krav. Tänk att få vakna en morgon utan listor, utan ”Mamma, mamma, mamma?” Hon förskönar det i tanken; en vardag där varannan vecka är bara hennes. Tid att andas, att återhämta sig. Men samtidigt vet hon att hon aldrig skulle vilja leva så. Att skiljas från barnen, från Erik, det skulle göra mer ont än det gav frihet. Tankarna krockar för hon både föraktar och beundrar kvinnornas mod att välja sig själva.
Hon tänker på sina vänner, flera av dem delar sådana glimtar på sociala medier. Fina människor, bra mammor, kanske bättre än hon, just för att de unnar sig den där tiden. Ändå kan hon inte släppa ilskan. Hur kan de bara ta för sig så? Men det är en fråga hon inte vill ha svar på.
Inom henne rasar känslor som inte låter sig kontrolleras. Avund, irritation, längtan, otillräcklighet. Hon vill vara som dem och samtidigt inte alls. Framför sig ser hon Erik, barnens leenden, allt det som är hennes ansvar, hennes värld. Och ändå ... de där kvinnorna är värda det. De prioriterar sig själva. Det borde väl jag också vara värd?
Minnet kommer tillbaka. Den gången hon nämnde att hon kanske skulle ta en helg för sig själv, kanske åka till en stuga och vila. Erik sa inget direkt, men hans suck var tillräcklig. Den lilla ryckningen på axlarna, som om hon just föreslagit något omöjligt.
”Hur ska det gå här hemma då?” hade han till slut sagt, med en ton som fick henne att dra tillbaka idén innan den ens hunnit landa. Han menade inte något illa, det vet hon. Men tanken att han skulle stå med allt ansvar kändes som en börda för tung att bära. Samtidigt gnager det.
Varför skulle jag inte få vila?
För Hanna har hemmet blivit en evighetsmaskin. En att göra-lista som aldrig får vila. Alltid något. Aldrig klart.
Hon vet hur det ser ut utifrån. Barnen ser en mamma som har koll. Erik ser en partner som styr upp. Men det är också allt de ser. Inte hon som längtar efter att bara få vara.
Erik försöker ibland. En hand på axeln. En puss på kinden. Ett trevande “Behöver du hjälp med något?”
Men vid det laget har kroppen redan rest murar. Hon rycker undan, suckar, ofta utan att ens märka det.
Ska jag verkligen behöva förklara? Instruera honom?
Det är enklare att göra det själv.
Men enklare för vem?
När han söker henne möts han av korta svar. När han rör vid henne ser han hur kroppen spänner sig. Som om varje beröring bär en begäran hon inte orkar bära.
Tankarna som tränger sig på direkt. Vill han ha mer? Förväntar han sig sex? Hur ska jag orka?
Innan hon hinner svara sig själv har hon redan dragit sig undan.
Hon ser det fundersamma i hans blick och ogillar sig själv för det.
Tränger undan genom att stanna i sin roll. Projektledaren, den som har koll på tider, läxor, kläder. Den som rensar, planerar, styr upp.
Men hon är inte den som skrattar med barnen. Inte den som kramar Erik utan att tänka på nästa sak.
Inte närvarande. Inte lekfull. Inte kärleksfull.
Bara den som får saker att fungera.
En maskin på autopilot. Och hon vet det. En röst viskar att livet inte ska vara så här. Att något måste förändras.
Men strukturen är trygg. Det går att bocka av.
Det andra, det som kräver mer än hon tror att hon har, är svårare att släppa in.
För om hon gör det, om hon öppnar dörren, då kommer allt fram, det där hon tryckt undan.
Tröttheten. Sorgen. Skammen.
Det vet hon inte om hon orkar möta.
Huvudvärken bultar över tinningarna. Den är där varje dag nu. Ett dovt tryck som vägrar släppa taget.
Nätterna bär på tankar som aldrig tystnar. Hon vaknar stel i nacken, med en trötthet som inte går att sova bort. Inte ens efter åtta timmar. Ibland tio.
