9789189771222

--

...._._.,.

----

ROMANUS &.. SELLING

__J ....

11

lina kumlin

Staden I råttans år Roman

Citatet ur Länkar av Nuruddin Farah på sidan 23 är översatt av Ulf Gyllenhak.

www.romanusochselling.se isbn 978-91-89771-22-2 Copyright © Lina Kumlin 2023 Omslag: Sara R. Acedo Sättning: Gyllene Snittet bokformgivning AB Tryck: ScandBook, eu 2023

Tack alla ni som kämpar för ett bättre samhälle – den här boken är till er.

Persongalleri GARCIA HERNANDEZ Yoselin Marisa, Yoselins mamma Celia, Yoselins mormor Ramón, Yoselins morfar Eduardo,”Eddy”, Yoselins morbror Elena, Yoselins moster Carlos, Elenas man ERIKSSON Lilly Lars-Olof, Lillys man Per-Olof, Lillys son Elisabeth, Lillys dotter Alex, Elisabeths sambo Jessica, Lillys barnbarn Susanne, Jessicas mamma HAAJI HUSSEIN Amal, Yoselins bästa vän Nuruddin ”Nuri”, Amals storebror Abdirashid ”Abdi”, Amals pappa Mona, Amals mamma Yusuf, Amals lillebror Khadija, Amals lillasyster

LINDQVIST Jonas, Yoselins pappa Emilia, Jonas fru Astrid, Jonas dotter Ivar, Jonas son

ÖVRIGA PERSONER Stina, Yoselins klasskompis Amanda, Yoselins klasskompis Sanna, Marisas kompis Jacob, Jessicas pojkvän Nikola, Marisas pojkvän Christian, Jacobs kompis Ann-Britt och Bernt, Lillys vänner Krzysztof, ”Krille”, Jonas kompis

JANUARI

Måndag 13/1 Folkhälsomyndigheten meddelar att en tidigare okänd form av lunginflammation väcker oro i Kina. Tester tyder på att det kan röra sig om en ny typ av det coronavirus som orsakade det dödliga sarsutbrottet i början av 2000-talet.

* Yoselin stänger försiktigt lägenhetsdörren, mån om att inte väcka sin mamma. De vita plastbokstäverna ovanför brev­ inkastet där det står Garcia Hérnandez lyser mot henne i korridorens halvmörker. En sur lukt talar om för henne att sopnedkastet är fullt igen. Hon håller jackärmen över näsan och trycker på hissknappen. Hör hur hissen stannar till på olika våningsplan innan den byter riktning och långsamt jobbar sig upp till åttonde våningen.

När hon kommer ut tar hon ett djupt andetag av den svala morgonluften och skyndar bort mot tunnelbanan. Hon går förbi den stora parkeringsplatsen, förbi skylten med namnet på det nya fastighetsbolaget. Bakom byggnaden syns gaveln på huset bakom, och bakom det skymtar nästa. Rad efter rad av likadana hus med asfalt emellan.

Yoselin går igenom tunnelbanespärrarna och tar rulltrappan ner i underjorden. Om hon står still tar det exakt en minut och tjugofyra sekunder att ta sig ner de tjugosju metrarna. De skrovliga bergväggarna släpper ifrån sig en rå, kylig luft och på perrongen anger den digitala skylten att det dröjer tre minuter innan tunnelbanan från Akalla anländer till Husby.

11

Människorna runt henne stirrar ner i sina mobiler eller rakt fram med oseende ögon. Själv betraktar hon de stora tavlorna med motiv från Stockholms skärgård som är uppsatta längs med tågspåret – skira björkstammar, blågula flaggor och skärgårdsbåtarna Västan, Norrskär och Storskär. Svensk sommaridyll.

När tunnelbanetåget gnisslar sig in på perrongen sätter hon sig vid en fönsterplats och lutar huvudet mot väggen.

I fönsterglaset avspeglas hennes långa mörkbruna hår och de bruna ögonen där iris och pupill nästan ser ut att smälta samman. Hon luktar på sin jacka, får plötsligt för sig att soplukten bitit sig fast, även om det säkert bara är inbillning.

Utanför fönstret svischar tunnelbanestationerna förbi. Kista, Hallonbergen, Näckrosen.

