jina zachrisson
Au pair
Till Rex
Jody
j odys värdmamma B lir stående framför den vidöppna dörren med hopdragna ögonbryn och blicken fäst på fransarna i Jodys jeansshorts. När några sekunder passerat är det som att hon kommer på sig själv, och vänder upp blicken och ler.
”Välkommen till Djursholm.”
Kvinnans röst är ljus som en ung flickas och hon pratar engelska utan brytning. Hyn är vit som risvälling, bara snäppet ljusare än de honungsfärgade ögonbrynen som hon höjer när hon återigen vänder ner blicken och studerar Jodys tåsandaler.
En av remmarna gick av på flygplatsen och Jody lyckades knyta fast den i hylsan igen, men det syns bara om man tittar noggrant.
Kvinnan framför henne tittar noggrant.
”Tack, ma’am. Så fint ni bor.”
Jody böjer på nacken och tittar upp på fasaden. En balkong i sten som löper längs med hela framsidan skuggar entrén, och i de avlånga fönstren som kröks till bågar innan taket tar vid speglas poolen, mjuk och följsam i solljuset.
Kvinnan släpper tåsandalerna med blicken och sträcker fram handen till Jody, som skakar den.
”Tack. Du kan kalla mig Sophie.”
”Ma’am Sophie.”
”Nej, det räcker med Sophie.” Hon drar åt sig handen och
rättar till den blonda knuten i nacken, sedan ler hon och skakar på huvudet så att stenarna i örsnibbarna glänser. ”Jag blir alltid förvånad över att ni ser så unga ut.”
Jody drar handen genom håret och lägger över det till sidbena.
”Det är mittbenan.”
Sophie fortsätter le.
”Det var menat som en komplimang.”
Jody nickar och drar upp dragkedjan i huvtröjan, trots att det egentligen är för varmt. När Sophie öppnar munnen för att säga något mer blir de avbrutna av ljudet av snabba fotsteg inifrån hallen. En brunhårig pojke i femårsåldern kliver ut i solen och ställer sig snett framför Jody. Han kisar mot henne.
”Hej.” Hon sätter sig på huk. ”Det måste vara du som är Tom.”
Pojken tar ett steg tillbaka. Den solbrända pannan veckas när han höjer ögonbrynen.
”Mamma, vad har hänt med hennes tänder?”
”Tom.” Sophie skakar på huvudet åt honom. Sedan tittar hon på Jody och gör en grimas. ”Jag är ledsen. Barn.”
Jody ler med stängd mun.
”Ingen fara.” Hon vänder sig till Tom igen. ”Det är kul att äntligen få träffa dig, Tom. Så bra engelska du talar.”
Tom, som står med ryggen tryckt mot Sophies ben, tittar på henne med rynkade ögonbryn.
”Mamma, hon liknar inte Malee alls.”
”Tom, Malee har åkt tillbaka till Thailand.”
Sophie möter hennes blick. Jody ler och borrar in naglarna i handflatorna. En vattenspridare hörs på avstånd borta från den sluttande trädgården, ljudet påminner om en knastrande brasa.
”Malee var vår förra au pair. Hon var duktig på att lära Tom engelska, han är praktiskt taget tvåspråkig nu.”
”Okej.”
”Jag fick själv lära mig engelska tidigt, och har haft mycket nytta av det. Så vi har som regel hemma att barnen alltid talar engelska när au pairen är med.”
”Jag förstår.”
Jody låter blicken vandra bort till grindarna nere vid vägen.
En kvinna i ljusblå byxor vrider på nacken när hon går förbi med sin hund, och höjer handen till en vinkning. Sophie vinkar tillbaka. Kvinnan försvinner bakom stenmuren, som löper längs tomtgränsen och övergår i en stålgrind med spjutspetsar där grusgången till huset tar sin början.
Jodys blick fastnar på de två träden som höjer sig mot den klarblå himlen på vardera sidan av grinden. De snäckformade löven rasslar i en bris från vattnet, som trots att det inte går att se från tomten ligger så nära att ljudet från en båtmotor eller ett signalhorn med jämna mellanrum letar sig in på tomten.
”Mamma, du sa att hon skulle se ut som Malee, att alla därifrån ser likadana ut.”
Sophie spärrar upp ögonen och tittar ner på Tom. Han drar i hennes tunika, eller om det är en klänning. Den är lång som en klänning, men hon har vita byxor under, trots värmen, så Jody är osäker.
”Jag är ledsen, Jody. Jag kan ha sagt att Filippinerna och Thailand är grannländer, det är säkert det han menar.”
Filippinerna är grannland med Indonesien, tänker Jody, men säger ingenting.
De blir avbrutna av kvinnan med hunden, som är tillbaka framför grinden. Hon ropar något på svenska och pekar bort mot vägen, Sophie svarar och går ner för stentrappan och ut på grusgången.
”Jody, vår granne säger att det står en taxi och väntar nere på vägen?”
”Jag trodde det var en Taxi Stockholm? Det står Taxi i Stockholm på taket”, säger hon med hög röst för att överrösta ljudet från väskan som dras över gruset.
”Den där resan kostade mer än dubbelt så mycket som en riktig Taxi Stockholm hade gjort. Det där var ingen seriös taxi, han var inte en del av ett riktigt taxibolag.”
Jody frågar inte hur hon ska kunna hålla reda på vilka bilar som är med i riktiga taxibolag och inte, om de nu heter samma sak. Sophies ryggtavla ser arg ut och tycks stirra på Jody där hon släpar sig upp för slänten med väskan, som lämnar två djupa hjulspår i gruset. Det har börjat svida där remmen skär in mellan tårna i den lagade sandalen, kanske drog hon åt den för hårt. Ytterligare en svettdroppe glider ner i ögat, hon försöker blinka bort den.
Skärp dig, säger hon till sig själv. Du behöver det här.
Du har inte råd att sabba det här.
Sophie stannar till och vänder sig mot henne. En hårslinga, som är så ljus att den lyser vit i solen, har slitit sig från knuten och blåst ner i pannan. Hon föser den åt sidan.
”Det var säkert vi som inte var tillräckligt tydliga. Det är bara det att det aldrig har varit ett problem för någon av våra tidigare au pairer att förstå vilken taxi de ska ta.”
Kanske är det tidsomställningen som gör Jody yr, eller värmen. Men hetta är hon ju van vid, även om den känns annorlunda här. Torrare, nästan fientlig. Hon står kvar ett tag och hämtar andan när Sophie går upp för stentrappan. Knastrandet från vattenspridaren blandas upp med ljudet av hennes egna flåsande andetag. Hon drar in doften av fuktigt gräs och tvingar ner axlarna från öronen.
”Jag ska tänka på det till nästa gång.”
Fokusera på varför du gör det här. Tänk på Jasper.
”Vi glömmer det.”