Kroppen skickar signaler men hon ignorerar dem.
Axlarna, alltid spända. Musklerna värker, som om de bar något hon inte kan se.
Ibland, när hon försöker dra in luft, känns det som om bröstkorgen snörts åt. Som om luften fastnar halvvägs ner.
Magen slår bakut. Knyter sig när hon minst anar det. Som om kroppen försöker säga något hon vägrar höra.
Men Hanna lyssnar inte.
Tanken på att lugna ner sig finns där. Att kanske sakta in. Vila.
Men hon trycker bort den. Biter ihop. Fortsätter. Tempot är det enda hon vet hur man håller.
Inte ens pauserna får vara pauser. En kopp te blir ännu ett projekt.
Det är så mycket jag borde göra, tänker hon, reser sig, trots att varje led skriker efter vila.
På kvällen ligger hon bredvid Erik. Hans andetag är tunga, jämna. Rummet är mörkt, stilla.
Hon stirrar i taket och känner hur hans hand letar efter henne men hon drar sig undan.
Orkar inte förklara. Vill inte bli sedd. Vill bara vara ifred.
Samtidigt, hur länge kan man hålla ihop något som redan spricker i fogarna?
När hon till sist sluter ögonen är det inte för att hon är trött.
Det är för att slippa se.
Kapitel 2
När allt skaver (Sofia)
Sofia stänger av skärmen och ser sig snabbt omkring i kontorslandskapet. Hon rör sig tyst och smidigt, som om hon inte vill störa någon, men är samtidigt ständigt uppmärksam. En kollega letar efter något vid kaffeautomaten, och Sofia går instinktivt fram och öppnar locket till mjölken åt henne. Kollegan tackar leende, och Sofia besvarar det med ett varmt leende tillbaka innan hon fortsätter.
Sådant gör hon hela tiden; små tjänster som ingen bett om, men som hon ser och löser ändå. Alltid steget före och med fullt ansvar för stämning och harmoni.
På väg ut från kontoret kastar hon en snabb blick över axeln, ser en man några meter bakom och håller upp dörren ett par sekunder extra. Han ska slippa småspringa.
Ute har mörkret lagt sig. Gatlyktornas sken sträcker sig över asfalten, men hon registrerar det inte. Blicken rör sig, men inget fastnar. Människor rör sig runt henne: jackor, steg, fragment av samtal, men allt flyter ihop till en grå massa. Vid övergångsstället har hon redan gjort sin beräkning. Saktar in, släpper förbi bilarna. En liten gest, men den betyder något. Inte störa. Inte vara i vägen.
Hennes klädstil är svart. Ett säkert kort. För att vara trygg. Att passa in. Inte sticka ut.
En kvinna längre fram kämpar med en barnvagn, försöker nå hissknappen. Sofia ökar stegen, trycker åt henne. Kvinnan ler. Sofia nickar kort och går vidare.
Stegen är bestämda. Alltid på väg. Alltid beredd att lösa det som uppstår.
Men ser man närmare, riktigt noga, finns sprickorna där. Leendet sitter på plats, men når inte ögonen. Blicken rör sig, men stannar aldrig. Hållningen är rak, kontrollerad, men axlarna är dragna en aning upp. Som om hon håller andan. Som om kroppen är inställd på att snabbt ta sig vidare. Finnas där.
Vilket stämmer för hon är den hjälpsamma, den vänliga och den tillgängliga. Bekväm att ha nära.
Men ingen vill se den andra sidan. Den tysta frustrationen. Den som växer när alla vänder sig till henne. Ber om hjälp. Förväntar sig svar.
Ingen märker hur leendet ibland pressas fram. Hur hon sväljer det där nejet som vill ut.
Först i rulltrappan ner mot tunnelbanan slår det till, en molande smärta bakom tinningarna och hon rör lätt vid pannan.