Den här terminen är hennes sista på gymnasiet. Hon har svårt att ta in att det därefter är helt upp till henne själv vad hon ska göra med resten av sitt liv. Känner en rädsla för att välja fel utbildning och få fel jobb. Fel liv. Hennes klasskompisar verkar vara så säkra på vad de vill göra. Några ska ta ett sabbatsår och bara resa runt, andra tänker plugga vidare direkt.

Solna centrum, Västra skogen, Stadshagen.

När Yoselin skrollar genom nyhetsflödet inser hon att det har skett en explosion inne i stan under natten, på Östermalm. Hon läser att både räddningstjänsten och nationella bombskyddet har varit på plats. Foton visar en bortsprängd port, glassplitter och skadade bilar. Hon blir lättad över att ingen människa verkar ha skadats.

Vid Fridhemsplan byter hon till grön linje söderut och går av ett par stationer senare vid Odenplan. När hon kommer upp från tunnelbanan möts hon av ett kallt isande regn och den hetsiga musiken från ett dragspel. Dragspelsmannens hår är blött och pappmuggen som han har ställt fram är på väg att lösas upp.

12

Hon undrar var han kommer ifrån. Kanske har han lämnat fru och barn någonstans, skickar hem pengar en gång i månaden.

Yoselin fäller upp luvan på jackan och går via Norr­ tullsgatan in på Surbrunnsgatan. På trottoaren ligger flera utslängda julgranar. Några spretar helt utan barr, andra är fortfarande insnärjda i glitter och girlanger. Hon ser upp på de omgivande husen. Bebyggelsen här har så många olika hushöjder, fasadmaterial och färger. Persikorosa. Pistagegrönt.

Gräddvitt. Flera hus har lustiga detaljer. Som huset där det står ”Hamburgerbryggeriet” över porten, där varje fönster har som ett eget litet tak.

Medan hon står och väntar vid ett övergångställe tänker hon på den gången då hennes mellanstadieklass skulle gå på bio inne i stan. När de hade tagit sig upp till gatunivån vid Östermalmstorg kändes det som att de inte bara hade åkt ett par stationer, utan som att de hade åkt till en helt annan stad, en helt annan värld. Gatorna var breda med höga träd och husens fasader hade stora fönster och snirkliga detaljer. Lite så som hon föreställde sig Paris. Men hon kommer också ihåg blickarna de fick från människorna de mötte, hur vissa läppar kröktes inför gruppen med glada barn. Som att något luktade illa. Men mest minns hon hur de flesta inte såg dem alls, hur blickarna svepte precis ovanför deras huvuden.

Det är som i skolan, hon är där men samtidigt inte. Anstränger sig inte för att bli sedd och säger inte mer än hon måste på lektionerna. På något sätt har hon kapslat in den där tjejen som under högstadiet alltid hade svar på tal. Då hon och Amal nästan tävlade om att höras mest. Definitivt tävlade om att få bäst betyg. Hon saknar tiden när de sågs varje dag. Men det är väl anledningen till att hon inte riktigt har klickat med någon i klassen. Hon går dit, gör det hon ska, sedan åker hon hem eller till jobbet.

13

När hon svänger in på Tulegatan ser hon skolbyggnaden där den ligger inklämd mot Vanadislundens bergskant. Ett alldeles vanligt bostadshus i rött tegel. Det slår henne att byggnaden i sju våningar med smutsiga vita balkongfronter lika gärna hade kunnat ligga i Husby. Fast då hade skolan knappast haft lika höga antagningspoäng.

* På första våningen av tre i ett rött tegelhus i Tureberg sitter Lilly och dricker sitt morgonkaffe. Medan hon förstrött lyssnar till rösten på radion ser hon ut genom köksfönstret. I skenet från gatlyktorna syns konturerna av motvilliga barn som dras av sina föräldrar in i bilar och i väg, och av morgontrötta hundägare som dras framåt av sina nödiga hundar.

Lilly tar med sig tidningen in i teverummet. Där är det mer ombonat än i köket, med bokhyllorna och de två Emma-­ fåtöljerna med ett bord emellan. På väggarna hänger ett par litografier och ett par fotografier av barnen som små. Så mycket mer av vardagsrumsmöbleringen från villan fick inte plats.

Idag är det två år sedan hon flyttade till lägenheten. Snart tre år sedan hennes Lars-Olof gick bort, och äntligen fick vila efter att ha åkt ut och in på sjukhus under så många år. En diabetes som till slut gjorde honom nästan blind, ett hjärta som till sist inte orkade slå mer.