Kanske kaffet. Eller att jag druckit för lite vatten.
Det är lättare att tänka så. Än att ställa andra frågor.
Mobilen vibrerar. En chattgrupp plingar till. Några kollegor ska ses på AW. Bara ett glas eller två innan de går hem till sitt. Sofia skrollar förbi. Hinner inte. Inte idag heller.
Men något i henne stannar kvar.
Gud, vad jag vill.
Hon ser det framför sig. att bara glida in i baren, sätta sig i sorlet, låta det första glaset vin spola bort känslan av otillräcklighet, känna hur ansvaret släpper. Tillåta skrattet bubbla upp utan ansträngning. Prata om allt utom vardagslogistik. Att bara vara.
Men det är hon som måste hem. Se till att det blir middag. Säkerställa att barnens träningskläder är framlagda. Att inget faller mellan stolarna. Det är hon som håller ihop vardagen, så att Henrik slipper tänka på detaljerna.
Och om hon skulle stanna ... ja, då väntar det där ogjorda på henne i morgon.
Tänk om jag bara för en gångs skull ...
Hon stänger ner mobilen, drar jackan tätare om sig och går mot tunnelbanan.
Tankarna börjar direkt snurra kring vad som måste fixas och handlas. Vad hinner hon laga innan barnens aktiviteter?
Henrik skjutsar, och hon antar att han tycker det räcker, han tränar trots allt ett av barnens lag, det är hans insats. Det gör han med glädje, men lyfter gärna och ofta också upp faktumet att han drar ett stort lass.
Kanske gör han det. Men i så fall ... vad är det jag gör? Det är hon som projektleder hela deras liv. Som tänker på skolväskor, presenter, kalas, släktingar. Tre mejl har hon redan skickat till sin mamma och svärmor för att stämma av tider. För att ingen ska känna sig bortglömd.
Magen hugger till så ordentligt att det strålar ut i hela kroppen. Sofia stannar upp och tar ett djupt andetag. Den har krånglat länge nu. Obehaget är nästan konstant, och de där huggen olidligt smärtsamma.
Magkatarr, säkert. För mycket kaffe, tänker hon igen, och försöker ignorera den tysta viskningen som säger att det nog är stressen. Det är stressen som är svaret.
Tåget bromsar in vid hennes station, och Sofia rör sig snabbt genom folkmassan, ivrig att komma hem till det hem hon älskar. Deras radhus är mysigt, inrett med varma toner och noggrant utvalda detaljer. Det är en trygg plats. Men det är inte glädje som fyller henne när hon närmar sig huset. Snarare en mental förberedelse. En inandning innan ett nytt pass tar vid.
Dörren öppnas och kaoset möter henne direkt. Skor ligger utspridda över hallgolvet, barnens jackor slarvigt avtagna, några har inte ens nått kroken utan bildar en hög på bänken vid skostället. Tyst suckande kliver hon in. Blicken fastnar genast på papperspåsarna med återvinning, lutade mot väggen, precis där hon ställde dem i morse. Tänkte att någon kanske skulle ta initiativ ... men såklart inte.
Skorna sparkas av, kappan hängs upp på den vita kroken med det lilla hjärtat i trä. Väggarna i hallen är ljusa, dekorerade med skyltar som viskar trygghet. “Home is where the heart is”, “Familjen är allt”. Detaljer som bär hennes omsorg. En fin balans mellan lantligt och modernt. Gamla trädetaljer blandas med nyare möbler, och i vardagsrummet står den där byrån hon älskar, fyndad på second hand. Inredningen får folk att le och säga: ”Så mysigt ni har det.” Det är hennes plan, att få alla att känna sig hemma oavsett smak. Men just nu känns det mest som ett överväldigande projekt.
Sofia tar ett djupt andetag och ropar: ”Hej!”
Barnens röster hörs svagt från sina rum. Ett halvdant ”Hej!” härifrån, ett ”Mmm!” därifrån.
Ytterdörren öppnas bakom henne. Henrik.
”Hej!” säger han snabbt, och utan att vänta på svar fortsätter han: ”Alltså, jag blir galen på de här föräldrarna. Ingen svarar om deras ungar kommer eller inte på träningen. Hur svårt kan det vara att skriva ja eller nej? Jag har skickat påminnelser, men nej då. Det är som om de förväntar sig att jag ska hålla koll på allt.”
Hans röst är irriterad, stressad. Sofia vänder sig om och ser honom sparka av sig skorna lite för snabbt, jackan hamnar halvdant. Han drar handen genom håret, blänger på telefonen. Axlarna i hennes kropp höjs, nästan automatiskt. Inte nog med hennes inre rastlöshet, nu ska hon också hantera hans. Hon vet precis hur det här kommer gå. Han kommer muttra vidare, och om hon inte agerar kommer hela kvällen präglas av det.
Instinkten kopplas på.
”Jag gör lite mellis till er innan ni sticker”, säger hon snabbt och försvinner ut i köket innan han hinner svara.
Suckande tar hon fram bröd, smör och pålägg, ställer fram det på köksön.
”Kom och ät lite innan ni går!” ropar hon.
Henrik dyker upp först, fortfarande med telefonen i handen. Tar en macka utan att möta hennes blick.
”Alltså, det är deras ansvar”, muttrar han mellan tuggorna.
Sofia nickar tyst, säger inget. Vill bara att han ska få i sig något och lugna sig. Barnen kommer, stolar skrapar mot golvet, snabba tuggor mellan prat om träning. Själv står hon kvar vid köksbänken, stirrar in i den tomma kylen, huvudet brusar av trötthet.
Det är fredag vilket borde ge en känsla av glädje. Att få njuta av ett glas vin och ta emot helgen med en känsla av förväntan. Men hon vet redan hur kvällen kommer se ut. Handling, matlagning och fix. Först när alla andra är nöjda kanske det blir en stund kvar åt henne.
Kylskåpsdörren stängs, en suck lämnar hennes kropp när hon sträcker sig efter bilnycklarna.
”Jag tänkte att jag kunde åka och handla, om det är okej …”
Rösten är låg, försiktig, som om hon ber om tillåtelse. Ingen svarar, så hon tolkar tystnaden som ett ja.
Vägen till affären är en dimma. Inte ens den krispiga kvällsluften som vittnar om att vintern snart är över fångar hennes uppmärksamhet. Allt försvinner i det tysta bruset av plikter och planering.
En tanke som borde kännas som frihet dyker upp. Vad ska jag göra i morgon? Barnen är på matcher, och Henrik är med dem. En hel lördag för henne själv. Men istället drar det ihop sig i bröstet. Vad borde jag göra? Vad måste jag göra? Vad förväntas jag göra? Träna? Gå ut i skogen? Återhämta mig? Men hemmet är kaos. Kläder måste köpas. Tanken att sitta i skogen och bara vara verkar så skön, men bilden splittras av måsten.
Affären är lika rörig som hennes huvud och hon tar sig snabbt mellan hyllorna, men minns knappt vad hon lägger i vagnen. Ryckigt. Stressat. Vilket kött var det Henrik föredrog? Vilket bröd brukar barnen äta? Spelar det ens någon roll? Hon greppar första bästa. Bara det duger. Det sorgliga är att hon inte ens vet om det gör det. Henrik säger aldrig om något är gott. Han klagar aldrig heller. Han bara ... säger ingenting. Det är nästan värre. Den där likgiltigheten.
Kassarna skär in i händerna när hon bär dem genom hallen. Med vana rörelser packar hon upp, plockar undan. Det är ändå fredag … så hon öppnar en flaska vin, fyller ett glas och tar en klunk. Värmen sprider sig i bröstet, rundar av kanterna på tankarna som aldrig vill tystna. Något lugnt och jazzigt sprids ur högtalarna vilket får henne att andas lite långsammare. Ett glas till medan maten förbereds. En pirrig känsla, som ett löfte om att kvällen kanske ändå blir fin.