Lilly ser på fotografierna av sina barn, Elisabeth och PerOlof. Elisabeth fem år äldre än sin bror. Hon var inte beredd på att två syskon kunde skilja sig så mycket åt till sättet. Det var inte något hon tänkte på när Per-Olof var liten, utan det märktes först när han blev äldre. Då när han började i skolan och hon återvände till arbetslivet. Över tjugo år hann hon arbeta i skolköket på den nya hög14

stadieskolan i kommunen, innan det var dags för pensionen.

Det är både en lättnad och en saknad. Hon saknar inte de tunga karotterna, den kvalmiga lukten, blötan som löste upp huden på händerna och gjorde så att naglarna mjuknade och skivade sig. Men hon saknar den kravlösa gemenskapen, att inte längre vara en del av ett arbetslag.

Hon minns när Elisabeth började på skolan, hur roligt det var att emellanåt få en glimt av dottern tillsammans med klasskamraterna. Hur Elisabeth kunde vinka lite på håll om de fick syn på varandra. Ibland tog de sällskap hem. Elisabeth verkade ha det så lätt. Lätt att få vänner, lätt för att passa in.

Det blev något helt annat när Per-Olof började på skolan.

Hon såg flera gånger hur han höll på, hur han bråkade med andra elever. Alltid de som var i något slags underläge. Som den gången när han gav sig på en yngre pojke i skolmatsalen och deras blickar möttes. Per-Olof som bara log mot henne och fortsatte, och hon som inte gjorde något för att stoppa honom.

15

Onsdag 15/1 Yoselin öppnar dörren till lägenheten och möts av sin mamma som gör i ordning sig inför kvällens nattpass. ”Hej älskling! Har du haft det bra i skolan? Har du sett mitt paraply?”

Yoselin pekar på hatthyllan. ”Toppen! Det finns en halv pastagratäng i kylen om du vill ha.”

Hon ser på när Marisa fixar till sitt långa hår och sätter i ett par stora örhängen som hon ändå måste ta av sig när hon kommer till sjukhuset. Tänker på hur märkligt det är att hon själv nu är lika gammal som Marisa var när hon väntade henne. Det har hänt att de har tagits för systrar. Hon får en kram och en puss, och sedan går dörren igen.

Yoselin ställer sig vid det stora fönstret i vardagsrummet där det vissa dagar går att se ända in till stan. Efter en stund ser hon sin mamma skymta som en liten prick långt där nere.

Hon älskar att se hur stadslandskapet breder ut sig under henne. När det är mörkt ute känns det som att hela staden är som en enda organism, lamporna som varelsens puls. Men om ett par år, när de nya höghusen har byggts på parkeringsplatsen framför deras hus, kommer en stor del av utsikten att försvinna.

Något som däremot inte kommer att förändras är rummet som hon står i. Det har sett likadant ut så länge hon kan minnas, och det såg säkert likadant ut under Marisas uppväxt.

Samma orangespräckliga väggar, samma nedsuttna soffa i ljusbrunt skinn. Det är svårt att greppa att hennes mamma 16

har bott i samma lägenhet sedan hon var liten, ända sedan familjen flydde från Guatemala.

I bokhyllan står några av de få saker som hennes mormor och morfar fick med sig vid flykten, en färgglad liten keramik­ vas och en porslinsstaty av jungfru Maria. Jungfrun har ett svårtytt ansiktsuttryck och sträcker fram två öppna händer ur sin himmelsblåa klädnad.

Där finns också några inramade foton. Skolfoton av Marisa och hennes syskon, och några av Yoselin själv. I mitten står ett familjefoto som måste vara taget i samband med en födelsedag eller någon annan högtid. Mormor, morfar och moster Elena sitter i den ljusbruna skinnsoffan och nedanför, på golvet, sitter mamma och morbror Eddy. Marisa har en collegetröja med Minnie Mouse medan syskonen har likadana pastellfärgade tröjor med namnet på deras skola. Morfar sitter med krökt rygg och hans ansikte har ett frånvarande uttryck, som att han befinner sig någon annanstans i tankarna. Hon vet att det bara skiljer två år mellan honom och mormor, men han ser ut att vara betydligt äldre.

Nu är det bara hon, mamma och moster Elena med familj kvar. Hon saknar mormor Celia något fruktansvärt, det känns fortfarande konstigt att inte mötas av henne när hon kommer hem efter skolan. Morfar och morbror Eddy hann hon aldrig träffa, de dog innan hon föddes. Det var visst något med hjärtat för båda.