När familjen kommer hem är allt klart. Fredagsfavoriten, kött, pommes och bea. Vid bordet är allt som vanligt. Barnen pratar träning, Henrik skummar igenom mobilen, hummar ibland. Logistiken gås igenom. Vem kör till matchen? När ska packningen fixas? Vad ska vi äta i helgen? Men inget om henne.
Hon försöker.
”Jag såg på tv hur man ska blanda riktigt smör och olivolja i stekpan-
nan när man steker kött. Köttet blev verkligen perfekt!” säger hon och ser på Henrik, nästan ivrigt.
Han svarar inte. Tystnaden faller. Såklart. Samtalet rullar vidare.
När hon nämner att hon funderat på en långtur i skogen i morgon får hon en snabb blick, som om det vore något märkligt.
”Jaha?” säger han bara.
Den där lilla blicken räcker och idén släpps.
Jobbet blir räddningen och hon vill inte riktigt erkänna det, inte ens för sig själv, men hon märker hur hon dröjer sig kvar vid skrivbordet på eftermiddagarna, hur hon tar den där extra fikapausen med en kollega bara för att få en stund där någon ser henne, uppskattar henne.
Med en suck sjunker Sofia ner i soffan, redan fullt medveten om vad som väntar. Netflix. Actionfilm. Höga explosioner och snabba biljakter som sliter i hennes nerver. Fjärrkontrollen är placerad i Henriks knä, som om han markerar revir. Hon låtsas vara intresserad, försöker hålla sig vaken, men ljuden skär genom kroppen som vassa knivar. Det är som om hela hon protesterar mot det hon ser. Ändå sitter hon kvar. Henrik lutar sig bakåt, helt fokuserad på skärmen. Hennes blick flackar mellan de snabba filmklippen och mobilen i knäet. Bilden på AW:n dyker upp på skärmen. Glittrande glas, skratt, värme. En annan version av henne finns där. Den som skulle ha tackat ja. Men det gjorde hon inte. Inte för att Henrik hade förbjudit henne, han hade nog inte ens brytt sig. Eller jo, han hade muttrat. För då hade logistikansvaret landat på honom.
Frustrationen sköljer över henne. Det är alltid jag! Skammen kommer direkt, som på beställning. Jag har det så bra. Man. Friska barn. Fin bostad. Bra jobb. Vad har jag att klaga på?
Hon rör på sig, letar efter en bekväm position, men inser att det inte handlar om kroppen. Det skaver inombords.
”Jag tror jag går upp och lägger mig”, säger hon lågt och reser sig.
Henrik tittar upp från skärmen, rynkar pannan.
”Redan? Klockan är knappt tio?”
Där är den. Den där lilla antydan att hon gör fel, och som alltid backar hon.
”Jag sätter mig en stund till.” Ett leende tvingas fram när hon sätter sig igen. Plikttroget. Genom ännu en actionfilm hon avskyr.
När filmen äntligen är slut smiter hon snabbt till sovrummet för att inte riskera att det blir en kväll där sex förväntas. Vilket borde egentligen vara något hon vill ha. Att kunna berätta för sina vänner att allt är bra, även på det området. Men hur ska hon orka ha sex när hon är så oerhört trött.
Täckets tyngd ger ett ögonblick av trygghet. Hon drar det över sig och lyssnar på ljuden från vardagsrummet. Henrik är kvar. Kanske skrollar han på telefonen. Kanske ett till avsnitt. Kroppen är utmattad, men ändå kan hon inte somna. Vänder sig om. Stirrar ut i mörkret. Det är så mycket hon vill förändra. Men hon vet inte var hon ska börja.
När Henrik till slut kommer upp har hon redan hunnit somna. Eller åtminstone låtsas.