Hon vet att morfar skadade ryggen på något sätt under kriget och att det var efter det som han och familjen bestämde sig för att fly från Guatemala. Men det är så mycket hon inte vet. Hur hamnade de i Sverige? Varför ville de just hit? Vad flydde de ifrån?

* 17

Lilly ställer ner matkassen innanför lägenhetsdörren samtidigt som hon tänker på det som hon precis fick höra av sin granne.

Kvinnan berättade att hon skulle få ny hemtjänstpersonal för fjärde gången på kort tid eftersom kommunen sagt upp avtalet med det nuvarande företaget. De hade tydligen fifflat med faktureringen och angett att samma personal arbetat hos två olika personer samtidigt.

Hon skakar på huvudet. För ett par år sedan avvecklades den kommunala hemtjänsten eftersom den inte ansågs tillräckligt ”kostnadseffektiv”. Men hon tänker att det måste bli dyrt för kommunen att ständigt behöva upphandla nya företag. För att inte tala om hur de äldre hela tiden tvingas möta nya människor som inte känner till deras vanor. Själv har hon svårt att tänka sig något mer obehagligt än att ha okända människor springande hos sig.

Lilly blir avbruten i sina funderingar av att det ringer inifrån lägenheten. Hon får av sig skorna och skyndar dit, sätter sig tungt i fåtöljen. ”Är det Lilly Eriksson jag pratar med?” ”Det stämmer.” ”Det här är David Senander från din hembank. Jag måste tyvärr upplysa dig om att det har blivit något fel på ditt kontokort och att det behöver bytas ut.” ”Det var beklagligt.” Lilly börjar genast tänka på allt arbete som kommer krävas för att ordna ett nytt, hur besvärligt det var sist med alla olika steg och inloggningar innan det nya kortet kunde användas. För att inte tala om hur svårt det kommer vara att handla innan det nya kortet har kommit.

Mannen i telefonen förklarar att banken som en särskild serviceförmån riktad till äldre, som kan ha svårt att ta sig till ett bankkontor snabbt, erbjuder sig att mot en mindre avgift hämta upp kortet i hemmet.

18

”Det var smidigt”, instämmer hon något disträ medan hon tänker på matkassen. Frysvarorna måste verkligen in i frysen så fort hon är färdig med det här telefonsamtalet. ”Så bra, då kommer det en representant från banken nu under förmiddagen. Personen kommer att ha med sig de papper som behöver bli underskrivna för att ni ska få ert nya kort så skyndsamt som möjligt.”

Skyndsamt.

Det är något med det ordet som får det hela att kännas fel, som får henne att minnas alla artiklar som hon har läst om äldre som har blivit lurade att lämna ut koder och annat över telefon, och som sedan blivit av med stora belopp.

Hon håller telefonluren en bit ifrån sig, som om hon på så sätt skulle kunna se personen på andra sidan, samtidigt som hon funderar på hur hon ska uttrycka sig för att inte göra personen ifråga upprörd.

Till sist säger hon med bestämd röst: ”Vet du, jag är så pigg så det är inget problem för mig att ta mig till ett bankkontor.

Jag ordnar det här själv.”

Lilly hör hur personen som har presenterat sig som David tvekar innan han försöker övertala henne om att det vore väl onödigt, nu när de kan hjälpa henne på det här sättet. Rösten är hetsigare nu och låter inte alls lika förtroendeingivande.

Hon avbryter honom. ”Jag ska se till att göra det redan imorgon. Tack för informationen, god dag”, säger hon och avslutar samtalet.

Så snart hon har lagt på ringer det igen. Och igen.

Till sist blir det äntligen tyst, bara väggklockans tickande hörs. Lilly ryser till vid tanken på hur nära hon har varit att få hem en bedragare.

Så oerhört obehagliga i alla dess former, dessa personer som inte går att lita på. Alla dessa människor som visar sig vara 19

någon annan än den man trodde, som sätter på sig en mask, och utger sig för att vara någon annan.

Som hennes Per-Olof. Sorgen i att han växte upp till den person han är idag. För nog var han väl snäll som liten? Eller hade han det mörka i sig i redan då? Hon tänker att det är skönt att han sitter där han sitter, då kan han i alla fall inte ställa till med något.

20